Jean-Paul Sartre "Skiss till en känsloteori"

Konst, musik, litteratur, film, mat/gastronomi m.m. Estetik, konstens funktion/värde, konst-teori.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 09 apr 2009 23:21

Avantgardet skrev:Eller (kom på att jag kan formulera mig så här istället), du blir varken arg för att: (a) du vill det, (b) ditt nervsystem är exciterat till en viss grad, eller (c) ditt undermedvetna försöker förhindra dig att återuppleva nåt traumatiskt. Du blir istället arg av ett speciellt skäl (att du menar att den eller den gjort något dumt eller liknande).


Det här handlar ju egentligen om ett val av perspektiv (precis som alla vetenskapliga modeller). Vem ska få företräde till att tolka ditt inre, du eller betraktaren? Och vad säger den enes inre om den andres?
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 14 apr 2009 09:42

Har alla påsklov? Hoppas godiset smakar gott!
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 14 apr 2009 20:42

Fication skrev:Kan man se det som skillnaden mellan Linné och Darwin? Linné som bara går runt och klassificerar arter medan Darwin som vill förklara varför arterna existerar som de gör.


Som en liknelse, jodå, det tror jag nog man kan. Men det är ju ingen exakt analogi.

Logos skrev:Det här handlar ju egentligen om ett val av perspektiv (precis som alla vetenskapliga modeller). Vem ska få företräde till att tolka ditt inre, du eller betraktaren? Och vad säger den enes inre om den andres?


Javisst. Vet inte om jag fann något övertygande argument från Sartre på den punkten heller. Fast det verkar som hans avsikt mest varit att peka på en möjlighet, det är ju trots allt blott en "skiss".


Har alla hunnit läsa klart nu? Själv måste jag nog medge att det finns fog för hans tolkning. I synnerhet vissa exempel han tar upp är riktigt övertygande. Men som han själv också medger så finns det inget skäl att betvivla t.ex. psykoanalysens resultat, och någon egentlig motsättning behöver där inte heller finnas.

Tycker också man i den här texten finner grunden till Sartres radikala frihetsfilosofi (som alltjämt bottnar i hans konception av cogitot, i cartesiansk mening). Kan tycka att han överdriver autonomin, och det är väl en utav de svårigheter som han senare fann när han skulle syntetisera existentialismen med marxismen. Helt klart är det fel - och detta fick ju Sartre en hel del befogad kritik för - att läsa Heideggers Dasein som ett humanistiskt begrepp (ens som ego cogito). Heidegger säger ju att varat är vad som är närmast de varande, men också just därigenom längst ifrån (i och med glömskan inför varafrågan - den onto-ontologiska differensen). Sartre verkar istället ta varat som något glasklart, något som inte behöver läsas om med destruktion/dekonstruktion, och fundamentalontologin för en antropologi.

Men förtjänster finns det likväl, och jag tycker helt klart att det är en fruktbar läsning av känslolivet som Sartre företar sig. Men vad mynnar det ut i egentligen? Är alla våra känslor blott och bart flyktmekanismer (här tycker jag det verkar lite oklart, de "negativa" känslorna tycks tolkas i den linjen men något annorlunda förefaller det med de "positiva" känslorna")? Hur tolkar ni Sartre på denna punkt?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 14 apr 2009 22:44

Jag har på ett personligt plan alltid gillat Sartres existensialism, i den meningen att den betonar att individen faktiskt alltid har ett val (på alla sätt som är relevanta i en valsituation). Sen om det håller ihop "metafysiskt" är en annan fråga. Den här boken känns dock klart mycket mer intressant än vad jag har läst tidigare.

Jag är inte riktigt färdig (kanske 20 sidor kvar) då jag trodde att vi skulle läsa en del i taget och sedan diskutera. Återkommer.
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 15 apr 2009 23:23

Kan väl läsa den lite som man vill. Hade gärna läst igenom den ett varv till faktiskt, och tagit nån vårpromenad för att kontemplera den, vilket var lite av vad jag tänkte för egen räkning (den är ju tacksam så till vida - alltså, den är ju hemskt kort). Gillar du denna så ta också och kolla in "Egots transcendens", i vissa delar tangerar de nog också varandra. Jag är dock lur på att "fantasin", om än outtalat här, är ett begrepp som Sartre hela tiden graviterar kring.

