Hur hade Du konstruerat tillvaron om du var Konstruktören?
Moderator: Moderatorgruppen
- Cosmic philosopher
- Inlägg: 597
- Blev medlem: 24 jan 2007 20:42
- Ort: Jämshög
Hur hade Du konstruerat tillvaron om du var Konstruktören?
Om du hade varit fullkomligt allsmäktig och allvetande - om du hade varit Konstruktören,Uppfinnaren eller Gud till livet,alltet och tillvaron - hur hade då tillvaron gestaltat sig eller sett ut? Hur hade Du just snickrat ihop det hela? Hade någon andlig värld existerat?Något efterliv?Reinkarnation? Att man föds då och då totalt slumpmässigt här och där i vårt fysiska universum? Hade någon ondska överhuvudtaget existerat? Eller bara lite? Hade det funnits bara växtätande djur? Hur många klot med liv hade du skapat?
Det är tur att jag inte hade det ansvaret, skulle gör mig tokig. Tänk om det blev fel, fick man flera försök då, eller var det liksom kört?
Tanken känns kittlande, men uplevs också för stort för att kunna få riktigt tag i den. Att planera en hel planet, nej, det hade jag inte kunnat. Lite storhetsvansinne hade behövts i det läget.
Tanken känns kittlande, men uplevs också för stort för att kunna få riktigt tag i den. Att planera en hel planet, nej, det hade jag inte kunnat. Lite storhetsvansinne hade behövts i det läget.
Den första frågan är väll här: för vems vinning ska jag göra detta för.
För mig själv, eller livet som jag skapa?
/ FIG
För mig själv, eller livet som jag skapa?
/ FIG
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Mitt svar börjar ungefär som Kreneks svar. Jag är rätt säker på att jag skulle göra mig oändligt lycklig i evighet. Men det är tänkbart att jag inte skulle nöja mig med det. Jag skulle om möjligt göra mig oändligt många gånger lyckligare än vad Krenek svarade att han skulle göra sig (vilket var "oändligt lycklig"), för oändligt många gånger längre tid framöver än vad Krenek skrev att han skulle göra sig (vilket var en evighet), och så skulle jag dessutom, om möjligt, skapa oändligt många varelser som var och en är oändligt många gånger lyckligare än vad Krenek skrev att han skulle göra sig. Dessutom skulle jag, om möjligt, ungefär som Hilbert i tankeexperimentet "Hilberts Hotell", stoppa in ytterligare oändligheter, på oändligt många olika sätt, mellan, inuti, bortom (etc) de redan nämnda oändligheterna, på sådant sätt att det, i alla betydelser, finns "så oändligt mycket lycka som möjligt" i universum under "så evig tid som möjligt". (Alternativ formulering för tydlighets skull: "...på sådant sätt att det, i alla betydelser, finns så 'intensiv sorts oändlig' lycka som möjligt i universum under så 'intensiv sorts oändligt' lång tid som möjligt". Jag tänker mig att t.ex. existensen av flera var och en för sig oändligt lyckliga personer kan göra att universum innehåller lycka i 'en intensivare sorts oändlig' mängd än vad existensen av endast en av dem skulle.)
Jag skulle t.ex. bl.a. oändligfaldiga oändligfaldigandetakten per oändligt kort tidsenhet för universums (redan från början av mitt allmakttillträdes oändliga) lyckosumma med oändligt exponentiell acceleration för varje ny oändligt kort tidsrymd som förflyter. Och samtidigt öka denna accelerations exponentialitet ytterligare oändligfalt på det. Osv. i oändlighet. Osv...
Visst, jag vet, matematikerna säger att man inte får något större än oändligheten genom att multiplicera oändligheten med oändligheten. (De kanske rentav säger att man inte kan multiplicera oändligheten med oändligheten?) Men jag känner mig inte 100% säker på att matematikerna har tänkt rätt där.
