Inläggav Erkki » 12 nov 2008 17:46
Har aldrig känt behov att vara skaparen. Den befintliga skapelsen är förträfflig, samt, vad jag förstår, hittills förskonats någon otillräcklig klåpares korrektion av en, till synes, evigt pågående process utan påvisbar mening och total ovisshet om vad som kommer att hända ens den förestående bråkdelen av ett ögonblick. Sanningar förvägras existens. Konsekvensen av denna förvägran innebär att ingen möjlighet blir utesluten. Presentera gärna en mera fullkomlig skapelse!
Däremot uppvisar en liten detalj i denna skapelse groteskt sin ofullkomlighet. I sin förmätna övertro på sina förmågor har människan föresatt sig att behärska det som denne blott är en minimal bråkdel av; naturens totalitet.
Naturens lagar är fullkomliga, liksom dess rättvisa och konkurrens, om nu konkurrens och rättvisa överhuvudtaget ens ingår i naturens system. Snarare är dessa faktorer som människan har konstruerat i sin strävan att kunna skapa förklaringsmodeller för tillvaron i allmänhet och för sitt eget beteende i synnerhet.
Hellre beskyller människan metafysiska existenser för tillståndet i tillvaron än tar ansvar för sina gärningar. Som en självutnämnd direkt underställd gudomliga väsen har diverse potentater korrigerat den naturliga utvecklingen för sig själv, samt den övriga biologiska verksamheten på vår gemensamma planet i en besynnerlig riktning. Huruvida den navigering skulle kunna betraktas som rätt eller fel är meningslöst att grubbla över eftersom naturen själv inte ger någon möjlighet företräde framför en annan.
Den ofullkomliga människan däremot värdesätter sina egna gärningar utifrån sin egen position i den fiktiva sociala hierarkin.
Särskilt utmärkande för det mänskliga beteendet är dennes benägenhet till vedergällning. Vid varje, givetvis med våld genomförd revolution öppnas det nya paradiset med att liken efter dom tidigare härskarna slängs på murarna till allmänhetens beskådan. Hämnden som nyckel till paradisets portar har aldrig passat, passar inte nu, samt kommer ej heller någonsin att passa, ty paradiset är befriat från fruktan. Överhuvudtaget är vedergällningen det främsta hindret för fortsatt utveckling, vilket för människan stagnerade i stenåldern.
Mentalt lever människan kvar i sin stenåldersgrotta och stirrar rädd hågat omkring spanande efter faror, gör hastiga utfall för att roffa åt sig så mycket denne förmår för att sen stå i sin grottöppning, triumfera, samt slå sig för bröstet över sin förmåga och gotta sig åt andras eventuella oförmåga. Så utomordentligt civiliserad som människan ändå är, och skapelsens granna krona.
Tur är väl att det inte tycks finnas någon mening med livet för jag är rädd för att i så fall skulle denna eventuella mening ha eliminerat människan.
DEN ENDA SANNINGEN ÄR DEN TOTALA OVISSHETEN; EN SANNOLIKHET SOM INTE UTESLUTER NÅGON MÖJLIGHET!