Vad vi skulle ha gjort nu (om jag får bestämma) är att formulera frågor om och kring texten att fundera vidare på och söka besvara. Själv funderar jag om det verkligen är en känsloteori och inte flera som han lägger fram? Han söker förvisso samla en massa disparata fenomen under ett och samma område (känslorna), och samtidigt så sticker han inte under stol med att de är sinsemellan fruktansvärt olika och kanske rent av måste förklaras på olika sätt. I den meningen tycks han försök mer vara ett slags meta-teori än en teori om känslorna.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 16 apr 2009 13:14

Jag får intrycket av att han gör just en skiss.

Han börjar med kritik mot den samtida psykologin, drar vidare med en fenomenologisk analys av sina känslor (även om han skriver att han inte har för avsikt att göra det!). Mer av en diskussion än ett koherent systembygge, precis som du skriver. Dock har han ju en viss fokus kring den existensiella ångesten, vilken jag har svårt att se som någonting annat än en konstruktion. Varat ger sig själv som existensiell ångest endast om det är så man tolkar den, tror jag. Men det är väl Schopenhauer som lever kvar och spökar...
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 16 apr 2009 13:30

Nu har jag en lapp som talar till mig om att ett paket finns att vänta på posten om jag tar och styr stegen dit. Så om ni inte snabbar upp ert tempo så får ni dras med kommentarer från detta håll även med.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 16 apr 2009 13:40

Ser som vanligt fram emot dina visdomsord JR  :)
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 16 apr 2009 13:53

Logos skrev:Jag har på ett personligt plan alltid gillat Sartres existensialism, i den meningen att den betonar att individen faktiskt alltid har ett val (på alla sätt som är relevanta i en valsituation).


Att ha ett val innebär ju inte att man med säkerhet får det man väljer, man kan ju mycket väl jämföra en del utfall av val,  med saker som i sig självt medvetet inte kan avgöra eller välja sin plats i tillvaron.

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 16 apr 2009 21:32

Rättelse: Individen har ett val i de tillfällen då en känsla av valmöjlighet infinner sig. I alla fall upplevs det så hos de flesta. Om man konstant gör aktiva val i sin vardag är svårt att avgöra, då man för alltid är fast i vad som skulle kunna vara kausala efterhandskonstruktioner när man reflekterar över sitt förflutna.
What's the ugliest

Part of your body?

Some say your nose

Some say your toes

But I think it's YOUR MIND

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 17 apr 2009 02:51

Super att du vill vara med Auk! Jag räknade ursprungligen med två månader för att hinna få igång lite diskussion kring verket (och för att hinna närläsa den ordentligt), men givetvis slopar vi alla tidsbestämmelser om vi fastnar i en intressant diskussion kring den.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Ling
Inlägg: 1266
Blev medlem: 13 okt 2007 18:09

Inläggav Ling » 17 apr 2009 09:51

Har haft totalt slut på energi, men jag återkommer inom kort med reflektioner på boken.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 17 apr 2009 10:21

Ta det i det tempo du känner för.

Förresten: är det nån som orkar förklara för mig den liknelse han använder sig av i ett parti (där han surrar om förkolnade träbitars förhållande till dem som eldat)? Tyckte den var helsnurrig. Nån som riktigt förstod vad han menade?

Är lite lur på översättningen också. Vid ett tillfälle talar han om livsvärlden som "svår", vilket jag tyckte lät överdramatiskt när jag i själva verket ville förstå det som att den snarare var "komplicerad". Nån som vet vilket ställe jag tänker på, och om jag kanske bara missat nån inom existentialismen allmänt vedertagen terminologi?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 18 apr 2009 00:32

Avantgardet skrev:Ta det i det tempo du känner för.

