Vad livet går ut på (enligt mig) vad tror ni?

[Sebastius]

Hej allihopa!

Detta är mitt första inlägg här och jag är mycket medveten om att folk kommer spetsa öronen när de hör min hypotes kring den obesvarade frågan "vad livet går ut på"

Självklart säger jag inte att det är så här utan det är så här jag ser på det och jag skulle bli mycket tacksam ifall någon tog sig tid i att motargumentera mig då jag känner att jag tappat hoppet men ändå inte mår särskillt dåligt av det.

Så över till det som möjligtvis någon av er tycker är intressant.

Min hypotes kring livet:Om man jämför med den tid vi inte existerat och den tid vi inte kommer att existera efter döden så är "perioden" av livet så pass obetydelsefullt att det faktiskt är (enligt mig) ett skämt.

Självklart tror jag inte på ett liv efter detta. Jag tror snarare på att man slutar att existera. Tänk dig själv, hur kändes det för 1 miljard år sedan från den position du är i nu? Naii ingenting? Du fanns ju inte ens då. Eller tänk dig då du gick o lade dig på kvällen, du vaknar 8 h senare men minns inget utav de här 8 timmarna du som. Självklart kanske du befann dig i en dröm som du inte minns men det jag är inne på är att detta mellanting då du inte minns eller existerade kommer vara "för evigt" när du är död. Vi kommer varken kunna tänka eller känna något då vi inte existerar.

Så varför egentligen bry sig om nått i detta liv då det aldrig kommer ha någon form av betydelse efter du dött? Var betydelsen att du skulle finnas i nått som kallades "tid"? Men vad e meningen med det då om du ändå inte existerar och har nån nytta av det efter du är död då du inte existerar? Visst, meningen var kanske just att leva just denna lilla vad människan kallar "period" mm. Men i det stora hela har det ju ingen betydelse? (enligt mig)

Jag tror livet går ut på att göra det bästa av nuet. Det blir vad man gör det till och den enda guden som finns är du själv eftersom du är den ända personen "sak" (eller vad vi kan kalla det) som kan göra något åt din situation. Nej, jag tror inte på en gubbe som heter gud och att han har skapat vår värld, jag tror att allt är skapat av en slump. Planeten placerades efter bigbang på en sådan plats där temperaturen och miljön var lämplig för organismer att bildas. Var kommer det ifrån då? Kanske är det så att det bara har funnits här (samma sak med oändligheten) vi människor är inte skapade för att förstå vad det betyder.

Det blir som sagt vad man gör det till sen hur länge och hur mycket kul du vill ha i detta liv ”nuet” (detta vi lever i som kallas tid) beror nog snarare på hur snabbt du vill dö. Själv föredrar jag att lämna festen när den är som roligast. Annars kanske man blir för handikappad för att göra eller våga göra något åt det när man är gammal och bara känner smärta.

Jag säger inte att jag har rätt eller fel för jag vet att jag inte har rätt. Men en hypotes är alltid välkommet för att studera frågan vidare. Vad tror ni?

Detta är min hypotes kring livet i alla fall och jag är inte deprimerad för det. Varför vara rädd för något du ändå inte kommer märke något utav efter detta livet?

Hoppas ingen blir arg eller tar illa vid. Är som sagt bara en 22 årig ung man som funderar mycket kring livet och vill ha andra vettiga svar som kanske gör så att man kan se livet lite annorlunda. Är lite sorgligt att se alla människor bara gå omkring och leva i nuet och bara acceptera det utan att äns tänka på det . Självklart är jag lycklig för dom människor som bra i denna värld men jag tycker ändå det är lite konstigt att alla bara är!

Hare fint alla filosofer där ute! Hoppas man får nått svar!

[Lill-Leif]

Lite feedback:

Självklart tror jag inte på ett liv efter detta. Jag tror snarare på att man slutar att existera. Tänk dig själv, hur kändes det för 1 miljard år sedan från den position du är i nu? Naii ingenting? Du fanns ju inte ens då. Eller tänk dig då du gick o lade dig på kvällen, du vaknar 8 h senare men minns inget utav de här 8 timmarna du som. Självklart kanske du befann dig i en dröm som du inte minns men det jag är inne på är att detta mellanting då du inte minns eller existerade kommer vara "för evigt" när du är död. Vi kommer varken kunna tänka eller känna något då vi inte existerar.

Håller med dig fullständigt.

Så varför egentligen bry sig om nått i detta liv då det aldrig kommer ha någon form av betydelse efter du dött? Var betydelsen att du skulle finnas i nått som kallades "tid"? Men vad e meningen med det då om du ändå inte existerar och har nån nytta av det efter du är död då du inte existerar? Visst, meningen var kanske just att leva just denna lilla vad människan kallar "period" mm. Men i det stora hela har det ju ingen betydelse? (enligt mig)

Tänk dig motsatsen: evigt liv. Du har hela evigheten på dig att göra allting. Då blir dagen verkligen betydelselös eftersom den bara är en i mängden. Det ingår i vår mänskliga natur att göra det bästa av vår begränsade tid.

Jag tror livet går ut på att göra det bästa av nuet. Det blir vad man gör det till och den enda guden som finns är du själv eftersom du är den ända personen "sak" (eller vad vi kan kalla det) som kan göra något åt din situation. Nej, jag tror inte på en gubbe som heter gud och att han har skapat vår värld, jag tror att allt är skapat av en slump. Planeten placerades efter bigbang på en sådan plats där temperaturen och miljön var lämplig för organismer att bildas. Var kommer det ifrån då? Kanske är det så att det bara har funnits här (samma sak med oändligheten) vi människor är inte skapade för att förstå vad det betyder.

Ah, den svåra konsten att leva i nuet. Lyckas du, så berätta gärna för mig hur. Jag är en sån där person som tyvärr ofta lever i kalenderns nästa vecka eller månad...

Det blir som sagt vad man gör det till sen hur länge och hur mycket kul du vill ha i detta liv ”nuet” (detta vi lever i som kallas tid) beror nog snarare på hur snabbt du vill dö. Själv föredrar jag att lämna festen när den är som roligast. Annars kanske man blir för handikappad för att göra eller våga göra något åt det när man är gammal och bara känner smärta.

Smärtan är oundviklig, lidandet valfritt.

Jag säger inte att jag har rätt eller fel för jag vet att jag inte har rätt. Men en hypotes är alltid välkommet för att studera frågan vidare. Vad tror ni?

Det är inte alltid saker och ting kan vara rätt eller fel

Detta är min hypotes kring livet i alla fall och jag är inte deprimerad för det. Varför vara rädd för något du ändå inte kommer märke något utav efter detta livet?

Hoppas ingen blir arg eller tar illa vid. Är som sagt bara en 22 årig ung man som funderar mycket kring livet och vill ha andra vettiga svar som kanske gör så att man kan se livet lite annorlunda. Är lite sorgligt att se alla människor bara gå omkring och leva i nuet och bara acceptera det utan att äns tänka på det . Självklart är jag lycklig för dom människor som bra i denna värld men jag tycker ändå det är lite konstigt att alla bara är!

Vänta bara tills du fyller 25, då börjar håret i öronen växa och den existentiella ångesten bita sig fast.

[Kotten]

Hej Sebastius och tack för din intressanta frågeställning. Jag ska också reflektera och förklara gärna för mig om jag missförstår dig på någon punkt..

Kärnan till ditt resonemang är att du definierar oss såsom deltagare i arenan innan och efter vår egen existens. Detta påstår du gör livet meningslöst, då vi bara har förfogandet över en liten stund av existens i allt vårt icke-existerande.

Jag förstår din problematik men håller inte med om ditt perspektiv. Framförallt bör du notera att du inte existerar i ekvationen, du är alltså ingen faktor i en sådan "meta-existens" - om du inte är religiös vilket du uppenbarligen inte är. Att världen och den kringliggande existens går vidare, eller har varit tidigare är inte relevant utifrån dig som kärna. Jag kommer leva kvar men det gör inte att du lever kvar som något annat än minnet av 22 åringen som skrev på FF en vacker junikväll 2011. Ditt liv och allt du har; allt kommer att få uppleva ligger framför och bakom dig inom ramarna som utgör dig. Du är inte samma person som du kommer att vara när du är 44,66 eller kanske ens samma person som du var igår? Kanske väldigt lik, men inte samma person.

Den kloka Lill-Leif(som jag hoppas har noterat att jag inte kunde låta bli att citera hans underbara kommentar) påstår att problemet är att leva i nuet, jag instämmer på detta och det är nog i synnerhet svårt för grubblare. Det jag tycker att du ska vara vaksam på Sebastius är att ditt perspektiv och om du låter detta ligga och gro och håller du fast vid det i bakhuvudet kommer det säkerligen ge dig cynism(som om det sjukdomstillstånd det kan vara; sant eller falskt). Du poängterar att du mår bra och försök hålla fast vid lyckan i livet istället.

När jag blir gammal och klok kommer jag att ha andra prioriteringar. Nu är livet för mig som 24 åring mycket av livets syfte att festa och se på film, om 1 år kanske jag har en unge då kanske den och familjen blir det som gör livet meningsfullt eller relevant om 50 år är det som gör livet meningsfullt mina besök från mina barnbarn, eller att se tillbaka på livet med min fru... Detta är svårt att sia om, men min poäng har antagligen framträtt i nuläget...

Förhoppningsvis lyckas jag hålla mig undan den mentala hybris att jag vill spela en större roll i den externa existensen än vad jag kan åta mig; illussioner om evigt liv, galaxens mest kända rockstjärna, eller president över de 18 dimensionerna. Detta är inte relevant för mig och ingenting att tynga ner mig med. Även om man kanske inte ska sätta begränsningar på vad man kan och vill uppnå så bör man också vara medveten om vad man inte kan uppnå och framförallt inte grubbla över det eller som före talare skrev "smärta är valfritt men lidandet bör man undvika"

Jag är också lycklig i mitt liv nu,
imorgon kanske jag inte är det,
i övermorgon kanske är det...(med "jag" som vardagligt menat)

Det har jag lärt mig att livet är, hur döden eller den prenatala existensen är vet jag inte, men eftersom vi delar samma bio-fysik-"vetenskaps" perspektiv så instämmer du nog på att det inte existerar för mig, detsamma gäller din icke-existens; och om det inte finns är det bara en fantasi, en syntetisk illussion, och ingenting vi bör oroa oss för att -en gång- inte få uppleva.

Lycka och välgång,
och välkommen till FF!

[dokido]

det sista du sa har jag också tänkt en del på, att människor inte reflekterar över sin existens, fast om man frågar så gör de det

vad som intresserar mig är dock varför normaliteten är så stark att vi inte ser verkligheten, vad jag kommit fram till är väl att existensen är en förnuftsbaserad produkt som sällan slår igenom i vardagslunken

ex: igår gick jag in i konsum och skulle handla käk, var ganska uttråkad och visste inte vad jag skulle handla, tänkte att vad absurt det är att vi måste äta hela tiden och upplevde då hur jag var en, tja, alien el nåt som betraktade konsum som nåt absurt, rent förnuftsmässigt är det inte alls så konstigt att konsum är en absurd företeelse, för 500 år sen fanns inget så futuristiskt som en konsumbutik, idag är det bara vardagstråkigt, men det är läskigt och häftigt när man upplever denna absurdism, inte bara tänker den

 :shock:  :shock:

[Lill-Leif]

(som jag hoppas har noterat att jag inte kunde låta bli att citera hans underbara kommentar)

Kotten: Det är noterat! Du har förresten bara 1 år kvar innan öronhåret börjar växa.  :wink:

[Kotten]

Kotten: Det är noterat! Du har förresten bara 1 år kvar innan öronhåret börjar växa.  :wink:

hahaha... Jag känner att det redan har börjat slå rötter.. Min flickvän frågade mig häromdagen vad jag önskade mig i 25 års present och jag sa en ny rakapparatt, jag kanske skulle be om en örontrimmer istället ^^

[SigurdV]

Hej:)

Med tanke på att det verkar möjligt att förlänga livet till universums död och att vi där kanske hoppar över till ett annat universum
så oroar mig möjligheten att vi kanske möter livets mening först i döden....

[Sebastius]

Tack för alla bra svar!

Jag ställde mycket frågor kring tiden vi existerar/finns och dess mening. Idag har jag börjat sluta tänka lika mycket "outside the box" och något mer "inside the box". Vilket betyder att istället för att grubbla på frågor som är svåra att få svar på så har jag istället tagit tag i frågor som är relevantare att gå vidare med.

Anledningen till att jag tror att man tänker "outside the box" är att man inte tänker "inside the box" lika mycket. Detta betyder enligt mig att man inte lever livet i nuet lika mycket. Man hamnar i en mellanvärld istället för att bara vara. Dvs börjar tänka på varför allt är som det är. Oftast tänker man på det för att få svar på något. Varför vill man ha svar då? Jo kanske för att förstå något bättre så att man tror att man enklare kan leva i nuet. Efter det söker vi nya svar vilket gör människan till en nyfiken och unik individ men kanske är vi här nyfikna inom fel område.
Alltså, man tänker för mycket på varför glassen smakar gott iställer för att bara njuta av smaken. Det är ju trots allt i den tid och form som vi är skapade i som faktiskt har störst betydelse just nu. Vilket jag tycker gör det hela något mer intressant i frågan.

Jag sa i mitt tidigare inlägg att livet kanske inte har någon betydelse före eller efter döden. Men faktum är att det jag inte tänkte på är att det ända som egentligen har någon större betydelse över huvud taget faktiskt är livet. Det som händer före och efter vår existens är nog snarare det som inte har någon betydelse nu då vi lever nu och är skapade för det. Vi är ju inte skapade för att leva i ett icke existentiellt medvetande för 10 miljarder år sedan.
Meningen med livet efter döden kanske var att meningen med livet var livet.

Vi lever i varje ögonblick här och nu. Varje tanke skapar den vi är lixom de tidigare tankarna skapade oss i det förflutna till där vi är just nu.  Genom att vi själva är medvetna om det kan vi skapa positiva tankar och handlingar i detta ögonblick och på så sätt forma vår framtid i livet. Bara för att det är som det är just nu så behöver det inte vara så. Man väljer själv hur man vill tänka och hur man vill att sitt ögonblick ska formas. Det häftiga är också att det som sker här och nu också påverkar vår framtid vilket betyder att du själv väljer hur ditt liv/din berättelse skall fortsätta.

Meningen med den tid vi inte existerar eller den tid vi existerar men inte under detta medvetande (om vi nu får/har ett liv i en annan dimmension eller efter/innan livet till detta) handlar nog snarare om "meningen då"/"meningen inom de ramarna". Meningen med mitt liv är kanske inte detsamma som meningen med personen ”Oskar”s liv (en person som kanske lever på Grönland) eftersom meningen med hans liv just är "meningen med hans liv" ifall ni förstår vad jag menar.

Människor som går omkring som spöken och ställer frågan kring vad är meningen med det jag gör, känner och ser?, varför har den där människan sånna kläder?, varför är en delfin formad som en delfin mm har enligt mig tappat "gnistan" lite. Känslorna och konsten att leva i nuet störs av att analysera sönder det. Konsten att leva livet i nuet må vara svårt för vissa men att ta steget till att börja "leva i livet" dvs koppla av och njuta av vår vackra värld som vi har fått i gåva att få uppleva nu och ändra på det som man vill ändra på är kanske just utvecklingen och förståelsen kring meningen med livet.

Det även dokido sa tyckte jag också var intressant! Då vi med hjälp av att tänka "out side the box" kan uppskatta "inside the boxr" mer. Nu talar jag mot mig själv lite men dessa ämnen är ju lite svåra att diskutera. Alltså kan det vara bra att tänka "outside the box" men dock enligt mig så länge man inte analyserar sönder det så att äns sätt att leva i nuet påverkas "negativt" av detta.

Sist vill jag bara säga att jag också tyckte det var intressant det Lill-leif och kotten var inne på. Dvs att "meningen med livet" egentligen bara är ord, en illusion om något. Vi väljer själva vad det skall betyda och hur vi vill tolka det eftersom inget egentligen är "rätt" eller "fel" eftersom de också bara är ord, en illusion om hur vi tolkar hur något "är".

Jag vill också sist notera att detta bara är mina egna tankar. Även jag utvecklas för varje dag som kotten dvs sa. Men visst är det intressant att dela med sig och ev få andra människor att tänka till så att de också senare kanske skapar sina ögonblick och sin framtid .

Återigen, hare fint alla filosofer där ute! Hoppas man får nått svar!

[Kotten]

Sebastius,

Att inte bry sig om omvärlden eller att inte fördjupa sig i problem besvarar inte meningen med livet, det besvarar hur livet blir bekvämt och enkelt... Det behöver inte betyda att människor har den värderingspunkten att det är det primära syftet med livet är den enkla lyckan. Om vad du ser som meningen med livet är att du ska må bra och ha det gott då är du på god väg! Men.. Du löser ingen svält eller världsproblem genom det. Bioanalytikern kan jobba på ett botemedel mot cancer eller gå ner och supa eller äta god mat, eller se en bra film eller något annat. Spektrumet "en själv" är väldigt snävt.

Det  finns vissa sfärer som folk brukar tala om hur mycket man tar till sig. Som en själv sen sin familj och nära vänner, sen mer bekanta, sen kulturellt likartade. Vissa människor drabbas ju av den här hybrisen av att det är meningslöst för att inte livet är fullt meningsfullt som om det var enbart två existerande poler. Jag tror inte att man mår speciellt  bra av att grubbla för mycket på det, men jag tror inte man kommer närmare en sanning genom att blunda för det...  Om du offrade ditt liv för två personer som du bedömer ha ett lika stort värde som dig själv, skulle du inte i offradets stund ha gjort en väldigt meningsfull gärning? Antagligen mer meningsfull än något annat i ditt liv, vore det inte ett värdigt slut på din berättelse?

Spännande läsning och tankar!

Jag gillar heller inte "tänk utanför boxen"-argumenten, men det får väl ske med måtta.

[SigurdV]

Tiden är en intressant utgångspunkt för en tråd.  
Tycker en tråd i tidens väv.

1 Varje livstråd i T anger sin längd med en variabel "Nu!".                       (Här är vi nu.)
2 T = " "                                                                              (Det utrymme vi hämtar vår existens från.)
3 V = " "                                                                                        ( V = "Tid, Rum och Sanning.)

[viljakänna]

Jag tror att de inte finns några fel på grund utav att något som skett å är till verkligheten en del och alltså verkligt så får jag förhålla mig till endast det faktum att, de är å de är rätt. Man kan ju värdera världen som lyckosam å mindre lyckosam men det är ju så att människor är olika till associering med lycka. Men de flesta eftersträvar den i hopp om att deras hopp inte är fel vilket den inte är men förtrycker man sitt eller andras hopp så kväver man sig å insikten om att om man nu vill veta vad världen är så får man ju acceptera världens motsats uppbyggnad. Om man vill lära känna världen så får man anta att Gud finns eftersom i alla fall ordet väcker så många skilda associationer hos så många vilket i mycket har konsekvens på världen bara i de att fenomenet existerar ju. Av allt får man vända till lycka möjligheterna är oändliga i tanken men i känslan söker vi rädda den som vi hoppas på för man vill inte att hoppet ska dö å aldrig få upplevas som verklighet.
Jag tror att världen är fullkomlig en del utgår från början vilket vi kallar historia den andra delen är den kommande framtiden vilket ju kommer å bör påverka lika mycket som dåtiden ger den känslan av hoppfullhet inför framtiden. Att våga tro men att alltid tvivla i syfte att förbättra vad man tror å tvivlar om så att man en dag med säkerhet kan skapa de bästa som kan hända för oss alla vilket bör vara absolut evig lycka för alla vilket lär vara de högsta idealtillstånd vi kan fantisera om men att genomföra de man hoppas på orkar inte en del inte äns tänka på efter att förklarat de omöjligt. Därav lär de känna ångest över något den inte kan förklara eftersom de inte börjat söka där ångest skapas där de ger upp de sista som sägs dö nämligen hoppet. Oavsätt vad så lär framtiden visa oss ännu mer kunskap om den men att inte kämpa med hela sin kraft i uppnå vad man hoppas är ett slag man själv slår å man undrar vem som slog.
Du ska rädda världen från alla frågor ty de största problemen är de man helst vill lösa å rastlöshetens kreativa skapande kraft kommer vissa dig värdlens natur å din samhörighet med den å allt som är i de som finns.  

Tålamod, ödmjukhet, å själv insikt i hur äns känslor samspelar när ditt jag vill veta vad den känner å inte vad du tänker eller hört någon sagt. Nej din sanning om världen kommer inifrån dig å må du känna vägen å förtstå till allas hopp om räddning för dem som behöver.

må frid, å harmoni nå dig som från ovan å du känner inget tvivel förutom de nyttiga i tvivlet som förbättrar dig.

[Justin Case]

Anledningen till att jag tror att man tänker "outside the box" är att man inte tänker "inside the box" lika mycket.

Att fråga sig vad livets mening är är så vanligt, att jag tycker att det känns märkligt att kalla det att tänka "outside the box". Uttrycket "outside the box" brukar väl användas om tänkande som går utanför vad (nästan) alla andra tänker? Det gör verkligen inte att fråga sig vad som är livets mening; det är mainstream.

Detta betyder enligt mig att man inte lever livet i nuet lika mycket. Man hamnar i en mellanvärld istället för att bara vara. Dvs börjar tänka på varför allt är som det är. Oftast tänker man på det för att få svar på något. Varför vill man ha svar då? Jo kanske för att förstå något bättre så att man tror att man enklare kan leva i nuet.

Inte nödvändigtvis enklare. Om jag frågar mig varför allt är som det är, frågar jag mig det ibland för att jag tror att det (handlingen att fråga mig varför allt är som det är, och det eventuella svar som eventuellt kan uppnås i slutändan) kan göra att mitt liv blir längre och/eller lyckligare, så att jag på sikt får mer lycka sammantaget i mitt liv. Vid andra tillfällen gör jag det bara för att det är roligt, d.v.s. ger kortsiktig lyckohöjning. I ingetdera fallet är det för att få ett enklare liv. Enklare vore att inte ställa någon fråga alls, inte göra någonting alls. Det är ingen konst att leva i nuet. Det gör vi alla hela tiden. Det är det enklaste som finns. Men det är inte nödvändigtvis vad som gör oss lyckligast. Hade det varit det, hade alla alltid bara levt i nuet och aldrig planerat ett dugg framåt.

Jag har alltid undrat varför folk utgår från att det skulle finnas något sådant som "meningen med livet", snarare än bara "de(t) sätt att leva som ger en så mycket av det man vill ha som möjligt (exempelvis lycka)". Vad har folk fått det ifrån, att livet skulle ha en mening, eller ens kunna ha en mening? Att utgå från att livet har en mening, utan att det finns något som talar för det, tycks mig lika ogrundat som att utgå från att det står en rosa elefant i ens vardagsrum utan att det finns något som talar för det.

[Justin Case]

Min hypotes kring livet: Om man jämför med den tid vi inte existerat och den tid vi inte kommer att existera efter döden så är "perioden" av livet så pass obetydelsefullt att det faktiskt är (enligt mig) ett skämt.

Går det att tänka sig något hypotetiskt värde för x så stort att om du hade haft en förväntad livslängd på x år, skulle du inte ha ansett livet vara ett skämt? Vilket antal år är det i så fall, och varför just det antalet år?

Tänk på de insekter vars förväntade livslängd bara är en dag! De skulle vara j-igt glada om de hade din livslängd! Att du kallar din livslängd för ett skämt, när det finns insekter som bara lever en dag, är som om världens rikaste man skulle beklaga sig över att han är så fattig att det är ett skämt! Hur skulle det kännas för oss andra?

Självklart tror jag inte på ett liv efter detta.

Om det hade funnits något sådant som "ett liv efter detta", på vilket sätt skulle då det livet vara ett annat liv än detta (vilket det väl måste vara om det ska kunna komma efter detta)? Om man exempelvis kommer till ett himmelrike med änglar och harpor och lycksalighet när ens jordiska kropp dör, är det väl rimligare att se det som en fortsättning på samma liv, om man alltså tänker sig att det vore samma person som skulle få detta liv ("livet efter detta")? I så fall är det väl mer korrekt att beskriva det som att man aldrig dog, utan bara bytte form, eller något sådant? Så att man alltså bara har ett liv, och att det som folk kallar för "livet efter detta", om man nu kan få ett sådant, skulle vara en fortsättning på detta enda liv som man redan nu håller på och lever.

Jag tror snarare på att man slutar att existera. Tänk dig själv, hur kändes det för 1 miljard år sedan från den position du är i nu? Naii ingenting? Du fanns ju inte ens då.

Vi kan ha funnits då, men glömt bort det. Kommer du nu ihåg den dag då du var 17 dagar gammal? Jag tvivlar på det. Ändå fanns du då. Det faktum att du inte kommer ihåg den dag då du var 17 dagar gammal innebär inte att du inte fanns när du var 17 dagar gammal. På motsvarande sätt gäller att det faktum att du inte kommer ihåg att du fanns för 1 miljard år sedan inte nödvändigtvis innebär att du inte fanns för 1 miljard år sedan.

En teori om hur det skulle kunna vara så att du fanns för 1 miljard år sedan:
När en varelse "blir till", finns det alltid ett svar på frågan "vem var det som blev den här varelsen?" (även om ingen känner till det svaret). När t.ex. en människa X blir till - låt oss kalla föräldrarna för V och W - var det V och W som "blev" X. Hur kan det stämma, undrar du kanske, V och W fortsätter ju samtidigt leva i sina egna kroppar! Ja, och de blev samtidigt X. Personskap är något delbart. Emellertid glömmer det exemplar av V, och det exemplar del av W, som tillsammans blir (d.v.s. förvandlas till) X, att de någonsin varit V och W. Du har alltså varit båda dina föräldrar, du minns det bara inte. Och de har varit sina, och så vidare, ända tillbaka till livets uppkomst på jorden. En teori bara, men inte helt otänkbar tycker jag.

Men om inte X minns något av att ha varit V och W, hur kan det då vara korrekt att säga att X varit V och W? Jo, på i princip samma sätt som att det är korrekt att säga det är du, snarare än någon annan, som är drömmaren när du drömmer att du är någon annan än den du egentligen är (något som inte är ovanligt i drömmar). Låt säga att du drömmer att du är Napoleon. Då har du i drömmen kanske inte ens något minne av att ha varit någon annan än Napoleon. Ändå har du varit någon annan än Napoleon (nämligen Sebastius), och du är alltjämt - även medan du drömmer - någon annan än Napoleon (nämligen Sebastius), du minns det bara inte just när du drömmer att du är Napoleon.

I framtiden kan avancerad teknik komma att göra det möjligt för oss att dra oss till minnes att vi varit alla de vi varit men som vi nu inte kommer ihåg att vi varit.

Om det är på det här sättet, har vi långt starkare skäl än vad man hittills antagit - och det redan utifrån rationell egoism - att se till att mänskligheten överlever, så att våra barn och barnbarn och barnbarns barn etc överlever. Vi är ju i så fall alla dessa kommande ättlingar till oss, inklusive alla de barnbarns barnbarns barnbarn etc som kommer att "bli till" långt efter "vår död". Det är alltså bokstavligen oss själva vi värnar om när vi värnar om mänsklighetens superlångsiktiga framtid.

[SigurdV]

Fångna och fascinerade av tiden undrar vi om det finns någon mening (=tillfredställande förklaring):
1 dels med oss "livs-strängar" själva,
2 dels med tiden som helhet (=T).
Var vi i själva verket redan närvarande i begynnelsen?
Kommer vi att vara efter slutet?
Gamla frågor men ännu inte färdigt utredda.

[Marko]

Vilket liv pratar vi om ?

Det finns väl olika liv i ens liv,
Den på jobbet, en med familjen, en på krogen,
en med sin sambo, en med sina barn, ett på fiket, livet med vännerna, livet med just den...

Kan man säga att man har ett liv med så många olika liv ?

Mitt liv gick just ut på att svära lite hur dåligt jag misskött ordningen här hemma.

Sebastius

Jag tror livet går ut på att göra det bästa av nuet.

Det är väl en positiv och bra inställning till hur man vill leva sitt liv.
Du skrev även senare att det blir vad man gör det till.

Livet går inte ut på någonting, och jag tror på gud, eller en form av gud.
Det är inte alls deprimerande att inte se meningar i allt. För vi vet ingenting om framtiden,
så varför försöka förstå ? (...men det är svårt att försöka låta bli..)