Avantgardet skrev:För att nära skjuter ingen hare! Tycker det är en bra distinktion du gör mellan viljans- och rörelsens frihet, likväl vad är det du faller tillbaka i när du tillgriper analogin? Jo, just rörelsens frihet. Men låt oss elaborera på detta. Vad skulle det innebära för viljan att vara fri? I själva verket måste vi ju medge att det alls inte ligger i viljans natur att vara obunden, för tvärtom (som sagt) vore den det, så skulle den alls inte kunna sättas i rörelse. Så att höra upp med att tala om viljan som fri innebär att vi drivs rakt i famnen på en sanning - att viljan för att alls vara ett viljande och inte ren apati, av nödvändighet måste vara bunden. Och vad förlorar vi på det? Vad förlorar vi på att inse faktum? Att vi inte är helt autonoma, självtillräckliga atomer? Vad förlorar vi på att närma oss verkligheten? Jag menar, tack och lov så har vi väl kommit längre än Fichte? Tycker egentligen du begår samma misstag här som de s.k. "vardagsspråkliga" filosoferna. Förenkling innebär alltid att ge avkall på något i någon mån. Tycker bara det är slarvigt och slappt.
Du missar poängen jag pekar på här. Varför skall "fri" i samband med vilja beläggas med särskilda krav för att sägas gälla?
Är den som faller handlöst 1000 m från jordens yta fritt fallande?
Gör vi inte enligt ditt argument bättre då att helt göra oss av med begreppet fri, då det är en omöjlighet att något utom gud är fritt.
Analogin gäller inte rörelsen, analogin gäller hur vi nyttjar det vi inte kontrollerar. Alltså, genom att vi kan föreställa oss vad tankar leder till (betänk den som inte ens vill tänka sig nyttan av en moralisk vidrighet, eller ens kontemplera styckandet av en kropp), kan vi förhålla oss till tanken om tanken, vi rör oss på "metanivåer". Dessa och andra tekniker är våra sätt att sättas i rörelse eller stilla rörelse av våra känslor, vår biologi.
Precis som en seglare måste veta a priori, för att sägas vara fri i val av riktning, hur båten agera om seglet spänns mot vinden på ett visst sätt (och tro inte här att jag säger att lärandet hur är ett a priori, det är erfarenhetsbundet, varpå modet än en gång visar sig nödvändigt), måste vi veta a priori hur vi skall spänna vår afficiation för våra känslor.
Tror säkert att de flesta kan instämma i mitt påstående om att om man vill få det viljan vill gjort eller uttryckt så måste man härda sig inför känslan.
Fråga vilken förälder som helst om hur de behandlar de tårfyllda ögon som söker blidka deras beslutsamhet och jag tror att du kommer få ett instämmande i det jag här påstår.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno