Jag kan hålla med om att en definition av hur man ska använda ordet "konst" är mindre intressant än diskussionen av utvecklingen av konsten under 1900-talet. Men en uppgift som den analytiska filosofin sett som sin är att skapa ett språk där orden har en fastlagd mening, till skillnad från vardagsspråket där orden inte har det. Ett förslag till vilken mening "konst" skulle kunna ha i ett sånt språk är den jag givit ovan.
Johan/
Jag har inte de konstnärliga strömningarna under 1900-talet på mina fem fingrar är jag rädd och därför tappar du bort mig ibland här. Vad menar du med att "den postmodernistiska definitionen av den goda konsten är en existentialistisk sådan".
Kunde du utveckla detta något?:
den postmodernistiska konsten bekräftar sig själv genom att den tar plats och kallar sig konst. Det finns inga kriterier som vi kan använda som bekräftar varför. Det är fortfarande konstvärlden som institution som genererar dessa värden, MEN förtroendekapitalet har kraftigt börja vittra sönder, och när det helt gjort det kommer inga kollektiva värden att existera. Tilltron till konstvärlden existerar endast då många människor tror att det fortfarande existerar ideal som upprätthålls av konstvärlden. På samma sätt som många människor har tilltro till politiker och akademiska institutioner i allmänhet. Människor litar på auktoriteter.
Tidigare konsttraditioner kunde alltså säga att "detta är konst i kraft av detta och detta", men det kan inte postmodernismen göra, är det det du menar?
En sak jag helt naivt tänkt på som jag tycker går igen i många konstformer är spänningen mellan vad man kan kalla för
antydningar och
obergiplighet . Se t ex på mycket gammal konst: Höga visan, gamla tavlor, etc. De innehåller mycket litet av antydningar, och är därför i mycket liten grad obegripliga. Symbolsspråket är, tycker vi idag, löjligt explicit. "Din hals liknar Elfenbenstornet, dina ögon dammarna i Hesbon", eller se på gamla tavlor där man alltid hade med hundar som symboler för trofasthet, insekter som symboler för förruttnelse, etc, etc.
Detta blev naturligtvis oerhört stelt; inte minst inom måleriet där man kunde finna mängder av explicita symboler i en enda tavla. Man började så gradvis att avveckla formerna och till slut står vi väl där vi är idag.
Problemet är bara att när man avvecklar de explicita symbolerna så försvåras kommunikationen. Det var lätt för människor att avläsa vad ett konstverk betydde när man hade symboler för allting. När man istället endast antyder saker, riskerar man att bli obegriplig; och det är i min mening vad den postmoderna konsten blivit.