För det andra: visst är våra intryck grunden för vad vi kan föreställa oss. Men vi kan föreställa oss en hel del saker som vi inte haft intryck av, genom att extrapolera från intryck. Vi kan föreställa oss massor av saker som inte finns.
Vi kan inte föreställa oss något som innehåller ens en liten del av något vi aldrig haft intryck av. Okej, vi kommer packade med mycket information redan vid födseln, men jag tycker inte att frågan om livet har någon mening går utanför vår förmåga att strukturera om intryck vi erhållit från vårt upplevda liv.
Det har kanske tom har räckt att en filosof för länge sedan kommit fram till frågan och fått den publicerad och spriden för att vi idag tar den som något som hör mänskligheten till, trots att den bara är en kulturellt populär företeelse. Kan vi vara säkra på att majoriteten av människor skulle ha kommit fram till frågan på egen hand? Det finns en rad filosofiska/religiösa frågeställningar jag säkert aldrig kommit på om jag inte läst om dem, även om jag haft alla neurologiska strukturer nödvändiga för uppgiften.
Det finns inget som "existerar för x". Ljus existerar, men ögonlösa varelser kan inte uppfatta det.
Materia som rör sig existerar. Vi tolkar det som känsel och ljud. En varelse med känselförmåga och utan hörselförmåga vet liksom vi att materia som rör sig existerar. Ljud existerar inte utan vårt hörselsinne. Ljud är en subjektiv tolkning av materia i gungning. Det betyder kanske inte att ljud inte existerar. Mycket intressant fråga. Känner att jag är ute på djupt vatten. Måste fundera på det ett tag. Kul hur allting blir så svårt när man närmar sig medvetande.
Men att vi kan föreställa oss en mening med livet (eller meningslöshet) utan att de(n) för den skull finns tycker jag inte är konstigt.
