Skriv-stilistiks-kritik och begreppslegitimation

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Skriv-stilistiks-kritik och begreppslegitimation

Inläggav nytt namn » 09 nov 2010 22:00

Detta inlägg syftar till att skapa en kritisk diskussion kring skriv-stiltistik, pragmatik (formande av semantik, undvika mångtydighet, vara kortfattad), att klargöra för och nackdelar med olika stilitstik, klargöra processen för begreppsbildande, förstå avsikten och syftet med skrivandet... osv....

...

J R Auk:
Ibland, ganska ofta, har jag svårt att följa dina tankar. Ditt språk känns "abstraherande" snarare än abstrakt - alltså abstraherande i en "kostsamt" bemärkelse - dvs, att läsa ditt skrivande tar mycket "möda och arbete", där jag upplever att du skulle kunna förenkla ditt språk (för att lättare nå ut till andra).

Naturligtvis har du en egen stilistik och avsikt med ditt språkutövande, men jag upplever att du ibland närmar dig en slags "torr-akademisk" jargong, som jag personligen avskyr (antagligen för att jag har dåligt språkminne - dvs. jag har i vissa sammanhang väldigt dålig läsförståelse).

Jag tror personligen att tanken/traditionen om att försöka yttrycka sig "objektivt" i språket är en skadlig mytbildning, jag tror intentionen är god, men att tanken inte penetrerar helt på djupet kring processen av begreppsbildande- eftersom det upprätthåller en myt om att naturlagar är något objetivt givet (och att språket därför bör sträva efter denna objektivitet), och att subjektet är något man "bör bekämpa", dvs. taken är att subjektiviteten befattar sig med värdeomdömmen och att dessa värdeomdömmen skapar problem - det motsägelsefulla i detta, är att det är ett värdeomdömme att "subjektet är ett problem". Jag tror snarare tvärt om - att subjektet bör beskrivas, eftersom försöker man "bortse" och "undertrycka" subjektet, så kommer språket ändå alltid implicera subjektet och dess värdeomdömmen under ett lager av tabubelagda betingningar. Subjektet är något historiskt, dvs. alla tänkare har en livshistoria som format dem och deras tankar och känslor, för att förstå hur vi ska förhålla oss till allt "tyckande", så måste vi helt enkelt förstå subjektets historia och de livsöden som format subjektet. Alla vetenskapliga idéer och landvinningar har rent historiskt alltid kommit genom en människa, och för att förstå en tanke eller idé så behöver man förstår den historiska kontexten, dvs livshistorian och de förutsättningar som människan hade i det sammanhang idéen växte fram.

...

Idéerna uttrycks av dig som att de vore av "egen kraft", frikopplad från tänkarens själsliv/tankeliv.

Vad som är viktigt för mig, är "psyket" och tänkarens "egen psykologiska ekonomi", dvs. tankar har en "psyko-ekonomisk" aspekt, och mycket av mitt skrivande handlar om processen hur begreppsbildande sker, då människor försöker få ordning i sin egna "psykologiska ekonomi". Och att språket ska vara enkelt att ta till sig, dvs. det är psykiskt "skonsamt". Jag undviker krångliga utvecklande bisatser, osv.

För mig är det viktigt med begrepssmässig, självlegitimation - dvs språkbruket och begreppen måste alltid legitimeras. Dvs. syftet med varför jag har en ide, hur jag använder den, hur den kom till, vilket problem den löser, osv måste alltid försöka framgås.

Snarare än att bara ha (konstatera) en ide som att idéen hade något essenstiellt (auktoritärt) "självändamål" i att  existera (bara för att jag hävdar att "så är fallet").

Du använder "man" väldigt mycket, och detta är för mig, "auktoritärt" och "opersonligt". Dvs, istället för att prata om konkreta "subjekt i specifika kontexter" (dvs den meningskontext du beskriver), så "abstraherar" "man" ( :) ) i sitt språkbruk. Genom att använda "man" så blir språket mer "objektifierat" (men inte med nödvändighet mer abstrakt :) ) - i den meningen som att språket blir mer som ett programmeringsspråk med väldigt minimal syntax, som "this" i objektorienterade språk, eller specifika register i något assemblerspråk. Det blir jobbigt att hålla reda på vad "man" är i sammanhanget, eftersom det inte framgår (läsaren måste såledess måla upp en (konkret) bild av den "man" du skriver om, vilket stör flödet i det du skriver).

Mitt förslag (som du helt kan bortse från, men som jag här självutnämnt ger) är att: istället för att använda "man", så var konkret och använd ditt "kontextuella subjekt". Ska du introducera en ny ide, så beskriv din ide som ett "informellt begrepp" som det "kontextuella subjektet" har (och som ännu inte är definierat, utan som definieras i själva meningen, och som stipulativt antas av det "kontextuella subjektet" äger, snarare än som något "kategoriskt, absolut, religiöst, självevident, faktum" som både skribenten OCH det kontextuella subjektet äger. på så sätt, så beskriver du förutsättningarna för när en idé uppstår, och vart den är relevant) - gruppera då med "citationstecken" (för att "mjuka upp" och s.a.s påvisa att begreppet är "subjektivt kontextuellt informellt"), detta gör att det blir tydligare att begreppet är något som subjektet äger, snarare än att det vore ett objektivt faktum (och på så sätt, så är språket mer "ärligt", eftersom de syftar till det man som skribent syftar till, snarare än att kräva massa kognitivt arbete för läsaren att ha en konkret bild vad "man" menar med "man"). Behövs detaljer för att berika (detalj beskriva, och konkretisera) sammanhanget - gruppera då med "parenteser". Finns en (formell) kausalitet mellan begreppen - gruppera då med "punktering" (punkt,komma,kolon).

...

Här är en jämförelse av 1. det du skrivit, och 2. min omskrivning av detta:
J R Auk: "Därför vill man inte heller bemyndiga. För i bemyndigandet så förlorar man sitt objekt att projicera sin egen situation på. Och man tvingas se att man är den som inte finner sitt "bra". Den andre, med problemet, som man förmyndigar över, behövs för att projektionen om att världen har en räddning (en själv som förmyndigar) vilket egentligen är en projektion som avser att befästa världsbilden inför sig själv."

J R Auk, "Jimmyfierat" (med reservation för missförstånd/misstolkningar av ursprungstext): Myndighetsutövare vill inte bemyndiga, eftersom då förlorar utövaren sitt objekt, som används som objekt för att projicera sin egen situation på. Problemet blir då att utövaren då tvingas att se sig själv som någon som inte finner sitt "bra". Den andre (med problemet, som utövaren förmyndigar sig över) behövs för att utövarens projektion om att "världen behöver räddas", har en räddning, då genom att utövarens utsett sig själv som (rättfärdigad) förmyndigande räddare - problemet med detta självrättfärdigande är att utövaren inte inser att "räddningens ursprung" kommer från en "egen psykisk funktion av projicerande" som avser att "befästa sin egen världsbild" inför sig själv genom att "söka och hitta förövare" att skuldbelägga, (för att nå psykisk ordning i en rättslös värld), snarare än att "rädda något offer därute". (Kontentan blir således att det "räddaren" "räddar" är sin egen världsbild och självbild, genom att "skapa förövare" som sedan "faller offer" för räddarens dom).

Nackdelen med stilen jag använder när jag skriver, är naturligtvis att texten blir längre. Men samtidigt så tror jag att det är mindre mångtydigt, och mer ärligt, eftersom det inte försöker vara mer abstrakt än det är.

...

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 nov 2010 02:39

Tja jag tänker så här. Det är så det formuleras.

Och varför jag skriver som jag gör är för att jag vill hitta det allmängiltiga. Dvs jag vill inte hänföra argumentationen på den subjektiva upplevelsen. För när jag skriver om något jag observerat, så kanske varför jag observerat det kan förklaras genom min historia. Men när jag väl har observerat det så är det mest värdetermer; som inte motiveras av det system som de bygger i anslutning till argumentationen, i en slags koherens, eller genom kontingens, som behöver synas. Dvs ouppbackade, oargumenterade, påståenden om värden.

Men du tolkar det rätt. Och visst har du en poäng att jag kan skriva ut en definition av vad 'man' syftar till i den aktuella kontexten. Men det skulle innebära att jag behindrar mig själv i uttrycket, att jag måste tänkte på, inte bara hur jag själv förstår saken, utan jag måste tänka på hur den jag skriver till skall förstå det.

Det gör jag i tal. Men inte i skrift. För vad jag har att gå på i författandet av min mening under begrepp är reaktionen jag ser. Men i ett forum som detta måste jag vänta på responsen, i ett nytt inlägg, och då lämpar det sig inte. Då anser jag att man blir retorisk. Dvs man börjar formulera sig så som man bäst övertygar framför så som saken i sig, frågan som subjekt, läggs ut i dager. Det som är sant måste vara sin egen sanning. Annars beror det på, och är relativt. Vilket jag egentligen inte tycker bör kallas "sanning". Även om jag är klart skeptisk till sanning överhuvudtaget. Men.... Inom det nedtecknades egna kontext, inom en och samma fråga, tycker jag sanning har en plats.

Men glöm heller inte att jag fostrar, främst mig själv, i språket. Och i det fostrar jag andra också. Språk är inte bara en kommunikation man kan förmedla till andra, det är en systematisering av "koncept", idékomplex. För genom språket kan vi syna en utsaga logiskt. Vilket är svårare att göra med till exempel en grymtning eller en axelryckning, även om den förmedlar väl så mycket meningsfullt.

Jag menar varför söker du? Enbart för din egen skull? Eller för att kunna avtäcka inför dig själv varat i världen och sedan kunna upplåta det du avtäckt för någon annan? För sammanhangets skull?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 nov 2010 02:46

För övrigt har 'man' den fördelen att det inte sätter personen i fråga som objekt, utan det talar om dess komplexitet som subjekt. Det öppnar upp för att vore jag där, i den rollen, vore jag sådan. Dvs man talar om logiken bakom, istället för en slags substans. Ett substrat, före en essens.

Men tack för synpunkterna, jag är bara glad för kritik. På något sätt letar det sig nog in.

Jag tänker på just den frågan ganska ofta. Hur filosofi, när den enligt mig är som bäst, kräver oerhört mycket. Särskilt i det här samhället då man i princip ger upp normal "karriär" och dylikt för att söka förstå filosofin. Kan ju bara tala för mig själv här. Men jag anser mig börja förstå filosofi, nu efter en 4 år akademiska studier, och 100 något sånt böcker i "ämnet". Men, filosofi är också tätt knuten till vad som man bör, vad jag bör, och jag är inte isolerad, och alltså måste jag dela det. Men hur gör jag det?

Satt och tänkte om jag skulle försöka skriva om Kants kritik av det rena förnuftet i en flashfilm eller dylikt till exempel. Så du förstår det är inte irrelevant för mig det du tar upp. Men jag sysselsätter mig inte med det här :)

Ps.
Och så ska jag ta ett exempel som förklarar mitt dilemma. Nu ändrade jag min text, den sista meningen ovan.

Jag skrev om till: "Men jag sysselsätter mig inte med det här :)".
Och det från: "Men jag sysselsätter inte mig med det här :)"

Jag vet att det allmänt förstås som om man skall skriva i den nya meningssammansättningen. Men.... Det är faktiskt en skillnad där. I den ursprungliga satsen tar jag en distans till 'mig' språkligt genom att jag säger att aktiviteten jag gör är sitt eget subjekt. Alltså, jag skriver mer eller mindre att jag drabbas av min aktivitet här. Snarare än att säga att jag drabbar er genom min aktivitet. Det är förstås beroende på hur man ser på det här med att ha ett "jag" och vad det är. Personligen tycker jag det ursprungliga är mer korrekt. Det ursprungliga sätter inte en person som essens utan personen som en kontingens. Alltså att personen beror på verksamheten istället för att verksamheten beror på personen. Vad tycker du? Det är metafysik det där.
.Ds
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster