Ontologi - det enda | Epistemologi - det delade

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Ontologi - det enda | Epistemologi - det delade

Inläggav J R Auk » 07 nov 2008 03:45

Ontologiskt sett är välden ett. Sanningens objekt. Det sökta är ett. Det rätta är ett. Detta visas av paradoxerna. Det oändliga som inte har ett slut, omöjligheten av det ändliga i det att det måste rymmas i något.

Epistemologiskt är världen två. Det som benämner och det som benämns. Sanningen och dess objekt. Betraktelsen och det betraktade.

För att vi skall kunna se oss själva, organismen reflektera över världen som den kommer att vara måste vi kunna skapa världen som en avbild i oss.

Här följer vår förvirring, vi vill tala om det enda, det sanna. Men talet, benämnandet lägger alltid något emellan. Och allt som talar om tar en form, får en existens. Således fortplantas oändligheten även inom oss.

Vi ser detta även inom språket.

Lögnarparadoxen löses med att vi lägger det system som språket innebär i ett nytt system, som måste läggas i ett nytt system, som måste läggas i ett nytt system, om paradoxen i varje led skall undvikas.

Varför då har vi denna förmåga?

För utan den kan vi inte göra annat än att reagera, för att agera, så måste vi leva inte i världen, utan i världen i världen. Vad vi söker är friden. Makten. Vår organism söker det. Medvetandet, är bara en utveckling av denna organisms vilja till makt. Vilja till frid. Att vila säkert.

Hur sträcker vi oss mot det som inte än är där vi skall fångar det? Vår arm, dess form, kan inte ta sig från ett till ett annat utan leden som förbinder dessa två. Således måste vi agera innan det vi reagerar på är förverkligat.

Utan representationen vore inte synen av de kausala sambanden möjligt. Eftersom vi då skulle se det som händer och inte det som komma skall. Först när vi kan innefatta det som var och det som komma skall i en syn, i vår virtuella syn, kan vi se det som sammanbinder det som enbart genom definitionen av identitet är lika.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 07 nov 2008 05:04

Här låter du till en början precis som Schelling. Men jag menar ju att du talar ontiskt och inte ontologiskt när du säger att världen är ett.

Du gör det enklare för dig om du tänker dig handlingar inte så mycket som en plan som smides och sedan sättes i verket, som en balansakt i ett visst levnadsrum. På samma sätt som framtid och förflutet hela tiden är med och skapar nuet, så är denna balansakt inte en punkt som rör sig genom en lista där den bockar punkt efter annan utan mer som dans som smidigt anpassar sig till det utrymme på golvet och i musikens rytmer som den har. Så våra horisonter sträcker sig alltid både bakåt och framåt redan här och nu.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 07 nov 2008 14:58

Avantgardet skrev:Här låter du till en början precis som Schelling. Men jag menar ju att du talar ontiskt och inte ontologiskt när du säger att världen är ett.

Du gör det enklare för dig om du tänker dig handlingar inte så mycket som en plan som smides och sedan sättes i verket, som en balansakt i ett visst levnadsrum. På samma sätt som framtid och förflutet hela tiden är med och skapar nuet, så är denna balansakt inte en punkt som rör sig genom en lista där den bockar punkt efter annan utan mer som dans som smidigt anpassar sig till det utrymme på golvet och i musikens rytmer som den har. Så våra horisonter sträcker sig alltid både bakåt och framåt redan här och nu.


Varför talar jag ontiskt om världen som ett? Jag menar ju att denna tanke om världen, eller alltet, som ett, kommer från det vi inte vet, inte kan veta.

Alltså inte från det ontiska, för det talar inte om något vi kan få kunskap om. Kunskap som i erfarenhet, induktiva slutledningar osv.

Jag ser inte handlingar som en plan som sätts i verket. Handlingarna kommer från den synergetiska effekten av det konglomerat av miljarder  system som i sig själva strävar efter makt. Det är alltså det Nietzcheanska begreppet av makt som jag använder.

Jag resonerar kring hur medvetandet, som är enbart en produkt av dessa "lägre" system, har formats kring en funktion. Det är inte synen, eller något av sinnena som kräver det som vi kallar medvetande. Det är försynen som kräver det.

Så jag tror jag redan tänker mig det så som du föreslår.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 07 nov 2008 21:02

Att världen skulle vara ett är väl inte en existential (likt tid och rum)? Det är inte något absolut nödvändigt apriori. Tvärtom är det väl så att om världen var ett så funnes inget vi kunde säga om den, vi upplever den som delad (i pinaler) vilket också är vad som möjliggör för oss att överhuvudtaget kunna tala om den. Världen skulle i själva verket kunna vara vilket antal som helst och det skulle inte göra någon skillnad alls. Det kan alltså inte vara en grund för varat i samma mening som till exempel närvaro är det.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 08 nov 2008 03:39

How could what is perish? How could it have come to be? For if it came into being, it is not; nor is it if ever it is going to be. Thus coming into being is extinguished, and destruction unknown.


Jag instämmer att vi måste dela den för att tala om den. Men som du själv påpekat. Ordet har inte existens. Det finns inget intet som är.

Se min signatur :)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 11 nov 2008 16:33

Jag spånade vidare i det här.

Allt är ett. Genom att ingen ände av intet finns. Detta är inte något vi erfar, inget vi kan uppleva eller fånga i erfarenhet. Det har bara att göra med på vad sätt vi kan konceptualisera det reella (det som ger erfarelsen). I detta ett finns ingen form, ingen skillnad. För alla dessa kräver ett avbrott från det som det är, och det avbrottet kan bara komma i det som inte är. Kontrasten måste förställas även på detta plan, men kan inte förställas som verklig. Om vi inte kan tänka oss att det finns något som är, utan att vara. Vilket inte verkar vara möjligt, jag kan det inte i alla fall. Självklart kan vi inrätta en massa radda "övernaturliga" eller som jag definierar det "utomsystemsliga" former. Men då talar vi inte om det som är längre, utan då talar vi om en framträdelse, om än på en högre nivå än våran, av det som är. Jag tänker att det som är är det som ytterst skapar de kausaliteter vi bevittnar i våra erfarenheters framträdelse.

Sen säger du att det måste finnas något annat Avantgardet, eftersom vi kan tala om det som är. Men du säger också att vi upplever den som delad. Jag instämmer.

Då kan man säga att det som är ett, framträder som många.

För detta behövs kontrast, och i all kontrast måste det minst finnas två, varmt och kallt, upp och ner, vitt och svart. Ying yang, gott ont.

Det är existentialer för kontrasten, det ena och det andra; dualiteten är framträdelsens väsen.

Kanske är det så att tid och rum är dessa två? Att rummet kan framträda för att vi andra änden har en tid, och att tiden kan framträda för att vi i andra änden har ett rum?

För att komplicera det mer så finns vi, ett system i systemet, som måste vara av det som är, samtidigt som vi för oss själva bara är en framträdelse. För att vi skall kunna ta oss ur detta lever vi i ytterligare en dualitet.

Vi lever i representationen av framträdelsen. Det som är oss givet representeras för att omdöme skall kunna ställa det som är (i framträdelse) mot det som inte är (ett intet kan finnas i framträdelsen eftersom vi har dualitetens begrepp i varje begrepp, negationen av det som är [märk här att det går att negera det som är i framträdelsen eftersom det ändå inte är något som är, detta intet är något, nämligen frånvaron, vilket inte det reella kan vara]).
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 11 nov 2008 17:52

Till att börja med krävs, för att något helt eller delat alls skall uppfattas, krävs det en relation (till detta hela eller delade). Därför Heidegger. Varat är väsentligen en till-varo. Upplevelsen är alltid en upplevelse av något - oavsett om det är ett helt eller ett delat. Först därefter blir det aktuellt att fråga sig om världens beskaffenhet i övrigt. I detta perspektiv blir människan en praxisvarelse. Hon är den som förhåller sig till sitt vetande, hon är med sitt vetande, och det är i den meningen vi bör förstå med-vetande. Inte något utrustat med vetandet, utan något som förhåller sig till vetandet. Hon går in i vetandet, i diskurser, som konstitueras av dikotomier, och Hegel visar med all önskvärd tydlighet hur alltet faller sönder i delar för analysanden, hur reflexionen reser sig över det som är och tillför en dimension. Men du tar fel när du säger att de individuella skillnaderna är existentialer för kontrasterna, de individuella skillnaderna är kontrasterna. Vad de individuella skillnaderna förutsätter är istället Skillnaden, ett icke-begreppsligt begrepp som föregår varje begrepp och är del av varje begrepp. Verkligheten som sådan är skillnaden, för att tala med Derrida, eller en brist för att tala med Lacan.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster