Jag är nu ej kristen längre – Varför?

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 14 apr 2008 13:07

Minded skrev:^ Riktar mig inte enbart till dig Jemy, utan till alla som så glatt går med på de rådande premisserna - som du faktiskt själv i din post omtalar. Människans, vårt, psyke kan uppfostras. Frågan är om det bara var så förr, när det var populärt att faktiskt gilla ex kristendomen.. Kanske kan vi fortfarande tränas upp, vänjas vid att tycka specifikt om vissa givna grejer, följa vissa givna normer.

Så, alla är fria att replikera efter eget tycke.


Absolut, vilket visar på vikten av etik och inte bara moral. Och det visar också, om vi skall referera till Hume, vikten av att de arenor för attitydförändingar, eller befästningar, är öppna för alla. Mill visste detta också, det handlar om att vi enbart kan göra oss säkra i efterhand, så potentialen är önskvärd på förhand.

Det svåra blir bara att inte, som Michael Moore, hamna i det man fördömer. Propagandans förtyck. Även om det är sprunget ur ideal av frihet. Så som Socialdemokratin bittert fått erfara, och vår statsminister nu uppmärksammat.

Som människa då? Vad gör man?

Man inser sin förbannade plikt, som inte inbegriper en endaste annan människa utan helt vilar på ens eget väl!!!!!!!!!"!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 14 apr 2008 13:09

hovnarr skrev:Inte undra då på, att Minded efterlyser de tidlösa värderingerna. Principer som är oavhängiga den enskilda politiska eller religiösa organisationen.

Vilka skulle de kunna vara? Jag är öppen för förslag!
-narr-


Frågan är väl snarare; kan de vara centraliserade?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 14 apr 2008 13:10

J R Auk - För att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fattat det.

Ljus är mörkt. Det belysta kallas "ljust", men har ändå absorberat det mesta av ljuset. En gul blomma "är" allt annat än gul. Gul är namnet på det ljus den förkastat, och det är det enda vi ser med våra fysiska ögon.

Mörkret är det mest ljusfyllda man kan tänka sig. När månen lyser ser vi inte den forsande kon av ljus som på alla sidor omger vår jord tack vare den diametralt motsatt belägna solen.  :D

Jag blir så glad när jag tänker på det, men det tog enormt lång tid att fatta detta enkla, trots fysikundervisning m.m.

-narr-

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 14 apr 2008 13:21

hovnarr skrev:J R Auk - För att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fattat det.

Ljus är mörkt. Det belysta kallas "ljust", men har ändå absorberat det mesta av ljuset. En gul blomma "är" allt annat än gul. Gul är namnet på det ljus den förkastat, och det är det enda vi ser med våra fysiska ögon.

Mörkret är det mest ljusfyllda man kan tänka sig. När månen lyser ser vi inte den forsande kon av ljus som på alla sidor omger vår jord tack vare den diametralt motsatt belägna solen.  :D

Jag blir så glad när jag tänker på det, men det tog enormt lång tid att fatta detta enkla, trots fysikundervisning m.m.

-narr-


Leder inte sådan syn ofrånkomligt till uppdelningen av världen i sig och världen för oss? Bara en liten passus, vill inte blanda upp tråden med för det i sig ovidkommande. Fast det relaterar så klart eftersom även det är ett moment av "tro" eller "icke-tro".

Det som framträder gör så med hjälp av det medium som det förkastar, med reflektionen. För visst måste det vara det samma med ljud och annan typ av sinneserfarelse?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 14 apr 2008 15:47

Då ska jag försöka svara kort så det inte spårar ur: Jo, men, skillnaden mellan världen i sig och världen för oss finns inom - det är en fråga om perspektiv. "Världen" är alltid I Sig, om man så vill, men är vi det? Är vi medvetna om det? När så sker inträffar förståelse. Och ja, den föregås av reflektion (réfléchir = tänka på franska). Brytpunkten visar ju både på det som är och det som inte är. Reflektionen uppstår utanför men mellan subjekt och objekt, men gör det möjligt för dem att bindas samman i förståelse. Och då blir världen hel igen.

-narr-

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 14 apr 2008 16:45

hovnarr skrev:Jag ser dom inte som dirigenter utan snarare som en slags högtalare som fyller etern med skräpmusik. Alltså, de dirigerar inga musiker, utan tvärtom hindras många som lyssnar att ens plocka upp instrumentet. Varför skulle dom göra det, när det kommer så mycket musik ur högtalarna? Och varför skulle man inte köra ut musik i högtalarna, när ingen ändå spelar?


Fast jag vidhåller att alla hela tiden musicerar, om än anspråkslöst och ödmjukt, men effektivitetssträvandena (kapitalets förmeringsprocess) tvingar in musikanterna i en viss form - exakt samma utveckling som vi ser i populärkulturen/masskulturen. Kapitalet kan inte lyssna på den mellanmänskliga musiken (eller varför inte den harmoni som är möjlig mellan människa och natur), utan har helt andra intressen och komponerar sina stycken blott i syfte att förmera sig självt. Härigenom fostras divalaten - som helt saknar öra för sin omgivning, och bara drivs av sin egen agenda. Den står som symbol för ekonomisk framgång, vilket i den senkapitalistiska eran är ekvivalent med "bra" musik - och vilken bluff kunde vara större!

hovnarr skrev:Alltså: Ett folk har de ledare som de förtjänar. Hur har det blivit såhär? Hur var det nu med helhetsansvaret, och rollerna? Kom de tondöva till makten och passiviserade folket, eller var det ett passiviserat folk som odlade fram högtalarmusiken? Hönan eller ägget?


Det är att blunda för maktmedel, anser jag. Är det verkligen rimligt att klandra slaven som sliter under ett ständigt hot om våld? Nu vill jag inte påstå att det nödvändigtvis behöver vara så att man med ont uppsåt framdrivit denna utveckling, strukturerna är på plats men ingen enskild bär skulden. Jag ser inte folk som passiva (i en vulgär bemärkelse är de givetvis det, men i den mer fundamentala bemärkelsen är människan av nauren en produktiv och aktiv varelse - medan hennes form för uttryck dock kan vara kraftigt begränsat). Det gäller nu för kycklingen att picka hål på skalet och krypa ut.

Människorna spelar med i de stycken som de har fostrats in i och lärt sig sen barnsben. Men vad är det som de förhåller sig till? Finansmannen som behärskar kompositionen utan och innan tar sig friheter, chansar, ad libbar, och kammar kanske hem storkovan. Han förhåller sig till siffror... eller så tror han åtminstone! Bakom dessa siffror finns riktiga mellanmänskliga förhållanden, som genom reifikationen (förtingligandet) antagit formen av bytesvärden med vilka han spekulerar. Det stycke som därigenom kommer till, är inte avgränsat på något sätt till "börsen", eller till det sociala utrymme som utgör hans arbetsplat, utan det griper in i andra sfärer och ger återklang runt om planeten.

hovnarr skrev:Tuppen! Alltså, improvisation. Leda med exempel istället för taktpinne, högtalare, morot och piska. Det är enda sättet jag ser att vi kan ta oss ut ur oljudet, det oväsen-tliga. Man får helt enkelt börja lira och se vilka som hakar på. Hur ska folk annars inse hur dålig högtalarmusiken faktiskt är? Det är dålig, dålig musik. Men det fattar man inte förrän man inser hur bra musik kan låta. Sån man kan dansa med Sam Vete till.


Väl uttryckt. Jag är själv en anhängare av "det lärande samtalet", och exemplets pedagogiska värde. Det problem av etisk art som jag anser svårlöst är hur vi i varje given situation skall kunna avgöra huruvida vi skall instämma i kören eller själva ta kommandot över skapelseakten. Dansar vi omkring efter egen pipa hela tiden är risken stor att vi trampar andra på fötterna. Improvisationen, i dess väsentliga men något inskurna bemärkelse, påbjuder att vi låter musiken utvecklas organiskt i samspel - utan dirigenter; i ömsesidighet, lyhördhet och ödmjukhet skall den växa fram, både till innehåll och form. Det gäller här att släppa kontrollen, släppa agendan, att inte påtvinga det levande en förstelnad form. Det kanske är Sam Vete, som du säger. Så: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt." Kanske kan vetekornet om inte slå rot så åtminstone utgöra föda för nån hungrig och nykläckt liten kyckling...

Blir jag narrad av narren månne? Kallar han mig kristen?

Förövrigt - en reflexion kring ditt senaste inlägg som svar på herr Auk - så synes det där mig vara Hegelianism upp i dagen! Men vore det inte mer riktigt att säga att världen blir hel på nytt, och inte igen (som om inget avstånd hade tillryggalagts)?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Re: Jag är nu ej kristen längre – Varför?

Inläggav Sceptisk » 29 apr 2008 02:37

Platon skrev:Om jag frågar vilken kristen som helst, om Gud har givit oss människor en fri vilja?, då skulle de svara ja. Men detta är egentligen helt fel att påstå som kristen. Den fria viljan innebär att Gud har gett oss möjligheten att kunna göra de val vi vill. Utan den skulle livet vara meningslöst. Gud har alltså givit oss rätten att välja mellan gott och ont. Så om han låter oss göra det, varför skulle han då straffa oss när vi väljer det som är ont och ge oss regler och säga vad vi inte få göra? Är inte detta självmotsägande?


Olika Kristna har olika uppfattningar om detta. Kalvin var t.ex determinist medan andra var libertaner eller kompatibilister. Men de har alla snärjt in sig i materialistiska resonemang. Såhär uppfattar man det inom Judendomen; människan har ingen fri vilja, däremot har Gud ställt en lång rad av utmaningar framför människan som hon måste gå igenom och till dess att man har överkommit en utmaning så kommer samma situation att upprepas om och om igen tills dess att man lärt sig av den.

Varför har människan ingen fri vilja inom Judendomen? För att det skulle innebära att det finns flera verkande krafter i världen förutom Gud. Vad som är syftet med andligheten inom Judendomen är att upptäcka att det inte finns någon annan kraft utom Gud.

Gud bestraffar ingen, han gör hela tiden sådant som är bra för oss. Även det vi kallar för ondskan utgår från Gud och är en kraft som får oss att till sist kapitulera vår egoism och lära oss att det inte finns någon annan utom Gud.

Inom Judendomen har även ondskan ett syfte som för utvecklingen framåt. Ondskans syfte är att bli besegrad. Ungefär som i filmen Liftaren så är protagonisten tvungen, till och med ombedd att göra slut på den onde Liftaren. Liftaren, precis som ondskan, sänds i människans väg för att hon ska besegra den. Men det handlar inte om att besegra den med våld och vapen - utan med insikt om Guds enhet och absoluta välvilja. Om inte ondskan fanns så skulle människan inte kunna utvecklas till att bli god. Det behövs en anti-kraft för att människan ska kunna stå på egna ben och utvecklas till en god människa.

Det är alltså inte så enkelt att man bara ska vara snäll och hjälpsam istället för elak och självisk, det är en inre andlig strid och den går ut på att lära människan osjälviskhet. Människan är i grunden självisk men vet inte om det. Genom prövningarna får hon en chans att beskåda sin egen ondska och besegra den inom sig själv och vad som då händer i den yttre världen är att den ondska hon förut såg runt omkring sig har försvunnit och ersatts av insikt om att det finns ingen annan utom Gud.

Jag skrev i ett annat inlägg om Adam och Evas synd. Det som den historien beskriver är hur människan blir lockad till avgudadyrkan. När människan försöker att själv göra sig till A och O i världen, metaforiskt för att "känna gott och ont". Gott och ont är ju såklart allting. När människan tror att hon själv och hennes handlingar är allting så förnekar hon att det inte finns någon förutom Gud. När detta händer så faller hon i synd och blir en slav under det sk materiella. Men det är bara ett andligt tillstånd. Eftersom allt är Gud så är allting andligt, det som det handlar om är att människan har ställts inför en utmaning om att besegra sin egen ondska. En utmaning som Gud helt enkelt ställt framför henne för att hjälpa henne.

Det vi kallar fysiskt eller materiella är bara ett tillstånd, eller klädnad som man säger. När man nått en viss nivå av utveckling så lägger man bort den gamla klädnaden och tar på sig en ny. Då visar det sig att den gamla klädnaden var falsk, men den var nödvändig. Precis som att ondskan är i grunden också falsk men nödvändig.

Som ett exempel för detta, barn leker med sina leksaker. Varför då? Det är ju inga riktiga grejer, det går inte att göra något av dom mer än att bara leka. Trots detta så älskar barnen sina leksaker och skulle aldrig kunna klara av de verkliga sakerna. Barndom är en klädnad tills dess att personen blir vuxen och kan lägga ifrån sig den gamla klädnaden och ta på sig en annan. När man är vuxen inser denne att det som var förut bara var lek och "falskt" ändå var livsnödvändigt.

Den ondska vi ser i världen idag är fortfarande Guds verk, vår uppgift är att ta reda på varför Gud visar oss detta och hur vi ska göra för att besegra den. "Besegra" betyder såklart inte att man samlar ihop en armé och dödar alla "otrogna", för precis allting utgår från Guds vilja. Istället måste vi axla vårt eget ansvar inför vad vi går igenom, se på hur vi tappat kontakten med Gud och besegra vår inre ondska eller egoism, beroende på hur man vill säga.

Bara för att vi inte har någon fri vilja och helt beroende av Gud så är vi inte passiva, utan för att människan ska kunna utvecklas till att bli såsom Gud så måste hon gå igenom detta tillstånd (denna värld) av lidande och nöd och tack vare det så kan människan bli bättre av den.

Med andra ord, denna världen är viktig men den är inte den sanna världen. Det materiella är viktigt eftersom vi kan använda det i vår utveckling men vi kan inte ha det som mål och mening med vår existens.  Vi håller hårt om våra leksaker men en dag så faller dom ur våra händer och vi kan inte göra något åt det. Vi är därför manade att samla skatter i himlen. Detta är en plats för utveckling och det innebär att vi kan använda oss av det materiella för att tjäna Gud. Det är alltså avsikten som är det viktiga. Vilken avsikt har vi med våra ägodelar, är det för att ge oss själva något eller för att tjäna Gud?

Gud vill att vi ska vara lyckliga, men för att vi ska kunna bli lyckliga så kan vi inte vara passiva mottagare, vi måste förtjäna lyckan också. Detta gör vi genom att inte ha oss själva främst i åtanke utan Gud. Genom att vi på detta sätt liknar Gud så kommer vi också närmare Gud och den godhet som är Gud. Desto mer vi tänker på oss själva och tjänar oss själva, desto längre från Gud kommer vi och vi faller därmed in i avgudadykran. Vi dyrkar klockor eller amuletter och till sist så börjar vi tro att vi själva är Gudar, detta kallas för att vara andligen död. Man tror sig vara helt fri och obunden och har ingen som helst medvetenhet om det andliga. En människa i detta tillstånd måste alltså "återuppväckas från de döda". Uttrycket "låt de döda begrava de döda" härstammar från denna betydelse. Det är alltså inte de döda och begravna som avses, utan människor som inte har någon andlig medvetenhet.

Gud har en relation till oss oavsett om vi inser det eller inte. Hans glädje bvestår i att kunna göra sina skapade varelser lyckliga. Fast vi kan inte tolerera att bara leva på Guds välvilja eftersom det får oss att känna oss som tiggare, därför så döljer Gud sig från oss så att vi av egen kraft kan söka upp honom och förtjäna all den lycka som han förberett åt oss.


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster