En förutsättning?

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 03 jan 2009 16:05

Det är ju onekligen ett stort problem att inte fler från arbetarklassen studerar på universitet (siffran jag känner till är ca 20%, något lägre på campuskurser). Det är av sådana skäl som jag menar det vara rätt dumt att stanna vid "fri vilja". Förvisso är det så att det inte finns större intresse i vissa samhällsskikt att studera vidare, men varför är det så? Vi kan ju se en strukturell snedfördelning och då hjälper oss "fri vilja" ingenstans. Helt enkelt inte fruktbart. Det vi kan göra är att inte driva en sån skolpolitik som borgarna nu kör med, där de vill göra det än krångligare för arbetarklassungar att studera vidare (vilket blir resultatet av deras alla skolreformer), och söka uppmuntra vidareutbildning inom alla samhällsskikt.

Också i en annan bemärkelse är den skolpolitik som förs nu föråldrad, i den bemärkelse att arbetsmarknaden idag fungerar helt annorlunda, och rörlighet har en mycket större betydelse än förr. Men också kunskapssituationen är en annan, vi lider knappast informationsbrist idag. Av det skälet talas mycket om "kritiskt tänkande", men samtidigt är man dålig på att lära ut det. Det finns också bra sidor till det här, givetvis, betänk bara en sån sak som lågprispocketboken, och vad den har förändrat möjligheterna för de socialt och ekonomiskt eftersläntrande att införskaffa bildning. Internet samma sak. Det finns fler vägar till bildning idag än via universitet. Likväl måste man ha det på papper om man vill klättra socialt och ekonomiskt, och det är där politiken brister (som sagt).

Slutligen kunskapsbegreppet. Det att vi inte värderar vissa kunskaper i paritet med andra är direkt galet. Men det vittnar mer om föraktet för kroppsarbete i kulturen än om kunskapens natur. Här börjar man dock få upp ögonen.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 03 jan 2009 16:56

Frågan om utbildning och social status är komplicerad. Jag tror att man gör det enkelt för sej om man skyller på socialklass eller samhället i övrigt.
Mycket handlar om individen själv. Vem som helst i dagens Sverige har väl möjlighet att studera?  Vad är då hindret? Fattas begåvning eller vad? Jag tror inte ett ögonblick på bortförklaringar att någon är invandrare. Jag själv är invandrare men ingen och inget hindrade mej. Bekvämt att hitta orsaker till eget misslyckande.

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 03 jan 2009 17:03

Det här är verkligen något som vänstern borde sätta tänderna i. Det är inget ny iaktagelse. Kruxet är att vänstern har förlorat sig i arbetarromantik istället för att se framåt.

Fundamentet för dina skolval grundar sig mycket tidigt. Genom värderingar i familjen. Inte lätt att bryta men onekligen något att jobba med.

Jag har träffat arbetarungar som kunde men inte ville plugga på universitet/högskola p.g.a att man då drar på sig studielån. Och i skuld ska man inte vara. Ganska vanligt, i alla fall i Småland för ett 10-tal år sedan när jag jobbade med ungdomar.

Sen har vi det andra problemet att när väl arbetarungarna väljer att studera vidare så blir det på de icke prestigefulla utbildningarna (socionom, bibliotikarie, dvs strökurser i psykologi, filosofi, statskunskap osv). Där måste man också jobba med att få in dem på lärkarutbildningar, civileing. jurist osv.

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 03 jan 2009 17:23

När jag var 14 och gick i sjunde klass hoppade jag av skolan. Gick i ”förhör” hos rektorn, vill du verkligen hoppa av? Frågade han. Jajamen nu skiter jag i detta.
Efter några rastlösa år började jag på vuxengymnasiet och efter fyra år gick jag ut med toppbetyg och kunde välja vilken riktning som hels.
Jag hade noll stöd från familjen. Därför tror jag att individens inre drivkraft är viktig. Att strö ut pengar i form av studielån till obegåvade är slöseri.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 03 jan 2009 18:23

Vad har du för förklaringar då Such? Varför tar inte arbetarna tillvara på sina egna klassintressen? Du ser inte klart, just för att du låter borgerlig metafysik beslöja förhållandena, medan Kalle, lustigt nog, ser klart vad problemet handlar om. Men så har han praktisk kunskap i frågan, vilket är viktigt för förståelse. Har du minsta lilla marxist i dig så vet du att individen alls inte är oavhängig samhället, och att han inte kan avgränsas på det där sättet. Hans inre drivkraft, som du kallar det, är inte någon produkt av honom själv, utan av en rad olika sociala och ekonomiska faktorer - vilka sätter gränserna för hans omvärldsuppfattning. Att vara radikal, säger Marx, är att gripa saker vid roten, vilket innebär att du inte kan nöja dig med en sån där intellektuell lättja. Men visst, dina egna prestationer förlorar något av sin mystiska prestige om du är ärlig med dig själv på denna punkt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 03 jan 2009 18:52

Som betraktare från klassmitten tycker jag mig genom åren hört så pass mycket historier från skolan,bekanta, kollegor osv så jag kan misstänka att det finns ett generellt mönster.

Arbetarbarn. Förvisso säger föräldrarna att det är viktigt med utbildning (i bästa fall), men samtidigt så uppmuntras barnen att välja det de känner för. Helt upp till dem. "Vi älskar dig så som du är". Det uppmuntras inte aktivt och framförallt det sätts ingen press. Därav också valen för de relativt få som sedan pluggar vidare.

Barn till högskoleutildade, samt medel/överklass (och då talar jag främst lite mer presigefulla utbildningar). Där behöver jag bara ta min gamla gymnasieklass, N (naturvetanskaplig, eller vad den nu heter). Hård press hemifrån sedan början högstadiet. Vi som gick i denna klass var dock  inga direkta superess. Varken smartare eller dummare än arbetarkidsen som jag träffade på högstadiet (och därefter). Mej uj vad de pluggade (själv är jag mitt emellan med pluggmässigt med tanke på min bakgrund). Slutresultatet. Om jag tar killarna. Vi var 9 st. 7 blev civileing. Tjejerna. 3 läkare. 4 civileing. Sedan var det bladat civileekonomer + jurister. Men så var 80% av alla i denna årskull från överklassen.

Av dessa fanns det bara ett riktigt ess. Han är nu på väg att bli professor i mekanik. Hög utvecklingspost på Volvo. Om han sedan blev mer lycklig av det, jmf med mig vet i tusan. Vi brukar umgås någon dagar på sommrarna vid min sommarstuga på västkusten. Han kan allt beklaga sig om pressen på jobbet (efter några groggar), men samtidigt gillar han friheten som hans profession för med sig. Det sista var en utviking. I vilket fall. Det jag nu sagt är heller inget nytt. Alla vet om detta, man behöver knappt studerat fenomenet i sig. Den stora fråga vad gör vänstern? Helt obegripligt vad det gäller att studiemotivera arbetarungar (det behövs också skaplig hård press).  Vem vet det kanske är detta med pressen som inte vänstern har insett ska till?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 03 jan 2009 19:03

Nej, nog finns det press i arbetarfamiljer också, men den riktas på andra saker. Man gör andra saker, har en annan kultur, värdesätter andra saker. Färdigheter som uppskattas i arbetarfamiljer tenderar att gälla praktiska kunskaper - inte minst att bränna sprit och laga bilmotorer. Vill man göra något åt problemet så är ett bra sätt att t.ex. inte ta bort det att alla gymnasielinjer ger högskolekompetens. Men man måste kanske också fundera på att ändra skolformerna. För mig har ett stort problem varit att skolan känns som fiendemark, man är där på andras villkor, borgarnas, som alls inte överensstämmer med den egna fostran. Misstänker också att det är det som ligger bakom att de universitetsstuderande från arbetarklassbakgrund återfinns på distansstudier. Något annat som jag tror skulle vara fruktbart för att uppamma en vilja till fortsatta studier är att föra in studier mer på arbetsplatserna, göra arbeten mer intellektuellt stimulerande osv.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 03 jan 2009 19:35

Jo men varför känns det som fiendemark? Och då misstänker jag att du inte ens prövat på en prestigeutbildning? De om några är konforma. Att anpassa sig till formen i sena år kan bli problematiskt, visst. Det är just detta som medel/överklassungarna normeras till under sin uppväxt.

Kruxet är att, om vi bortser från de ungar som får bra betyg utan att anstränga sig, arbetarungar aldrig kommer få chansen att plugga till läkare, jursiter, civileing. etc för det kräver ansträngning i de teoretiska ämnen allt sedan börja av högstadiet. Jag tror, eller vet rättare sagt, att majoriteten av de i min gymanseklass som blev civileing. knappt ens funderade av vad de skulle bli (månhända några funderade på att bli läkare fast alla hade inte full pott i alla ämnen så det var uteslutet).

Kanske man kan formas i lite senare år via arbetplatsen, om det finns bra kompetterande vuxenförberedande komvuxutbildningar. Som yngre vuxen bryr man sig inte så mycket om formen, iställningen för de övriga som pluggar. Förvisso är den stora majoriteten av de som pluggar till tex civileing. ganska unga. De kommer ha fördelen att startat sin karriär tidigt och kan därmed bygga upp sina kontaktnät för högra poster redan i unga år. Dessutom är de, det går inte att komma ifrån, formade i viss anda med koder, normer, attityder etc som gör att de lättare flyter in i toppskikten i samhället.

Inte lätta frågor, men intressanta.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 03 jan 2009 20:11

Ja, du har rätt i din analys, skulle jag säga. I mitt eget fall upplever jag det som fiendemark just pga. normerna som råder där. Det är stelt och konstigt. Jag är van vid nåt helt annat.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 9356
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Inläggav Anders » 03 jan 2009 23:07

Tillhör väl själv den där Civilklassen som Kalle var inne på strax ovanför, lätt för mig i början och orkade inte börja göra läxor då det tog emot lite på högstadiet och Gymnasiet, så det fick bli en Civing, efter lite arbetslivserfarenhet och så. Men i helskotta att jag skulle våga bli nåt humanistiskt. Utbildningen måste ju ge nått jobb.

För farsan var Gymnasiet nåt riktigt fint för den arbetargrabb han var. Men blev bara tvåa i kursen - fick inget stipendium - skulder - vågade inte börja plugga. Sen gick det väl bra på lite omvägar i alla fall, men han har alltid burit på samma humanistdröm som mej.

I hustruns mors släkt(pengar) har alla, jag upprepar alla, i min generation valt utbildningar de tycker är kul och intressanta, att få ett yrke var sekundärt.

Inte för att jag gnäller! Det är underbart kul att ha börjat läsa idehistoria nu, mitt emellan utbildningsår och pension.

Så jag kan bara skriva under på Kalles och Avantets analyser nedan. Visst känner jag också till några suchar, men de är inte så många. Att våga ta språnget in i okänd värld är stort.

Men vad skulle behöva göras för att Svenne Skiftnyckel, som är bäst i klassen på matte och älskar historia och bildning skall kunna bidra bäst med sin själ till kommande generationer? Har det funnits/ finns det några sådana samhällen?

Säg så här : Klassens ljus i lågstadiet, i höghusskola. Och springer 60 meter långsamt. Inte så lätt. Underbart att få hamna med andra barn som gillar att lära sig saker.
Inte lätt, rättviseaspekter, barn som utvecklas sent osv. Men skulle det politiskt kunna funka, och är det bra?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 03 jan 2009 23:40

Både farfar och farsan fick jobbet, till viss del, att bekosta studierna (samma arbetsgivare). Detta med löften om tjänst passande utbilning efter studierna. Farfar gymansieing, farsan civling. Farsan berättade att när han, efter just avslutade studier i slutet på 60-talet, var i verkstaden  tog de äldre gubbarna av sig mössan och sa goddag unge ingenjörn. Jag tycker inte det låter klokt. Farsan tyckte inte det var riktigt klokt då heller.  Detta endast för 40 år sedan.

Men farfar och farsan utbildade sig via jobbet. Sådant kan ju vara en lösning, måhända. Dock exempelt ovan innebär arbetsgivare som kan investera långsiktigt i sin personal.

De riktigt rika som inte behöver bry sig om pengar. Där kanske ett mer friare studieval kan vara möjligt. Fast jag tror allt att även det styrs av vad som anses som prestige - och statusfyllt. För dåligt insatt i denna klass.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 04 jan 2009 03:03

Morsan har utbildat sig till läkare, hon började när hon var drygt trettio, blev klar när hon var runt fyrtio. 48 nu (blev tvungen tänka efter, pinsamt egentligen). Men jag har aldrig haft särskilt mycket med henne att göra. Mina föräldrar separerade när jag var fyra. Jag och min bror stannade med kåken, morsan drog iväg i en Amazon. Har några minnesbilder, men inte är det mycket och inte riktigt pålitliga heller. Hon bodde visserligen aldrig mer än typ 15 mil ifrån oss, men träffade henne sällan mer än kring jul eller så. Väldigt stelt och konstigt det. Hon har helt och hållet gått in i borgarrollen sen hon blev läkare, annat var det innan. Hon verkar trivas med det. Har egentligen mycket vag föreställning om vem hon är, känner henne inte. Kan förstås hennes rörelsemönster osv. men kan alls inte identifiera mig med henne. Nej, nu blev det farsan som vi växte upp med. På gott och ont. Han är skön på sitt sätt, men riktigt odräglig också. Allt detta djävla fyllesnack. Kanske därför jag inte prioriterar telefon så mycket. Kan ligga nåt i det. Problemet har väl egentligen bara varit att jag fått vara förälder åt min egen far hela livet. I synnerhet sen han gick och drog på sig sina djävla hjärtbekymmer. Alltid varit lite obehagligt när han legat avsmullen och andats konstigt. Brorsan är rätt klipsk, snabbtänkt, går inte dribbla bort honom hur som helst, men inte vidare bildad. Råstyv i matte är han, för att tala med Engels. Han har alltid sett ner på dessa "gamla skäggiga gubbar", vilket för honom är filosofin som sådan. Har försökt övertala honom att plugga vidare, men det är inte lönt. Han vill inte ta lån, och jag förstår honom. Det var alltid ett djävla bekymmer med räkningar hemma hos oss. Pappas svettiga panna, de darrande alkoholabstinenta händerna med ett flaxandes kuvert som fläktade och drev lite utav det där ångestmolnet i ens egen riktning. Självfallet kom spriten fram, och snefyllan, och gormandet. Han hade det fan inte lätt med två ungar helt själv, med hus och heltidsjobb. Kan inte säga att karriärliv lockar mig heller, människor betyder mer än karriär för mig. Kan inte kompromissa på den punkten.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 04 jan 2009 12:54

Sen är det också så att en arbetarunge måste slå ur underläge och hela tiden bevisa att man duger. De med fina efternamn fick gratis bra betyg jag fick kämpa till mej varje betyg. Klassamhället lever kvar i skolan.

Användarvisningsbild
Chloe
Inlägg: 401
Blev medlem: 20 jul 2008 14:30

Inläggav Chloe » 04 jan 2009 13:06

Är det omöjligt att tänka sig att den med ett fint namn och gott betyg har god kapacitet och att andras kamp har att göra med något utöver det fula namnet?

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 04 jan 2009 13:35

Inte riktigt så Chloe. Jag upplevde gymnasietiden som skev och orättvis.
Som invandrare blev jag betraktad som outsider som måste bevisa duglighet. Andra åkte i gräddfilen där deras prestationer alltid tolkades positivt även om prestationen var marginell. Så upplevde jag gymnasietiden, jag kan ha fel. Nu gick jag ut skolan med bra betyg så till slut satte jag mej i respekt. Kommer ihåg när fysikläraren började darra när jag ställde några frågor. Det var inte alls min avsikt men han blev skiträdd. Svenskläraren, fröken von Brömsen, meddelar att hon kan inte ge mej mer än fyra i svenska, detta drog ner medelvärdet, men jag förstår henne, en invandrare kan inte få bättre betyg än så.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster