Förbättra sin sociala förmåga med tjejer i synnerhet.

[Anders]

Tja, med då kanske det är läge för en lätt spark på smalbenet till att börja med, Anders. Du var mig en dryg typ
Parning under slag som det sägs inom kabbalan. Kicka vidare du!
/Modesty

?

[Skogsälvan]

Vad jag menar, Anders, är att försöka att inte använda sig av artigt kallprat, smickrande för smickrandets skull, utan försöka spontant säga saker du tänker. Det är ett bra sätt att komma varann närmare om du kan förmedla en känsla av grunduppskattning, men att du kanske inte gillar allt personen gör eller tycker om. T ex är hemma hos någon lyfta upp en figurin och fråga "Och den här tycker du är snygg...?"

[Minded]

Praktiskt ja visst. Men vem fan vill vara praktisk i mötet med andra? Man vill ju att mötet skall konstituera situationen som något värt i sig. Så att alltså mötet konstituerar subjektet i bedömning. Med andra ord; att båda parter gynnas av situationen framför att man får sitt ut av situationen på sin sida, och sedan enbart har en förhoppning om att den andre når det samma på sitt hörn.

Nej, det är en förbannad plikt att lyfta varje samtal, varje dialog, till en meningsfull verksamhet i sig självt. Och i dagens samhälle glöms detta ofta bort. Vi möter varandra som objekt, som om vi vore vackra tavlor att titta på, eller sköna aktiviteter att nyttja. Som man säger populärt idag; att någon får ligga.

Det låter förvisso trevligt det du säger, men något känns off med det. Hur lyfter man egentligen en dialog till en meningsfull verksamhet i sig självt? Är detta verkligen möjligt? Om du är inne på att allting är ett och att det inte är någon skillnad mellan dig och din nästa (varför fenomenet förvisso ej heller går att relatera till, tala om), så är jag med dig (heh), men annars? Hur kan jag veta vad någon vill? Kan jag veta det? Vet ens min nästa vad denne själv vill?

Även om sladdrigt, jag har svårt att formulera mina tankar ovan precist.

Ligga med vem blir ju frågan? Det är uteslutet ur uttrycket, som om det vore en förberedelse för roboten. Den som man kan vara ensidig med, vara i samlag med utan att dela något.

Så inte fan handlar det om att lyssa, lyssna är överskattat. Det som det handlar om är att närvara i dialogen. Om det sen är att lyssna eller att tala är irrelevant. Talet och lyssnandet är två sidor på samma mynt. Men det meningsfulla i samtalet ligger inte i att någon hör, utan i att någon hör och reflekterar. Att någon engagerar sig. Där sker mötet.

Vad menar du att mötet i sig skulle ha för värde, för syfte?

[Lufier]

.

[Anders]

Vad jag menar, Anders, är att försöka att inte använda sig av artigt kallprat, smickrande för smickrandets skull, utan försöka spontant säga saker du tänker. Det är ett bra sätt att komma varann närmare om du kan förmedla en känsla av grunduppskattning, men att du kanske inte gillar allt personen gör eller tycker om. T ex är hemma hos någon lyfta upp en figurin och fråga "Och den här tycker du är snygg...?"

Oups, oj jag råkade visst tappa den... Jo, men visst. Det där gör jag alldeles för sällan. Men man måste nog vara lite grundsocialsäker för att göra sånt.

[Anders]

Fast när jag tänker på det, det första jag sa till den kvinna jag nu är gift med var - Kom med här!

[J R Auk]

Praktiskt ja visst. Men vem fan vill vara praktisk i mötet med andra? Man vill ju att mötet skall konstituera situationen som något värt i sig. Så att alltså mötet konstituerar subjektet i bedömning. Med andra ord; att båda parter gynnas av situationen framför att man får sitt ut av situationen på sin sida, och sedan enbart har en förhoppning om att den andre når det samma på sitt hörn.

Nej, det är en förbannad plikt att lyfta varje samtal, varje dialog, till en meningsfull verksamhet i sig självt. Och i dagens samhälle glöms detta ofta bort. Vi möter varandra som objekt, som om vi vore vackra tavlor att titta på, eller sköna aktiviteter att nyttja. Som man säger populärt idag; att någon får ligga.

Det låter förvisso trevligt det du säger, men något känns off med det. Hur lyfter man egentligen en dialog till en meningsfull verksamhet i sig självt? Är detta verkligen möjligt? Om du är inne på att allting är ett och att det inte är någon skillnad mellan dig och din nästa (varför fenomenet förvisso ej heller går att relatera till, tala om), så är jag med dig (heh), men annars? Hur kan jag veta vad någon vill? Kan jag veta det? Vet ens min nästa vad denne själv vill?

Även om sladdrigt, jag har svårt att formulera mina tankar ovan precist.

Ligga med vem blir ju frågan? Det är uteslutet ur uttrycket, som om det vore en förberedelse för roboten. Den som man kan vara ensidig med, vara i samlag med utan att dela något.

Så inte fan handlar det om att lyssa, lyssna är överskattat. Det som det handlar om är att närvara i dialogen. Om det sen är att lyssna eller att tala är irrelevant. Talet och lyssnandet är två sidor på samma mynt. Men det meningsfulla i samtalet ligger inte i att någon hör, utan i att någon hör och reflekterar. Att någon engagerar sig. Där sker mötet.

Vad menar du att mötet i sig skulle ha för värde, för syfte?

Tja till att börja med måste jag definiera subjekt. Dvs likt hur vi använder det för att beskriva en sats del som är primär, och tillskrivs predikaten. Så jag menar att vi skall ta samtalet som ett subjekt. Ungefär som när man dansar med någon. Du står inte och stampar i ditt hörn utan ingår i en aktivitet. Det delas en aktivitet. Så jag menar, för att göra en analogi, att vi skall partnerdansa i samtalet. Och precis i sådan dans är det aldrig en parts fel när någon blir trampad på tårna. Bådas fötter måste uppta samma plats för att det skall ske. Och ingen beskyllan kan göras mot den andre. Vi kan göra en beskyllan på dansen i sig, att vi inte dansar bra med varandra. Men vi kan inte säga att den andre dansar dåligt när den trampar mig på tårna.

Sartre menade först att det var omöjligt. Men han ändrade sig senare. Hans förklaring var att vad vi i vår subjektivitet är: det som är vad det inte är och inte är vad det är. Dvs vi negerar vår historia i vår rörelse framåt. Eller med andra ord. Vi projicerar negationen av oss själva tagna som historicitet och transcenderar oss själva. Vi är fundamentalt för oss själva. Och inte i oss själva, vilket ett objekt är.

Problemet som han först såg var att i mötet med en annan så blir vi antingen för denne andre, jmfrt för oss själva. Eller så blir den andre för oss.

Jag vet inte hur han senare menade att det gick att överbrygga detta. Men vet inte hur han löste det. Jag ser vårt fundamentala vara, i medvetenhet, vara dissociation med identifikation vi håller. Identifikationen föregår, men vi dissocierar oss den. Som vi måste objektifiera smärta för att känna den. Och kan missa smärtan som senare tar oss om vi är allt för fångade i det som är, vid rädsla eller dylikt. Eller som vi inte vore dugliga om smärtan tvunget kom före reaktionen av avvärja den.

Så jag tänker mig att vi inte skall dissociera oss samtalet, till att bli någon som samtalar, utan helt gå upp i det. Vara samtalet. Vara relationen istället för en person i relation ('person' definierar jag ungefär som minnet av mitt vara, alltså mig själv som objekt inför mig själv som subjekt. Så som jag klär mig för att vara en typ, tillhöra en grupp, i enlighet med min person).

Jag tycker det är viktigt att tala om värde framför syfte i samtal. När vi talar om syfte så talar vi om en teleologi för mig. Då existerar, träder det ut något, från mig, till samtalet. Istället för att jag upplöses i samtalet, blir del av samtalet. Man kan också säga att vi inte skall söka vara retoriska. Vi skall inte söka nå någon poäng utan låta poängen nå oss.

Men vad jag menar att mötet i sig skall ha för värde är att ställa fel fråga enligt mig. Mötet har ofrånkomligen ett värde. Som tex att vi avslöjar en vän eller en fiende i ett samtal som förmedlar den andre till oss, där jag kan bli den andre, i meningen att förstå (framför att förklara, vilket är en rationalisering) den andre.

[Minded]

Jag läste ditt inlägg direkt efter att ha läst ditt tidigare detta, från /politik och samhälle/det svenska experimentet/

Alltså den här analysen som artikeln presenterar är ett skämt.

Till att börja med. Han startar upp med att säga att han kan definiera vad som är svenskt för att han inte är svensk men i ett svenskt samhälle. Det är att stipulera en princip där enbart det som inte är kan säga vad detta är. Alltså, enbart genom att inte vara människa tex skulle vi kunna säga vad människa är. Accepterar vi det så accepterar vi att ingen självhjälp finns att få, eller att inget liv kan levas för att förverkliga det livet. Alla projekt är dömda att misslyckas, då ingen realisation finns att få annat än att vi ger upp projektet. Det placerar det meningsfulla utanför det som skall ges mening.

Sen vilka är det som har utfört det här "social experiment"? Vi ser också vad som sägs följa av det här experimentet: "Then they got together with new partners and the children had to contend with wave after wave of new step-parents and half-siblings." Våg efter våg? Att flera olika bryter upp flera olika relationer gör inte att varje partikulär får leva under det kollektivas effekt. Det är som det bisarra påståendet att jag skulle bli mer mätt för att fler likt mig skulle äta mat. Jag blir bara mätt på den mat jag äter, inte den mat andra äter. Det går inte att blanda samman allmänt-individuellt på det plan som här söks göras.

Överhuvudtaget så kan man som en kommentar till hela den här artikeln säga något så simpelt som att det kritiserar svenskar genom lutheranismen för att den börjar ge upp denna lutheranism.

Det är inte en obeservation personen gör. Det är en selektion av observation, och alltså en normering av hur vi skall förstå 'svensk'. Han söker alltså definiera svenskar.

Det man bör fråga sig är varför familjen överhuvudtaget tas som den ursprungliga enheten. Familjen är ju i sin historicitet en revolution från tidigare förhållanden för samvaro. Ingenstans argumenteras det för varför de ideal som presenteras som jämförelsenorm (för varför svenskar är så dåliga) är giltiga. Det är alltså en rent auktoritär stipulation av etik vi läser här. Det är klassiskt religiöst.

Det här avslöjar det bäst tycker jag:

"Couples often meet in this haphazard manner and decide for unknown reasons to make a go of it."

Vad vi ser här är alltså det klassiskt kristna om att förneka kroppen. Vilka personer vi ingår samvaro med skall inte bestämmas av känsla utan av förnuft. Och det är motsägelsefullt eftersom artikeln startar upp med att säga att vi har blivit "socialt experimenterade med" alltså övertagna av någon annans ideal.

Vad han förmodligen inte vet om denne självutnämnde vetbästare är att det fanns en livlig debatt om just kristendomen och hur den borde bli en privat angelägenhet, alltså att man om man söker gud skall söka den själv. Med andra ord, vi har detroniserat präster. Så vi får här veta att vi är dåliga för att vi tar orden från ovan, från staten, men vi är också dåliga för att vi gör personliga val (låter känsla, kåthet, bestämma partner).

Jag förstår heller inte varför det vore fel att vi närde omtanke om alla människor. Det här med "one world goverment" har två aspekter. En där stat definieras som mer än dess medborgare, och en där stat definieras som summan av sina medborgare. Det första är fascism det andra är humanism. Hur en global humanism är dåligt får man allt ta och argumentera för innan jag accepterar det. Det är som med kärlek, inte blir en kärlek mindre för att det uppstår en annan kärlek. Att tro det, eller att definiera kärlek så, är att förtingliga relationen och gör objekt av relationens subjekt. Eller säga att det enda värdet som existerar i en kärleksrelation är dess effekter. Konsekventailism med andra ord och behängt med alla de problem som konsekventialism innebär.

Det nu citerades essens går att applicera även här, vad det verkar på ditt eget skrivna som jag citerade i förra posten. Kåtheten skulle ungefär vara en direkt motsvarighet till anledningen till mötet - snarare än det logos du anför att 'man bör lyfta varje diskussion', vilket skulle vara det kristna (nihilistiska) idealet. Kåtheten är det naturliga, är det rätt, så är det rätt (redan). Inget extra behöver göras, inget extra kan eller ska göras - för direkt när det görs, så blir det teknik, då blir det kristendom och nihilism.

[Minded]

Så inte fan handlar det om att lyssa, lyssna är överskattat. Det som det handlar om är att närvara i dialogen. Om det sen är att lyssna eller att tala är irrelevant. Talet och lyssnandet är två sidor på samma mynt. Men det meningsfulla i samtalet ligger inte i att någon hör, utan i att någon hör och reflekterar. Att någon engagerar sig. Där sker mötet.

Vad menar du att mötet i sig skulle ha för värde, för syfte?

Tja till att börja med måste jag definiera subjekt. Dvs likt hur vi använder det för att beskriva en sats del som är primär, och tillskrivs predikaten. Så jag menar att vi skall ta samtalet som ett subjekt. Ungefär som när man dansar med någon. Du står inte och stampar i ditt hörn utan ingår i en aktivitet. Det delas en aktivitet. Så jag menar, för att göra en analogi, att vi skall partnerdansa i samtalet. Och precis i sådan dans är det aldrig en parts fel när någon blir trampad på tårna. Bådas fötter måste uppta samma plats för att det skall ske. Och ingen beskyllan kan göras mot den andre. Vi kan göra en beskyllan på dansen i sig, att vi inte dansar bra med varandra. Men vi kan inte säga att den andre dansar dåligt när den trampar mig på tårna.

Om ingen kan klandras för att trampa på tårna, så igen, varför försöka upphöja ett samtal till något annat än vad det redan är? (Även om jag egentligen redan avhandlat den punkten i förra posten - handlar det här kanske om semantik, dvs språk vs upplevelse?)

Sartre menade först att det var omöjligt. Men han ändrade sig senare. Hans förklaring var att vad vi i vår subjektivitet är: det som är vad det inte är och inte är vad det är. Dvs vi negerar vår historia i vår rörelse framåt. Eller med andra ord. Vi projicerar negationen av oss själva tagna som historicitet och transcenderar oss själva. Vi är fundamentalt för oss själva. Och inte i oss själva, vilket ett objekt är.

Problemet som han först såg var att i mötet med en annan så blir vi antingen för denne andre, jmfrt för oss själva. Eller så blir den andre för oss.

Jag vet inte hur han senare menade att det gick att överbrygga detta. Men vet inte hur han löste det. Jag ser vårt fundamentala vara, i medvetenhet, vara dissociation med identifikation vi håller. Identifikationen föregår, men vi dissocierar oss den. Som vi måste objektifiera smärta för att känna den. Och kan missa smärtan som senare tar oss om vi är allt för fångade i det som är, vid rädsla eller dylikt. Eller som vi inte vore dugliga om smärtan tvunget kom före reaktionen av avvärja den.

Så jag tänker mig att vi inte skall dissociera oss samtalet, till att bli någon som samtalar, utan helt gå upp i det. Vara samtalet. Vara relationen istället för en person i relation ('person' definierar jag ungefär som minnet av mitt vara, alltså mig själv som objekt inför mig själv som subjekt. Så som jag klär mig för att vara en typ, tillhöra en grupp, i enlighet med min person).

Det sista stycket här är intressant, och jag minns tillbaks:

Om du är inne på att allting är ett och att det inte är någon skillnad mellan dig och din nästa (varför fenomenet förvisso ej heller går att relatera till, tala om), så är jag med dig (heh), men annars?

Min fetmarkering..

Jag tycker det är viktigt att tala om värde framför syfte i samtal. När vi talar om syfte så talar vi om en teleologi för mig. Då existerar, träder det ut något, från mig, till samtalet. Istället för att jag upplöses i samtalet, blir del av samtalet. Man kan också säga att vi inte skall söka vara retoriska. Vi skall inte söka nå någon poäng utan låta poängen nå oss.

Men vad jag menar att mötet i sig skall ha för värde är att ställa fel fråga enligt mig. Mötet har ofrånkomligen ett värde. Som tex att vi avslöjar en vän eller en fiende i ett samtal som förmedlar den andre till oss, där jag kan bli den andre, i meningen att förstå (framför att förklara, vilket är en rationalisering) den andre.

Och de här två sista styckena täcker in det hela ganska bra, och sammanfattar också min inledande kritik mot ditt tidigare inlägg. Faktiskt främst den sista meningen i det första stycket. Vi ska inte försöka nå någon poäng, utan låta poängen nå oss.

Och det vill jag utveckla, med just din andra mening i ditt andra stycke. Mötet har ofrånkomligen ett värde. Men snarare, mötet är själva värdet. Värdet är mötet. Eller inte, och då är inget möte alls, utan just något annat (faktiskt just ett möte med något annat). Och det är så, just eftersom detta är det reella. Det finns ingen.. ska inte finnas, någon meta diskussion, diskussion om diskussionen. Det är teknik, att förvisso öva grundform och förståelse för denna, om man av någon anledning lärt in fel (säg dåliga erfarenheter från barndomen, för att vara klassisk). Essensen handlar om att släppa detta. Att byta praktik en sista gång ..för att därefter låta det ske av sig självt.

Och här övergår utandning i inandning, det kritiska ögonblicket. Jag ser upp till tjejer, eftersom de generellt verkar ha fallenhet just för den här närheten till ögonblicket, där vi män snarare verkar abstrahera. Jag säger inte att kvinnor är bättre än män, men jag säger att där jag är nu, så kan jag lära mig av kvinnor, av kvinnlighet. Och reslutatet är ytterligare sofistikation. En enklare praktik. Back to basics, för simple is genious.

[J R Auk]

Ja jo jag byter diskursen jag talar utifrån något mellan de olika posterna.

Det jag började tala om var det här tekniska i att lära "mig" hur "jag" skall förhålla mig för att verka intressant och få kontakt. Det är en hämsko att ens försöka göra sig intressant, eller ha en teknik för samtal. Men samtidigt är det inte det.

Men då skall man i min mening tala om hur man skapar en situation som båda kan förhålla sig genom och vara trygga i. Som ett paraply som skyddar mot regnet som låter kyla sprida sig i kroppen som av kylan rister och inte kan närvara utan blir frånvarande.

Så jag håller med dig Minded försökte uttrycka det. Det handlar om att lära bort. Sluta skygga. Sluta ta andra som fundamentalt andra. Ta dem som jag och som något mig naturligt.

Det är något fobiskt över många möten. Att man först måste ha symbolerna (klädsel osv) för att passa in i sammanhanget innan man kan bli privat med någon och närma sig dem. Dålig nihilism.

Angående det här med att allt ting är ett. Jag tror inte det, tycker inte det. Men allt är i sin partikularitet allmänt. Så som Kant säger i sin moralnorm via det kategoriska imperativet. Behandla aldrig andra bara som ett medel utan alltid även som ett mål i sig. I vår subjektivitet är vi lika med andra. Så som jag är för mig och för andra är andra för mig och för sig.

Eller inte, och då är inget möte alls, utan just något annat (faktiskt just ett möte med något annat).

Precis. Och det är plikten jag talar om. Att inte vara utanför mötet som den som skall kliva in i det. Inte vara den som har bättre eller sämre social förmåga. Utan att vara i varje möte som sker, oavsett hur man då är.

Det här med social förmåga är en myt mestadels. Och den beror på att vi är alienerade vår art, vår mänsklighet, i vår individualism.

Jag är övertygad individualist men menar att vi kan vara individuella i vår art framför individuella inför vår art.

Att "lyfta samtalet" är då att träda ut ur sin individualitet inför samtalet och vara individuell i samtalet. Värdeorden är just värdeord inför normeringen jag gör. Inte i sig. Och normeringen jag gör gör jag som en kritik över vår felaktiga praktik. Logos är saken själv ursprungligen, men har bytts till att vara idag mer relationen till saken. Saken för oss.

Därför hade gnostiker och andra logos som begrepp för gudsprincipen. Och gud som vi vet är allestädes närvarande enligt deras idé.

Man skall heller inte glömma logos relation till rationaliteten. Rationaliteten som idag är förtingligad, absolut, istället för relativ, logos. 'Rationalitet' bär mycket lite spår med det vägande, att ge proportion som det har betecknat. Idag är rationalitet värdeord för det auktoritära. Där det auktoritära tar plats i det rationella före den auktoritet som en relativ rationalitet hos ett värderande subjekt kan ha när denne visar sina principer (måttenheter) för proportionerandet.

[J R Auk]

Jag ser upp till tjejer, eftersom de generellt verkar ha fallenhet just för den här närheten till ögonblicket, där vi män snarare verkar abstrahera. Jag säger inte att kvinnor är bättre än män, men jag säger att där jag är nu, så kan jag lära mig av kvinnor, av kvinnlighet. Och reslutatet är ytterligare sofistikation. En enklare praktik. Back to basics, för simple is genious.

Män som idealister och kvinnor som realister?

[Minded]

Ja jo jag byter diskursen jag talar utifrån något mellan de olika posterna.

Det jag började tala om var det här tekniska i att lära "mig" hur "jag" skall förhålla mig för att verka intressant och få kontakt. Det är en hämsko att ens försöka göra sig intressant, eller ha en teknik för samtal. Men samtidigt är det inte det.

Min syn på grundteknik är ganska enkel. Med grundteknik menar jag verkligen grund. Om du vill lära dig spela gitarr, så är grundtekniken ca att spela noterna, ackorden, om och om igen. Vill du lära dig dansa, så finns det säkert något av ett grundläggande steg som alla de mer avancerade kan ledas tillbaks till. Grundteknik alltså.

Det enda det handlar om är upprepning av ett tekniskt korrekt rörelsemönster. Detta för att det ska sätta sig i ryggmärgen, för att kroppen under tid ska anpassa sig till och lära sig utföra det på egen hand. Det ska tränas till att bli reflex, det ska sitta i ryggmärgen. Sen 'kan' man det. Då har man det under bältet.

Men mer värt än så är det inte, om man inte vill transcendera också den nivån, och lära sig en ännu mer grundläggande anledningen till formen, thus en ännu mer grundläggande form (minsta gemensamma nämnare). Detta är träning utan lärare, utan att ha någon man kan lita på har en någorlunda korrekt teknik. Här kommer experimenterande in.

Grundteknik är upprepning för att lära kroppen (sig själv) att anpassa sig till tekniken. Detta är också förändring av praktik. Frågan är bara vilken teknik man vill upprepa, träna sig i. (Vi gör det förvisso konstant, oavsett om medvetet eller inte - this is to exist)

Men då skall man i min mening tala om hur man skapar en situation som båda kan förhålla sig genom och vara trygga i. Som ett paraply som skyddar mot regnet som låter kyla sprida sig i kroppen som av kylan rister och inte kan närvara utan blir frånvarande.

Så jag håller med dig Minded försökte uttrycka det. Det handlar om att lära bort. Sluta skygga. Sluta ta andra som fundamentalt andra. Ta dem som jag och som något mig naturligt.

Här börjar det bli komplext, om man vill applicera nyss sagda teknik för att utvecklas. Om det enda man har är en hammare, tenderar alla problem att likna spikar..

Det är något fobiskt över många möten. Att man först måste ha symbolerna (klädsel osv) för att passa in i sammanhanget innan man kan bli privat med någon och närma sig dem. Dålig nihilism.

Angående det här med att allt ting är ett. Jag tror inte det, tycker inte det. Men allt är i sin partikularitet allmänt. Så som Kant säger i sin moralnorm via det kategoriska imperativet. Behandla aldrig andra bara som ett medel utan alltid även som ett mål i sig. I vår subjektivitet är vi lika med andra. Så som jag är för mig och för andra är andra för mig och för sig.

Någon sa att vägen är målet. Det egentliga 'syftet' med zazen, den sittande meditationen, är inget annat än att sitta för att sitta. Inte för att nå någon upplysning eller what have you.

Och förvisso, allting är inte ett. men främst buddismen använder sig av detta, och förut när jag läste om kristendom och tittade löst på andra religioner, så verkar de ärligt talat allihopa gå mot ett och samma - vilket i princip är just detta. Att allting skulle vara ett är bara ett förhållningssätt, en känsla, förvisso en (grund)teknik. Och anledningen därtill tänker jag mig är eftersom att gränserna har blivit så hårt markerade, fokuserade, inövade, under mitt liv, så det kunde vara relevant med en motvikt. Balans är bra, liksom. Men alls inte mer än det, truth is a pathless land. Läraren visar sig först när redo för det. Det betyder att var och en måste följa sin egen väg, och att allas vägar är olika i subjektivitet, dvs i essens.

Eller inte, och då är inget möte alls, utan just något annat (faktiskt just ett möte med något annat).

Precis. Och det är plikten jag talar om. Att inte vara utanför mötet som den som skall kliva in i det. Inte vara den som har bättre eller sämre social förmåga. Utan att vara i varje möte som sker, oavsett hur man då är.

Här är det jag egentligen avsåg kommentera. Jag vete fan om jag tror på den där 'plikten' som du vill kalla den. jag gillar inte benämningen. 'Att inte vara den som har bättre eller sämre social förmåga'. 'Att vara i varje möte som sker, oavsett hur man är där och då'. Med främst den feta i beaktande, hur vill/kan du översätta den till att vara en regel? Jag tycker snarare att det liknar (kanske) den sista negeringen (regeln) innan just verkligheten. Att vara i varje möte, oavsett hur man är. Det låter som att allting är tillåtet, och det i sig bara motverkar sitt syfte att benämna 'regel' eller 'plikt'. Speciellt eftersom det är någonting man inte någonsin inte kan göra.

Språket formar vår upplevelse. Så jag tror ovan sagda är djupt relevant, speciellt av funktionaliteten som följer grundteknik. Också när det gäller att just inte utföra någon sådan. Det får istället bli vad det blir. Vem vill vara smidig i ett möte, liksom? Vem vill göra det av 'plikt'?

Det här med social förmåga är en myt mestadels. Och den beror på att vi är alienerade vår art, vår mänsklighet, i vår individualism.

Jag är övertygad individualist men menar att vi kan vara individuella i vår art framför individuella inför vår art.

Att "lyfta samtalet" är då att träda ut ur sin individualitet inför samtalet och vara individuell i samtalet. Värdeorden är just värdeord inför normeringen jag gör. Inte i sig. Och normeringen jag gör gör jag som en kritik över vår felaktiga praktik. Logos är saken själv ursprungligen, men har bytts till att vara idag mer relationen till saken. Saken för oss.

Och det här vore som sagt anledningen till att 'allting borde vara ett'. Och ett perspektiv som realiserar det är just i förhållande till nivå - om allting har en minsta gemensamma nämnare, är då inte allt ett? Allt är uppbyggt av atomer liksom.. oavsett om ett bord eller ett glas. Och sen den här oändliga relativitismen, definiera 'definiera', vad är en 'stol', osv. Det ger i sin förlängning, var slutar trädet, och var tar marken vid? thus, gränser finns inte i den mening vi (många av oss) har byggt upp i sitt medvetna förhållande till förhållanden. Vilket i sin tur ger buddismens teknik 'keep a dont-know-mind'. Vilket i sin tur realiseras av koans, 'hur såg ditt ansikte ut innan dina föräldrar var födda?'. Say whut? Tomhet. Där är (fokuseras) inga gränser längre. Ingenting är något, närmandes allting är ett?

Ju mer man lär sig, desto mindre vet man..

[Minded]

Jag ser upp till tjejer, eftersom de generellt verkar ha fallenhet just för den här närheten till ögonblicket, där vi män snarare verkar abstrahera. Jag säger inte att kvinnor är bättre än män, men jag säger att där jag är nu, så kan jag lära mig av kvinnor, av kvinnlighet. Och reslutatet är ytterligare sofistikation. En enklare praktik. Back to basics, för simple is genious.

Män som idealister och kvinnor som realister?

Tillåt mig stryka det där. Det känns fel nu när jag läser det..