Syftet med detta inlägg är att förklara hur en dator arbetar och hur all typ av information kan representeras binärt genom 1: or och 0: or.
...
Så vad innebär programmering? Vad skiljer programmering från matematik, logik och fysik? Programmering innebär att implementera en logisk strukur som är exekverbar/"körbart". Syftet med ett program, är ofta att 1. automatisera triviala processer. 2. avlasta vårat minne (dvs förmåga att komma ihåg saker) 3. agera som besultsunderlag.
Till skillnad från matematik, logik och fysik etc, så är resultatet alltstå ett körbart program.
Syftet med att köra ett program är alltså att "kommunicera" något, och med kommunikation menar jag en process som är "överförande", och även "förändrande".
...
Nyckelbegrepp är: Beräkningen. Representation. Minne. Kommunikation. Program. Programkod. etc.
....
Så vart börjar vi?
Vi börjar med något ganska enkelt: Hur en dator arbetar...
Ni har kanske hört att datorer binärt, dvs "bara" arbetar med 1:or och 0:or, men vad betyder detta egentligen? Jo, det enklaste sättet att förklara vad detta innebär är jämföra med morsesignaler http://sv.wikipedia.org/wiki/Morsealfabetet
Anledningen att man bara pratar om 0 och 1, och inte t.ex. 0, 1 och 2, eller annan uppsättning nummer är för att 2 typer av "signaler" eller "symboler" är allt som behövs för att göra en distinktion. Egentligen är 0 och 1 inte "två olika signaler", 1:an är en signal medans 0:an mer korrekt är en frånvaro av signal.
Skulle du bara ha "en signal" skulle du aldrig kunna "poängtera någon skillnad".
Ett program är för en dator, ytterst sett, en serie med 0:or (dvs frånvaro av elektrisk signal) och en serie 1:or. dvs 00010101010111101101010110101001 osv.
Så hur snabbt kan en dator bearbeta 0:or och 1:or? Datorn har något som heter processor som beräknar inkommande instruktioner. En instruktion är en "typ av kod", dvs det är ytterst sätt ett packet med 0:or och 1:or. Hur stora dessa instruktioner är beror på "aktuell specifikation" den kan alltså vara av variabel längd eller fixed längd, men vi skulle teoretiskt stipulera att en instruktion alltid är 6 st 1:or och 0:or: tex: "010110". då har vi plats för 2 ^ 6 (upphöjt till 6) antal instruktioner. Man mäter dators kapacitet att beräkna instuktioner genom s.k. "klockfrekvens", som mäts i enheten "hertz" -dvs "svängningar per sekund". Nuförtiden är nya hemdatorers processorer ofta på runt 2 gigahertz, dvs 2 000 000 000 instruktioner per sekund. Det är alltså en "klocka" med en regelbunden intervall. Ju snabbar klockfrekvens, desto mer information per sekund kan behandlas.
Vi kan skapa ett teoretiskt instuktions-set, där instruktionerna är 4 bitar (1 bit = 1 st "1":a eller 1 st "0":a), vilket ger oss plats för 16 instruktioner:
0000,0001,0010,00110100,0101,0110,0111,1000,1001,1010,1011,1100,1101,1110,1111
Om vi antar att det är "vi" som är processorn, så kan skulle vi kunna ge instruktionerna en mening för oss, vi definierar alltså instruktionerna i vårat hypotetiska instuktions-set: (detta är alltså inget en programmerare gör, utan jag förklarar nu bara hur en dator arbetar...)
0000 = hämta
0001 = lägg
0010 = ät
0011 = kom ihåg
0100 = öppna
osv.
Nu har vi en uppsättning instruktioner. Men vi har inga "objekt" så att säga att utföra instruktionerna på.
För att kunna utföra instruktioner på "något" så måste detta "något" även definieras. Här kommer datorns "minne" in i bilden.
Vad är ett "minne", jo datorns minne är egentligen inget "konstigt", minnet är återigen, en uppsättning 0:or och 1:or. Ett minne på 1 byte (1 byte = 8 bitar = 8 st 0/1 or) skulle kunna vara: 01011100 eller 10011001.
Datorn har olika typer av minnen, men vi kan här prata om tre olika minnen: primär (arbets) minne och sekundär (lagrings) minne. Primär minne är dels "registret" och dels "ram-minne" och dessa arbetar datorn på under beräkningar. Registret ligger på processorn och är såledess ett minne som går väldigt snabbt att nå - men det är begränsat i sin mängd/kapacitetet. Ram minnet är det vi ofta pratar om när vi menar datorns "minne", ram minne ligger ofta på 2 gigabyte i dagens datorer vilket innebär 2 000 000 000 bytes vilket innebär 2 000 000 000 * 8 bitar (dvs 0/1 or). Men minnet har även en del till, och det är den s.k. "adressen". Vi kan jämföra minnet med en gata med fyra hus: h1, h2, h3, h4. Är någon hemma i huset, så representerar vi detta med en 1:a, är ingen hemma i huset så representerar vi detta med en 0:a. Här har vi alltså status för hela gatan H1(0), H2(1), H3(1), H4(0) - det är alltså någon hemma i hus 2 och 3. Minnet har alltså dels en address (dvs: H1, H2, H3, H4), och dels ett värde (dvs: 0, 1, 1, 0). Addressen är således den "fysiska strukturen" för minnet, och värdet är den "logiska strukturen" för minnet. ("Struktur" var bara ett godyckligt ordval här, "aspekt", "plats", eller annat ord funkar också att använda)
Sekundärminne är sådant som hårddiskar och cd skivor, poängen med sekundärminnet är att det är "mer permanent", dvs det lagras mellan körningar - primärminnet däremot "nollställs" varje gång datorn startas om.
Om vi återgår till minnet.
Vi antar att vårat hypotetiska program har tillgång till ett typ av arbetsminne, vi kallar detta helt enkelt för "arbetsminnet", vi kan säga att det består av 8 st adress och varje adress är 4 bitar stor. Vi kallar dessa för M0, M1, M2... till M7.
Vi kan alltså representera vårat minne på flera sätt:
1. 00000000000000000000000000000000
2. 0000 0000 0000 0000 0000 0000 0000 0000
3. M0(0000), M1(0000), M2(0000), M3(0000), M4(0000), M5(0000).. osv
4. (M0 0000) (M1 0000), (M2 0000) osv....
...
Våran processor har en uppsättning instruktioner, som kan representeras på flera olika sätt:
för datorn
0000 = plocka upp
0001 = lägg
0010 = ät
0011 = kom ihåg
0100 = öppna
...
för oss, genom "mnemonics"
P0 = plocka upp
P1 = lägg
P2 = ät
P3 = kom ihåg
P4 = öppna
...
Den tredje saken vi behöver är ett program. I datorer så läses programmen in i arbetsminnet av en s.k. "loader". Det som händer sedan, är att processorn exekverar programmet i arbetsminnet - och detta program ändrar i sin tur arbetsminnet på andra ställen när programmet arbetar.
Vårat hypotetiska program kan bestå av följande:
Först deklareras alla objekt i minnet:
Kod: Markera allt
"mnemonic"/adress
M0/0000 = stol
M1/0001 = kylskåp
M2/0010 = banan
M3/0011 = i
M4/0100 = på
M5/0101 = minnet
M6/0110 = underSedan deklareras alla instruktioner som ska köras, och på vilka objekt de ska operera på:
Mnemoniskkod:
Kod: Markera allt
P4M1
P0M2
P2M2Skriver vi en s.k. "kompilator", så kan vi översätta den "mnemoniskakoden" till ren maskinkod:
Kod: Markera allt
01000001
00000010
00100010För oss innebär detta:
Kod: Markera allt
öppna kylskåp
plocka upp banan
ät bananI assemblerspråk består instruktioner av två delar: "instruktion" (våra P0, P1, P2) och "objekt" (M0, M1) eller mer korrekt: "opcode" (operationskod) och "operand".
Ett exempel på ett hypotetisk programmeringsspråk där vi kan göra en enkel matematisk operation, där + är opcode och 1, 2 är operander:
(+ 1 2)
Vilket ger oss svaret 3.
Lägger vi till en operand: (+ 1 2 9), så kommer detta, vid översättning till maskinkod att bli följande: (+ 1 (+ 2 9 ) ), eftersom opcoden alltid tar två operander....
...
Ok, nu har vi alltså gått igenom både datorns processor och minne.
Men är allt detta verkligen relevant för en programmmerare? Ja - om du programmerar lågnivå språk som assembler tex. (något jag själv aldrig gjort). Nej - om du programmerar på högre nivå så kan det vara så att detta inte är lika viktigt att har koll på.
Poängen är hur som helst detta: Genom att vi nu har gått igenom hur vi skapar ett grundläggande system för minne och processering, så kan vi bygga all annan kommunikation på denna grund.
....
Nu ska jag tillåta mig själv att börja pratat om själva programmet.
Ett program är något som skrivs i ett programmeringsspråk, detta språk är på en mycket högre nivå än 0:or och 1:or, vilket gör att vi människor kan förstå det.
Här har vi t.ex. ett teoretiskt programmeringsspråk (syntaxen är faktiskt liknande något jag själv tagit fram till mitt egna programmering/skriptsspråk):
Kod: Markera allt
nytt_tal('tal1,'10)
nytt_tal('tal2,@tal1)Vad rad1 gör är följande: Leta upp en tom minnesplats, "sätt adress till tal1", samt "sätt värde för tal1 till 10".
Vad rad2 gör är följande: Leta upp en tom minnesplats, "sätt adress till tal2", samt "hämta värde från tal1 och sätt värde för tal2 till "det hämtade värdet från tal1" ".
Att jag skriver 'tal2 innebär att jag ska läsa "tal2" ordagrant till skillnad från om jag skriver @tal2 vilket innebär att jag ska hämta värdet från variabeln "tal2" vilket i detta fall är "10", eftersom tal2 kopierade värde från tal1.
Kod: Markera allt
skriv_ut(@tal2)....
Men matematiska beräkningar och ord och sånt, hur behandlas det av datorn? Jo, nu börjar vi komma in på s.k. "datatyper". En datatyp är en viss mängd bitar - den har alltså en storlek - den är en alltså en gränsdragning i minnet, det är en "definition" på hur vi vill använda minnet.
Säg att vi har 4 bytes (4 * 8 bitar) rent minne: 00000000000000000000000000000000. Det vi vill göra nu för att räkna på heltal är att vi vill definiera upp en datatyp som vi kallar för "short int" (dvs litet heltal), denna datatyp har en storlek på 2 bytes (2 *8 = 16 bitar) (den kan alltså lagra tal mellan 0 och 65535, dvs 2 upphöjt till 16). Definierar vi en short int i vårat minne, så letar vårat program upp en ledig plats i vårat minne, och avsätter 2 bytes för vårat heltal, detta innebär att vi bara har 2 bytes ledigt minne kvar, eftersom vi har deklarerat att vi vill använda 2 av våra totala 4 bytes till vårat lilla heltal.
Matematiska operationer som +, -, *, /, utför en slags "logisk operation" på två heltal. Har vi t.ex. två short ints:
ett som håller värdet 3: 0000000000000011 och ett som håller värdet 4: 00000000000000100, utför vi sedan operationen + på dessa så får vi svaret 7: 0000000000000111.
Är det så att en operation vi gör är större än vårat tal kan lagra, så är det ofta så att numret "går runt" och börjar om från 0, så att säga. Har vi t.ex. 65535: 1111111111111111 och adderar 3: 0000000000000011, får vi alltså 2: 0000000000000010.
Väldigt enkelt!
Men hur är det då med bokstäver? Jo, det finns olika typer av "encodings", dvs det finns olika standarder för att "numrera" alfabeten. En av de vanligaste är "ASCII", http://en.wikipedia.org/wiki/Ascii#ASCII_printable_characters
Där ser du alltså hur de olika bokstäverna i alfabetet har binära representationer.
....
Hur är allt detta relevant till filosofi? Tja vad menar vi när vi t.ex.säger detta: "Jag har Sagan om ringen på datorn", eller "Jag har sett Sagan om ringen".
För en programmerare, så är "Sagan om ringen" lite olika saker. Har vi "Sagan om ringen" på vår dator, så innebär detta att vi på våran hårddisk har reserverat en viss mängd fysiska adresser, dvs evv viss mängd 0:or och 1:or på ett specicfikt ställe - och värdet på bitarna (0/1 or) är naturligtvis själva filmen, när du får fullt på hårddisken är alltså alla fysiska adresser upptagna, har du ledigt med utrymme så finns alltså fysiska adresser tillgängliga att spara logisk information. Du kanske även har Sagan om ringen på din dator för att du har kopierat den av mig. För en programmerare så har din "Sagan om ringen" en annan "fysisk adress", men den har samma "logiska struktur" som min Sagan om ringen. Fysisk och Logisk struktur är alltså två olika saker. Men det stannar inte där. Sagan om ringen är i sig själv kodad i ett filformat som även har en "encoding", detta betyder att jag, inte har "Sagan om ringen" "ren essentiellt logiskt" på datorn, utan jag har en logisk representation av "Sagan om ringen" inkodad i (t.ex.) en divx-encoding. Därför behöver jag en divx-decoder för att kunna se på filmen. Sagan om ringen kan alltså vara kodad på många olika sätt, beroende på encoding - men viktigt att komma ihåg är att det som kodas inte är "Sagan om Ringen" utan bild och ljud - bilderna är kodaded i "pixlar" dvs små "färgprickar". Och när filmen spelas upp på vår dator skärm, så är det så att datorskärmen i sin tur har en "upplösning" (kan t.ex. vara 1024 gånger 768, dvs 1024 pixlar/prickar i höjdled och 768 pixlar/prickar i lodrätt). Varje pixel på skärmen har även en fysisk adress som man "ritar på", dvs sätter färgen på - och färgen är naturligtvis "den logiska adressen"/"logiska värdet"/etc.
Det är först när vi genom våran "perception" decodar den logiska struktuen i bilden av pixlana som vi så att säga "ser" "Sagan om ringen".
Sagan om ringen - som en divx på min hårdisk existerar alltså - rent objektivt - som är ganska svårt att definiera. När vi talar om 0:or och 1:or - så måste vi komma ihåg att detta INTE är objektiva värden, utan dessa är i sin tur en logisk representation för oss programmerare, 0:or och 1:or, är i "den mest objektiva" representationen jag just nu kan komma på, "elektriska signaler". Men här bör vi även komma ihåg, att "elektiska signaler" är så långt vi kommit enligt våran nuvarande förståelse av fysik. Samtidigt kan man ju abstrahera och prata om elektricitet som en energiform, rent objektiv är inte sagan om ringen på min dator ens elektriska signaler, det är en fråga hur vi väljer att tolka det.
Uppenbarligen kan vi kostatera att det finns någon form av "fysiska lagar" som "upprätthåller" min Sagan om ringen i divx på datorn, men allt är i lager av fysisk och logisk "represenation". Den vi "möter" när vi ser på filmen är s.a.s. den fysiska adressen av pixlarna på skärmen, men rent fysiskt så är dessa fysiska material (beroende på vilken skärmtyp vi har), men det är då kanske mer egentligt att prata om de ljusstårlar som går från pixlarna och träffar vår hornhinna, men sen kan man dra det ännu lägre. Osv.
Hur som helst, så är det för en programmerare mer lämpligt att tala om fysiska och logiska adresser. Rent praktiskt så definieras subjektivitet och objektivitet väldigt olika beroende på situationen. Men logisk och fysisk adress är något som är väldigt konkret.