Keppeansk dialektik

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Cosmic philosopher
Inlägg: 597
Blev medlem: 24 jan 2007 20:42
Ort: Jämshög

Keppeansk dialektik

Inläggav Cosmic philosopher » 26 okt 2008 16:23

Som jag förstått det var Martinus enig om att dialektiken av motsatser framsprungen ur den marxistiska och hegelianska filosofin där man hävdar att både tes och antites, ja och nej, ont och gott, fantasi och verklighet, hat och kärlek är nödvändiga om vi ska nå fram till syntesen(sanningen).
Jag försöker förstå hur psykoanalytikern och filosofen Norberto Keppe tänker. Han håller nämligen inte med om denna ovanstående marxistiska/hegelianska filosofi. Keppe menar att det är praktiskt omöjligt att förena "något"(något verkligt) med "icke-något"(något overkligt,fantasi) för att komma fram till ett tredje element. Keppe hävdar, att endast föreningen mellan två verkliga element kan komma fram till ett tredje och likaledes verkligt element som är Keppeansk dialektik: kärlek och handling, sanning och frihet,skönhet och godhet, arbete och rikedom, osv. Vad han nu menar med detta?...

Keppe menar att all vetenskap bör ha ett filosofiskt system som grund, för "bara om vetenskapsmanens sätt att tänka är riktigt kan han komma fram till korrekta resultat". Han fortsätter att "om vetenskapsmannens tankegång är felaktig kommer alla hans slutsatser att bli behäftade med fel". Inom analytisk trilogi är dialektiken grunden för hela läkningsprocessen.  Keppe hävdar att att för att denna dialog ska få bra resultat är det nödvändigt att följa den rätta proceduren. "Det är  viktigt att man sammanför de rätta känslorna med de rätta idéerna", fortsätter han.

Norberto Keppe förklarar att människans utveckling är en ständig process, där den sanna känslan(kärlek) förenas med den sanna tanken, för att därmed komma fram till en tillika sann medvetenhet och handling och följaktligen tillfriskna från alla sjukdomar. Detta är alltså, enligt keppe, den enda möjliga dialektikn, den som "enar två verkliga element för att komma fram till en tredje som också är verkligt."
På så sätt skulle ständig förvandling etableras som är grunden till själva existensen.

Med sann kärlek menar Keppe mänskliga känslor,nästakärlek,enl Martinus definition. Med sann tanke menas en god,mänsklig,förnuftig tanke. Sann handling är liktydigt med en handling som är till gagn för samhället och sig själv.

Keppe förklarar vidare att det finns en falsk dialektik. Han säger att denna utgör grunden för de psykisk-patalogiska processer som uppstår när en individ försöker föra en dialog med ett falskt eller icke-existerande element. Alltså denna dialektik som Hegel och Marx  tillämpade, men även Platon och som enl Keppe tillämpas inom flera psykoterapeutiska och psykoanalytiska skolor, en dialektik som handlar,enligt Keppe, om att vara och inte vara, om ja och nej, om neurotikern som försöker förena verklighet och fantasi eller den psykotiske som endast samtalar med sina fantasier med svårare följder. Keppe fortsätter att "emedan detta är nejens och antitesens dialektik upphör den vara en dialog och blir istället en monolog eller en strid utan slut". Detta medför att "den sjuke alltid är emot och på förhand avvisar allt som är gott,vackert och sant", säger Keppe.

Jag är speciellt intresserad av att jämföra Keppe med Martinus. Vad som skiljer dem åt. Algotezza, hur tänker du här?
Keppe verkar missa att det faktiskt krävs en hel del erfarenhetsinhämtande och oundvikligen hel del med fel-agerande under vägen för att mer och mer kommma till den rätta vägen.  Handlar inte bara om en viljeakt...

Skulle vara kul att höra dina tankar Algotezza och alla ni andra kloka filosofer   förstås! :)

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 26 okt 2008 16:36

Är ingen Algotezza, förstås, men måste nog likväl säga att som du framställer saken så tycks Keppes tolkning av Marx/Hegel något felaktig rent utav. Den dialektik som Keppe tycks prata om är Kants, och blott och bart Kants och ingen annans. Varken Hegel eller Marx använder sig av rena dikotomier på det där sättet. Hinner inte mer just nu, måste springa på affären med grannen min, men är Keppe läsvärd? Har sneglat åt hans håll men aldrig hunnit dit...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Cosmic philosopher
Inlägg: 597
Blev medlem: 24 jan 2007 20:42
Ort: Jämshög

Inläggav Cosmic philosopher » 28 okt 2008 14:05

Nu tror jag jag fattar mer hur Keppe tänker. När man skriver,försöker uttrycka det och förklara för andra och låter det smälta kommer det liksom lättare in i en själv.
Den Keppeanska dialektiken får mej att tänka på Martinus "kosmisk kemi" -läran om ödesskapandet- där man för att komma fram till ett visst önskat resultat måste genomgå en,viss bestämd hundra procentig logisk plan.  Ungefär som att bygga en raket som kan ta besättningsmän till månen fram och tillbaka. Där är ju denna plan uträknat mycket exakt noggrannt och är hundra procent logisk. Man kan således inte slarva och gissa att "det går nog med det eller det -". Det måste genomgå en massa noggranna tester så att allt klaffar. Är det bara en liten osäker detalj i det hela blir allt också osäkert.

Av vad jag förstått utgår Keppe ifrån att man bara lever en gång här på jorden för att sedan hamna i en slags andlig evighet. Det verkar som om han menar att vi skulle kunna uppleva himmelriket här på jorden redan nu med världsfred och allt.  Att det mesta handlar om att vilja en sak och sedan ganska snabbt få det så.   Han missar,tycker jag, att det helt enkelt är en fråga om en utveckling av anlag och talanger- och att det är oundvikligt  ett nödvändigt led  att vi gör en massa fel och är okunniga, p g a bristande erfarenheter. Dessa misstag alstrar ju i sin tur lidande och detta är vägen till att komma till den rätta vägen. På lång sikt kan vi med Keppes terminologi uppfylla dialektiken på alla livets områden som "enar två verkliga element för att komma fram till ett tredje som också det är verkligt".  Men detta mål hinner  inte en människa utvecklas fram till på ett enda jordeliv enligt Martinus - det tar många liv.

Följande är hämtat från boken ABC boken i Analytisk trilogi som beskriver Norberto Keppes dialektik av Claudia Pacheco s 44:
"Den Keppeanska dialektiken arbetar med fel och rätt. Mycket sjuka samhällen och individer accepterar inte att erkänna sina fel, vilket omöjliggör själva dialogen. De är nämligen unilaterala och därför ofullständiga och utan utveckling(reaktionära).
De tankar som har sitt ursprung i känslor av hat och avund resulterar i att den sjukes tankegångar liksom hans handlingar blir felaktiga. Bara den som älskar tänker rätt. Tack vare denna förening av känsla och tanke får han den medvetenhet som tillåter honom att agera på ett korrekt sätt. Det är därför de vuxna och barn som är mycket avundsjuka inte lyckas lära sig något i skolan. I arbetet har de svårigheter med att vara produktiva, medan de mer kärleksfulla uppnår goda resultat.
Samma fenomen kan iakttas under analytiska behandlingar: endast de mest ödmjuka, de som har en mer kärleksfylld attityd, accepterar att arbeta med medvetenheten om sina fel och på så sätt leva ett sundare liv. Detta är den Sokraktiska,Kristna och Keppeanska dialektiken: att de ödmjuka kommer att bli upphöjda och de arroganta förödmjukade, vilket visar att endast kärleken (ett verkligt element) kan förenas med intelligensen(ett annat verkligt element) för att uppnå ett gott resultat.
De, vars hjärtan är fyllda av arrogans, blir förödmjukade eftersom deras handlingar utgör resultatet av en falsk eller felaktig dialektik. Därför kan alla försök att föra en dialog med hat eller megalomani,eller att helt frångå dialogen, aldrig resultera i något konstruktivt."

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 28 okt 2008 15:34

Har inte läst en rad av Keppe. Vad är det för en snubbe? Låter mest som en serie tautologier... Däri kan han likna Martinus som är duktigt bra på att producera tautologier...

"Om logiken fallerar går det åt helvete!" Jaha, vem hade anat det?  :lol:

Är det så att man börjar med tesen "något verkligt" och sedan skapar antitesen "något overkligt" för att nå syntesen "sanningen". Är sanningen en syntes mellan verklighet och inbillning, menar du?

Snarare börjar man med varat som omedelbart slår över i icke-varat och som därvid negeras till negationens negation, vardandet, blivandet.

Eller: tes - "något som är" "+" antites - "intet som inte är" "=" syntes - "något som blir"...

Men det är mest ett till intet förpliktigande metafysiskt språkspel... Det tar inte bort ett grand av världens lidande... Skapar det förståelse av något?

undrar Algotezza
Algotezza aka Algotezza


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster