Vad gott kan ateismen skänka människan?

Moderator: Moderatorgruppen

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 08 jan 2010 21:43

J R Auk skrev:Är frågan om vi bör tro på gud knuten till konsekvensen av den tron?

Skall vi anlägga ett pragmatiskt förhållande till gud? Alltså ex; -Jag tror på gud för det känns bra, om det skulle kännas bra att inte tro skulle jag göra tro det istället!

Eller?


Anta hypotetiskt följande. Du är för resten av ditt liv fastspänd i en maskin som behandlar dig enligt följande regler. Varje gång du tänker en tanke som på något sätt förhärligar gudstro eller implicerar att du tror att det finns en gud, får du genast en serie extremt plågsamma elchocker som pågår ända tills du slutar tänka den tanken/sådana tankar. Närhelst du tänker att man inte kan veta om det finns eller inte finns en gud, eller på annat sätt tänker något som implicerar agnosticism, händer ingenting. Varje gång du tänker en tanke som på något sätt går ut på ett förnekande av möjligheten att det skulle kunna finnas en gud, eller tänker någon annan tanke som implicerar ateism, genomströmmas du genast av en lycka mer underbar än du någonsin trott var möjlig. Anta att du under en längre tid experimenterar fram och tillbaka mellan de tre ovan beskrivna typerna av tankar, för att kolla att konsekvenserna verkligen alltid blir enligt ovan, och finner att de alltid blir det. Kommer du då till slut att besluta dig för, och med tiden göra till din egen och verkligen ta för sann, den typ av världsbild som får maskinen att göra/hålla dig underbart lycklig? Ja, förmodligen. Förr eller senare upphör det nog att spela roll för dig huruvida gudstro, agnosticism eller ateism är den sanna tron/världsbilden; vad som spelar roll för dig är nog till slut bara att stanna kvar i det som gör dig lycklig, vad det än är. Och resultatet blir med tiden att du till slut växt fast i den världsbilden, så att det känns otänkbart att någon konkurrerande världsbild skulle kunna vara sann.

Just detta är en av de farligaste sakerna med religion: vi människor tenderar vara mer angelägna om att vara lyckliga "nu" än om att tro på det mest vetenskapliga. Och religion fungerar tydligen som en oemotståndlig lyckodrog för många.

Varför då inte helt enkelt tro på det som (tills vidare) gör en lyckligast att tro på? Det finns ett bra skäl att inte göra det. Det kan nämligen vara så att man på lång sikt blir ännu lyckligare av att välja en tro/världsbild som man på kort sikt inte blir så lycklig av att ha. Tänk på t.ex. fysisk träning - den är jobbig till en början, men gör susen för lyckonivån på längre sikt. Detsamma gäller förmodligen även agnosticism/ateism. De som kapade planen och körde in i Twin Towers 2001 var kanske väldigt lyckliga under sina sista timmar i livet på grund av sin religion, men de hade nog fått ännu mer lycka i livet sammanlagt på längre sikt om de hade varit ateister, för då hade de valt att leva länge och därmed fått mycket mer tid att fylla med lycka.

Även om kristna kanske inte gör liknande uppenbart livsförkortande saker som Twin Towers-attacken, kan de mycket väl komma att förkorta livet för hela mänskligheten istället, genom en upptrappning av Israel-Palestina-konflikten som kan leda till ett s.k. "all out" kärnvapenvärldskrig som kan förinta mänskligheten. Om sådana katastrofer kan undvikas, kan många av de som lever idag ha turen att vara vid liv när mer och mer extremt livsförlängande medicinsk teknik uppfinns om x antal årtionden, och på så sätt få extremt långt liv. Av dessa människor är nog en stor andel kristna. Kristna kan alltså ha mycket lycka att förlora (på sikt) på att satsa på kortsiktig lycka genom kristen tro (då denna kan leda till sådant som ett mänsklighetsförintande Harmagedon enligt ovan), och skulle ha mer lycka att vinna (på sikt) på att gå över till ateism eller agnosticism, och på så sätt få mycket längre liv och därmed mycket mer lycka på sikt.

Användarvisningsbild
dokido
Inlägg: 1043
Blev medlem: 17 aug 2009 22:31
Kontakt:

Inläggav dokido » 08 jan 2010 22:04

gud som stålmannen, och dessutom osynlig, eller icke synlig
utom för de troende kanske
ja det var ju en ny vinkel

förut tänkte jag att "jesus", eller vem som nu hitta på kristendomen
måste varit ett geni som uppfann en storhet
som alla tror på men som inte finns
fast, tänker man efter lite så inser man ju att han bara byggde vidare på den sorts tro på verkligheten som var vanlig i primitivare samhällen
så den reklamkampanjen sprack då

men för att få vara lite mer banal
kan någon kortfattat säga varför man inte kan bevisa att gud inte finns
(eller att gud finns)
antar att det är en gammal diskussion men finns det nån snygg kort tes här?

