Darwin utgick ifrån liv som utvecklades, men varifrån kom livet? Den kemiska evolutionens problem är det första hindret en Darwinistisk åsna måste hoppa över. Hur vanligt är det att saker uppstår av sig självt? Hittar arkeologerna en rostig spik i marken förutsätter de att den blivit tillverkad. Ingen kommer på tanken att den skulle vara en produkt av evolutionen. Varför inte? Jo därför att så löjligt enkla ting som spikar uppstår inte av sig själva, trots att berg är fulla av järnmalm. Inte ens stenar fogas samman på ett meningsfullt sätt. Arkeologerna skulle bli fly förbannade om man på DN:s ledarsida påstod att Birka var ett verk av evolutionen.
Låt oss titta på människan. Vi utväljer en del av henne. Inte ögat, hjärnan eller örat utan alltså detta lilla protein. Det är inte ens ett liv.
För att människa eller djur ska ha uppstått måste först en av dess elementäraste byggklossar ha uppstått, nämligen proteinet. För att kunna beräkna sannolikheten för att ett protein har uppstått av sig självt måste man veta följande:
1.Vad består ett protein av? Vad är dess beståndsdelar?
2.I vilken omfattning förekommer dessa byggstenar i naturen?
3.Deras inbördes reaktivitet.(förmåga att reagera)
Svaren på dessa frågor är följande:
1.Proteiner är uppbyggda av aminosyror.(kolskelett,kvävegrupp,syragrupp)
2.Det finns i naturen två olika typer av aminosyror, högerhänta och vänsterhänta. De är varandras spegelbilder och bildas i lika mängder vid spontana kemiska reaktioner. Alla proteiner i naturen är bildade av vänsterhänta aminosyror(sällsynta undantag finns).
3.Vänsterhänta aminosyror reagerar ungefär lika lätt med andra vänsterhänta aminosyror, som med sina motsatser, de högerhänta aminosyrorna.
Det innebär alltså att sannolikheten att en vänsterhänt ska reagera med en annan vänsterhänt, är 1 på 2. Att dessa två ska reagera med ytterligare en vänsterhänt är 1 på 2 x 2 = 1 på 4. Ett protein innehåller i medeltal 410 aminosyror. Det innebär att chansen för att det i naturen skulle uppstå ett protein, är 1 på 2 upphöjt i 409 (2 gånger sig självt 409 gånger). Det är lika med 1 chans på 10 upphöjt i 123 (10 följt av 123 nollor). Det är ett ofantligt stort tal som är helt obegripligt, men låt mej få försöka åskådliggöra det för dig. Tänk dig. en elektron(hur man nu gör det). I din tumnagel finns det fler elektroner än det finns bingolotter att köpa. Föreställ dig sedan universum. Tag fram en karta över universum som helhet och ta en stund på dig att försöka förstå dess storlek. Bara vår galax, Vintergatan, innehåller ca 100 miljarder stjärnor. Bortom vår galax har forskarna funnit miljarder andra galaxer. Alla dessa galaxer kallas en hop och är bara en av många hopar. Man beräknar att det i detta universum finns ca 10 upphöjt i 80 (10 följt av 80 nollor) elektroner. Så det är fortfarande långt kvar. När du (om du ) med tanken kan greppa dessa storheter så fördubblar du universum och igen och igen. Fortsätt så att fördubbla varje ”nytt universum” 60 gånger så har du nästan 10 upphöjt i 100 och det fattas då ”endast” 23 nollor, men dem bjuder jag på. Tänk dig att alla dessa elektroner i detta superuniversum är nitlotter, alla utom en. Du får bara dra en lott vid varje dragning. Vid nästa dragning finns lika många lotter igen. Då får du en aning om hur osannolikt det är att ens ett protein skulle ha utvecklats.
Vad är "lättast" för slumpen att ådstakomma? Ett medelstort protein (410 aminosyror) eller kosmos efter en explosion, jordens placering i förhållande till solen, atmosfären, fotosyntesen, multum av "smart design" i form av växter, myriader av proteiner i form av djur och människor, otroligt massa fettceller som kan prata och leda en regering, medvetandet, osv.
Den ateistiske astronomen Fred Hoyle och hans kollega Chandra Wickramasinghe, gav sig på uppgiften att försöka beräkna sannolikheten för att livet uppstått av sig självt. 1 chans på 10 upphöjt i 40 000, var deras deprimerande resultat som förändrade deras livssyn helt.
Exemplet har jag lånat av Mats Molén, men har modifierat det en del.
Ett populärt motargument som framförs när sannolikhetsaspekten tas upp är följande: Någon pekar på en punkt i ett rum och säger med myndig stämma; ”-Vet ni vad sannolikheten är, att jag skulle peka på just denna punkt(elektron) i hela universum? –Jo 1 på 10 upphöjt i 80, ändå gjorde jag det och trots det osannolika i att en evolution skulle kunna ske, så skedde den.”
Med denna typ av infantil argumentation försöker många åsnor ta sig över hindret. Men visst är det sant rent tekniskt sett, om vi förutsätter att personen i fråga från sitt rum kan nå all världens materia. Varje gång han väljer en punkt, så var oddsen att han skulle välja just den punkten 1 på 10 upphöjt i 80. Så länge är allt korrekt, men att göra någon som helst jämförelse mellan att försöka hitta en i förväg bestämd elektron och någon elektron, vilken som helst, är ju helt befängt. I det första fallet är chansen 1 på 10 upphöjt i 80, medan chansen i det andra fallet är 100 procent. Men med denna typ av cirkelargumentation gör man lotten till en vinstlott efter dragningen. Det skulle vara mer korrekt att säga; ”- Hur stor chans är det att jag träffar en punkt, när jag träffar en punkt.” Det är givetvis 100 procents chans.
Zara.