Tatjana skrev:Jag har svårt att se parallellen här, vad jag menar är att man behöver inte gå igenom svårigheter för att kunna vara lycklig. Man kan lära sig utan att lida. Jag tror att ett betende som gynnar dig och får dig att vara glad är lättare att tillämpa och därmed även utvecklande för dig, i jämförelse med ett betende som är destruktivt och smärtsamt, där jag hela tiden måste intala mig själv att:
-detta ger nog ngt gott i slutändan, jag kan bara inte se det just nu.
Mitt liv kan omöjligtvis vara en enda lång kamp mot känslor jag inte kan bemästra,i hopp om att det ger mig ngt----utvecklad självbild, inre harmoni, inre mognad, ... bla bla bla, låter det i mina öron.
Ta denna arketyp av poeten, konstnären, vi har. Det finns en uppsjö med exempel där vi INTE kunnat lära oss om hemskheten inte infunnit sig. Det är ju dock fullt möjligt at vara lycklig utan att lära sig också. Hedonismen är dock inget jag prenumererar på (den har brister så det sjunger om det), jag ser inget egenvärde i ENBART lycka - dock anser jag lycka vara av godo, men så anser jag även om kunskap och jag ser inte att de på något vis måste utesluta varandra.
Om man skulle intala sig att att varje motgång hade ngt positivt med sig så skulle vi ju kunna skrota fångvården och polisväsendet.
Brottslingen får väl insikt? Och den skadade blir mer vis?
Belöningssytem är ju ganska tilldragande system, eller?
Skall vi ha straff istället?
Straffsystemet har vi väl just FÖR att LÄRA de dömde, inte sant? Inte för att jag anser lagstadgat straff vara rätt, vem har rätt att kasta första stenen? Men för att besvara frågan istället, offret KAN dra slutsatser av den oförätt som drabbat denne och därigenom bli "stärkt" i sin existens. Detta är nödvändigtvis inte den FÖRSTA slutsats en person erbjuds att ta fasta på under sådana omständigheter. Vad jag menar är att tillräckligt grubblande leder fram till tillräckliga lösningar, oavsett problemets art
Naturligtvis handlar det om ett sunt leverne, inte kemiska tripper eller annat krafs. Ett destruktivt liv ger ingen varaktig tillfredställelse.
Nu är du ju faktiskt inne på samma linje som jag. Kemiskt kan vi reproducera lycka, att kalla det destruktivt är väl något förhastat, men på vilket sätt skiljer då denna sig från "äkta" lycka? Den skiljer sig inte alls, eftersom den är IDENTISK med "äkta" lycka - enda skillnaden är att den inte uppstått genom naturliga processer (som glädjefulla insikter till följd av någon händelse, kan gott och väl också vara en tragisk sådan - betänk bara antikens dramer och dessas katharsis).
varför har vi en förmåga att glömma då?
Jag tycker det låter grymt, tänk så hemsk världen är. Skall man tacka och bocka och hoppas att man ackumulerat en större kvantitet av lycka?
jag undrar om det är möjligt, det finns ju folk som blir bittra, sårade, skrämda... ja name it.
Tänk på när Krösus som frågar Solon om vem som måste anses vara världens lyckligaste, bara när Solon genomlidit en massa hemskheter så kan han sägas vara lycklig - det ligger något i det.