filmtips, Zeitgast

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 30 okt 2007 00:40

JemyM skrev:"Synd" betyder ursprungligen "avvikande" och det är "avvikande" från religionen/sekten det talas om.


Okunskapen är ibland så stor så stor, ack ack vad fel du kan ha.

Att ens tro att ordet synd betyder avvikande är ju löjligt. Likaså att koppla synd till sund, smalt vattendrag och dylikt som en del felaktigt gör. Ordet sund kommer från ordet sind som betyder väg eller gång, härav kan vi även härleda ordet sända.

Man skulle kunnat tro att ordet synd kommer från latinets, sine cura, utan omsorg, vilket hade varit både en passande och beskrivande term på syndaren, men inte ens det är rätt.

Ordet synd går att spåra tillbaka till det fornindiska språket sanskrits ord, satya, vilket betyder "det är", och alltså även då i betydelsen att det som är, "det är sant". Alltså är även ordet satya ursprungsordet för sanning, sant. Men hur kan då det som är sant bli "synd" i dagen betydelse, något negativt och skamligt?

Jo, det som är sant är samma grundord som skyldig, jämför t.ex latinets ord , sons, för skyldig, omvänt innocent, oskyldig i dagens engelska,
och om vi vidare tänker på att det som är, är sant, så är det alltså skyldigt till att vara.

Här är det införandet av kristendomen som har ändrat fokus och betydelse och lagt tonvikt på just betydelsen skyldig, vi är alla skyldiga, vi är alla syndiga. Detta har ju en mängd negativa infallsvinklar, då de skyldiga bär skuld som blir likvärdigt med skam, skymf, skada, skämta mm, vilka alla är ord som ursprungligen hänger samman i betydelser att förringa, nedvärdera, såra samt att ha ett "skyldigt" uppsåt till detta varvid vår skuld framstår som värre än att blott vara skyldiga till att existera, därav görs kopplingen till "skyldig" i en negativ betydelse.

Detta blir desto mer tydligt då man jämför franskans, och omgivande sydliga länders ord för synd, péché, pecado, som hänger ihop med ordet pecho, bröst,
härav uttryck som att slå sig för bröstet, visa bröstet,  i betydelsen att framhäva sig över andra och då givetvis i avsikten att förringa sina medmänniskor eller att blotta bröstet för att väcka lusta.

( Ser framför mig en galiciska i vit dräkt som endast täcker sitt ena pecho och en råttögd munk vars haka glipar så saliven rinner över, visst, det måste ha varit ett helvete att skuldbelägga den delen av europa? För germanerna var det värsta att stå i skuld till någon, emedan de slappa sörlänningarna gärna skuldsatte sig för att leva en siestaliknande drönartillvaro varvat med väna kvinnor. Kristendomen har alltid utnyttjat folks speciella särarter för att vända det emot dem.
Urexemplet är när de kom till eskimåerna och talade om helvetet som ett evigt brinnnande ställe, varpå värmen lät så lockande att eskimåerna gärna ville komma dit efter döden. Detta fick munkarna att revidera helvetet just för eskimåerna, till att bli en evighet i kyla och mörker.
Om detta är en vandringssägen eller bär spår av sanning låter jag vara osagt, men det var i denna stilen införandet av kristendomen bedrevs).

Om vi alla är "syndare", kan det då verkligen finnas avvikare?
Japp! Ingen regel utan undantag, dessutom fanns det såväl arvs som dödssynder för att komplicera skuldbeläggandet.
Därför kom synden att gälla alla, även de kristna församlingarnas trogna.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 04 nov 2007 14:27

Har precis kollat på filmen (igen) som jag själv tipsade om. Vete fan vad man ska tro.

