Jag försöker förstå hur psykoanalytikern och filosofen Norberto Keppe tänker. Han håller nämligen inte med om denna ovanstående marxistiska/hegelianska filosofi. Keppe menar att det är praktiskt omöjligt att förena "något"(något verkligt) med "icke-något"(något overkligt,fantasi) för att komma fram till ett tredje element. Keppe hävdar, att endast föreningen mellan två verkliga element kan komma fram till ett tredje och likaledes verkligt element som är Keppeansk dialektik: kärlek och handling, sanning och frihet,skönhet och godhet, arbete och rikedom, osv. Vad han nu menar med detta?...
Keppe menar att all vetenskap bör ha ett filosofiskt system som grund, för "bara om vetenskapsmanens sätt att tänka är riktigt kan han komma fram till korrekta resultat". Han fortsätter att "om vetenskapsmannens tankegång är felaktig kommer alla hans slutsatser att bli behäftade med fel". Inom analytisk trilogi är dialektiken grunden för hela läkningsprocessen. Keppe hävdar att att för att denna dialog ska få bra resultat är det nödvändigt att följa den rätta proceduren. "Det är viktigt att man sammanför de rätta känslorna med de rätta idéerna", fortsätter han.
Norberto Keppe förklarar att människans utveckling är en ständig process, där den sanna känslan(kärlek) förenas med den sanna tanken, för att därmed komma fram till en tillika sann medvetenhet och handling och följaktligen tillfriskna från alla sjukdomar. Detta är alltså, enligt keppe, den enda möjliga dialektikn, den som "enar två verkliga element för att komma fram till en tredje som också är verkligt."
På så sätt skulle ständig förvandling etableras som är grunden till själva existensen.
Med sann kärlek menar Keppe mänskliga känslor,nästakärlek,enl Martinus definition. Med sann tanke menas en god,mänsklig,förnuftig tanke. Sann handling är liktydigt med en handling som är till gagn för samhället och sig själv.
Keppe förklarar vidare att det finns en falsk dialektik. Han säger att denna utgör grunden för de psykisk-patalogiska processer som uppstår när en individ försöker föra en dialog med ett falskt eller icke-existerande element. Alltså denna dialektik som Hegel och Marx tillämpade, men även Platon och som enl Keppe tillämpas inom flera psykoterapeutiska och psykoanalytiska skolor, en dialektik som handlar,enligt Keppe, om att vara och inte vara, om ja och nej, om neurotikern som försöker förena verklighet och fantasi eller den psykotiske som endast samtalar med sina fantasier med svårare följder. Keppe fortsätter att "emedan detta är nejens och antitesens dialektik upphör den vara en dialog och blir istället en monolog eller en strid utan slut". Detta medför att "den sjuke alltid är emot och på förhand avvisar allt som är gott,vackert och sant", säger Keppe.
Jag är speciellt intresserad av att jämföra Keppe med Martinus. Vad som skiljer dem åt. Algotezza, hur tänker du här?
Keppe verkar missa att det faktiskt krävs en hel del erfarenhetsinhämtande och oundvikligen hel del med fel-agerande under vägen för att mer och mer kommma till den rätta vägen. Handlar inte bara om en viljeakt...
Skulle vara kul att höra dina tankar Algotezza och alla ni andra kloka filosofer förstås!