miss x skrev:Många älskar "något". De älskar omständigheter, ett snyggt utseende, pengar, rätt antal högskolepoäng, "image" osv..
Det är vad jag uppfattat iallafall.
Angelina skrev:Jag blir verkligen illa berörd. Vilka hemska människor du måste haft omkring dig för att ha fått den uppfattningen.
Givetvis är inte ALLA människor jag haft omkring mig sådana.
Men många jag möter tolkar jag har detta beteende (mer eller mindre).
(Och folk undrar varför jag isolerar mig :roll:)
Samhället bygger till stor del på "yta" och de som undgått att registrera det ser jag som välsignade (i sin enfald).
Jag tror att många människor "hakar upp" sig på yttre omständigheter så pass mycket att det blir nästintill omöjligt att bli förälskad.
Kolla bara hur många unga i Sverige (mellan 20-35 år) som är singlar om du inte tror mig.
Artikel om dagens "singel-Sverige""– Vi har för stora krav omkring oss, på att vara duktiga och effektiva, så vi snubblar på oss själva. I Sverige har vi extremt många utmattningsdepressioner mot i andra länder, säger hon."
Jag tror även att dessa "krav" ställs på en eventuell respektive flickvän/pojkvän, i många fall.
Angelina skrev:Jag känner INGEN som baserat ett förhållande på sådana futtiga grunder.
Jag antar att du bor på glesbygden.
Detta är_mycket_vanligt i (medel/stora) städer.
Man vill ha ett "IDEAL", inte en PERSON.
Precis som när man läser om en produkt, en vara man vill köpa, så SER man den andra individen som en attiralj lämpad för ändamålet, vilket huvudsakligen är att visa upp sin status och image.
Det blir alltså även viktigt vad omgivningen tycker om ens respektive, inte enbart vad man själv hyser för känslor för honom/henne.
Jag har varit med om detta själv.
Har t o m själv en gång gjort misstaget att fastna för ett utseende i första hand.
Mitt ex. var enormt utseendefixerad, det var hans ända "mått" att bedömma andra i omgivningen; hur de såg ut.
Hans livsmål var;
Att genom MINSTA möjliga ansträngning och engagemang (!) tjäna så mycket pengar som möjligt, att gifta sig med en "snygg" tjej (helst modell) som mestadels håller käften men ändå om någon ifrågasätter hennes IQ ska kunna ha ett högskolebetyg att sticka under näsan på dem för att bekräfta sin "smarthet".
Följdaktligen ska dessa tu bygga sig ett hus, gifta sig och frun ska gladerligen avla fram ett gäng (2-3) välanpassade barn.
Sedan ska de leva i sitt designade lyxhus, åka runt i sina lyxbilar, ha en perfekt skött tomt där de perfekta barnen kan springa och leka i sina perfekt matchade "outfits".
Och sedan ska allesammans vara samhällsenligt välanpassade och (slutmålet): LYCKLIGA
Summa sumarum så trodde han stenhårt att dessa omständigheter var ett likhetstecken med LYCKA.
Han var så säker på det att han själv sade att han (redan när han var 25) hade ångest över tanken på att detta senario kanske inte skulle inträffa.
Så vitt jag vet är han fortfarande på punkt ett (träffa lämplig flickvän).
Själv ville jag inte känna mig delaktig i något som känns som manuset till en dålig Hollywood-film.
Jag är även medveten om att jag är lite för "konstig" för en kille som honom. För oanpassningsbar och osocial.
Och han var för "sprallig", fysiskt energisk, neurotisk och impulsiv.
Vi kunde inte stå ut med varandra kort sagt.
Angelina skrev:Går man efter "något" då vågar man inte släppa in kärleken på riktigt.
Jag tror inte man är förmögen att göra det, för att man då (tydligen) inte förstått vad riktig kärlek är.