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 08 jan 2010 23:29

Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
CAUSTIX skrev:Det är därför jag just hänvisar till "apoteket" för att däri följa Derrida och se vad som händer. Man måste själv gå på stigen.


Då är det alltså en mystisk tradition? Tradition för att det är en aktivitet som delas i det kulturella rummet och mystisk för att den inte upplåter sig för kunskap genom beskrivning utan måste upplevas själv.


Nej det är ingen tradition överhuvudtaget.


Har vi alltså att göra med ett historielöst fenomen?
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 08 jan 2010 23:55

Logos skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
CAUSTIX skrev:Det är därför jag just hänvisar till "apoteket" för att däri följa Derrida och se vad som händer. Man måste själv gå på stigen.


Då är det alltså en mystisk tradition? Tradition för att det är en aktivitet som delas i det kulturella rummet och mystisk för att den inte upplåter sig för kunskap genom beskrivning utan måste upplevas själv.


Nej det är ingen tradition överhuvudtaget.


Har vi alltså att göra med ett historielöst fenomen?


:)  Nej, men nice try. Det är, som Auk noterat ovan, en inherent möjlighet i vilken metafysisk utsaga som helst. Det går inte skriva en text (med positiva utsagor) som inte går att dekonstruera. Möjligheten att dekonstruera är vad som garanterar också textens "normala" läsning. Så att tänka det som en historisk företeelse missar själva poängen. Dekonstruktion har funnits så länge som texter (i vid mening) överhuvudtaget har funnits. Möjligheten att ha sönder något har existerat precis lika länge som detta "något" har funnits, typ så.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 10 jan 2010 23:34

Avantgardet skrev:
Logos skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
CAUSTIX skrev:Det är därför jag just hänvisar till "apoteket" för att däri följa Derrida och se vad som händer. Man måste själv gå på stigen.


Då är det alltså en mystisk tradition? Tradition för att det är en aktivitet som delas i det kulturella rummet och mystisk för att den inte upplåter sig för kunskap genom beskrivning utan måste upplevas själv.


Nej det är ingen tradition överhuvudtaget.


Har vi alltså att göra med ett historielöst fenomen?


:)  Nej, men nice try. Det är, som Auk noterat ovan, en inherent möjlighet i vilken metafysisk utsaga som helst. Det går inte skriva en text (med positiva utsagor) som inte går att dekonstruera. Möjligheten att dekonstruera är vad som garanterar också textens "normala" läsning. Så att tänka det som en historisk företeelse missar själva poängen. Dekonstruktion har funnits så länge som texter (i vid mening) överhuvudtaget har funnits. Möjligheten att ha sönder något har existerat precis lika länge som detta "något" har funnits, typ så.


Men vad hindrar deknostruktionen från att bli en positiv utsaga? Även den är väl en skapande process, ett utslag för en vilja till makt? Eller hävdar dekonstruktören att han avtäcker en i skriften "dold" mening, och att han själv bara bör ses som en agent? Liknar inte detta nihilism?
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2010 23:49

Logos skrev:
Avantgardet skrev:
Logos skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
CAUSTIX skrev:Det är därför jag just hänvisar till "apoteket" för att däri följa Derrida och se vad som händer. Man måste själv gå på stigen.


Då är det alltså en mystisk tradition? Tradition för att det är en aktivitet som delas i det kulturella rummet och mystisk för att den inte upplåter sig för kunskap genom beskrivning utan måste upplevas själv.


Nej det är ingen tradition överhuvudtaget.


Har vi alltså att göra med ett historielöst fenomen?


:)  Nej, men nice try. Det är, som Auk noterat ovan, en inherent möjlighet i vilken metafysisk utsaga som helst. Det går inte skriva en text (med positiva utsagor) som inte går att dekonstruera. Möjligheten att dekonstruera är vad som garanterar också textens "normala" läsning. Så att tänka det som en historisk företeelse missar själva poängen. Dekonstruktion har funnits så länge som texter (i vid mening) överhuvudtaget har funnits. Möjligheten att ha sönder något har existerat precis lika länge som detta "något" har funnits, typ så.


Men vad hindrar deknostruktionen från att bli en positiv utsaga? Även den är väl en skapande process, ett utslag för en vilja till makt? Eller hävdar dekonstruktören att han avtäcker en i skriften "dold" mening, och att han själv bara bör ses som en agent? Liknar inte detta nihilism?


Vad som hindrar den är just att alla positiva utsagor är instiftande, och dekonstruktionen är ingen teori (den gör inga egna antaganden). Dekonstruktören är blott en plats där textens dekonstruktionsmöjlighet aktualiseras. Dekonstruktionen är ingen "dold" mening, det är meningens sammanbrytande på precis samma ställe som meningen upprättas. Möjligheten att förlora är på samma gång vad som garanterar möjligheten att vinna. I vinstens hjärta ligger alltid denna möjlighet att förlora. Vinstens utsida är dess insida. Osv.

I viss mån är det väl en rent utav en nihilism, men samtidigt inte. Derrida uppmanar oss att glädja oss åt tecknens fria spel, inte sörja den förlorade grunden. Läser du det som vilja till makt så har du ju redan gjort en rad antaganden, och ja nietzsche är den sista stora metafysikern. Problemet med antagandet om vilja till makt är att det inlemmar allt. Också ett sånt här radikalt avsvärande av makt, som dekonstruktionen kan sägas vara, ses med andra ord som ett maktanspråk - motsatsen saknas och begreppet blir därför i stort meningslöst.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 11 jan 2010 10:50

Jag är fortfarande skeptisk, men jag har inte läst tillräckligt mycket Derrida för att känna att jag kan ge mig in i en djupare diskussion. Antar att det får bli vårens projekt.
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 11 jan 2010 12:21

Dekonstruktören är blott en plats där textens dekonstruktionsmöjlighet aktualiseras.


Hur kan den här platsen ta plats utanför texten utan ett subjekt? Och kan det subjektet rymma möjligheten till att rymma platsen om det inte är ett metafysiskt subjekt?

Jag undrar hur du ser på den här platsen du omtalar med andra ord, detta med tanke på att du brukar vara allergisk mot att stipulera något sådant.

Också ett sånt här radikalt avsvärande av makt, som dekonstruktionen kan sägas vara


Jag funderar också kring det här, varför är det ett avsvärande av makt? Varför tar "platsen" där möjligheterna till dekonstruktionen att aktualiseras då överhuvudtaget plats någonsin? Finns det inherent i texten också normen att dekonstruera den?

Jag kan tänka mig det, eller som jag förstår dekonstruktionen så är det att betänka den upprättade logiken inom texten, jag tycker det är bättre att tala om logik än metafysik då metafysiken inte kan flys, vi lever på antaganden. Och vår logiska förmåga är ett omdöme, och omdömet ser jag inte behöver motiveras, då omdömet måste föregå allt som motivation kan fästas vid.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 11 jan 2010 15:21

Såhär, pojkar: platsen är en mötes-plats för dels den text som ligger framför dekonstruktören, och dels den text som konstituerar dekonstruktören (inget subjekt alltså, utan ett narrativ). Texten-med-stort-t konstitueras av precis det här mötet. Det finns ingen text-i-sig, utan den är alltid resultatet av dessa "texternas möte" (all text är tolkning). Subjektet är alltså lika mycket text som texten i boken framför honom. Det är inomtextuella fenomen båda två. När texterna korsas på ett särskilt sätt så dekonstrueras text. Världen som sådan begriper vi också bara i mening, det finns inget utanför texten.

... fast nu tvingar ni ju mig, med ert tvångsmässiga insisterande, att skriva om det hela i positiva termer. Kan bara instämma med CAUSTIX, man måste själv vandra stigen. Det är det som är poängen (om en sådan alls finns).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 11 jan 2010 16:42

Men vad är narrativ, jag har så svårt att se hur du flyr subjektet. Hur kan texten ha ett narrativ och läsningen ett annat? Om texten inte finns i sig utan bara finns i tolkning, vad är då narrativet, vad hänför du det på då?

Jag tycker det verkar som om du ställer o-tolkad text (den framför dekonstuktören) mot tolkad text (den konstituerande dekonstruktören). Men jag kan inte se vad som ger mening, signifierar (om jag förstått det begreppet rätt), den o-tolkade texten om det inte är den tolkade texten, den som förs in.

Alltså, antingen är språket, texten, beroende på kulturen, och då finns det väl bara tolkad text, framför och konstituerande, eller så finns det en individuell, alltså en mot kulturen svarande, tolkning.

Eller är poängen att språket skrivs om i mötet med den här nya texten.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 11 jan 2010 23:15

Avantgardet skrev:Såhär, pojkar: platsen är en mötes-plats för dels den text som ligger framför dekonstruktören, och dels den text som konstituerar dekonstruktören (inget subjekt alltså, utan ett narrativ). Texten-med-stort-t konstitueras av precis det här mötet. Det finns ingen text-i-sig, utan den är alltid resultatet av dessa "texternas möte" (all text är tolkning). Subjektet är alltså lika mycket text som texten i boken framför honom. Det är inomtextuella fenomen båda två. När texterna korsas på ett särskilt sätt så dekonstrueras text. Världen som sådan begriper vi också bara i mening, det finns inget utanför texten.

... fast nu tvingar ni ju mig, med ert tvångsmässiga insisterande, att skriva om det hela i positiva termer. Kan bara instämma med CAUSTIX, man måste själv vandra stigen. Det är det som är poängen (om en sådan alls finns).


Fast innan man vandrar stigen så måste man ju ha någon tanke om att stigen faktiskt finns, att man gör några antaganden kring den, att mötet äger rum. Metafysiken slipper du ju aldrig undan (precis som Auk skriver).
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 jan 2010 02:31

J R Auk skrev:Men vad är narrativ, jag har så svårt att se hur du flyr subjektet. Hur kan texten ha ett narrativ och läsningen ett annat? Om texten inte finns i sig utan bara finns i tolkning, vad är då narrativet, vad hänför du det på då?

Jag tycker det verkar som om du ställer o-tolkad text (den framför dekonstuktören) mot tolkad text (den konstituerande dekonstruktören). Men jag kan inte se vad som ger mening, signifierar (om jag förstått det begreppet rätt), den o-tolkade texten om det inte är den tolkade texten, den som förs in.

Alltså, antingen är språket, texten, beroende på kulturen, och då finns det väl bara tolkad text, framför och konstituerande, eller så finns det en individuell, alltså en mot kulturen svarande, tolkning.

Eller är poängen att språket skrivs om i mötet med den här nya texten.


Subjektet är en produkt av språket, inte tvärtom, kort och gott.

Jag vet att jag använde termer i mitt förra inlägg som jag i nästa andetag övergav, men för att visa på något. Och det är också vad man måste göra (när man dekonstruerar, vilket inte var vad jag sökte göra där förvisso, men principen är densamma), utan en text ingen dekonstruktion av den heller. Det var helt och hållet provisoriskt som jag stipulerade två texter som möttes, emedan texterna som sådana konstitueras i detta möte. Mening uppstår när tecknen spelar mot varandra. Så någon otolkad text finns, i strikt mening, inte. Man skulle rent av kunna säga att allt är tolkning (också relationen till dig själv, subjektet - vilket innebär att allt är en räcka med signifianter, som refererar till varandra men aldrig utanför språket; begreppet "ko" leder oss att tänka på sånt som "mule", "juver", "klövar" osv. och alla dessa begrepp leder oss till andra, men vi kommer aldrig till själva tinget).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 jan 2010 02:35

Logos skrev:
Avantgardet skrev:Såhär, pojkar: platsen är en mötes-plats för dels den text som ligger framför dekonstruktören, och dels den text som konstituerar dekonstruktören (inget subjekt alltså, utan ett narrativ). Texten-med-stort-t konstitueras av precis det här mötet. Det finns ingen text-i-sig, utan den är alltid resultatet av dessa "texternas möte" (all text är tolkning). Subjektet är alltså lika mycket text som texten i boken framför honom. Det är inomtextuella fenomen båda två. När texterna korsas på ett särskilt sätt så dekonstrueras text. Världen som sådan begriper vi också bara i mening, det finns inget utanför texten.

... fast nu tvingar ni ju mig, med ert tvångsmässiga insisterande, att skriva om det hela i positiva termer. Kan bara instämma med CAUSTIX, man måste själv vandra stigen. Det är det som är poängen (om en sådan alls finns).


Fast innan man vandrar stigen så måste man ju ha någon tanke om att stigen faktiskt finns, att man gör några antaganden kring den, att mötet äger rum. Metafysiken slipper du ju aldrig undan (precis som Auk skriver).


Fast det är precis vad dekonstruktionen gör, emedan den inte gör några positiva utsagor. Det är liksom poängen. Och precis som varje barn vet så lär man sig en hel del av att ha isär saker - man ser hur delarna förutsätter och beror på varandra.

Den ställer alltså inte upp någon alternativ metafysik från vilken den kritiserar metafysiken (som de klassiska "anti-metafysikerna" - Marx, Nietzsche, Freud, Heidegger m.fl.) utan den de-konstruerar metafysiken.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 12 jan 2010 12:12

Fast nu tycker jag vi börjar närma oss det för mig absurda påståendet att texterna dekonstruerar sig själva. Och då måste man fråga sig, rimligtvis tycker jag, vad som skiljer texter åt som gör att vissa dekonstruerar sig när andra inte gör det.

Inte alla, subjekt som jag kallar det, dekonstruerar väl texter när de möter dem.

Men om det är så att inget tillförs texten, och subjektet självt är textuellt, så är det svårt att förstå varför den här skillnaden föreligger, givet du går med på att inte alla som läser en bok dekonstuerar den. Givet förstås också att det inte finns någon teknik, metod, eller annat positivt beskrivet som fungerar som aggregat för mötet (vilket vore just att tillföra något utifrån).
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 12 jan 2010 12:17

För övrigt vad har språket för relation till texten enligt den här tanketraditionen?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster