Straff "efter förtjänst" lika fel som kollektiv be

Moderator: Moderatorgruppen

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Straff "efter förtjänst" lika fel som kollektiv be

Inläggav Justin Case » 29 sep 2008 08:36

I diskussioner om straff för grova brott som t.ex. mord och våldtäkt tycks det finnas fem huvudskäl som förs fram eller impliceras som skäl för att bestraffa brotten:

1) Straffet avskräcker andra från att begå liknande brott.
2) Frihetsberövandet skyddar resten av samhället från brottslingen under en tid.
3) Man kanske föreställer sig att straffet får brottslingen att bli en bättre människa (det är väl högst tveksamt om detta gäller generellt; detta skäl tar jag upp här bara för listans fullständighets skull).
4) Att förövaren straffas gör att våldtäktsoffer, anhöriga till mordoffer etc. får en känsla av upprättelse som minskar deras lidande och kanske rentav ger dem viss tillfredsställelse.
5) En person som kränkt någon annans rättigheter förtjänar straff, förtjänar att lida, bör lida, oavsett skälen 1-4. Det vore alltså enligt detta femte skäl önskvärt att straffa en brottsling med lidande även i en situation där detta av någon anledning inte kan antas förbättra världen i övrigt ett dugg.


De som anser att mördare och våldtäktsmän förtjänar att lida av skäl 5 ovan, tycks anse att de delar av en människas hjärna som uteslutande kan alstra/innehålla/"stå för" sådana medvetandetillstånd, som kan beskrivas som olika grader av lycka/välbehag och lidande, ska straffas för brott som andra delar av hjärnan, delar som sköter beslutsfattande, gjort sig skyldiga till. Nu är förvisso en människohjärna kanske inte så strikt uppdelad i olika uppgifter att varje del endast har en uppgift. Många hjärnceller kanske har flera uppgifter vardera. Men de delar av en persons hjärna som är fyllda av lycka när man säger att ”personen” i fråga är lycklig, är väl åtminstone delvis andra delar än de delar man använder för beslutsfattande. Varför ska då de delar av hjärnan som har som funktion att vara lyckliga och/eller lida, men som aldrig deltar i beslutsfattande, och neurologiskt inte kan delta i beslutsfattande, straffas för vad andra delar av hjärnan gjort? Är inte det orättvist?


När man känner hat mot en person kan man vilja skada personen i fråga, kanske rentav döda honom/henne. Men om man är empatisk och sätter sig in i hur det vore att vara den personen, kan man känna att ”nej, jag vill trots allt inte skada honom/henne”. Man kan äcklas av vederbörandes åsikter, handlingar, val, tankar, känslor, attityd, värderingar, personlighet etc. Men det finns något centralt i varje människa som inte är något av det där, utan som är den rena ”upplevaren” (i brist på bättre ord). Denna upplevare definierar jag så att den är helt utan åsikter, helt utan preferenser, helt utan förmåga till ställningstagande, helt utan besluts- och handlingsförmåga. Beslutandet och handlandet sköts av andra delar av medvetandet än upplevardelen. Upplevardelen blir endast ”drabbad”, är slav under stimuli från andra håll, kan uppfyllas av känslor, men gör aldrig något aktivt, fattar aldrig något beslut, kan inte fatta något beslut, kan inte rå för vad den känner. Det är andra delar av medvetandet som kan det. Om vi skapar ett nytt ord, "U:a", som betyder att ”pådyvla upplevelser på, utsätta för upplevelser”, kan vi säga att beslutsfattande delar av medvetandet, och även omgivningen via ofrivilliga stimuli via ”de fem sinnena”, U:ar upplevardelen i medvetandet till olika upplevelser. Upplevardelen har inte de neurologiska förutsättningarna för att kunna fatta något som helst beslut.

Om ett kollektiv av människor fattar ett beslut, ett beslut som är enhälligt förutom att det i kollektivet finns en människa som är så hjärnskadad att han/hon inte kan fatta några beslut överhuvudtaget, inte ens förstå vad beslutsfattande är, ja då skulle man antagligen tycka att det var orättvist att straffa den människan för kollektivets beslut, hur omoraliskt beslutet i fråga än var. Ett kollektiv med mer eller mindre goda band mellan en del av medlemmarna, men inte nödvändigtvis mellan alla medlemmar, kan mer eller mindre liknas vid en människohjärna. De flesta av oss kan nog inte vara jättelyckliga hela tiden, hur mycket vi än försöker. Vissa delar av vår hjärnaktivitet tycks vi inte kunna bestämma över. Ska då de delarna straffas för vad vi gör med de delar av vår hjärnaktivitet som vi kan bestämma över, och som t.ex. kan begå omoraliska handlingar? Är inte sådan kollektiv bestraffning (för straffandets egen skull) lika fel där som i skolan eller på arbetsplatser?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 29 sep 2008 13:40

Många knyter samman 3 och 5. Man har begått en orätt och måste straffas men inte för att man förtjänar det onda utan för att man genom straffet förtjänar att få ingå i gemenskapen igen.

Det är inte en så tokig tanke vill jag påstå.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 29 sep 2008 22:21

J R Auk skrev:Många knyter samman 3 och 5. Man har begått en orätt och måste straffas men inte för att man förtjänar det onda utan för att man genom straffet förtjänar att få ingå i gemenskapen igen.

Det är inte en så tokig tanke vill jag påstå.


Så du köper inte mitt konstaterande att de delar av medvetandet som inte begått och aldrig kan begå något brott blir oförtjänt straffade närhelst man straffar en människa? Sådant straffande av oskyldiga medvetandedelar kan rättfärdigas med utilitarism, men de som anför skäl 5 som ett skäl för straff överhuvudtaget brukar ju förkasta utilitarismen. Hur kan de då acceptera nämnda oförtjänta lidande? Det är väl bara den beslutsfattande delen av brottslingen som kan förtjäna att straffas, om något. Det är bara den som gjort sig skyldig till ett klandervärt beslut. Hur kan det vara rätt att straffa även de delar av medvetandet som inte kan fatta beslut, delar som bara kan vara olyckliga och lyckliga?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 30 sep 2008 03:15

Det har jag inte gett uttryck för i det ovan skrivna. Men svaret är nej, jag köper det inte. Jag anser inte att man skall splittra en människa till "skiljda neurologiska processer".

Jag anser att en person är en sammansättning av allt som hör den kroppen och medvetandet till.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 30 sep 2008 05:26

Det börjar likna Peter Dalles i Lorry, " oj, jag tänkte inte på det! ".
Hur hade du tänkt att de delar i hjärnan som utför beslutfattande beräkningar skulle straffas, avlägsning genom kirurgi, krympning med laserbehandling eller enbart isoleras genom tung medicinering som avser att slå ut just de delarna av hjärnan?

Nej, all bestraffning är enbart hämnd, inget annat. Vi har inte frångått öga för öga tand för tand ännu, enbart gått ifrån stympningen som sådan, till förmån för andra former av hämnder. Till dem räknas, vanära, social utslagning, kollektiv bestraffning, fråntagandet av egendom samt isolering från samhällslivet. En lag skall vara förankrad hos allmänheten så att folket själva kräver den rätt som lagen avses stå för, men då folk i allmänhet är synnerligen hämndlystna krävs det instanser som utför hämnden i folkets ställe.

Men vad är alternativet till att straffa, jo det är att låta oförätten passera ohämnad. Detta skapar i sin tur missnöje vilket leder till att fler tar chansen att begå brott i syfte att berika sig själva i sus och dus.
Därav är straffen allmänförebyggande i avskräckande syften just för att motverka viljan att begå brott, det skall straffa sig och det skall vara kännbart att inte följa lagen, du skall flås levande på allt du äger och har tillika spärras in på lång tid, om du tar dig orättsliga friheter.
Att svenska domare och åklagare själva begår oförrätter genom att yrka på eller utdela straff som inte står i proportion med det begångna brottet, borde  likväl det vara straffbart.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 30 sep 2008 12:18

Ett straff kan vara främjande personen som det utdöms till. Vår "fångvård" är utgående från en sådan tanke.

Det viktiga är ju att det blir förlåtet, brottet, av den som begått det och de som sett det begås.

Jag tycker samhällstjänst är en av de mer sympatiska idéerna kring straff. Det återanknyter förövaren till samhället i att denne tvingas ingå i en bra och stärkande aktivitet för samhället.




Får jag fråga dig Justin om du tycker att vi skall omyndigförklara människor för att deras beslutsfattande delar av hjärnan skapar en dålig situation om de är spelberoende, eller beroende överhuvud, överviktiga, eller kanske bara blyga.

För enligt dina idéer så betyder deras val, eller brist på dem, att en oförrätt begås mot de andra mentala funktioner som personen har, då dessa inte kan råda över omständigheterna.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 30 sep 2008 16:31

J R Auk skrev:Ett straff kan vara främjande personen som det utdöms till. Vår "fångvård" är utgående från en sådan tanke.

Det viktiga är ju att det blir förlåtet, brottet, av den som begått det och de som sett det begås.

Jag tycker samhällstjänst är en av de mer sympatiska idéerna kring straff. Det återanknyter förövaren till samhället i att denne tvingas ingå i en bra och stärkande aktivitet för samhället.


Jag är kluven i min inställning till synen på brott och straff. En del brott, mord saknar ju vändning i och med det att den döde inte kan komma tillbaka, den döde är oåterkalleligt för alltid borta, emedan mördaren fortsätter sitt liv. Vissa mord som begås under påverkan av affekt kan jag ha viss förståelse för, exempelvis mannen som älskar sin fru över allt annat, kommer hem och upptäcker henne i en sexualakt med en annan man, tappar besinningen och i blint raseri dödar henne. Jämför det sedan med texten i låten Delilah, där även den mannen inte kunde besinna sig men till skillnad från mitt exempel handlade mer planenligt.

Jag anser att i situationer, där gärningsmannens logik slås ut av okontrollerbara starka känslor skall ses som förmildrande, men görs detta idag? Jag tror att det är lätt hänt att brotten kastas in i fack, där individuella hänsyn alltmer bortses från. Men det är inte och kan aldrig vara ett lika brott där det i ena fallet handlar om ett icke i förväg bestämt uppsåt och det i det andra fallet är kallt kalkylerat i förhoppning att dessutom slippa straff genom undanröjning av bevis.

Vilken vård skall ges till den som under brottet agerade i tillfällig affekt?
Det är en engångshändelse som personen inte kunde styra över, vad finns då att ångra, att han inte var tillräckligt psykiskt stark när han som i mitt exempel tappade besinningen över att upptäcka sin fru i sängen med en annan man? Kan man ångra ett "svagt" psyke?

Andra personer med svaga psyken är de som gett efter för alltför unga tjejers inviter, utan att ha planerat i förväg har de fallit för en frestelse som uppkommit i en situation, skall de jämställas med mannen som i timmar åker runt i en bil och aktivt letar efter en minderårig som han med våld planerar att våldta? Kan de ens jämnställas trots att brottet de begår klassas in i ett och samma fack, våldtäkt mot barn?
Lagens rättskipare anser tydligen detta, men vad anser gemene man?

Förut ansågs alkohol vara en förmildrande omständighet, en person som begått våldsbrott kunde hänvisa till att de varit fulla och därmed inte helt ansvariga för sina gärningar på samma sätt som en nykter person med full kontroll över sitt handlande. Idag tas det inga hänsyn då det istället hävdas att genom att medvetet försätta sig i ett tillstånd som inneburit en nedsatt bedömningsförmåga, skall anses försvårande och inte förmildrande. Vad tycker ni själva, är det rätt? I mitt exempel med mannen som kommer hem och i affekt dödar sin fru, har ju även han medvetet försatt sig i en situation som försämrade hans bedömningsförmåga, vad hade han hem att göra?

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 02 okt 2008 17:09

J R Auk skrev:Det viktiga är ju att det blir förlåtet, brottet, av den som begått det och de som sett det begås.


Offren nämner du inte? Inte heller nämner du de viktigaste offren: det framtida samhälle vars allmänhets rädslonivå påverkas av brottslighetens omfattning, som i sin tur påverkas av hur många brott som får och inte får passera ostraffade idag. För mig låter argument som "straffet är för brottslingens eget bästa" som om man trodde att brottslingarna kände ett behov av att bli straffade. Kände de det, skulle de uppsöka polisen självmant, och det gör de ju oftast inte. Alltså menar du att samhället vet bättre än brottslingen att brottslingen mår bra av att vara frihetsberövad (sitta i fängelse). Det kan möjligen gälla vissa våldsbrottslingar, men knappast den som förskingrar pengar för att slippa arbeta resten av livet. En sådan människa begår brott för att nå frihet, och når det även i vissa fall. Många människor är ganska skrupellösa och skulle säkert må så mycket bättre av att vara mångmiljonärer än av att vara arbetslösa och fattiga, att de eventuella samvetskval de får dras med efter att ha begått ett bankrån eller en förskingring är litet i jämförelse. I de fallen är det bara löjligt att prata om att brottslingen själv skulle må bättre av att bli straffad.

Jag håller inte alls med dig om att "det viktiga" är att brottet blir förlåtet. Det av minst två skäl:

1) En del brott är så allvarliga att offren nog aldrig förlåter gärningsmannen. Förlåtelse är i sådana fall något som förmodligen aldrig kommer att ske, hur bra det än vore om det skedde. Det vore då bara idiotiskt att ha det som främsta strävan och kalla det "det viktiga". Det vore som att nu 2008 säga "det viktiga är att valet 2006 ogiltigförklaras" snarare än "det viktiga är att få bort alliansen i nästa val". Det gäller att sätta upp rätt målsättningar, målsättningar som har någon rimlig chans att uppnås.

2) Vissa brottsoffer är så underdåniga och har så låg självvärdering att de förlåter gärningsmannen genast, utan rättsprocess, utan att ens polisanmäla, och låter honom/henne därmed ofta upprepa sitt brott mot dem gång på gång. Där är det särskilt uppenbart att "det viktiga" inte är att "gärningsmannen och de som ser brottet begås" förlåter. För det kanske inte är några andra än gärningsmannen och offret som ser t.ex. många fall av misshandel i hemmet begås. Om den misshandlade förlåter gärningsmannen, och gärningsmannen faktiskt anser sig göra rätt som slår, är allt faktiskt förlåtet men ändå inte bra, eftersom offrets underdånighet gör att misshandeln fortsätter.

Det är skillnad på undergivna i BDSM-förhållanden och liknande, där den som blir slagen väljer den livsstilen för att han/hon verkligen trivs med den, och undergivna i förhållanden av verkligt förtryck, där livsstilen inte är i grunden gladeligt accepterad av den slagne/slagna. Om man i grunden verkligen gillar att bli slagen, bör man få bli det utan att polisen ingriper. Polisen måste kunna skilja på lek och allvar.

Får jag fråga dig Justin om du tycker att vi skall omyndigförklara människor för att deras beslutsfattande delar av hjärnan skapar en dålig situation om de är spelberoende, eller beroende överhuvud, överviktiga, eller kanske bara blyga.

För enligt dina idéer så betyder deras val, eller brist på dem, att en oförrätt begås mot de andra mentala funktioner som personen har, då dessa inte kan råda över omständigheterna.


Det där sista är riktigt. Lycko- och lidandecentra hos en person som lever på ett s.k. självdestruktivt sätt blir oförtjänt lidande. Men av det följer inte nödvändigtvis den slutsats du nämner. Utilitarismen ger att man ska handla som världen blir sammantaget bäst av. Skulle världen bli sammantaget bäst av att man fråntog spelberoende individer möjligheten att spela, skulle det vara rätt att göra det. Nu tror jag dock inte att den skulle det, eftersom ett sådant system av allmänheten skulle upplevas som ett alltför stort intrång på vad majoriteten upplever som "rätten att bestämma över sig själv så länge man inte skadar någon annan" - en rätt i folkmedvetandet som må vara utilitaristiskt sett dålig men som jag tror att det skulle få utilitaristiskt sett ännu sämre konsekvenser att köra över med tvång. Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att man börjar bearbeta folkmedvetandet så att man till slut skapar en utilitaristiskt tillräcklig majoritet som trycker på för att spelberoende individer, blyga, överviktiga etc ska omhändertas med tvång. Men det finns nog utilitaristiskt långt bättre saker att göra av vår tid än att skapa just en sådan samhällsförändring, även om det kanske vore bättre än ingenting (om man annars inte skulle göra någonting av sin tid, alltså. Men detta lär väl förhoppningsvis knappast stämma in på en enda människa). Viktigare är att se till att mänskligheten överhuvudtaget överlever det här århundradet. Det vore fel av myndigheterna att idag börja frånta spelberoende möjligheten att spela, och att det vore fel är för att folket vore emot det. Och det är fel att försöka få folket att bli för det, eftersom det vore onödigt ineffektiv tidsanvändning då det finns viktigare och mer brådskande saker att övertyga folket om.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 02 okt 2008 20:13

Det är precis tvärtom. Det är just för att personen inte agerar riktigt eller är slav under olika "stimuli" som gör att ett straff blir desto mer berättigat. Straffet är faktiskt en god handling eftersom det visar för denne person hur oacceptabelt dennes beteende är. Till exempel att tvinga tjuvar eller liknande att konfrontera sina offer. Kanske inte funkar i alla lägen, men ni hajjar principen. Den skyldige ska inte kunna vandra iväg från brottet utan att inse att han har sårat och förstört för andra människor. Om han inte inser det så är straffet verkningslöst och meningslöst och den kriminelle stannar bara kvar i det där abstrakta tillståndet av att vara en passiv åskådare och slav under sina egna impulser. Det är bra att riva tag i folk ibland, det behövs. Det är alldeles för mycket silkesvantar och bomullsmadrasser idag.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 03 okt 2008 12:13