Förresten: är det nån som orkar förklara för mig den liknelse han använder sig av i ett parti (där han surrar om förkolnade träbitars förhållande till dem som eldat)? Tyckte den var helsnurrig. Nån som riktigt förstod vad han menade?

Är lite lur på översättningen också. Vid ett tillfälle talar han om livsvärlden som "svår", vilket jag tyckte lät överdramatiskt när jag i själva verket ville förstå det som att den snarare var "komplicerad". Nån som vet vilket ställe jag tänker på, och om jag kanske bara missat nån inom existentialismen allmänt vedertagen terminologi?


Jag håller helt med dig vad det gäller översättningen. Det verkar mera som han menar något som komplicerad.

Vad det gäller liknelsen så tänker jag mig att han menar;

Känslan pekar hän till något som är dolt för oss men som kan avtäckas om vi har tekniken, lik den som avslöjar för oss att en eld har brunnit till kol på grund utav att någon har eldat en "eld" som värmer.

Analogin avser att visa att för psykoanalysen är inte ett begär förbundet med sitt egentliga förverkligande.

Endast genom psykoanalytikerns teknik avslöjas begärets egentliga funktion, strävan. Frågar vi upplevelsen så är detta dolt av det komplexet hos det "primära komplexet".

Minns att detta är en analogi som syftar till kritik av psykoanalysen.

Återkommer med kommentarer till inledningen som jag tycker ger oss mycket att diskutera i fråga om verket i sin helhet. Det anger dess sybjekts raison de'être i min mening (och till vår lycka vet vi ju vart hän han strävar).
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Re: Jean-Paul Sartre "Skiss till en känsloteori"

Inläggav J R Auk » 28 apr 2009 15:10

Avantgardet skrev:Introduktion: Har läst igenom början, och ser egentligen inget konstigt men kan snabbt skissera den bild som ges mig. Sartre åberopar, i opposition till traditionell psykologi, Husserl och Heidegger. Något fumligt slänger han ihop dem båda under beteckningen "fenomenologer", och drar ömsom från den ena ömsom från den andra (även om detta inte riktigt låter sig göras, vilket jag tänkte förklara alldeles strax). Han anser att vi behöver en "psykologi" som tar hänsyn till känslan som något betydelsefullt i sig, inte en viss kvantitet stimuli på den eller den punkten (för att uttrycka det grovt). Alltså en typ av existentiell psykologi som tar känslan i dess självgivenhet (och för detta åberopar han Husserls fenomenologiska reduktion, inom vilken människan och världens sätts inom parentes så att säga, och endast fenomenet i dess "rena" framträdande tas hänsyn till).

Att det är olämpligt att åberopa Heidegger i samma andetag som Husserl här beror på att Heidegger primärt är intresserad av existentialerna, och inte det existentiella som Sartre. Alltså inte människan och hennes vara, utan varats grundläggande förutsättningar är vad som intresserar Heidegger. Detta är dock helt i linje med hur Sartre kom att hävda "existensen före essensen", i bemärkelsen att människan skapar sitt eget väsen i och genom de val hon gör, medan Heidegger inte riktigt skulle vilja gå med på en sådan karakterisering. Följer man dock Husserl, som Sartre gör här, så är psykologins vetande bara ett fenomen bland andra, och har alltså ingen förrangsställning.

Det viktiga är alltså inte något bestämmande av faktum, i naturvetenskaplig tradition, utan ett förstående av mening. Det är känslan i dess betydelsebärande mening som intresserar oss här, och den kan inte psykologin nå redan på grund av sitt sätt att närma sig studieobjektet. Så långt om det. Säger jag bara sådär. Alltså vad jag förstod av inledningen var alltså att Sartre försökte skissera en viss problematik, och dess möjliga lösning genom att tillgripa en fenomeonlogisk ansats, och Sartre säger explicit som slutrad till denna inledning: "De följande sidorna bör lämpligen betraktas som ett experiment i fenomenologisk psykologi. Vi ska försöka placera oss i betydelsens terräng och behandla känslan som fenomen."

Det finns en del smågrejer att ta fasta på redan här som jag skulle kunna tycka är intressanta (i synnerhet som jag parallelläser Karel Kosik, och också han gör denna intressanta skillnad mellan väsen och framträdande (men åberopar sig utav Marx här), men som kanske inte hör direkt till ämnet som sådant). Är det nåt ni andra fastnat för som jag missat?


Tänkte fortsätta i analysen av inledningen. Jag stämmer in i din tolkning av boken och tänker därför mest göra några tillägg.

Det jag tycker är intressant att ta fasta på är det implicita som anges för varför vi bör göra en fenomenologisk psykologisk undersökning.

Här finner jag att Sartres tal om psykologin ger oss en fingervisning om ett mera grundläggande skäl till varför Sartre vill se psykologi bedrivas som en fenomenologi.

Först vill jag dock uppmärksamma ett begrepp han använder; eidetisk, och ge min tolkning av det i given kontext. Som jag förstår det så menar han med, "Även psykologin kommer alltså visa sig vara en eidetisk vetenskap", att psykologin bör reducerar, inte delarna till atomistiska enheter (som den psykologi han kritiserar gör), utan helheten, människans vara, till vad som ger oss dess vara (som han tänker sig fenomenologin göra). Känslor, tankar, reflektioner. Det är intressant att han påpekar att psykologin "inte skall studera det betecknade" vilket jag förstår som en maning till att hålla sig till att studera hur det betecknas. Alltså hur människan ges av känslorna, övertar sitt vara från känslorna. Vi bör stanna upp och inskränka oss, innan vi tar oss an att studera människan så bör vi studera vad som kan ge oss människan, ens vad "människa" skall beteckna.

Varför jag tycker detta är intressant att uppmärksamma är för att jag finner i denna inledning en kritik av psykologin inte främst för vad den säger, utan för vad den kommer vilja säga. I meningarna, "Om de inte har annat mål än att samla detaljkunskaper finns ingenting att invända, annat än att man inte ser nyttan av detta insamlingsarbete.", och , "Men om de mitt i anspråkslösheten är sporrade av den i sig lovvärda förhoppningen att senare kunna förverkliga en antropologisk syntes på grundval av sina monografier, så motsäger de fullständigt sig själva", ser vi en misstro ges uttryck för. Psykologin har reducerat sin undersökning från helheten "människan" till fakta om människan men som Sartre påpekar så är det inte rimligt att tro att ansatsen till en sådan vetenskap kan existera i en logik som enbart ger den det utrymmet. Dolt i ansatsen ligger alltid strävan efter att ge ett utlåtande till det man innan undersökningen frånsäger sig; bestämningen av "människan" och således människan. Psykologin kanske avhåller sig från antropologin initialt men stannar rimligtvis inte där.

Här menar jag att Sartre ger uttryck för en idé om psykologins objekt (den psykologi han kritiserar), vad jag vill kalla, som ett alienerat objekt.

Genom att ta studieobjektet som något som känslor läggs till och knyta dem till andra fakta så byggs det en tänkt syntetisk helhet baserad på 0,99+0,0099 osv, som den analogi Sartre ger. Men vad mer är så tänker sig psykologen att denne kan bygga sitt objekt, detta gäller nog både de empiriska och introspektiva, genom en positiv rörelse där sten läggs på sten och murar karaktären som söks begripas. Jag ser alltså en oro hos Sartre att psykologen kommer att normera vad vi bör vara och göra genom studiet av en människa avskiljd sina känslor, det som ger människan, låter henne överta sig själv, och därmed alienerad sitt vara. Enbart genom att vända detta på ända kan vi nå något som kan ge oss "människan" som människa och ligga till grund för en normativ teori om människan.

Alltså även om det inte direkt ges uttryck för så ser jag Sartres skäl till boken vara kritiken av den normativa grund som psykologin ger vårat "hur" inför livet. Jag läser det som att han kritiserar psykologin för att ta det omänskliga och från det abstrahera detta "hur" för människan.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Kultur - konstarterna"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster