Sagan om Ringen - filmen/boken

[Stefan]

Har nyligen sett filmerna igen. Jag tycker att de är välgjorda, men att de går ifrån böckerna lite väl mycket. Bl a har de ändrat stämningen en hel del. I boken är Sam verkligen tjänare, men i filmen är han mer jämställd. Gandalf är en riktig surkart i boken men i filmen är han mer av en mysfarbror. I filmen hugger Aragorn huvudet av Saurons härold, men det skulle Tolkien aldrig tillåtit. Det är ett grovt brott att hugga huvudet av en härold, och i boken är de goda väldigt fair play. Bl a säger Faramir att "I wouldn't even ensnare an orc with a lie", vilket kan tyckas vara ädelt i överkant. I filmen är karaktärerna mycket mer modernt (och amerikanskt) pragmatiska.

Några andra tankar om filmen, boken och förhållandet mellan dem, eller andra tankar kring Tolkiens värld?

[hovnarr]

Några andra tankar om filmen, boken och förhållandet mellan dem, eller andra tankar kring Tolkiens värld?

I förordet till Sillmarillion återges ett brev signerat J.R.R. Tolkien som jag tror var min första kontakt med vad jag, i brist på bildning, betecknar kontinental filosofi. Jag begrep det aldrig, varför det fascinerade mig. Om någon läst och förstått det ser jag med nöje fram emot en tolkning.

§

[Johan Ågren]

Jag tyckte verkligen om att se filmerna och har köpt alla extended, men jag tror att den "riktiga" versionen av sagan om ringen fortafarande inte är gjord. Om man bortser från animeringarna och specialeffekterna så är det inte en bra film. Filmen motsvarar heller inte böckernas djup. Karaktärerna är karaktärslösa, och har antagit en modern attityd som helt stjäl det högstämda. Ondskan upplevs inte ond. Orcerna är ett skämt så fort kameran kommer nära (och man hör deras repliker; "looks like meat's back on the menu, boys!). Man har fångat en del av alvernas eteriska aspekt, men fullföljer den inte hos Legolas. Gimli vill inte bli "tossad" och vi får snart se att han smälter och är jättegullig (till skillnad från boken). På det hela taget är det det är en komersiell gullig version av sagan om ringen som också lite äldre barn ska kunna titta på. Men jag uppskattade filmerna för vad de var; spännande actionfilmer med häpnandsväckande visuella effekter och scenarion. Anfallet mot Helms Deep var maffigt när jag såg den på bio, önskade att det aldrig skulle ta slut. Den version jag efterlyser kommer nog inte att vara så publikvänlig. MEN det kunde ha blivit värre. Sean Connery skulle ha spelat Gandalf!

Jag var dock inte så kritisk just efter jag kom ut från biosalongen. Då var man så berusad av allting. Det är i efterhand när man sett filmerna igen man ser att det är tafatt, och att det saknas en dimension.

Lika när man ser Shindlers list. Jag kan inte låta bli att lipa när han står och värderar sin nazistknapp i människoliv och börjar gråta. Stråkarna ökar, och jag börjar att lipa. Jag tycker inte scenen är bra, den är slirig och sentimental, men de jäkla stråkarna...

Johan

[Stefan]

hovnarr/

Har inte boken här. Vad står det?

Johan/ Håller med det mesta i ditt mycket fina inlägg. En hel del av det du skriver har jag inte tänkt på förut, men håller med om. Det är nog det bästa man kan få ut av ett samtal. T ex att de onda inte är riktigt onda. Orcherna i boken är ju riktigt läskiga; här är det en Warhammerversion.

Gimli har jag stört mig på tidigare. Jag har inte tänkt på att Legolas är felaktigt återgiven, men det stämmer när du säger det.

Anfallet på Helms klyfta är en av höjdpunkterna, liksom rohirrims charge på Pelennors slätter. Överhuvudtaget tycker jag att uppmarscherna är bättre än själva slagen.

Jag var dock inte så kritisk just efter jag kom ut från biosalongen.

För mig var det tvärtom. Jag var besviken av alla ändringar då, men när man ser filmerna igen är man ju förberedd på dem och kan koncentrera sig på andra saker.

Jag tycker att skådisarna var OK, men inte mer. Det bränner inte till så ofta. Christopher Lee (Saruman) var, tillsammans med han som spelar Gollum (om det nu är en skådespelarinsats bara), i min mening bäst.

Jag håller med om att det är en film för barn. Jag tror dock att det finns barn som uppskattar bokens poesi och subtilitet mer än den råa stil som finns i annan fantasy, inklusive den här filmen.

Lika när man ser Shindlers list. Jag kan inte låta bli att lipa när han står och värderar sin nazistknapp i människoliv och börjar gråta. Stråkarna ökar, och jag börjar att lipa. Jag tycker inte scenen är bra, den är slirig och sentimental, men de jäkla stråkarna...

Somnade ifrån den filmen, men vet vad du menar.

Jag skulle också vilja ha en annan, mindre hollywoodaktig version, men tror definitivt att det aldrig kommer att komma. Har du hört radioteaterns version? Riktigt bra på sitt vis, om du frågar mig.

Det är dock viktigt med en bra produktion. Såg Narniafilmerna igen och de håller inte riktigt; för taffligt gjorda. Silvertronen dock bra; där spelar barnen bättre också.

[Johan Ågren]

Det var 20 år sedan jag läste böckerna, men radioteaterns version har jag lyssnat på flera gånger på sistone, riktigt bra. Vad böckerna och även radioversionen gör är att den lämnar plats för den enskilda människans fantasi. De som blir besviken på filmversionen är de som ur den rena texten skapat något mer än vad filmen förmår att återge. Att till exempel just återge ondska handlar mycket om att utelämna mycket till betraktaren, hans eget själsdjup. Det är sådana dörrar som öppnas i t.ex. the ring och the grudge. Vissa människor tycker sådana filmer är tråkiga, medan andra blir riktigt illa berörda. De människor som tycker sådana filmer är tråkiga vill hellre ha ett utmålat otäckt scenario. Vad som är otäckt med de onda figurerna i Sagan om ringen förstörs i filmen då de framstår som några slynglar som fått taskig uppfostran. Deras psykologi ligger utvikt att analysera. Den ondska som låter sig analyseras tycker man snarare synd om.

Jag hade nog inte förväntat mig så mycket av filmerna, men blev positivt överraskad. Man får nog försöka se allt som görs som något unikt och inte jämföra det med något man tidigare redan maximerat. Det är svårt att överträffa sina egna maximerade upplevelser. Jag kan inte tänka mig att jag igen kommer att få samma kick som liknar den jag fick när jag såg slaget vid Helms Deep. Det räcker inte med att göra slagen större och maffigare, jag har redan bränt ut denna aspekt av mig själv. Det är nackdelen med stora upplevelser, de räcker bara en gång, och sedan försöker man uppnå samma nivå men lyckas aldrig. För att man själv ska beröras mycket av något så krävs det en annan aspekt; en ny nivå som i sin karaktär överraskar oss. Det är som med dataspel: För att vi ska lockas att gå vidare så behöver vi belöningar i form av det vi inte kan förutse. När vi kan förutse det som sker så lessnar vi och lägger av för det blir monotont.

Vad jag tycker är dåligt i filmversionen av Sagan om ringen är just karaktärernas banala slätstrukna personligheter, som inte lämnar några dörrar öppna för det otänkbara, det som kittlar, det som vi själva kan ana att livet innehåller men som fortfarande är onåbart. Legolas är en alv, och som alv har han en karaktär i boken som på något sätt går bortom vårt förnuft. I filmen blir han en av grabbarna. Gimli är en "dvärg" och har i boken en speciell karaktär som vi inte heller riktigt kan förstå oss på. På det hela taget så är de inte "mänskliga". Men i filmversionen så antar alla karaktärer någon form av mänsklig karaktär som vi känner igen och lätt identifierar oss med. Vi blir bekväma och hemtama i miljön. På denna punkt känner de riktiga entusiasterna sig bedragna, som blivit hemtama med en helt annan mer omänsklig version, sin egen version, som då skiljer sig från den allmänna.

Visst är det befriande när Legolas och Gimli börjar skämta mitt i stridens hetta, man kan andas ut och släppa på de spänningar som byggts upp. Ett tacksamt tillfälle för humor. MEN varför inte löpa linan ut och utsätta oss för dessa hemskheter utan skämt. Detta skulle scenerna ha vunnit på då vi skulle ha mått sämre. Jag skulle helt enkelt ha velat må sämre, och även uplevt andra känslor på ett mer ohämmat sätt. Detta kan man göra om man inte begränsar det hela med självklarheter och att man vågar löpa linan ut.

Johan

[starblaze]

tycker filmerna var bättree än böckerna. De var så otroligt tradiga att lsa. Silmarillion, bilbo och de förlorade sagornas bok 1 &2 har ja inte ens läst. de är lite för jobbiga att plöja igenom.

[Stefan]

http://en.wikipedia.org/wiki/Portal:Middle-earth

Checka den här länken. Finns hur mycket info om Midgård som helst. Helt sjukt.

Läs särskilt Ringenartikeln, där finns en del om bakgrunden till boken, tolkning, etc. Men det mesta jag har läst här är bra.

PS.

Checka den här länken om "puristversionen" av "Sagan om två tornen"! http://en.wikipedia.org/wiki/The_Two_To ... urist_Edit

[gråa hår]

Är det bara jag som är av den åsikt att det inte går att sammanlikna två så olika medier som bok/film med varandra? Bägge två bjuder på kvalitativt olika upplevelser som appelerar till motagaren på radikalt olika sätt. Personligen tyckte jag att filmen var bra och boken var bra.

[Stefan]

Om "sammanlikna" betyder "jämföra" så visst.

Men jag tycker man kan diskutera om filmen följde boken, om filmen kunde gjorts bättre, etc. Själv tycker jag faktiskt att den svenska radioteater-inspelningen - har du hört den? - i vissa avseenden var bättre än filmen (naturligtvis inte vad gäller specialeffekter, etc., men vad gäller att fånga känslan och så). Filmen var lite väl barnslig och plastig för min smak.

[gråa hår]

Men är det möjligt att göra en film som fölger boken? Det är liksom två helt olika processer (den ena blir du "matat" i och den andra är mer hermeneutisk), med mindre man har läst boken först och så går och ser filmen med förväntningar som skulle avspegla boken. Jag tycker at rent filmtekniskt så hadde dom fått till en känsla av att det var en stressig situation för Frodo och Sam, om man hadde tatt med många delar av handlingen från boken så hadde den illutionen försvunnit. Illutionen var i boken, men jag tror inte det hadde gått at överföra på film... Men rent filmtekniskt kan man diskutera den, men jag tror att man har mest ut av filmen om man ser det som en "hyllning" till et mästerverk av en bok och inte kräver att det ska vara ett mästerverk av en film (än om det säkert är det rent effektmässigt och tekniskt). Men det är otroligt länge sen jag läste boken, jag blev ändå relativt imponerad av filmen kanske för att jag inte jämförte den med boken.

[FIG]

kanse inte om den filmen
såg filmen narna, häxan och lejonet,

och där så var väkigen filmen samma som boken

[Johan Ågren]

Själv tycker jag faktiskt att den svenska radioteater-inspelningen - har du hört den? - i vissa avseenden var bättre än filmen (naturligtvis inte vad gäller specialeffekter, etc., men vad gäller att fånga känslan och så). Filmen var lite väl barnslig och plastig för min smak.

Radioteaterns version är faktiskt bra, och jag håller med dig om att så här efter nyhetens behag så är filmerna lite runda i kanten. Att radioversionen är så bra tror jag beror på att man får fylla i med egna bilder. Saknar man förmåga att måla upp egna landskap i huvudet så kanske det är annorlunda. Ljudböcker är överlag intressant tycker jag. Har stäppvargen som ljudbok, inläst av Erland Josephson, vilken jag också rekommenderar.

Johan

[Stefan]

Johan/ Vad tror du om "purists version"?

Ja, jag gillar ljudbäcker också. Jättebra tips till långa bilresor. Experterna (långtradisarchaffisar) påstår att böcker inläsa av skådisar är bättre än böcker inläsa av författarna själva. Ett tips är "Tre män i en båt", engelsk humor från slutet av 1800-talet, väl inläst.

FIG/ Ha Häxan och lejonet följer boken bättre, det är sant. Den fångar stämningen bättre också än Sagan om Ringen.

gråa Hår/ Nja, men filmen känns väldigt amerikansk, medan boken är brittisk. Det finns ingen anledning att ändra stämning på det sättet. Jmf Harry Potter där även filmerna känns brittiska. Dessutom är många värderinga i filmen moderna, medan värderingarna i boken är början av 1900-tal eller medeltida. Det har ingenting med bok/film att göra heller, och det fanns ingen anledning (annat än kommersiella anledningar) att ändra på det heller.

Tycker de helt enkelt har förändrat Tolkiens tankevärld, coh det ser jag som ett stort fel. Att sen film och bok är olika format har jag helt klart för mig.

Några väldigt bra filmer är de gamla Narniafilmerna, gjorda av BBC. Har för mig att spelet haltar lite nån gång, men manus är väldigt bra.

[Rafael]

Filmerna är sämre, mindre saga mer action o fjanterier; vem vill egentligen se legolas surfa på olifanter o sköldar? Och att förvandla bokens gimli till någon slags c3po är förjävligt, måste man alltid ha en pajas?

Hade varit bra om Peter Jackson haft någon med mindre av en "splatter"-backgrund som motvikt. Varför inte Gondry eller Godard Helt klart för mycket hollywoodmall över det hela i vilket fall, hela tvåans kärlekshistorie-"drömmar" (vilket iofs är mycket bättre än det först tänkta, d.v.s. att Arwen kommer och fightas i Helms Deep för att rädda sin älskade) lades till bara för att det ju "måste finnas en fysisk kärlekshistoria!". På grund av detta lade man dessutom till hela den onödiga fighten med vargarna, bara så att Aragorn skulle falla o drömma...

Det faktum att Tom Bombadil togs bort kanske inte var dumt i sig, men det vittnar på hur sagan fått ge vika för hollywood-äventyr.

[Stefan]

Visste ni förresten att Gondor tydligen är modellerat efter Bysans: ett gammalt nobelt rike på väg ner? Lärde mig det på en Wiki talkpage.

Den här länken innehåller lite stoff om tolkning, inspiration och kritik av boken. Det kristna temat är viktigt att framhålla: en tolkning som Tolkien själv föreslår i "Letters of Tolkien" är just betydelsen av nåd : "förlåt oss våra skulder, såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro". Uppdraget, "the Quest", är egentligen dömt att misslyckas från början, eftersom det inte finns någon person med tillräcklig viljestyrka för att kasta ner ringen i Domedagsberget. Eftersom Frodo visat nåd mot Gollum ingriper emellertid Eru, för en gångs skull, i hänsdelseförloppet, och låter Gollum bita ringen av Frodos finger. På så vis får Frodo nåd: han belönas för vad han gjort mot Gollum.