Sceptisk skrev:Det är precis tvärtom. Det är just för att personen inte agerar riktigt eller är slav under olika "stimuli" som gör att ett straff blir desto mer berättigat. Straffet är faktiskt en god handling eftersom det visar för denne person hur oacceptabelt dennes beteende är. Till exempel att tvinga tjuvar eller liknande att konfrontera sina offer. Kanske inte funkar i alla lägen, men ni hajjar principen. Den skyldige ska inte kunna vandra iväg från brottet utan att inse att han har sårat och förstört för andra människor. Om han inte inser det så är straffet verkningslöst och meningslöst och den kriminelle stannar bara kvar i det där abstrakta tillståndet av att vara en passiv åskådare och slav under sina egna impulser. Det är bra att riva tag i folk ibland, det behövs. Det är alldeles för mycket silkesvantar och bomullsmadrasser idag.


Jag delar din tro på konfrontation mellan förövare och offer, och är öppen för att straff kan förbättra brottslingen. Jag välkomnar de positiva konsekvenser sådant kan få. Min poäng var att det är just de goda konsekvenserna, enbart de goda konsekvenserna, som ska vara skälet till att straffa. Vad jag vänder mig emot är tanken att brottslingar skulle förtjäna straff även i en sådan mening att det vore rätt att straffa dem även om det av någon anledning (t.ex. i något framtida, radikalt annorlunda samhälle) inte skulle ge positiva konsekvenser att straffa. Detta kan återknytas till diskussionen om antinatalism i en annan tråd. Det finns inget som säger att vi människor skulle vara av natur skyldiga att uppföra oss och akta oss för att skada varandra, för vi har inte valt att börja existera, in the first place. Vi har inte ingått någon överenskommelse med någon, inte med världen, inte med någon individ, inte med någon alls, från vår tillblivelse, om att vi ska åta oss att bete oss på ett visst sätt och att vi ska åta oss att tvinga tillbaka våra impulser att bete oss på andra sätt (sätt som skadar andra men som ibland kan poppa upp ofrivilligt om vi inte lägger in ett inre veto mot dem). Den "skyldigheten" (som vi inbillat oss finns), "skyldigheten" att lägga in inre veton för att förhindra reflexmässiga "onda" handlingar när de försöker poppa upp ur oss - den vetoskyldigheten har prackats på oss orättmätigen, av ("livet" i kombination med moral som människor genom tiderna tänkt ut och skapat), eller av den Skapare som skapat oss, om det finns någon sådan. Det är alltså ingen skyldighet vi har någon naturgiven skyldighet att ha, utan den är framtänkt, som slutsats utifrån diverse premisser som vi egentligen borde ha fått vara med om att utforma innan vi påprackades deras slutsatser i form av påstådda skyldigheter. Det är delvis detta jag menar när jag säger att det finns oskyldiga medvetandedelar i varje brottslings medvetande, och att just de medvetandedelarna inte förtjänar bestraffas eftersom just dessa inte har gjort något ont, vad än resten av brottslingens medvetandedelar har gjort.

I den situationen, är det inte bättre att bara helt enkelt stryka alla förutfattade meningar om skyldigheter, all moral som prackats på oss sedan barnsben, och istället tänka ut vilka typer av beteenden som ger bäst konsekvenser för alla sammantaget att vi anammar, och sträva efter att anamma och få fler att anamma sådana beteenden? Konsekvenserna måste ju bli bättre om man uteslutande försöker skapa maximalt bra konskekvenser, och inte tummar på den målsättningen för att även upprätthålla någon moral som inte bryr sig om konsekvenser, t.ex. "bestraffning efter förtjänst, för bestraffningens egen skull, även om detta gör att konsekvenserna inte blir lika bra som vid konsekvensmaximering oavsett förtjänst"?

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 03 okt 2008 12:53

J R Auk skrev:Det har jag inte gett uttryck för i det ovan skrivna. Men svaret är nej, jag köper det inte. Jag anser inte att man skall splittra en människa till "skiljda neurologiska processer".


Vi ska inte splittra någon människa i den meningen att hon slutar vara hel och sammanhängande. En människa kan både vara hel och sammanhängande och samtidigt bestå av flera delar. Är du med på det? Vad jag pekar på är att det finns olika delar i oss. Jag förnekar inte att dessa delar även samverkar så att de tillsammans fungerar som en enda hel, sammanhängande varelse. Att beskriva en uppdelning som verkar vara fallet är inte detsamma som att splittra. Att hävda att en apelsin består av flera klyftor är inte detsamma som att göra så att en apelsin består av flera klyftor. Består den av flera klyftor, är det inte mycket vi kan göra åt det. Vi bör då beskriva vad som är fallet: att den består av flera olika klyftor. Jag tycker att det är tydligt att varje människa består av flera medvetandedelar. Som dock förhoppningsvis samverkar emellanåt. Liksom apelsinen hänger samman, så att den näring den får från trädet forslas ut till alla klyftorna genom att röra sig från klyfta till klyfta. Att det finns ett samspel är tydligt. Att det finns en uppdelning är också tydligt.

Emellertid är apelsiner förstås inte på samma intelligensnivå som vi. En människas medvetande kan kanske bättre jämföras med en superdator som utför en massa subrutiner och delprocesser hela tiden, och även kan samordna alltsammans till en enda stor process om den är programmerad till det. Om datorer en dag blir så komplexa och så lika människohjärnan till sina sätt att fungera, att de blir medvetande varelser, kan man fråga sig om två program, som vart och ett för sig är medvetande, och som körs i symbios med varandra, likt delarna i en människohjärna, utgör både ett medvetande tillsammans och samtidigt varsitt medvetande var för sig. Jag tror att svaret är ja. Även om det finns skäl att tvivla, kan man inte helt avfärda den möjligheten. Därför kan man inte vara säker på att man, när man straffar en skyldig brottsling idag, inte straffar någon oskyldig genom att därmed även oundvikligen straffa oskyldiga medvetandedelar i honom/henne.

Jag anser att en person är en sammansättning av allt som hör den kroppen och medvetandet till.


Det är den, och den innehåller delpersoner i sig. Detta blir särskilt tydligt hos personer med multipla personligheter, men i någon mån måste samma fenomen förekomma hos varje människa. Annars skulle vi t.ex. inte kunna känna empati. Empati förutsätter att vi kan både vara en person, den person vi brukar vara, och gå in i hur det vore att vara någon annan. De flesta brottslingar har förmåga till någon grad av empati med åtminstone någon eller några individer, om än måhända generellt mindre än vad laglydiga människor har. På samma sätt som det finns partitioner i medvetandet för empati, finns det partitioner som bara känner lycka och lidande. Visst skulle det kännas fel att straffa en brottslings empatiförmåga för att andra delar i honom/henne överröstat den? Som Zokrates skrev: kan man ångra ett "svagt psyke"? Jag skulle vilja utvidga frågan till: ska det svaga psyke man har, som trots allt är starkare än noll, straffas för att andra, icke-empatiska delar av en är starkare? Hade de sistnämnda inte varit så starka, hade det svaga psyke, som man har, kanske trots sin svaghet ändå varit tillräckligt starkt för att man skulle undvika att bli brottsling. Det enda som rimligen kan motivera att man straffar ett svagt psyke är att det trots allt ger goda konsekvenser för samhället i stort, även om det är orättvist varje gång mot [de oskyldiga delar av brottslingens medvetande som kallas ett svagt psyke]. Anser man att det, om så bara någon gång, kan vara rätt att straffa någon, är det alltså ett tecken på att man där faktiskt kan tänka sig att prioritera nytta framför rättvisa. Kanske är då anledningen, till att man inte vill straffa i andra fall, att man i de fallen tror att det inte skulle öka nyttan sammantaget, eftersom det lätt blir så att när rättssystemet går emot rättvisan så reagerar folket med avsky mot rättssystemet, med följden att nyttokonsekvenserna i samhället i stort blir lidande snarare än gynnade. En rimlig slutsats kan väl då vara att det är nytta man sätter högst värde på av nytta och rättvisa, men att man ser hur stort instrumentellt värde det har att folk får en känsla av att rättvisa upprätthålls, och inser att det därför oftast är ett upprätthållande av denna inbillade rättvisa som ökar nyttan mest på sikt (så länge folk är funtade som de är och vi har den typ av samhälle vi har). Och inte för att rättvisa skulle ha något egenvärde oavsett nyttan.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 okt 2008 15:27

Det verkar praktiskt med multipla personligheter, vill inte förringa deras problem, men de gånger det har presenterats för mig har det alltid varit väldigt rationellt för dem (av dem enligt min tro).

Vidare så vill jag mena att du inte riktigt förstod det jag tog upp ovan, alltså idén att straffet är till för att rättfärdiga en förlåtelse. Principen vill att förövaren som skall ha insett sitt straff genom att sona kan förlåta sig själv och ingå i gemenskapen igen.

Har man det sättet att tänka på brott istället för det rent effektetiska så uppstår inte de problem som du dryftar.

Jag ser fortfarande inte att det skulle vara något orättvist att straffa en person som agerar så som den i vissa delar av sitt medvetande inte velat agera, eller skulle agerat om den förmådde kontrollera kroppen.

Men jag hyser inte någon idé om absoluta straff heller, jag menar att "straffet" finns där för att omtala att handlingen är något som är negativt, medan det som fyller straffet, dess extension, inte skall var utformat som något negativt för förrövaren. Straffet är en vårdande funktion för samhället och skall vara positivt för både förövaren och offret.

Det du vill göra, vad det verkar, är att demonisera förövaren, samtidigt som du vill rädda delar av honom som är omedvetna. Se helheten som en människa istället, och inse att vi alla kan fela, och att vi måste förhålla oss till de felande också.


(Alltså du måste förstå att vi skiljer oss diametralt i att jag inte sätter nyttan först, den är sekundär för mig. Det är min tro i alla fall att du inte kommer förstå min mening om du inte tar det i beaktande.)

Inte heller nämner du de viktigaste offren: det framtida samhälle vars allmänhets rädslonivå påverkas av brottslighetens omfattning, som i sin tur påverkas av hur många brott som får och inte får passera ostraffade idag.


Vad tror du bäst förhindrar det ovanstående? Att hela smälla den som felar på fingrarna, eller att bjuda in den som felar till den gemenskap som säger att det eller det är rätt eller fel?

Försök inte trivialisera frågan om hur framtiden samhället kommer påverkas av vårat, straff som fördömande skapar skiljelinjer till förövaren och gör denne till något okänt. De straff som söker inkludera förövaren i gemenskapen söker överbrygga det okända och göra det känt.

Sen påstår jag att fruktan främst ligger i det vi inte känner, i de förställningar vi kan göra.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 03 okt 2008 16:53

Justin Case

Jag förstår vad du menar men det du talar om låter som "the natural fallacy" alltså att man tar naturen som exempel och förlaga för vad som ska gälla som det rätta, dygdiga och riktiga. Men naturen är i grunden destruktiv, den är en konflikthärd av miljoner motstridiga intressen. Så jag kan inte se att man kan hitta någon slags moral i det. Det är precis för att naturen inte har någon given grund som vi i just vårat samhälle och kultur måste ordna oss enligt ett gemensamt system så att vi inte också hamnar där i konflikthärden. Alla samhällen baserar sig på att man har bättre chans att överleva ifall man står enade. Det som enar samhället kallas för moralen och det som tvingar samhället att enas kallas för lag. Människor som av någon anledning blivit utslagna från denna enhet försöker man att nå tillbaka till. I vår moderna tid så har det gjorts en grundligt försök att rycka upp moralen från samhället för man har trott att den är en förtryckande kraft. Och visst, den är förtryckande för dom som inte vill vara med och bidra till samhället men som samtidigt vill leva av samhällets frukter. Så om man inte vill betala till samhället genom att hjälpa det (betala med sitt svett), så får man betala med att bli bestraffad istället (betala med sitt blod). Samtidigt så kan man inte vara enbart hård mot de som förnekar sin del i samhället för de är ledsna människor och man måste tänka på att de agerar också från en protest som kan vara rättfärdigad. Kanske de inte blivit rättvist behandlade från början. Så om samhället förstår det så kan det bemöta de alienerade på ett sådant sätt att rättvisan och sanningen kommer fram och att ingen ska behöva lida på grund av någon orätt, dvs att någon står dom i skuld.

Skyldigheten som man talar om inom etiken är inget annat än en rättviseprincip. Samhället hjälper dig att leva, därför har du en skuld till samhället. Men denna skuld som du betalar används inte för att utnyttja dig, utan används för att berika ditt liv ännu mer. Vi betalar skatten som är vår skuld till samhället, och denna summa används för att göra samhället rikare för alla. Den liberala och moderna tanken är att vi äger oss själva.... "mig äger ingen" osv. Men det är ju inte sant. Vi är ägda och våra liv tillhör inte alls oss själva. Detta är ett faktum som man antingen kan tycka bra om eller avsky. Men det blir bara värre ju mer man avskyr det och kan bara bli bättre om man accepterar det.

Med den liberala ideologin har också de som blivit utslagna fått förklarat för sig att deras tillstånd är något i grunden "naturligt" och därför ingenting att bråka om, utan tvärtom något att utnyttja. Var och en äger ändå sig själv. Detta ser jag som ledande till en polarisering av samhället där de som är utslagna och alienerade ska bli belönade för att de är utslagna och alienerade. Moralen skulle i detta fallet protestera och mena att det är extremt viktigt att dessa människor inte ska stå ensamma eller stå emot samhället utan komma tillbaka in i samhällskroppen igen. Med tvång om det krävs om de står i skuld eller med generositet och välvilja ifall de har blivit orättvist behandlade av föräldrar, omgivning eller stat. Plus såklart att det tillstånd som finns utanför moralen inte hälsosamt varken för samhället eller för de alienerade. Men den liberala ideologin håller inte med om det, utan konstaterar bara att eftersom naturen är relativ så ska livet vara relativt och därför så får det gälla som princip och de alienerade har därför lika stor "rätt" att leva som alienerade som de som är medborgare har rätt att vara medborgare. Alltså jämlikhetsprincipen leder till relativism, trotsar moralen och behåller människor i det alienerade tillståndet.

Många gånger misstolkas den elitism som jag står för att vara fascism, så jag måste (gång på gång) påpeka att fascism baseras på kollektivism som är ett resultat av extrem jämlikhetsprincip. Alla ska vara lika under ledaren och att våld ska gälla som kriterium för att få makt. Medan elitismen som jag står för vill lyfta fram de lämpligaste personerna, de som betalar sin skatt, som gör sitt jobb, som följer lagarna, de som har den högsta moralen. Dessa människor ska också belönas för det, för vi belönas alla av att dom blir belönade. Om vi istället skulle belöna de dåliga så skulle vi alla istället bli bestraffade. Var och en ska helst förtjäna sitt eget uppehälle, kunna försörja sin familj och vara en fungerande del av samhället. Och genom att var och en har en plats i samhället så får var och en också en röst. Så paradoxalt nog, det som verkar vara förtryckande, begränsande, bindande och krävande är det som kan ge var och en något att utgå ifrån och utvecklas i. Genom att man har en plats så har man också ett namn och har man ett namn då har man en röst.

En annan intressant paradox i sammanhanget är vad som händer i kölvattnet av all jämställdhetsivran i Sverige. Alla jämställdhetsargument baseras nämligen på några osagdheter som tas för givna; att jämställdhet är detsamma som rättvisa och den enda rättvisan som finns, att ojämställdhet är diskriminering och detsamma som förtryck. Alltså så utgår man alltid ifrån att det finns en förtryckare. Oavsett om denne förtryckare är verklig eller inte, så länge som det verkar som att saker och ting inte är helt jämställda då tar man det för givet att det finns en förtryckare, för det ingår i själva doktrinen om kamp för jämställdhet.

Detta gör att vänstern tvingas alienera sig från och motsätta sig allting som den anser vara en representant för detta förtryck. Kungen, kapitalister, präster, företagsägare, bönder och män i största allmänhet, men även kulturen, traditionerna och religionen. Att på något sätt lära sig något om dessa 'förtryckande' människor vore att alliera sig med förtryckarna därför så måste vänstermänniskan till varje pris hindra sig själv från att ta del av denna kultur, en kultur som å andra sidan är del av hans eget historiska arv som samhällsmedlem. Vänstermänniskorna bygger därför in sig i en privat bunker, skild från det övriga samhället, samtidigt som de ändå dominerar samhället. Så vänstern diskriminerar bort hela kulturen från sin intressesfär och ställer sig utanför den kultur han tillhör och blir istället en ockupant som anser att minoriteten, alltså kapitalisterna, kungahuset och prästerna, är förtryckarna.

Det finns alltså ingen lösning för vänstermänniskan, även om han fördriver sina "förtryckare" till skogs så kommer han ändå alltid att vara förtryckt och en slav och allt på grund av sin förmenta syn på vad rättvisa är. Det finns helt enkelt inget sätt för jämställdhetsprincipen att någonsin kunna bli tillfredställd. Vi ser det hos feminister, vi ser det hos homosexuella som vill gifta sig, vi ser det hos arbetare, vi ser det hos miljörörelsen, vi ser det hos kommunisterna och vi ser det till och med hos liberalerna. Bara det att liberalerna argumenterar från frihet istället för jämlikhet. Men principen är ändå 'lika mycket', alla ska ha exakt lika mycket frihet. Båda blir därför ockupanter och fötryckare, samtidigt som de själva anser att det är dom själva som är förtryckta.

Så det är lite intressant och smått ironiskt att man hittar att slavmoralen faktiskt finns i något som står i sådant diametralt motsatsförhållande till kyrkan och Kristendomen, som Nietzsche ju menade var själva upphovsmannen till slavmoralen. Det är även intressant att fråga sig, om nu det Tyska folket var så överlägset, hur kunde de då bli förtryckta av en underlägsen ras?


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 33 och 0 gäster