Ett tankeexperiment som jag tycker talar för att oändliga mängder kan vara "olika intensiva" på ett sätt som gör att de i någon mening kan betraktas som "olika stora" är följande:
Om du bara hade nedanstående två alternativ att välja på, vilket skulle du välja?
1. Att lida konstant fruktansvärt svårt i en evighet, utom en sekund om året under vilken du istället känner en måttlig lycka.
2. Att vara konstant underbart lycklig i en evighet, utom en sekund om året under vilken du istället känner ett måttligt lidande.
(Anta att ordet "evighet" står för exakt lika lång tid i alternativ 1 som ordet "evighet" står för i alternativ 2.)
Skulle det ha stor betydelse för dig vilket av alternativen som blev verklighet?
Matematiskt - enligt den matematik som betraktar allt tal om "olika intensiva oändligheter" som meningslöst - innehåller både alternativ 1 och 2 lika mycket lycka båda två, och även lika mycket lidande båda två.
En sekund per år gånger oändligt många år = en evighet sammanlagt.
Resten av varje år gånger oändligt många år = en evighet sammanlagt.
En evighet av lidande och en evighet av lycka (alternativ 1) = en evighet av lycka och en evighet av lidande (alternativ 2).
Lyckan minus lidandet i alternativ 1 = lyckan minus lidandet i alternativ 2.
Men skulle vi verkligen kunna tänka oss att välja 1 lika gärna som 2?
Nej. Det tror jag inte ens att de matematiker skulle, som bestrider att oändligheter kan vara "olika intensiva". Detta tankeexperiment tycker jag visar att det är fullt tänkbart att oändlig lycka går att öka ytterligare genom multiplikation med ytterligare oändligheter. Om man skulle multiplicera den där sekunden lycka per år, i ovan beskrivna fruktansvärda alternativ 1, med ett så stort tal att man det blev många gånger fler sekunder av lycka per år än vad det blev sekunder av lidande per år (denna förändring tänker vi oss att vi göra med alternativ 1 alltså), skulle man ju åstadkomma en förbättring av alternativ 1, eller hur? Detta genom att multiplicera en redan oändlig mängd lycka (en sekund lycka per år i evighet) med ytterligare en oändlig mängd.
Nu kanske någon invänder att det blir annorlunda om det bara är oändliga mängder lycka man jämför, och inte proportioner mellan oändliga mängder lycka och oändlga mängder lidande. Men anta att du har att välja mellan att konstant bara "må nätt och jämnt bra" i en evighet, och att vara konstant underbart, underbart lycklig i en (lika lång) evighet. Nog är väl det senare bättre än det förra (allt annat lika)?
Om jag trots allt tänker fel där, om man trots allt inte i någon mening kan göra oändligheten "större" eller "intensivare" genom att multiplicera den med något (även om detta något är oändligheten), är ju redan Kreneks mycket korta svar onödigt långt. Man behöver nämligen i så fall inte vara oändligt lycklig i evighet för att "maximera lyckan i universum på oändligt lång sikt" (vilket är vad utilitarismen går ut på); det räcker med att man t.ex. känner en nätt och jämnt oändligt intensiv lycka i en sekund, eller att man bara är lite smålycklig kontinuerligt i evighet (man behöver inte vara oändligt lycklig i evighet). Då är världen redan så bra som den kan bli (förutsatt att det inte finns något lidande, förstås). Detta alltså om det inte kan finnas olika stora oändligheter.
Om det inte kan finnas olika stora oändligheter, räcker det förresten med att det redan finns sammanlagt oändligt många utomjordingar på olika håll i universum, utomjordingar som var och en någon gång i sitt liv varit lite smålycklig i t.ex. minst en sekund, så är universum sammantagna (över både all tid och allt rum sammantagna) lyckosumma redan så stor som den någonsin i evigheten kan bli! Universum kan ju mycket väl vara oändligt och kan därmed mycket väl innehålla oändligt många utomjordiska civilisationer vars invånare kan känna åtminstone en aning lycka. Det kan få vara hur glest som helst mellan dessa utomjordiska civilisationer, så länge det inte är oändligt glest, så funkar denna möjlighet.
Men även om det på nyss nämnda sätt redan skulle ha ägt rum sammantaget oändligt mycket lycka i universum, förefaller det väl likafullt dumt att för all framtid strunta i att skapa ny lycka, strunta i att vara lycklig, strunta i att sprida lycka. Om inte annat, gäller väl rimligen något liknande för minskandet av världens lidande. Jag menar, även om det redan skulle ha ägt rum oändligt mycket lidande sammantaget i universum, skulle det väl ändå vara bra att förhindra framtida lidande om möjligt (allt annat lika)? Särskilt om man kan förhindra oändligt mycket framtida lidande. (Och alldeles i synnerhet om detta lidande som man kan förhindra är en med mitt sätt att räkna oändligt många gånger större mängd lidande än den oändliga mängd lidande som redan ägt rum i universums historia.)
Slutsats: att göra sig oändligt lycklig i evighet räcker inte för att göra universum så lyckligt som möjligt. En allsmäktig varelse bör nog öka de lyckoökande parametrarnas antal och värden långt mer än vad vi kan komma att tänka på, om möjligt, och det är fullt tänkbart att det är möjligt.
Jag skulle t.ex. bl.a. oändligfaldiga oändligfaldigandetakten per oändligt kort tidsenhet för universums (redan från början av mitt allmakttillträdes oändliga) lyckosumma med oändligt exponentiell acceleration för varje ny oändligt kort tidsrymd som förflyter. Och samtidigt öka denna accelerations exponentialitet ytterligare oändligfalt på det. Osv. i oändlighet. Osv...
Visst, jag vet, matematikerna säger att man inte får något större än oändligheten genom att multiplicera oändligheten med oändligheten. (De kanske rentav säger att man inte kan multiplicera oändligheten med oändligheten?) Men jag känner mig inte 100% säker på att matematikerna har tänkt rätt där.
Ett tankeexperiment som jag tycker talar för att oändliga mängder kan vara "olika intensiva" på ett sätt som gör att de i någon mening kan betraktas som "olika stora" är följande:
Om du bara hade nedanstående två alternativ att välja på, vilket skulle du välja?
1. Att lida konstant fruktansvärt svårt i en evighet, utom en sekund om året under vilken du istället känner en måttlig lycka.
2. Att vara konstant underbart lycklig i en evighet, utom en sekund om året under vilken du istället känner ett måttligt lidande.
(Anta att ordet "evighet" står för exakt lika lång tid i alternativ 1 som ordet "evighet" står för i alternativ 2.)
Skulle det ha stor betydelse för dig vilket av alternativen som blev verklighet?
Matematiskt - enligt den matematik som betraktar allt tal om "olika intensiva oändligheter" som meningslöst - innehåller både alternativ 1 och 2 lika mycket lycka båda två, och även lika mycket lidande båda två.
En sekund per år gånger oändligt många år = en evighet sammanlagt.
Resten av varje år gånger oändligt många år = en evighet sammanlagt.
En evighet av lidande och en evighet av lycka (alternativ 1) = en evighet av lycka och en evighet av lidande (alternativ 2).
Lyckan minus lidandet i alternativ 1 = lyckan minus lidandet i alternativ 2.
Men skulle vi verkligen kunna tänka oss att välja 1 lika gärna som 2?
Nej. Det tror jag inte ens att de matematiker skulle, som bestrider att oändligheter kan vara "olika intensiva". Detta tankeexperiment tycker jag visar att det är fullt tänkbart att oändlig lycka går att öka ytterligare genom multiplikation med ytterligare oändligheter. Om man skulle multiplicera den där sekunden lycka per år, i ovan beskrivna fruktansvärda alternativ 1, med ett så stort tal att man det blev många gånger fler sekunder av lycka per år än vad det blev sekunder av lidande per år (denna förändring tänker vi oss att vi göra med alternativ 1 alltså), skulle man ju åstadkomma en förbättring av alternativ 1, eller hur? Detta genom att multiplicera en redan oändlig mängd lycka (en sekund lycka per år i evighet) med ytterligare en oändlig mängd.
Nu kanske någon invänder att det blir annorlunda om det bara är oändliga mängder lycka man jämför, och inte proportioner mellan oändliga mängder lycka och oändlga mängder lidande. Men anta att du har att välja mellan att konstant bara "må nätt och jämnt bra" i en evighet, och att vara konstant underbart, underbart lycklig i en (lika lång) evighet. Nog är väl det senare bättre än det förra (allt annat lika)?
Om jag trots allt tänker fel där, om man trots allt inte i någon mening kan göra oändligheten "större" eller "intensivare" genom att multiplicera den med något (även om detta något är oändligheten), är ju redan Kreneks mycket korta svar onödigt långt. Man behöver nämligen i så fall inte vara oändligt lycklig i evighet för att "maximera lyckan i universum på oändligt lång sikt" (vilket är vad utilitarismen går ut på); det räcker med att man t.ex. känner en nätt och jämnt oändligt intensiv lycka i en sekund, eller att man bara är lite smålycklig kontinuerligt i evighet (man behöver inte vara oändligt lycklig i evighet). Då är världen redan så bra som den kan bli (förutsatt att det inte finns något lidande, förstås). Detta alltså om det inte kan finnas olika stora oändligheter.
Om det inte kan finnas olika stora oändligheter, räcker det förresten med att det redan finns sammanlagt oändligt många utomjordingar på olika håll i universum, utomjordingar som var och en någon gång i sitt liv varit lite smålycklig i t.ex. minst en sekund, så är universum sammantagna (över både all tid och allt rum sammantagna) lyckosumma redan så stor som den någonsin i evigheten kan bli! Universum kan ju mycket väl vara oändligt och kan därmed mycket väl innehålla oändligt många utomjordiska civilisationer vars invånare kan känna åtminstone en aning lycka. Det kan få vara hur glest som helst mellan dessa utomjordiska civilisationer, så länge det inte är oändligt glest, så funkar denna möjlighet.
Men även om det på nyss nämnda sätt redan skulle ha ägt rum sammantaget oändligt mycket lycka i universum, förefaller det väl likafullt dumt att för all framtid strunta i att skapa ny lycka, strunta i att vara lycklig, strunta i att sprida lycka. Om inte annat, gäller väl rimligen något liknande för minskandet av världens lidande. Jag menar, även om det redan skulle ha ägt rum oändligt mycket lidande sammantaget i universum, skulle det väl ändå vara bra att förhindra framtida lidande om möjligt (allt annat lika)? Särskilt om man kan förhindra oändligt mycket framtida lidande. (Och alldeles i synnerhet om detta lidande som man kan förhindra är en med mitt sätt att räkna oändligt många gånger större mängd lidande än den oändliga mängd lidande som redan ägt rum i universums historia.)
Slutsats: att göra sig oändligt lycklig i evighet räcker inte för att göra universum så lyckligt som möjligt. En allsmäktig varelse bör nog öka de lyckoökande parametrarnas antal och värden långt mer än vad vi kan komma att tänka på, om möjligt, och det är fullt tänkbart att det är möjligt.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Ling skrev:Det är tur att jag inte hade det ansvaret, skulle gör mig tokig. Tänk om det blev fel, fick man flera försök då, eller var det liksom kört?
Tanken känns kittlande, men uplevs också för stort för att kunna få riktigt tag i den. Att planera en hel planet, nej, det hade jag inte kunnat. Lite storhetsvansinne hade behövts i det läget.
Premissen att du är allsmäktig och allvetande innebär att du vet med exakt hundra procents säkerhet precis hur du ska göra för att det inte ska kunna bli fel. Det kan inte bli fel.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Dock har jag svårt att tänka mig hur någon som är allsmäktig någonsin skulle kunna veta helt säkert att han/hon/den är allsmäktig. Hur oändligt lätt det än verkar gå för en att styra allt som man kommer att tänka på att styra, skapa allt man kommer att tänka på att skapa, trolla bort allt man vill trolla bort, förändra allt man vill förändra, till vad man vill, osv., finns ju alltid möjligheten att man lever i en datorsimulation som låter en uppleva sin tillvaro på dessa sätt, som en tillvaro som allsmäktig (och att man inte kommer att tänka på att prova sådant som ligger utanför ens makt, eftersom ens medvetande är programmerat av någon ännu högre makt till att aldrig komma att tänka på att de sakerna skulle kunna finnas. Eller så kanske man bara drömmer att man är allsmäktig och snart kommer att vakna. Då en allsmäktig varelse torde ha förnuft nog att inse att det kan alltid vara på något sådant sätt, har jag svårt att se hur en allsmäktig varelse verkligen skulle kunna veta att han/hon/den är allsmäktig.
Att för en allsmäktig varelse vara medveten om sin allmakt i den meningen att han/hon/den inte har några logiska skäl att tvivla det minsta på att det är verklig allmakt, tycks alltså vara en logisk omöjlighet.
Kanske kan man alltså vara allsmäktig utan att vara allvetande? Är det tänkbart att man kan göra allt som går att göra, men att man bara inte är helt säker på att man kan det? Kanske kan en allsmäktig varelse i så fall skapa en inbillning hos sig själv som får honom/henne/den att mot bättre vetande känna sig 100% säker på att han/hon/den även är allvetande. Men att känna sig 100% säker på något är ju inte detsamma som att veta. Är tvivelslös vetskap om sin allmakt något som måste ingå i att vara allsmäktig för att man ska kunna sägas vara allsmäktig? Ja, så tycks det mig. För om det finns en sak man inte kan veta, kan man ju inte allt. Slutsats: både allmakt och allvetande tycks vara logiska omöjligheter.
Att för en allsmäktig varelse vara medveten om sin allmakt i den meningen att han/hon/den inte har några logiska skäl att tvivla det minsta på att det är verklig allmakt, tycks alltså vara en logisk omöjlighet.
Kanske kan man alltså vara allsmäktig utan att vara allvetande? Är det tänkbart att man kan göra allt som går att göra, men att man bara inte är helt säker på att man kan det? Kanske kan en allsmäktig varelse i så fall skapa en inbillning hos sig själv som får honom/henne/den att mot bättre vetande känna sig 100% säker på att han/hon/den även är allvetande. Men att känna sig 100% säker på något är ju inte detsamma som att veta. Är tvivelslös vetskap om sin allmakt något som måste ingå i att vara allsmäktig för att man ska kunna sägas vara allsmäktig? Ja, så tycks det mig. För om det finns en sak man inte kan veta, kan man ju inte allt. Slutsats: både allmakt och allvetande tycks vara logiska omöjligheter.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Jag skulle skapa en värld där substansen bestod av själva upplevelsen i sig. Vidare att denna var obegränsad och underordnad subjektets vilja att följa upp och fördjupa sig i det som redan existerade. Existensen har ingen början eller slut, även om vissa delar av existensen kan upphöra att existera eller skapas utifrån minnen av gamla erfarenheter. Det råder således en stor flexibilitet att antingen välja existenser som tycks vara styrda utifrån (liknande vår värld) och existenser som är mer transformerbara (likt drömmar). En dröm kan sedemera övergå i en mer statisk existens, och vice-versa. Ingen information/erfarenheter går förlorade utan sparas i ett minnesbibliotek som liknar hur information sparas på digitala media; en form av implicit lagring. Detta minnesbibliotek tjänar sedan som ett stöd för allt existerande, och bidrar till att det alltid sker en uppbyggande utveckling, som i sig har fördelen att existensen aldrig blir enahanda och tråkigt. En variant av existensen innebär att man i stort sett glömmer all denna bakomliggande information; upplever sig vara separerad från allt och gläds åt att uppfinna hjulet igen, vilket i sin tur medför att man kan plocka upp nya aspekter av hur man kan uppfinna ett hjul. Nackdelarna med denna modell av existensen är att de enskilda subjekten till slut börjar lida av sina begränsningar. Avstånden blir för stora, och till slut kan det verka som om all kreativitet hämmas. Subjekten kan också få för sig att betrakta det som existerar utifrån en egen skapad mall om hur det redan existerande verkar, vilket är att förväxla det fria med det lagbundna. Är man väl del av en skapad värld så har man att förstå vad som existerar, vad man är en del av. När man "dör" kan man antingen involvera sig i samma skapelse igen när man fått ett bättre perspektiv på vad man var en del av, eller så kan man involvera sig i något annat. De flesta skulle dock välja att återvända efter de sett vilken potential det ändå fanns, som man tidigare missade. En sådan värld skulle jag konstruera, eller rättare sagt; jag skulle inte konstruera något i dess egentliga mening utan enbart de grundläggande förutsättningarna; substansen och viljan. "Materian" och "energin". Sedan är det bara att köra: Först enkla vikningar, men sedan mer och mer komplexa mönster. Efter en väldigt lång tid har de första "vikningarna" i substansen utvecklats till en häpnadsväckande origami. Har ni tänkt på hur många sätt man kan vika ett vanligt enkelt papper. Redan det första vecket har ett otal möjligheter det kan vikas; och bara du bestämmer var du vill göra vecket. Kalla det lust.
/Johan
/Johan
Re: Hur hade Du konstruerat tillvaron om du var Konstruktöre
Cosmic philosopher skrev:Om du hade varit fullkomligt allsmäktig och allvetande - om du hade varit Konstruktören,Uppfinnaren eller Gud till livet,alltet och tillvaron - hur hade då tillvaron gestaltat sig eller sett ut? Hur hade Du just snickrat ihop det hela? Hade någon andlig värld existerat?Något efterliv?Reinkarnation? Att man föds då och då totalt slumpmässigt här och där i vårt fysiska universum? Hade någon ondska överhuvudtaget existerat? Eller bara lite? Hade det funnits bara växtätande djur? Hur många klot med liv hade du skapat?
Jag behöver alltså inte samtidigt vara särskilt kärleksfull och med en särskilt väl utvecklad logisk förmåga?
Utan dessa tu hade det blivit mest skit. Oavsett hur jag agerat.
Bäst är det väl för mig som Gud att inte existera, d.v.s. träda tillbaka in i icke-existensens autistiska spindelbo... eller göra kosmos till en dokusåpa, "Vem vill bli Gud?"
funderar Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Johan Ågren skrev: [En massa text]... Kalla det lust.
/Johan
Varför inte bara skapa den där lusten (lycka) då? Utan allt det där andra som du skrev innan du kom fram till lusten! Att det överhuvudtaget kommer någon punkt där någon börjar uppleva något i stil med "tråkigt", som du skriver vid något skede, betyder att den värld du skapat inte är optimal. Den optimala världen innehåller inget tråkigt alls, inte vid något enda tillfälle.
På vilket sätt skulle den värld du föreslår vara bättre än, eller ens lika bra som, den värld jag föreslog: nämligen en maximalt lycklig värld helt utan lidande?
Justin Case skrev:Fication skrev:Jag tycker att det befintliga är ganska snyggt uträknat!
Vad är det som är snyggt uträknat med hundratals miljoner människor och hundratals miljarder andra djur som lider svårt och dör mot sin vilja?
Frågan du borde ställa är snarare: Ur vilket (vilka) perspektiv kan man se världen för att tycka den är snyggt uträknad? För du verkar helt ha snöat in på perspektivet att den enskilda individen vill springa runt och vara lycklig hela tiden.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster