Avantgardet skrev:Har aldrig sagt att skillnader inte existerar, och jag har svårt att se varför du ens läser in det i det jag skrev. Jag talar om något helt annat, något mer sofistikerat än den typ du slänger fram som substitut för mig (och, som jag så många gånger sagt, det är just detta som är så problematiskt med typologier, och varför de är helt värdelösa redskap om vill nån någon "förståelse" överhuvudtaget; en typologi säger mest om den som använder den, och mycket lite om den som typologin appliceras på). I en mening är det förstås en omöjlighet att helt frigöra sig från typologier, men poängen är att inte använda sig av så rigida kategorier i bemötandet av andra, utan lämna utrymme för det som man inte förmår kategorisera eller begripa själv. Först när man erkänner den Andre som genuint annorlunda, och inte bara en spegelbild av ens egna begrepp, så kan man börja närma sig varandra. Detta steg börjar det vara dags för dig att ta snart Jimmy.
För det första är jag glad att höra, just dig, säga detta. Speciellt det jag markerat med fetstilt. Jag är uppriktigt glad.

Men, och men jag har två invändingar:
1. Jag förstår inte vad du menar med "topologier", men jag förstår det som att du syftar på neger, vuxen, barn, dvs olika sätt att kategorisera människor, är denna uppfattning korrekt? Det jag dock vill säga, är att språket som sådant,
alltid har denna generaliserande funktion (någon som här beskriver som något specifikt, dvs något som rör topologier).
Det jag menar är detta: du anklagar mig, för det man i "folkmun" kallar för att "generalisera" - men dagens nyhet: jag ser detta, och har under en väldigt långt tid, sett detta som att vara en
generell egenskap hos språket, eller rent av, en
förutsättning för att begreppsbildning, ö.h.t. ska kunna ta form. Du pratade ju själv senast om dett för någon dag sedan i denna tråd:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6687Avantgardet skrev:Varje gång vi försöker tala om en partikulär så finner vi oss stå där och benämna den med allmänbegrepp.
Du själv verkar, om jag förstått dig rätt, alltså här uttrycka något liknande själv.
Jag talar om något helt annat, något mer sofistikerat än den typ du slänger fram som substitut för mig (och, som jag så många gånger sagt, det är just detta som är så problematiskt med typologier, och varför de är helt värdelösa redskap om vill nån någon "förståelse" överhuvudtaget; en typologi säger mest om den som använder den, och mycket lite om den som typologin appliceras på). I en mening är det förstås en omöjlighet att helt frigöra sig från typologier, men poängen är att inte använda sig av så rigida kategorier i bemötandet av andra, utan lämna utrymme för det som man inte förmår kategorisera eller begripa själv.
Tyvärr så verkar det inte som att det du säger är mer sofistikerat, snarare mer förvirrat och mindre generellt.
Du säger att det "i en mening" är en omöjlighet att frigöra sig från typologier, men du ger inget argument för detta, vilket ger intrycket att du har ett förvirrat förhållningsätt till språket. Att du själv inte begripit begreppen generaliserande.
Detta förstärks även när du påpekar att jag har "så rigida" kategorier, ungefär som att du ger ett intryck av att det finns "mindre rigida" kategorier, vilket ytterligare är ett exempel att du inte förstått dig på begreppsbildning.
Så att du berättar detta för mig, faller för mig, högst märkligt, du får det att låta som att jag använder språket på ett specifikt sätt "genom topologier" och "så rigida kategorier", ungefär som att det fanns ett alternativt användande av begrepp. Det jag vill meddela, är tyvärr att det inte finns mindre "rigda förhållningsätt" eller "mindre topologiska" förhållningsätt, till begrepp.
Betyder det att vi är i en hopplös situation? Du har tidigare gett uttryck för detta, eftersom du tidigare hävdat att det inte finns något bortom språket. Dock ger du här uttryck, för att dit finns något bortom språket (dvs att den andre inte bara är en spegelbild av ens egna begrepp):
Först när man erkänner den Andre som genuint annorlunda, och inte bara en spegelbild av ens egna begrepp, så kan man börja närma sig varandra. Detta steg börjar det vara dags för dig att ta snart Jimmy.
För att sedan anklaga mig för detta.
Du är alltså inne på rätt väg, du har: 1. insett språkets generaliserande karaktär och 2. insett begräsningarna med språkets generaliserande karaktär (det hindrar till en form av "utvecklande kontakt", i "kontakten med den Andre"). Men
vad är då denna "utvecklande kontakt" gentemot den Andre? Jo detta är något som är utanför språket (dvs, utanför applicerandet av befintliga/gamla begrepp, dvs utanför applicerandet av gamla minnen - eftersom begrepp inlärda mönster/minnen för hur vi skapar mening i fenomen genom deras generaliserande karaktär). Det som är utanför språket, är naturligtvis, det okända, dvs. lärandet, och vad är detta? Jo, det är begreppsbildningen. Lärandet är en interaktiv eller dialektisk process som medieras mellan språket (dvs gamla begrep) och mer "kaotiska" eller "okända" "rörelser" då vi istället använder icke dömmande uppmärksamhet än begreppsapparat, vilket är en annan form av kognition.
Denna form av kognition (som inte är re-kognition av gamla begrepp), är en ny form av kognnition som kräver mer uppmärksamhet eftersom det inte är inlärt.
Men, att bedriva denna form av kognition, dvs. lärande, över internet, är väldigt svårt. Det närmaste vi kan komma är att förhålla oss till språket genom en hermeneutisk cirkel. Men den hermeneutiska cirkeln är något som mejslas fram genom aktivt begreppsanvändande, snarare än frånvaro av begreppsanvändande (dvs uppmärksamhet).
Genom att göra nya, fördjupande tolkningar i den Andres begreppsapparat (förutsatt att han är någotsomnär systematisk och uppriktigt i sitt begreppsanvändande) genom en dialektisk process, så mejslas ett "begrepssmässigt" "djup" fram, dvs. "meningen" blir djupare, (alternativt mer "framträdande").
Men den hermeneutisk cirkeln förutsätter en regelbundenhet i begreppsanvändandet, finns ingen regelbundenhet så finns det inte heller någon "djupare mening" att "framhäva".
Det går naturligtvis att vara en "begreppsmässig anarkist" eller "begreppsmässig guerilla soldat" (något jag ofta upplever att du är), men då finns ingen "djupare mening", utan språket blir mer en "lek" eller ett "spel" (beroende på ens egna behov av att antingen vara lekfull/oseriös eller anspråksfull/seriös).
Men jag ser inte mitt begreppsanvändande som vare sig en lek eller ett spel, jag använder språket för att göra tillvaron meningsfull (inte i en essentiell/metafysisk mening) utan meningsfull
för mig, och därför kan begrepp ha ett "djup"/"mening" - nämligen att de
generaliserar och därför kan vara förutsägande de gör alltså att världen får en upplevd kausalitet eller telos - återigen - inte i en (strikt) metafysisk mening, men i en mening som "på något sätt" är generaliserande och genom dess förmåga till generalisation därför är upprepbart-applicerbar på olika kontexter - vilket inte innebär att vi kan "spå framtiden", dvs. att vi är fast i en "naiv bubbla" som i sitt innehåll är "helt och hållet konstruerad" - att tro att språket är heltigenom en "konstruktion" är att reducra språket till magiskt önsketänkande, vilket vissa gör.
...
Så vad är kontentan?
1. Du kan inte anklaga mig för att ha topologier, eftersom du då anklagar mig för att
tillämpa begrepp.
2. Jag har inget emot att tillämpa/applicera begrepp, men det jag i denna tråd var intressserad av, var begreppsanalys, inte begreppsapplikation - dvs jag vill förstå vilken form av "generaliserande mening" som människor lägger i begrepp som vuxen, neger, osv. Inte för att jag själv tror att de har en essentiell innebörd, utan för att jag vill analysera andras tillämpningar eftersom jag vill destilera en integral syntes av hur begreppen kan få mer progressiv, post-konventionell, mening. Genom att studera andras människors generaliserande av begreppen, så vidgar man sina egna begreppsdefinitioner - men de är likväl alltid generaliserande - trots att nya, flera, fall av specifkation har uppsått kring hur begreppet kan definieras.
3. Du själv verkar vara på banan att inse att det finns något bortom språket, dvs. bortom begreppsapplikation, * dels finns begreppsanalys (då den hermentuisk cirkeln är en form av begreppsanalys där man analyserar en hel begreppsapparat genom en iterativ process) * och dels begreppsbildning, dvs. lärande, som i sig själv, inte HELT kan rymmas inom språket (dvs. ren begreppsapplikaiton) utan som är något som går utanför språket (en slags "begreppsfiskande") och därför skulle kunna beskrivas som att ha en slags "transcendental funktion" i förhållande till den redan givna begreppsapparaten. Jag själv använder dock inte begreppet transcendental särskillt ofta, problemet med att ö.h.t. prata om något transcendental är att det då reduceras till att bli en applikation av ett redan kännt/givet begrepp, därför tycker jag uppmärksamhet eller lärande eller begreppsbildning är bättre ord, men det beror naturligtvis på sammanhanget. Transcendental kanske kan användas då vi diskuterar själva uppmärksamhetsprocessen, men återigen, det handlar inte agerande/applikation utan om observation/lärande.
4. Därför kommer vi aldrig "bort" från "topologierna" eftersom topologier är begrepp, varken mer eller mindre. Detta betyder inte att vi är "hopplöst" "fast" i topologierna. Utan det handlar om att vara uppmärksam kring applikationen av sina egna begrepp, vilket är något helt annat än att aklaga begrepp för att vara "osofistikerade"/"generaliserande i folkmun talat". All form av lärande börjar i det osofistikerade, och därför måste vi inbjuda till begreppsanalys, vi måste våga dela med oss om hur vi definierar våra begrepp, eftersom detta leder till ett fördjupande av mening - vilket aldrig leder till att vi är "fri" från generaliseringar. Ska vi vara helt fri från generaliseringar, så kan vi aldrig fälla ett omdömme, och därför aldrig göra ett anspråk ö.h.t, vilket i sig själv inte är något dåligt, men i längden ganska opraktiskt.
Dina påståenden kring att jag skulle ha ett osofistikerat förhållningsätt till begrepp går alltså inte ända hem hos mig. Dock är jag uppriktigt glad att du gett uttryck för att det finns något utanför språket (som jag tolkat det).
Okej, nästa stycke.
Du ser inte de fulla implikationerna utav problemet. Att göra bruk av ett begrepp har också en performativ dimension. Det är att återskapa ett visst sätt att förhålla sig till något, man håller ett visst förhållningssätt, en viss attityd, vid liv. Det spelar ingen roll om man lägger in positiva värden i begreppet eller negativa, den här dimensionen är närvarande i båda fallen, och frågan är om begreppet som sådant är relevant och förtjänar någon uppmärksamhet överhuvudtaget, är det rättfärdigat? Vilka begrepp vi använder för att beskriva något (oavsett vilka värderingar vi lägger in i dem) är på inget sätt oskyldiga, emedan de aktivt skapar vissa förhållningssätt och problemformuleringar. Skall du och jag i vår kommunikation relatera till varandra genom vilken färgnyans vi har på våra respektive hår? Eller skostorlek? Vilka kläder vi bär? Vilken hudfärg? Vilket parti vi röstar på? Eller huruvida vi gör bra eller dåliga saker? Huruvida vi har bra eller dåliga argument? Vad är relevant? Frågan är alltså inte vad man tycker om en specifik hudfärg utan varför man är så djävla besatt av hudfärger från första början. Samma sak gäller det här med ålder. Sexuell läggning. Jag menar, varför hålla idioti vid liv? Har vi inget vettigare att tala om mängden pigment nån har, så är det fan bedrövligt.
Här anklagar du
mig för att blanda ihop inre kvaliteer och yttre kvatiteter, som att
du tror att jag ser ett kausalt samband mellan hudfärg och kognitiv förmåga. Du anklagar mig för att blanda ihop korrelation med kausalitet, vilket absolut inte är någon förolämpning mot mig utan endast en förolämpning mot dig själv eftersom du tror att du greppat min postition.
Men du har naturligtvis rätt i det att det är idioti att anmärka om kläder, hudfärg, pigment, skostorlek (trots att jag, tillskillnad från dig, erkänner att detta KAN säga något om person men inte måste göra detta) - problemet är bara detta: Att du ö.h.t. berättar detta för
mig är återigen, ingen förolämpning mot mig utan endast ett tillskridande av din egen problembild på mig. Jag har aldrig påsått att det finns ett samband mellan korrelation och kausalitet. Att yttre kvantiteter är symptomatiska för inre kvalitéer, detta är resonemang du själv dragit in i diskussionen, och som för mig, endast blir en långt tidsödande, eftersom jag i interaktionen med dig tvingas försvara något jag själv aldrig ställ mig bakom. Jag kan naturligtvis försvara detta, som den del i processen för att ordna klarhet i din begreppsapparat så att du kan göra den meningsfulla disktiontionen mellan
min intention och din
tidigare anklagelse om att jag skulle förspråka någon slags "omedveten, kulturellt betingad, essentiell, modern, värdegrund, kring mänsliga ideal, kvalitéer, osv" .
...
Slutsats:
Det vi behöver tillrättalägga, är alltså inte mitt användande av "topologier", utan vi behöver i samförstånd, erkänna att språket har denna generaliserande karaktär, och att detta inte är något vi "kommer bort från". Den enda vägen mot lösning, är
genom analys av begreppen. Och då menar jag inte att vi ska ta till en given metod vi läst i någon bok, utan vi ska utgå ifrån oss själva, våra egna definitioner/begrepp/generaliseringar/"fördomar"/topologier/etc.
...
Ett alternativ är naturligtvis att införa någon form av "förbud" kring analyserande av mänskliga egenskaper (oavsett om de är subjektiva/inre kvalitéer eller objektiva/yttre kvantiteter), men jag tycker detta är en väldigt förrvirrad lösning. Jag förstår naturligtvis poängen i detta - det finns ett implict etiskt incitament. Men gör vi, som du säger, dvs förbjuder oss att ha "topologier" (dvs analysera mänskliga egenslaper) så gör vi detta i sådant fall utifrån en obeprövad etisk premiss. Då är det istället mycket bättre att vi erkänner att du har ett (ej helt medvetet utvecklat) etiskt begrepp kring språkanvändande, men då är det istället bättre att undersöka detta begrepp och dess implikationer, snarare än att utifrån etiska inciament försöka "rädda någon" utifrån ett essentialistiskt utagerat omedvetet/outklarat etiskt begrepp.
Formulerat på ett annat sätt:
De vi ska diskutera är inte varför jag ser relevansen i en viss hudfärg (vilket du påstår att jag gör), utan att vi diskuterar relevansen i att du har ett problem med att analysera begreppsanvändande kring vardagligt använda begrepp.
Det enda begrepp jag här, varit intresserad av, eftersom det är TRÅDENs tema, är begreppet vuxen. Men jag menar inte med att syftet är att upprätthålla en konventionell mening/attityd kring begreppsinnehållet eller begreppsavnändandet (som du anklagar mig för), utan jag exprimenterar i att försöka hitta post-konventionella definitioner, definitioner som är relevanta utifrån vårat nuvarande samhällstillstånd, och i det riktning vi vill progressera.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony