Avantgardet skrev:Det är din tolkning, ja, och som alla andra tolkningar har den sina förtjänster och sina brister. Genom att ställa olika tolkningar mot varandra - som i diskussion - så skapas underlaget för medvetenhet överhuvudtaget - då medvetenhet endast kan komma till stånd när man fjärmar sig från den position man tidigare befunnit sig på, och det är ett sådant fjärmande från som andra tolkningar gör möjligt för oss (ett annat perspektiv med andra ord). Frågan kan alltså ställas också dig (i all din högfärd), är du själv MEDVETEN? Eller är det bara så att du fastnat i ett dogmatiskt träsk och söker predika för oss andra?
Har aldrig sett dig ens våga diskutera.
Ja -det är ingen blind konst, men det finns människor som med sin vilja upplever det så för att de redan vet vilka de är. Genom NATUREN.
Jag ljuger om mitt eget hjälpande-behov som är ganska statiskt och allmänt konkretiserat och utspelat. Jag är till viss del alltså FORTFARANDE: rent avundsjuk på mig själv! Ser ni det -om ni fokuserar på min rörelse.
Herregud jag INSER. Jag gick runt på MÄSTARNIVÅN som liten -alltså yngre; -därav mitt ohälsosamma växande i relation till bristen på kärlek; min tumör som yngre, osv. Jag såg "plattheten" och gjorde hela tiden extremt sjuka saker, typ lekte "rå-psykiskt sjuk"; det är därifrån min "resursbegåvning" kommer ifrån. Jag upplevde den mest genuina alkemin tillsammans med "plattheten på jorden" när mitt undermedvetna kom fram -i mitt mellanstadie: det är ungefär där drömmarna är som störts i sina sanna jagformer. Men jag var verkligen alienerad som yngre, jag fick min vuxna nep/sat-förståelse i sina rädslokomprimerande halvscizhoformer när jag plåtades och sågs för mitt hjärtas psyk-fysiska form. Jag skulle velat reda ut mina aktuella PLUTOPROBLEM istället -från formen innan hämningarna var stora i sin ickeförståelse för mig själv.
Jag upplevde nätternas rena transcendens i sin fulla känsloform som barn, alltså typ 2-5 år ungefär. Jag fanns inte efter jag fick syskon. Jag var i balans innan, genom min egen alternativa flyktväg till livsrummet.
Jag brukar ofta spontant bli kompisar med Oxar som mår och mått riktigt dåligt och håller på och bryta igenom. Hela dem ser balanserade ut i sann förståelse i sin kropp -och verkar "inte höra hemma här"..
Alla sitter i en BUBBLA de försöker tänka sig ur, och "byta plats".