Någon i ett annat forum, när jag diskuterade saker som liknade religion och dess aspekter, kallade min världsåskådning naiv, outvecklad och barnslig. Och jag är perfektionist, eller har åtminstone på sistone valt att betona den delen av min identitet som sann. Jag vill verkligen tro på det goda innerst inne hos alla. Jag vill tro på allas lika värde. Jag vill inte att världen ska vara en plats där jag och alla jag känner, alla jag ser på stan, egentligen är kontrollerade enligt ett av de mest sofistikerade och onda system som någonsin funnits... Edit: kanske säger det mer om mig än vad jag själv helst erkänner, att det inte är i andra människor som jag vill se det goda, utan i mig själv? Och att jag vill tro att jag själv är värd lika mycket som alla andra? Jag vill tro att jag är perfekt?

Jag vet att det går att argumentera för och emot i princip vad som helst, och, att om man gör det på ett övertygande sätt, så kan vad som helst uppnås. Konspirationsteori var ett begrepp jag började använda till bredare fall; all misstänksamhet mot en i grunden existerande ond inställning i förhållande till andra. Säg, konspirationsteori gentemot 9/11, då det hela bara är en bluff och inside-job. Eller konspirationsteori, utbildningssystemet suger hårt på att utbilda enligt den mening de själva uppger sig för att vilja göra, de skolar snarare in ett beteende som är lämpligt för den kommande vuxenvärlden. De lär barnen vilka regler som ska gälla liksom, vem som egentligen styr. Genom att sätta betyg och därmed avgöra någons framtida och därmed nutida liv. Allt i enlighet med en i det långa loppet diabolisk plan om egen vinning för de som verkligen har makten. Konspirationsteori; föräldrar - varför var inte mamma där när jag behövde henne som allra mest, eller tvärt om pappa? All upproriskhet, all övertygelse om att någon inte ens på allvar försökt göra ett gott jobb utifrån mitt perspektiv, utan alltid bara från deras egen sida. Konspirationsteori, kallade jag det.

Men jag tröttnade på det. Det kändes så jäkla negativt att hela tiden vara medveten om de dåliga sakerna omkring mig. Det var så jobbigt att fokusera på det som var negativt. Och dessutom, som jag började posten med, allting är vad jag själv gör det till. Det går att argumentera för och emot allting. Dvs allting kan vara en enda jävla stor konspiration, lika gärna som det kan vara raka motsatsen.

Jag vete fan vad som kan göras egentligen. Det är en sak att säga att allting är skit. Och en annan att verkligen komma med ett bra förslag om förändring. Ytterligare en sak att verkligen göra något åt det hela. Fan också.

Användarvisningsbild
Euklides
Inlägg: 150
Blev medlem: 23 sep 2005 01:25

Inläggav Euklides » 04 nov 2007 23:51

Oavsett så är det en intressant fenomen att se hur många religioner som påverkats av planternas banor. I grunden bygger de upprepade talen på hur vår intuition "enklats och naturligast" delar upp en cirkel i symmetriska sektioner. Religionerna som nämns i filmen kan ifs ha haft fysikt utbyte mellan varandra. Men med så många är det troligast att det uppfunnits på olika platser.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 05 nov 2007 00:26

Med tanke på att man genetiskt spårat människan utbredning bakåt i tiden till en och samma plats, är det inte alls förvånande att så många religioner har sina rötter i får jag förmoda, urföreställningar gemensamma för oss alla. Varianter uppstår senare som en naturlig följd ju mer grupperna splittras och ju längre tid de lever åtskilda för att senare mixas ihop när nya folkvandringsvägar korsas. Inget konstigt, inget nytt, inget märkligt.

Det man däremot kan undra över är om detta religionsbehov är medfött, eller om allt kommer senare.

Det hade varit ett intressant område att studera, men oetiskt, om man stoppade in en grupp nyfödda barn, lät dem växa upp,
ser om de utvecklar en högre kommunikationsförmåga på egen hand, avbryta experimentet när barnen fyllt 7, lära dem vårt språk, samt att därigenom fråga ut dem om de hade föreställningar som skulle kunna motsvara religiösa tankegångar.
Grymt, oetiskt, men intressant.  :wink:


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster