Avantgardet skrev:Introduktion: Har läst igenom början, och ser egentligen inget konstigt men kan snabbt skissera den bild som ges mig. Sartre åberopar, i opposition till traditionell psykologi, Husserl och Heidegger. Något fumligt slänger han ihop dem båda under beteckningen "fenomenologer", och drar ömsom från den ena ömsom från den andra (även om detta inte riktigt låter sig göras, vilket jag tänkte förklara alldeles strax). Han anser att vi behöver en "psykologi" som tar hänsyn till känslan som något betydelsefullt i sig, inte en viss kvantitet stimuli på den eller den punkten (för att uttrycka det grovt). Alltså en typ av existentiell psykologi som tar känslan i dess självgivenhet (och för detta åberopar han Husserls fenomenologiska reduktion, inom vilken människan och världens sätts inom parentes så att säga, och endast fenomenet i dess "rena" framträdande tas hänsyn till).
Att det är olämpligt att åberopa Heidegger i samma andetag som Husserl här beror på att Heidegger primärt är intresserad av existentialerna, och inte det existentiella som Sartre. Alltså inte människan och hennes vara, utan varats grundläggande förutsättningar är vad som intresserar Heidegger. Detta är dock helt i linje med hur Sartre kom att hävda "existensen före essensen", i bemärkelsen att människan skapar sitt eget väsen i och genom de val hon gör, medan Heidegger inte riktigt skulle vilja gå med på en sådan karakterisering. Följer man dock Husserl, som Sartre gör här, så är psykologins vetande bara ett fenomen bland andra, och har alltså ingen förrangsställning.
Det viktiga är alltså inte något bestämmande av faktum, i naturvetenskaplig tradition, utan ett förstående av mening. Det är känslan i dess betydelsebärande mening som intresserar oss här, och den kan inte psykologin nå redan på grund av sitt sätt att närma sig studieobjektet. Så långt om det. Säger jag bara sådär. Alltså vad jag förstod av inledningen var alltså att Sartre försökte skissera en viss problematik, och dess möjliga lösning genom att tillgripa en fenomeonlogisk ansats, och Sartre säger explicit som slutrad till denna inledning: "De följande sidorna bör lämpligen betraktas som ett experiment i fenomenologisk psykologi. Vi ska försöka placera oss i betydelsens terräng och behandla känslan som fenomen."
Det finns en del smågrejer att ta fasta på redan här som jag skulle kunna tycka är intressanta (i synnerhet som jag parallelläser Karel Kosik, och också han gör denna intressanta skillnad mellan väsen och framträdande (men åberopar sig utav Marx här), men som kanske inte hör direkt till ämnet som sådant). Är det nåt ni andra fastnat för som jag missat?
Tänkte fortsätta i analysen av inledningen. Jag stämmer in i din tolkning av boken och tänker därför mest göra några tillägg.
Det jag tycker är intressant att ta fasta på är det implicita som anges för varför vi bör göra en fenomenologisk psykologisk undersökning.
Här finner jag att Sartres tal om psykologin ger oss en fingervisning om ett mera grundläggande skäl till varför Sartre vill se psykologi bedrivas som en fenomenologi.
Först vill jag dock uppmärksamma ett begrepp han använder; eidetisk, och ge min tolkning av det i given kontext. Som jag förstår det så menar han med, "Även psykologin kommer alltså visa sig vara en eidetisk vetenskap", att psykologin bör reducerar, inte delarna till atomistiska enheter (som den psykologi han kritiserar gör), utan helheten, människans vara, till vad som ger oss dess vara (som han tänker sig fenomenologin göra). Känslor, tankar, reflektioner. Det är intressant att han påpekar att psykologin "inte skall studera det betecknade" vilket jag förstår som en maning till att hålla sig till att studera hur det betecknas. Alltså hur människan ges av känslorna, övertar sitt vara från känslorna. Vi bör stanna upp och inskränka oss, innan vi tar oss an att studera människan så bör vi studera vad som kan ge oss människan, ens vad "människa" skall beteckna.
Varför jag tycker detta är intressant att uppmärksamma är för att jag finner i denna inledning en kritik av psykologin inte främst för vad den säger, utan för vad den kommer vilja säga. I meningarna, "Om de inte har annat mål än att samla detaljkunskaper finns ingenting att invända, annat än att man inte ser nyttan av detta insamlingsarbete.", och , "Men om de mitt i anspråkslösheten är sporrade av den i sig lovvärda förhoppningen att senare kunna förverkliga en antropologisk syntes på grundval av sina monografier, så motsäger de fullständigt sig själva", ser vi en misstro ges uttryck för. Psykologin har reducerat sin undersökning från helheten "människan" till fakta om människan men som Sartre påpekar så är det inte rimligt att tro att ansatsen till en sådan vetenskap kan existera i en logik som enbart ger den det utrymmet. Dolt i ansatsen ligger alltid strävan efter att ge ett utlåtande till det man innan undersökningen frånsäger sig; bestämningen av "människan" och således människan. Psykologin kanske avhåller sig från antropologin initialt men stannar rimligtvis inte där.
Här menar jag att Sartre ger uttryck för en idé om psykologins objekt (den psykologi han kritiserar), vad jag vill kalla, som ett
alienerat objekt.
Genom att ta studieobjektet som något som känslor läggs till och knyta dem till andra fakta så byggs det en tänkt syntetisk helhet baserad på 0,99+0,0099 osv, som den analogi Sartre ger. Men vad mer är så tänker sig psykologen att denne kan bygga sitt objekt, detta gäller nog både de empiriska och introspektiva, genom en positiv rörelse där sten läggs på sten och murar karaktären som söks begripas. Jag ser alltså en oro hos Sartre att psykologen kommer att normera vad vi bör vara och göra genom studiet av en människa avskiljd sina känslor, det som ger människan, låter henne överta sig själv, och därmed alienerad sitt vara. Enbart genom att vända detta på ända kan vi nå något som kan ge oss "människan" som människa och ligga till grund för en normativ teori om människan.
Alltså även om det inte direkt ges uttryck för så ser jag Sartres
skäl till boken vara kritiken av den normativa grund som psykologin ger vårat "hur" inför livet. Jag läser det som att han kritiserar psykologin för att ta det omänskliga och från det abstrahera detta "hur" för människan.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno