...
J R Auk:
Ibland, ganska ofta, har jag svårt att följa dina tankar. Ditt språk känns "abstraherande" snarare än abstrakt - alltså abstraherande i en "kostsamt" bemärkelse - dvs, att läsa ditt skrivande tar mycket "möda och arbete", där jag upplever att du skulle kunna förenkla ditt språk (för att lättare nå ut till andra).
Naturligtvis har du en egen stilistik och avsikt med ditt språkutövande, men jag upplever att du ibland närmar dig en slags "torr-akademisk" jargong, som jag personligen avskyr (antagligen för att jag har dåligt språkminne - dvs. jag har i vissa sammanhang väldigt dålig läsförståelse).
Jag tror personligen att tanken/traditionen om att försöka yttrycka sig "objektivt" i språket är en skadlig mytbildning, jag tror intentionen är god, men att tanken inte penetrerar helt på djupet kring processen av begreppsbildande- eftersom det upprätthåller en myt om att naturlagar är något objetivt givet (och att språket därför bör sträva efter denna objektivitet), och att subjektet är något man "bör bekämpa", dvs. taken är att subjektiviteten befattar sig med värdeomdömmen och att dessa värdeomdömmen skapar problem - det motsägelsefulla i detta, är att det är ett värdeomdömme att "subjektet är ett problem". Jag tror snarare tvärt om - att subjektet bör beskrivas, eftersom försöker man "bortse" och "undertrycka" subjektet, så kommer språket ändå alltid implicera subjektet och dess värdeomdömmen under ett lager av tabubelagda betingningar. Subjektet är något historiskt, dvs. alla tänkare har en livshistoria som format dem och deras tankar och känslor, för att förstå hur vi ska förhålla oss till allt "tyckande", så måste vi helt enkelt förstå subjektets historia och de livsöden som format subjektet. Alla vetenskapliga idéer och landvinningar har rent historiskt alltid kommit genom en människa, och för att förstå en tanke eller idé så behöver man förstår den historiska kontexten, dvs livshistorian och de förutsättningar som människan hade i det sammanhang idéen växte fram.
...
Idéerna uttrycks av dig som att de vore av "egen kraft", frikopplad från tänkarens själsliv/tankeliv.
Vad som är viktigt för mig, är "psyket" och tänkarens "egen psykologiska ekonomi", dvs. tankar har en "psyko-ekonomisk" aspekt, och mycket av mitt skrivande handlar om processen hur begreppsbildande sker, då människor försöker få ordning i sin egna "psykologiska ekonomi". Och att språket ska vara enkelt att ta till sig, dvs. det är psykiskt "skonsamt". Jag undviker krångliga utvecklande bisatser, osv.
För mig är det viktigt med begrepssmässig, självlegitimation - dvs språkbruket och begreppen måste alltid legitimeras. Dvs. syftet med varför jag har en ide, hur jag använder den, hur den kom till, vilket problem den löser, osv måste alltid försöka framgås.
Snarare än att bara ha (konstatera) en ide som att idéen hade något essenstiellt (auktoritärt) "självändamål" i att existera (bara för att jag hävdar att "så är fallet").
Du använder "man" väldigt mycket, och detta är för mig, "auktoritärt" och "opersonligt". Dvs, istället för att prata om konkreta "subjekt i specifika kontexter" (dvs den meningskontext du beskriver), så "abstraherar" "man" (
Mitt förslag (som du helt kan bortse från, men som jag här självutnämnt ger) är att: istället för att använda "man", så var konkret och använd ditt "kontextuella subjekt". Ska du introducera en ny ide, så beskriv din ide som ett "informellt begrepp" som det "kontextuella subjektet" har (och som ännu inte är definierat, utan som definieras i själva meningen, och som stipulativt antas av det "kontextuella subjektet" äger, snarare än som något "kategoriskt, absolut, religiöst, självevident, faktum" som både skribenten OCH det kontextuella subjektet äger. på så sätt, så beskriver du förutsättningarna för när en idé uppstår, och vart den är relevant) - gruppera då med "citationstecken" (för att "mjuka upp" och s.a.s påvisa att begreppet är "subjektivt kontextuellt informellt"), detta gör att det blir tydligare att begreppet är något som subjektet äger, snarare än att det vore ett objektivt faktum (och på så sätt, så är språket mer "ärligt", eftersom de syftar till det man som skribent syftar till, snarare än att kräva massa kognitivt arbete för läsaren att ha en konkret bild vad "man" menar med "man"). Behövs detaljer för att berika (detalj beskriva, och konkretisera) sammanhanget - gruppera då med "parenteser". Finns en (formell) kausalitet mellan begreppen - gruppera då med "punktering" (punkt,komma,kolon).
...
Här är en jämförelse av 1. det du skrivit, och 2. min omskrivning av detta:
J R Auk: "Därför vill man inte heller bemyndiga. För i bemyndigandet så förlorar man sitt objekt att projicera sin egen situation på. Och man tvingas se att man är den som inte finner sitt "bra". Den andre, med problemet, som man förmyndigar över, behövs för att projektionen om att världen har en räddning (en själv som förmyndigar) vilket egentligen är en projektion som avser att befästa världsbilden inför sig själv."
J R Auk, "Jimmyfierat" (med reservation för missförstånd/misstolkningar av ursprungstext): Myndighetsutövare vill inte bemyndiga, eftersom då förlorar utövaren sitt objekt, som används som objekt för att projicera sin egen situation på. Problemet blir då att utövaren då tvingas att se sig själv som någon som inte finner sitt "bra". Den andre (med problemet, som utövaren förmyndigar sig över) behövs för att utövarens projektion om att "världen behöver räddas", har en räddning, då genom att utövarens utsett sig själv som (rättfärdigad) förmyndigande räddare - problemet med detta självrättfärdigande är att utövaren inte inser att "räddningens ursprung" kommer från en "egen psykisk funktion av projicerande" som avser att "befästa sin egen världsbild" inför sig själv genom att "söka och hitta förövare" att skuldbelägga, (för att nå psykisk ordning i en rättslös värld), snarare än att "rädda något offer därute". (Kontentan blir således att det "räddaren" "räddar" är sin egen världsbild och självbild, genom att "skapa förövare" som sedan "faller offer" för räddarens dom).
Nackdelen med stilen jag använder när jag skriver, är naturligtvis att texten blir längre. Men samtidigt så tror jag att det är mindre mångtydigt, och mer ärligt, eftersom det inte försöker vara mer abstrakt än det är.
...