Absolut och universell sanning

[Tractatus]

Vad anser Ni, om absolut och universell sanning.
Har diskuterat frågan med ett antal personer som är en totalt annan mening än jag. Jag skulle vilja anse, att det för alla objekt, antaganden, teorier, synsätt finns en absolut sanning. Jag kanske ska formulera det på ett annat sätt; vad jag vill anta är att det finns ett mönster, en mall, som finns "någonstans där ute" som förklarar alla filosofiska, vetenskapliga problem eller bryderier. Det är genom att lära, öka kunskapen och erfarenheten vi hela tiden närmar oss denna.. vad jag vill säga att det bortom våra tolkningar och värderingar av ting finns en absolut sanning. Det finns när man når denna punkt, inget som egentligen är relativt.

[What Gives?]

Jag är benägen att hålla med, om än i andra termer. Men hur ställer du dig till det faktum att det kan finnas de som inte håller med?

[Tractatus]

What gives, kan du utveckla lite hur du resonerar? Hur menar du beträffande hur jag ställer mej till de som inte håller med?

[What Gives?]

Tja, du skriver att det bortom våra tolkningar och värderingar av ting finns en absolut sanning. Det finns när man når denna punkt, inget som egentligen är relativt, enligt dig.

Hur bör man i så fall se på de som inte delar din uppfattning utifrån dina postulat? Är de blott okunniga? Har de ännu inte nått den punkt du beskriver, eller kan relativiteten i dina belackares åsikter innebära att du har misstagit dig?

[Tractatus]

Jag vill inte hävda att de som inte delar min mening är okunninga, det skulle nog vara okunning och pretentiöst av mej att hävda sådant. Samtidigt så skulle jag gärna få höra på andra åsikter kring påståendet. Jag tror och anser att den framåtskridande vetenskapen och kunskapens natur, som går framåt är just ett tecken på att vi söker det absoluta om alla tingest. Personligen anser jag att det låter som det mest rimliga samtidigt som jag givetvis inte har nått en sådant punkt på någon nivå- Det är en punkt, om denna nås, har man absolut insikt om allt, om har det är man allsmäktigt-därför kan denna punkten heller inte nås, utan ju närmare vi kommer, desto mer måste vi hitta. Enabart det som skapat denna finns på denna nivå- och till den nivån når vi aldrig,även om detta är naturens strävan.

[Tractatus]

Jag vill inte hävda att de som inte delar min mening är okunninga, det skulle nog vara okunning och pretentiöst av mej att hävda sådant. Samtidigt så skulle jag gärna få höra på andra åsikter kring påståendet. Jag tror och anser att den framåtskridande vetenskapen och kunskapens natur, som går framåt är just ett tecken på att vi söker det absoluta om alla tingest.

Personligen anser jag att det låter som det mest rimliga samtidigt som jag givetvis inte har nått en sådant punkt på någon nivå- Det är en punkt, om denna nås, har man absolut insikt om allt, om har det är man allsmäktigt-därför kan denna punkten heller inte nås, utan ju närmare vi kommer, desto mer måste vi hitta. Enabart det som skapat denna finns på denna nivå- och till den nivån når vi aldrig,även om detta är naturens strävan.

[Egosum]

Låt oss säga för resonemangets skull att det finns en absolut sanning, likt du beskriver den (i övrigt en bra beskrivning).

Som du skrev är det inte speciellt troligt att vi kan 'nå fram' till den absoluta sanningen. Om vi inte kan nå fram till den är det inte heller speciellt troligt att vi kan få kännedom om den, alltså hurvida vi eller någon annan har nått fram.

Alltså blir frågan om sanningens själva existens överflödig, eftersom ingen kan göra ett, trovärdigt, anspråk på att ha funnit den. Det betyder -inte-, i sin tur, att sökandet blir överflödigt. Tvärt om blir sökandet det centrala, alltså hur vi ska närma oss sanningen även om vi inte kan nå den fullt ut.

Jag anser därför att det är bättre att betrakta världen -utan- en absolut sanning. Eftersom denna, om den finns, är säkerligen ouppnålig. Men det betyder inte att jag motsäger mig ditt resonemang, hoppas du förstår.

[What Gives?]

Jag vill inte hävda att de som inte delar min mening är okunninga, det skulle nog vara okunning och pretentiöst av mej att hävda sådant.

Äsch, var inte så blygsam. Jag tycker inte alls dina tankar är pretentiösa. Detta förmodligen tack vare att du tycks ha en ödmjuk inställning till din omgivnings synpunkter av ditt inlägg att döma.

Samtidigt så skulle jag gärna få höra på andra åsikter kring påståendet. Jag tror och anser att den framåtskridande vetenskapen och kunskapens natur, som går framåt är just ett tecken på att vi söker det absoluta om alla tingest.

Hmm, men är framåtskridande ett mål i sig eller ett medel? Personligen har jag svårt att säga emot den klassiska buddhistiska uppfattningen att all strävan syftar till lycka. Jag kan inte riktigt se framåtskridande som ett mål per se, men förklara gärna mer om detta.

Personligen anser jag att det låter som det mest rimliga samtidigt som jag givetvis inte har nått en sådant punkt på någon nivå- Det är en punkt, om denna nås, har man absolut insikt om allt, om har det är man allsmäktigt-därför kan denna punkten heller inte nås, utan ju närmare vi kommer, desto mer måste vi hitta. Enabart det som skapat denna finns på denna nivå- och till den nivån når vi aldrig,även om detta är naturens strävan.

Här håller jag med. Jag leker just nu mycket med de taoistiska tankarna om alltings ursprung. Kortfattat skulle man kunna säga att man menar att allting som kan nämnas vid namn är komponenter i en sammansatt helhet. Således är subjektiva åsikter i själva verket enbart olika sidor av samma mynt. Man skulle kunna säga att alla perspektiv eller åsikter som anammas enbart är en förnimmelse av en odelbar helhet som kanske inte går att förnimma överhuvudtaget. Fast kanske kanske är det möjligt ändå... Den som lever får se.

[Tractatus]

Egosum:

Jag håller med dej, givetvis behöver man inte betrakta eller lägga vikt på den absoluta sanningen då den inte kan nås, men i sig är den av oundvikligt viktigt karaktär, just därför att den inte kan nås-för att kan den inte nås innebär det just att ju större kunskap vi erhåller och ju mer vi finner, desto mer finns det att finna utan att vi når den.

What gives?
Jag ser det uttifrån denna aspekt; Eftersom framåtskridande är av oundviklig karaktär, vare sig man ser det ur rent naturvetenskaplig karaktär, dvs att allt föds "kämpar" för att överleva men sedan dör och att kunskapen alltid ackumuleras vill jag mena att framåtskridande är ett mål, som egentligen är oundvikligt i sig. Det finns rent logiskt och rationellt inget tingest som föds, för att "gå bakåt" vare sig på det naturvetenskapliga och rent intellektulla planet - det sätts till världen för att kämpa för överlevnad och det kan betraktas som rent instinktivt, därför skulle jag vilja mena att framåtskridande i sig är ett oundvikligt mål, och att bland annat lycka är ett medel för att de skall kunna ske på ett "sunt" och "korrekt" sätt.

Tack för era trevliga åsikter om inlägget.

[What Gives?]

What gives?
Jag ser det uttifrån denna aspekt; Eftersom framåtskridande är av oundviklig karaktär, vare sig man ser det ur rent naturvetenskaplig karaktär, dvs att allt föds "kämpar" för att överleva men sedan dör och att kunskapen alltid ackumuleras vill jag mena att framåtskridande är ett mål, som egentligen är oundvikligt i sig.

Låt gå för det, men förklara gärna en grej. "Framåtskridande" implicerar ett specifikt värde. Vilket är det värdet menar du? Ett långt liv?

Det finns rent logiskt och rationellt inget tingest som föds, för att "gå bakåt" vare sig på det naturvetenskapliga och rent intellektulla planet -

Vi föds, vi lever för att slutligen dö. Huruvida döden är logiskt eller rationell låter jag vara osagt.

det sätts till världen för att kämpa för överlevnad och det kan betraktas som rent instinktivt, därför skulle jag vilja mena att framåtskridande i sig är ett oundvikligt mål, och att bland annat lycka är ett medel för att de skall kunna ske på ett "sunt" och "korrekt" sätt.

Tack för era trevliga åsikter om inlägget.

Så överlevnad är ett högre värde än lycka, menar du? I så fall kan jag inte hålla med.

[Tractatus]

jag skulle vilja säga att framåtskridande är oundvikligt, samtidigt som det för framåtskridande behövs erhållen och ny kunskap- den är alltså på det allmäna planet också oundviklig, det ser vi på "evolutionen" exempelvis.

Jag skulle vilja påstå att det för så "bra" överlevnad som möjligt krävs lycka. Vi föds inte lyckliga utan försöker erhålla lycka för att tillfredställa våra behov och således också vår överlevnad. Lycka kan ses som allting som påverkar oss på ett gott sätt, dvs som direkt eller indirekt bidrar till att vi kan söka efter mer kunskap och leva längre- att överleva måste anses som det primära eftersom vi föds.

[stahan]

Allt är sant på precis det sätt som jag säger att det är sant. Tills motsatsen är bevisad och om jag anser bevisen inte hålla är det ändå sant förrän jag säger det inte är det.

Det kan vara svårt för många människor att acceptera detta men jag talar sanning.

[Pollux]

Jag håller inte riktigt med om att det finns en objektiv kunskap då jag inte är helt hundra på om en objektiv värld existerar, även om nu en objektiv värld skulle existera så tror jag den ligger utanför våra sinnen så att vi inte uppfattar den. Men för att komma till sak så förstår jag inte hur man med säkerhet kan säga att man alltid går framåt? Vad är framåt? Det enda vi har att gå på är våran definition på framåt i utvecklingen? Folk lever längre och vi har bättre mediciner är ett ofta återkommande argument, det jag dock måste opponera mig mot är som följer; jag lyssnade på ett radioprogram om forskning kring microchip i människor och upphävandet av åldrande. Man kan väl inte seriöst påstå att det är ett mål att göra människor odödliga? Måste bättre livskvalité nödvändigtvis vara vägen mot rätt mål? Samt mot denna objektiva verklighet/kunskap. Tänk om det rent av är så att livet går ut på att gå bort så fort som möjligt för att få åtnjuta plats vid Guds sida? (Nej, jag är inte troende) Men tänk, inte förens denna objektiva kunskap har valt att landa i mitt knä och visa hur det möjligen kan finnas ett "rätt" svar till allt så måste jag nog förbli en tvivlare på objektivism.

Jag inser att det kan vara aningen plottrigt men jag hänvisar till att kl är 01:00 och jag är trött till det yttersta.

[Stefan]

Det finns inget som absolut eller universell sanning. Det finns helt enkelt sanning. Jag tror att det är sant att det står ett glas på bordet framför mig. Jag kan naturligtvis missta mig. Då är det inte sant. Svårare är det inte.

[Allthingsmustpass]

Jag anser att det finns en objektiv verklighet och därmed också en absolut sanning och en absolut moral. Det förefaller mig fullständigt självklart att desto bättre tolkningar vi gör utav den objektiva verkligheten ju högre blir vår moral. Som exempel på det kan nämnas är att vi var betydligt mindre moraliska för några hundra år sedan i Sverige. Vad har hänt sedan dess? Jo, vi har tack vare bla industrialieringen utvecklat ett "vetenskap" som ligger närmare den objektiva verkligheten än vad dåtidens gjorde. Man kan även dra paralleller med länder där utbildningsnivån är låg, som tillexempel under talibanregimen, som jag anser hade en låg moral.

Hur vackert det än kan låta att alla åsikter är lika mycket värda så anser jag att det är fel. Varför ska vi tolerera de intoleranta?