DEN FRIA VILJAN...EXISTERAR DEN ?
Moderator: Moderatorgruppen
Nej jag talar om begreppet fri.
Och min poäng är att du aldrig kräver av andra saker du betecknar fria att det som betecknas fritt är det som är casua sui sin verkan, verksamhet, rikting, mål, situation eller vad det än må vara du söker måla ut i orden.
Så därför frågar jag dig. Vill du ge upp fri som ett begrepp överhuvudtaget?
Annars måste du motivera varför andra saker kan vara fria, under det att de egentligen lyder under betingelser från sin situation, som miljö, natur, temporalt rörda kausalitet, eller vad det än må vara, så som du menar att viljan gör. Eller varför ett undantag skall gälla för viljans frihet.
En motivation måste till å den ena hållet eller det andra.
Och min poäng är att du aldrig kräver av andra saker du betecknar fria att det som betecknas fritt är det som är casua sui sin verkan, verksamhet, rikting, mål, situation eller vad det än må vara du söker måla ut i orden.
Så därför frågar jag dig. Vill du ge upp fri som ett begrepp överhuvudtaget?
Annars måste du motivera varför andra saker kan vara fria, under det att de egentligen lyder under betingelser från sin situation, som miljö, natur, temporalt rörda kausalitet, eller vad det än må vara, så som du menar att viljan gör. Eller varför ett undantag skall gälla för viljans frihet.
En motivation måste till å den ena hållet eller det andra.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Nu tycker jag du läser lite slarvigt. Jag skrev ju uttryckligen att vi kan tala om friheter, olika relativa friheter. Man kan vara fri i förhållande till något (något specifikt) - till exempel fri från påverkan från ett eller annat håll, fri från gårdagens bojor, eller ok, från en massa olika saker. Är han med? Men jag gav också ett skäl till varför viljan är ett specialfall, och aldrig kan vara fri. Det är helt enkelt en begreppslig absurditet att tänka sig viljan som fri, då vi i sådana fall tar ifrån viljan just dess förmåga att träffa val vilket ju är precis vad som kännetecknar viljan.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Nu tycker jag du läser lite slarvigt. Jag skrev ju uttryckligen att vi kan tala om friheter, olika relativa friheter. Man kan vara fri i förhållande till något (något specifikt) - till exempel fri från påverkan från ett eller annat håll, fri från gårdagens bojor, eller ok, från en massa olika saker. Är han med? Men jag gav också ett skäl till varför viljan är ett specialfall, och aldrig kan vara fri. Det är helt enkelt en begreppslig absurditet att tänka sig viljan som fri, då vi i sådana fall tar ifrån viljan just dess förmåga att träffa val vilket ju är precis vad som kännetecknar viljan.
Jag antar du syftar till detta påstående som du gör:
Så att höra upp med att tala om viljan som fri innebär att vi drivs rakt i famnen på en sanning - att viljan för att alls vara ett viljande och inte ren apati, av nödvändighet måste vara bunden
Nu väljer du att kalla det för att viljan är bunden, men jag antar att du accepterar benämningar som att den är ledd, att den inspireras eller liknande. Bunden har ju en viss klang som spelar dina syften i händerna. Jag accepterar den benämningen men vill visa på våra alternativ.
Jag skulle vilja säga dock att det som det bottnar i är frågan om huruvida vi kan kalla viljan fri om den är en ren slump. Vilket inte verkar vara fallet, hur kan det som inte är något annat än en nycker hos oss kallas en vilja, det kallar vi väl rättare för infall? Så jag instämmer med dig i det att viljan behöver ledsagas av något för att överhuvudtaget vara ett engagemang, och därmed en viljeakt. Dock så accepterar jag inte det du säger att viljan skulle vara ett speciallfall. Varför då?
Friheten i förhållande till viljan tycker jag är helt analog med friheten i våra rörelser, friheten i att anlägga vanor, friheten för tanken att låta 1+3 eller 2+2 beteckna summan 4 som delad i två delar som är heltal. Alla dessa friheter är också i ett behov. Vi kallar dem fria just för att vi kan förställa oss ofriheten. Att vi inte kan röra oss, är fängslade, att vi redan har vanor för allt vi företar oss, att vi, som i fallet med 1, inte kan dela summan i två delar som båda är heltal.
I den bemärkelse du talar om "fri" vad det gäller viljan (vilket jag tolkar till obetingad) så skulle fri i form av rörelse också vara absurt, det vore som att ta rummet från våra rörelser, ta minnet, eller forntiden, från vanan eller ta definitionerna från talen 1,2,3 och 4.
Jag ser inte att du gett något "specialfall" för viljan. Du har bara utmålat något generellt; påståenden om frihet är inte meningsfulla om det inte föreligger en sådan situation där det som betingar det potentiella kan tänkas betvingar det. Just denna närvaro av det möjliga tvånget gör att vi säger att något är fritt.
Så om världen så som den förlöper innan förloppet blivit givet har flera potentialer har vi då inte skäl att kalla vår roll i detta förlopp för fritt?
Om du kontemplerar två val, tror dig kunna agera enligt båda dessa, har du inte skäl att säga att valet som du agerade efter var fritt, när du väl agerade? Oavsett att dess två val redan var tvungna att föreligga för att du ens något val skulle vara för handen?
Är den situationen inte lik den där du säger att du har rörelsefrihet i att inget binder dig? Eller skall du säga att valen enbart realiseras i dig. Det verkar vara att göra sig till en passiv betraktare i sin egen kropp.
(Och betänk vem sådana attityder spelar i händerna, är inte även detta en borgerlig myt? Om än en negativ sådan.)
Därför hävdar jag att du antingen får ge upp begreppet frihet helt och hållet (eller hitta en något att applicera det på som flyr mina invändningar) eller acceptera det för viljan.
Ps. Fri från gårdagens bojor? Vad är det annat än stadd i dagens bojor? Ds.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
En viss "klang".
Jo, helt klart, och av nån anledning tycker jag att det låter samspelat med den här påträngande materiella världen.
Vad jag menade med att viljan är ett specialfall var helt enkelt att understryka att talet om en fri vilja skiljer sig radikalt från det att vara fri från [insätt valfritt fenomen]. När vi talar om frihet i förhållande till viljan så talar vi om en egenskap hos ett närvarande (viljan), medan när vi talar om att vara fria från något så talar vi inte om en egenskap hos något närvarande utan helt enkelt om ett frånvarande.
Jag ser alls inte varför du talar om matematik som en frihet, snarare så är väl det allt annat än fritt? Subjektet är bara en funktion genom vilken matematiken räknar sig själv, subjektet tillför inget självt. Det är också poängen med system av den typen! Sen en fundering kring rörelsefriheten. Visst säger vi att rörelsefriheten är inskränkt om vi befinner oss i ett rum där vi har ett mycket litet svängrum, men då talar vi metafysiskt, vi talar om potentiella rörelser (att vi skulle kunna röra oss si eller så om vi bara hade velat det). Det måste väl bero på mitt specifika rörelseschema huruvida mina rörelser är (faktiskt) begränsade eller inte?
Att det är absurt att tala om fri vilja, är ju just precis vad jag säger. Alltså måste vi tala i andra termer om vi vill tala om det fenomen som du menar svara mot beteckningen. Du tillskriver mig följande: "påståenden om frihet är inte meningsfulla om det inte föreligger en sådan situation där det som betingar det potentiella kan tänkas betvingar det. Just denna närvaro av det möjliga tvånget gör att vi säger att något är fritt." Fast det är väl inte vad jag säger. Jag säger att en fri vilja, en som är oinskränkt i alla avseenden, helt och hållet saknar underlag för att träffa val. Det är med andra ord ett självomintetgörande föreställning. En fri vilja är ingen vilja alls. Det är inte frågan om ett möjligt tvång, det är frågan om ett nödvändigt tvång.
När vi talar om fri vilja så menar vi väl allt som oftast det fenomen att vi kan presenteras en rad olika saker men inte nödvändigtvis kasta oss över dem allihop. Förstår dock alls inte vad man har för skäl att anta att vi skulle göra det om vi inte hade en "fri vilja". Snarare så är det väl fullt begripligt att alla inte tycker om precis allting, att våra preferenser inte omfattar allt. Det gör emellertid inte viljan fri, utan betyder blott att vi har preferenser. Preferenser förstår jag givetvis inte som en skapelse av min egen "smak" eller nåt, utan något som ligger bortom min kontroll. Inte heller om jag nu skulle ta och testa äta nåt som jag alls inte tycker om så skulle det betyda att jag har någon "fri vilja". Det skulle endast innebära att jag viljade äventyrandet i större utsträckning än att avstå från det jag åt. I alla avseenden är vi betingade.
Passiv betraktare är jag absolut inte, anledningen till att du förstår det så är för att du håller fast vid det metafysiska subjektet (själen). Jag är ständigt inbegripen i handling, min värld är en praktik, en värld av handling. Det perspektivet anser jag mest fruktbart.
Vad jag menade med att viljan är ett specialfall var helt enkelt att understryka att talet om en fri vilja skiljer sig radikalt från det att vara fri från [insätt valfritt fenomen]. När vi talar om frihet i förhållande till viljan så talar vi om en egenskap hos ett närvarande (viljan), medan när vi talar om att vara fria från något så talar vi inte om en egenskap hos något närvarande utan helt enkelt om ett frånvarande.
Jag ser alls inte varför du talar om matematik som en frihet, snarare så är väl det allt annat än fritt? Subjektet är bara en funktion genom vilken matematiken räknar sig själv, subjektet tillför inget självt. Det är också poängen med system av den typen! Sen en fundering kring rörelsefriheten. Visst säger vi att rörelsefriheten är inskränkt om vi befinner oss i ett rum där vi har ett mycket litet svängrum, men då talar vi metafysiskt, vi talar om potentiella rörelser (att vi skulle kunna röra oss si eller så om vi bara hade velat det). Det måste väl bero på mitt specifika rörelseschema huruvida mina rörelser är (faktiskt) begränsade eller inte?
Att det är absurt att tala om fri vilja, är ju just precis vad jag säger. Alltså måste vi tala i andra termer om vi vill tala om det fenomen som du menar svara mot beteckningen. Du tillskriver mig följande: "påståenden om frihet är inte meningsfulla om det inte föreligger en sådan situation där det som betingar det potentiella kan tänkas betvingar det. Just denna närvaro av det möjliga tvånget gör att vi säger att något är fritt." Fast det är väl inte vad jag säger. Jag säger att en fri vilja, en som är oinskränkt i alla avseenden, helt och hållet saknar underlag för att träffa val. Det är med andra ord ett självomintetgörande föreställning. En fri vilja är ingen vilja alls. Det är inte frågan om ett möjligt tvång, det är frågan om ett nödvändigt tvång.
När vi talar om fri vilja så menar vi väl allt som oftast det fenomen att vi kan presenteras en rad olika saker men inte nödvändigtvis kasta oss över dem allihop. Förstår dock alls inte vad man har för skäl att anta att vi skulle göra det om vi inte hade en "fri vilja". Snarare så är det väl fullt begripligt att alla inte tycker om precis allting, att våra preferenser inte omfattar allt. Det gör emellertid inte viljan fri, utan betyder blott att vi har preferenser. Preferenser förstår jag givetvis inte som en skapelse av min egen "smak" eller nåt, utan något som ligger bortom min kontroll. Inte heller om jag nu skulle ta och testa äta nåt som jag alls inte tycker om så skulle det betyda att jag har någon "fri vilja". Det skulle endast innebära att jag viljade äventyrandet i större utsträckning än att avstå från det jag åt. I alla avseenden är vi betingade.
Passiv betraktare är jag absolut inte, anledningen till att du förstår det så är för att du håller fast vid det metafysiska subjektet (själen). Jag är ständigt inbegripen i handling, min värld är en praktik, en värld av handling. Det perspektivet anser jag mest fruktbart.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:En viss "klang".Jo, helt klart, och av nån anledning tycker jag att det låter samspelat med den här påträngande materiella världen.
Så tvingad men inte passiv? Vad är passivitet för dig? Att slappna av? Är det att du lider det som gör dig aktiv? Massans tröghet är det din aktivitet? (fortsätter den här kommentaren på slutet)
Avantgardet skrev:Vad jag menade med att viljan är ett specialfall var helt enkelt att understryka att talet om en fri vilja skiljer sig radikalt från det att vara fri från [insätt valfritt fenomen]. När vi talar om frihet i förhållande till viljan så talar vi om en egenskap hos ett närvarande (viljan), medan när vi talar om att vara fria från något så talar vi inte om en egenskap hos något närvarande utan helt enkelt om ett frånvarande.
Nu svajar det enligt mig. Jag menar, vadå skiljer sig radikalt? Varför då? Varför skall frihet i tal om vilja vara positiv frihet när det i andra fall är frånvaron av ett negativt?
Viljan är fri, vi talar om det närvarande (viljan) som inte har ett förstående negativt som inskränker det.
Rörelsen är fri, vi talar om det närvarande (rörelsen) som inte har ett förestående negativt som inskränker det.
Eller menar du att fri rörelse talar om det frånvarande fängslet? Varför säger vi då att det är rörelsen som är fri? Varför säger vi inte att inskränkningen är fri? Det är ju den som är frånvarande.
Avantgardet skrev:Jag ser alls inte varför du talar om matematik som en frihet, snarare så är väl det allt annat än fritt? Subjektet är bara en funktion genom vilken matematiken räknar sig själv, subjektet tillför inget självt. Det är också poängen med system av den typen! Sen en fundering kring rörelsefriheten. Visst säger vi att rörelsefriheten är inskränkt om vi befinner oss i ett rum där vi har ett mycket litet svängrum, men då talar vi metafysiskt, vi talar om potentiella rörelser (att vi skulle kunna röra oss si eller så om vi bara hade velat det). Det måste väl bero på mitt specifika rörelseschema huruvida mina rörelser är (faktiskt) begränsade eller inte?
Jag talade om en semantisk aspekt, alltså hur vi brukar språket. I matematiken har vi en frihet att formulera mängder, eller dela dem, enligt regler. Friheten var den mellan valet att formulera en summa i två delar. Inte att matematiken är fri. Subjektet tillför inget säger du? Har du då antagit en platonsk idévärld där matematiken existerar? Suspekt är det minsta jag kan säga.
Om det beror på ditt faktiska rörelseschema så är du inte begränsad när du inte rör på dig, eller hur? Alltså kan det inte vara rörelseschemat, det faktiska, utan den potential som söker realiseras som det hänger på att vi kallar det fritt eller inte. Annars är du där du mena att jag hamnade, att den som är fängslad är mer fri, då rörelsen inte når någon vart och ingen inskränkning kan vara, än den som rör sig men under begränsningar, av sin fysik och rummet och dess egenskaper, ex gravitation, är.
Avantgardet skrev:Att det är absurt att tala om fri vilja, är ju just precis vad jag säger. Alltså måste vi tala i andra termer om vi vill tala om det fenomen som du menar svara mot beteckningen. Du tillskriver mig följande: "påståenden om frihet är inte meningsfulla om det inte föreligger en sådan situation där det som betingar det potentiella kan tänkas betvingar det. Just denna närvaro av det möjliga tvånget gör att vi säger att något är fritt." Fast det är väl inte vad jag säger. Jag säger att en fri vilja, en som är oinskränkt i alla avseenden, helt och hållet saknar underlag för att träffa val. Det är med andra ord ett självomintetgörande föreställning. En fri vilja är ingen vilja alls. Det är inte frågan om ett möjligt tvång, det är frågan om ett nödvändigt tvång.
Jag ser dig hävda det, men jag ser inte varför. Utveckla istället varför det inte är absurt att tala om friheter överhuvudtaget. Jag är än inte nöjd med hur du motiverar ditt språkbruk!
Du säger ju rätt ut nu att för att viljan skall vara fri skall det föreligga något annat än när andra fenomen är fria. Rörelsen är fri när den inte förhindras, den saknar inte frihet bara för att det är objektet som rör sig, och skapar rörelsen. Fallet är väl fortfarande fritt fastän det inte är det fallande som sätter igång rörelsen?
Avantgardet skrev:När vi talar om fri vilja så menar vi väl allt som oftast det fenomen att vi kan presenteras en rad olika saker men inte nödvändigtvis kasta oss över dem allihop. Förstår dock alls inte vad man har för skäl att anta att vi skulle göra det om vi inte hade en "fri vilja". Snarare så är det väl fullt begripligt att alla inte tycker om precis allting, att våra preferenser inte omfattar allt. Det gör emellertid inte viljan fri, utan betyder blott att vi har preferenser. Preferenser förstår jag givetvis inte som en skapelse av min egen "smak" eller nåt, utan något som ligger bortom min kontroll. Inte heller om jag nu skulle ta och testa äta nåt som jag alls inte tycker om så skulle det betyda att jag har någon "fri vilja". Det skulle endast innebära att jag viljade äventyrandet i större utsträckning än att avstå från det jag åt. I alla avseenden är vi betingade.
Nej när jag talar om en fri vilja så menar jag att vi presenteras en rad olika saker men väljer en specifik, fastän vi in i det sista hävdar att vi kunde tagit en annan. Det är inte att vi inte väljer de andra, även om det kan vara ett utslag av fri vilja, som när jag tex inte väljer alls, väljer att inte välja.
Betingade i alla ära, det är allt. Om du inte har den där eftersökta synen som ser saker som de är, och kan se vad som rörde från början, och vad som i sig självt upprätthåller.
Det hela handlar om vi är betvingade eller inte.
Får väl påpeka det igen.
Varför är marknaden fri när den är betingad men inte betvingad, men viljan inte fri för att den är betingad?
Avantgardet skrev:Passiv betraktare är jag absolut inte, anledningen till att du förstår det så är för att du håller fast vid det metafysiska subjektet (själen). Jag är ständigt inbegripen i handling, min värld är en praktik, en värld av handling. Det perspektivet anser jag mest fruktbart.
Vilken saftig salva retorik Avantgardet.
Till att börja med, vad besvarar du? Den semantiska frågan? Den normativa?
Du blandar hej vilt vad jag kan se.
Sen vad är det här jag du talar om, varför hålla fast vid det språkbruket. Varför inte säga praktiken ombesörjer sig självt? Om du så prompt vill ha bort det metafysiska subjektet så får du väl rensa lite i det egna bruket.
Aktiv men inte verkande, aktiv men betingad ovillkorligt. Aktiv i det att det sker, som om det inte skulle kunna ske.
Ser faktiskt inte varför vi ens skall ha kvar begreppen aktiv eller passiv då heller. Åtminstone inte om det som du här kallar "jag".
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:En viss "klang".Jo, helt klart, och av nån anledning tycker jag att det låter samspelat med den här påträngande materiella världen.
Så tvingad men inte passiv? Vad är passivitet för dig? Att slappna av? Är det att du lider det som gör dig aktiv? Massans tröghet är det din aktivitet? (fortsätter den här kommentaren på slutet)
"Stadd i handling", hur tolkar du det? Har Jag talat om aktivitet och passivitet? Var kom den antinomin ifrån? Världen är alltid i rörelse! Du verkar slåss med den klassiska formalistiska felsynen. Abstraherar dina eviga kategorier ur den föränderliga verkligheten, och tar sen kategorierna för nåt slags ursprunglig essens. Du måste vända det helt upp och ned för att få rätsida på det! Förändring är det naturliga tillståndet, om vi kan tala om ett sånt, inte stillhet.
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Vad jag menade med att viljan är ett specialfall var helt enkelt att understryka att talet om en fri vilja skiljer sig radikalt från det att vara fri från [insätt valfritt fenomen]. När vi talar om frihet i förhållande till viljan så talar vi om en egenskap hos ett närvarande (viljan), medan när vi talar om att vara fria från något så talar vi inte om en egenskap hos något närvarande utan helt enkelt om ett frånvarande.
Nu svajar det enligt mig. Jag menar, vadå skiljer sig radikalt? Varför då? Varför skall frihet i tal om vilja vara positiv frihet när det i andra fall är frånvaron av ett negativt?
Nu läser du galet. Jag talar inte om positiv och negativ frihet, jag talar om ting och egenskaper. Det är stor skillnad att tala om frihet som en egenskap på något eller som frånvaron av något. När talar vi annars om frihet som en egenskap på något? Det finns förstås de som talar slarvigt och säger "han [eller hon] är fri", och då kan det förstås som en egenskap på denne "han [eller hon]", men antagligen så är det bara språkligt slarv och tanken torde istället vara att denne ("han [eller hon]") är fri från något specifikt.
J R Auk skrev:Viljan är fri, vi talar om det närvarande (viljan) som inte har ett förstående negativt som inskränker det.
Det är det här jag menar är knepigt. Att viljan är fri från något innebär inte att viljan är fri! Hur kan man göra det här steget? Hur går man från frihet från något till att tänka friheten som en egenskap? Hur motiverar du det steget?
J R Auk skrev:Rörelsen är fri, vi talar om det närvarande (rörelsen) som inte har ett förestående negativt som inskränker det.
Samma här.
J R Auk skrev:Eller menar du att fri rörelse talar om det frånvarande fängslet? Varför säger vi då att det är rörelsen som är fri? Varför säger vi inte att inskränkningen är fri? Det är ju den som är frånvarande.
Inskränkningen är förstås inte heller fri. Jag menar att det här är helt galet språkbruk överhuvudtaget. Vilseledande och helt befängt.
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Jag ser alls inte varför du talar om matematik som en frihet, snarare så är väl det allt annat än fritt? Subjektet är bara en funktion genom vilken matematiken räknar sig själv, subjektet tillför inget självt. Det är också poängen med system av den typen! Sen en fundering kring rörelsefriheten. Visst säger vi att rörelsefriheten är inskränkt om vi befinner oss i ett rum där vi har ett mycket litet svängrum, men då talar vi metafysiskt, vi talar om potentiella rörelser (att vi skulle kunna röra oss si eller så om vi bara hade velat det). Det måste väl bero på mitt specifika rörelseschema huruvida mina rörelser är (faktiskt) begränsade eller inte?
Jag talade om en semantisk aspekt, alltså hur vi brukar språket. I matematiken har vi en frihet att formulera mängder, eller dela dem, enligt regler. Friheten var den mellan valet att formulera en summa i två delar. Inte att matematiken är fri. Subjektet tillför inget säger du? Har du då antagit en platonsk idévärld där matematiken existerar? Suspekt är det minsta jag kan säga.
Nej, jag har inte antagit någon platonsk idévärld. Behövs heller inte. Matematiken existerar alltjämt, som tecken/inskriptioner. Det är det sätt på vilket matematiken existerar, i säckväv såväl som vävnad.
Men varför tala om frihet där? Att vi har ett val att göra, ett beslut att fatta, där ett av två alternativ måste väljas, var kommer friheten ens in i bilden? Av något skäl väljer vi det ena framför det andra. Finns det inget incitament på något som helst sätt att välja det ena framför det andra så kan heller inget val träffas. Så enkelt är det.
J R Auk skrev:Om det beror på ditt faktiska rörelseschema så är du inte begränsad när du inte rör på dig, eller hur? Alltså kan det inte vara rörelseschemat, det faktiska, utan den potential som söker realiseras som det hänger på att vi kallar det fritt eller inte. Annars är du där du mena att jag hamnade, att den som är fängslad är mer fri, då rörelsen inte når någon vart och ingen inskränkning kan vara, än den som rör sig men under begränsningar, av sin fysik och rummet och dess egenskaper, ex gravitation, är.
Nu är ju potential exakt detsamma som fantasi, och inte verklighet. Det är ren metafysik. Fick just besök... återkommer sen!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
När talar vi annars om frihet som en egenskap på något?
Vadå egenskap?
Jag menar inte viljan ha en egenskap av att vara fri mer än att jag menar att fallet har en egenskap av att vara fritt.
Jag talar om omständigheterna för viljan, alltså vad som omger den, vilket inverkar på den. Den inte är en något separat fenomen, utan något vi separerar i vår benämning. Det är en aktivitet, som vi genom våra fakulteter, eller organismens fakulteter, eftersom vi skall hålla borta det hemska subjektet (som i min mun blir metafysiskt likt spöket)
Det jag menar är att säga att de facto så föreligger inget tvång.
Jag talar inte om positiv och negativ frihet, jag talar om ting och egenskaper.
Vad är tingen du talar om? Vad är egenskaperna du talar om?
Är rörelsen ett ting, är det därför den kan vara fri?
Att vi har ett val att göra, ett beslut att fatta, där ett av två alternativ måste väljas, var kommer friheten ens in i bilden?
Så när du sitter där med två exakt lika stora joints, båda med exakt samma mängd tobak och hasch (vad du kan utröna) och med samma avstånd till dig, då kan du inte välja, för hur tas det där beslutet om inte frihet föreligger, alltså inget tvång föreligger.
Eller har du godtyckliga tvång nu helt plötsligt? Är det den där satans demonen jag hört nån snöig gubbe från Amsterdam tala om som är där och rycker i trådarna lite hur han vill?
Eller kanske har du någonstans i den där materien, rörelsen som utgör det du kallar jag, en liten tärning som snurrar och ger rörelsen syn på en högre ett högre eller lägre tecken, vilken håller den matematiska existensen, och på det avgör att du tar den ena framförd en andra. Allt för att ett val, utan frihet, skall bli taget, av rörelsen?
Nu är ju potential exakt detsamma som fantasi, och inte verklighet. Det är ren metafysik. Fick just besök... återkommer sen!
Men ett schema för rörelse är det inte? Hur kan ens en rörelse finnas, det är väl samma sak genom dess förändring? Är rörelsen tinget? Eller skall vi slänga bort även detta begrepp, eftersom det förleder oss att tro att något faktiskt förändras, när förändringen är det som är faktiskt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Stanna upp och läs vad jag skriver för fan. Jag skrev explicit att varken en rörelse eller en vilja kan ha frihet som en egenskap. Rörelsen kan vara fri från något (någon partikulär inskränkning, alltså ting som står i vägen för rörelsefriheten, till exempel en fotboja), men kan aldrig i sig vara fri (som en egenskap), samma sak med viljan, den kan vara fri från något (någon partikulär inskränkning), inte fri i sig själv. Är du med?
Men då är det ju ingen konflikt här, du talar helt enkelt inte om "fri vilja", eller viljans frihet, utan du talar om en viss (relativ) frihet - som definierar negativt, som avsaknaden av vissa inskränkningar. Men som jag sa redan långt tidigare i tråden så följer det inte av att jag är fri att vilja ett speciellt objekt till exempel att min vilja därmed också skulle vara fri. Jag har helt enkelt inga inskränkningar på att vilja och tillägna/bemäktiga mig något, men ingenstans i det resonemanget har vi något som talar för att viljan därmed skulle vara fri.
Tingen är de "ting" vilka fungerar som inskränkningar och begränsningar för vår frihet, och våra möjligheter att tillägna oss något visst. Egenskapen jag talar om är frihet. Frihet som en egenskap på till exempel rörelsen eller viljan. Det följer som sagt var inte av att jag har möjlighet att göra ett eller annat att min vilja också därigenom skulle vara fri. Faktum är ju, som jag flera gånger visat att tanken på en vilja som är fri och helt obetingad är en ren absurditet.
Nej, det säger jag inte, jag säger att i ett sådant fall så kommer jag mest troligt att gå efter andra kriterier - vilken utav de visar tecken på att vara ett bättre hantverk, estetisk bedömning. Kanske råkar jag för stunden till och med vara sugen på att röka ned mig till apstadiet, så jag tömmer ena jointen och laddar bongkoppen istället, som jag sätter på halsmynningen på en avkapad petflasta som jag sänker under vatten i en hink, och tänder upp med en stormtändare medan jag sakta lyfter flaskan tills den är helt rökfylld och drar hela skiten i en enda lunga. Sen segnar jag ihop på golvet medan det svartnar för ögonen, tar nån minut innan jag kommer på fötter.
Våra preferenser, som är situationsspecifika i betydande utsträckning, är helt klart ett slags tvång. Hade du verkligen den här förmenta frihet du talar om så torde du väl besitta förmågan att sexuellt attraheras av precis vad som helst, bara för att du viljar det? Det finns ju inget tvång inblandat, annat än det din vilja ålägger dig, så varför tror jag att du inte kommer svara ja?
Vad jag uppmärksammar i en viss situation beror på en rad olika faktorer, i ett intrikat samspel med varandra, oöverskådligt om du frågar mig. Vet faktiskt inte vad det är du försöker säga här.
Det är en bra fråga, men jag skulle säga att det är bättre att vi inför lite fler distinktioner till att börja med för det kan kanske räcka om vi har lite tur. Relativa rörelser, rörelser i förhållande till, samt relativa stillheter, alltså stilla i förhållande till något annat. Gäller helt enkelt att vara så tydlig som möjligt, ser inte att var har något att förlora på tydlighet i såna här frågor.
Så, och nu det som blev över från ditt förra inlägg.
Nej, jag skulle säga att min rörelse är ofri om den stöter på ett hinder när den är faktisk. Om jag springer in i en vägg t.ex. så har ju uppenbart min rörelse fått ett slut, en inskränkning. Men en rörelse som faktiskt inte existerar, utan blott är potentiell kan väl vare sig vara fri eller ofri. I den mån man vill realisera en rörelse som är omöjlig genomföra på grund av t.ex. rummets begränsningar, så kan man säga att möjligheten till just en specifik rörelse inte tillåts under rådande förutsättningar. Men det gör inte rörelsen ofri, inte heller gör det rörelsen fri i sig bara för att vi inte förmår föreställa oss att något skulle hindra en sådan rörelse om vi skulle utföra den.
Det är fullt befogat, anser jag, att tala om specifika friheter, som friheter från diverse inskräningnar. Både du och jag är fria från fängelse i talandes stund. Och ett sånt påstående ser jag inget problematiskt med. Men att säga att du och jag är fria, och inget mer, som talade vi om egenskaper på våra personer ser jag alls inte hur det skulle kunna vara motiverat. Måste säga att jag blir glad över några tendenser jag skönjer i ditt tänkande i den här diskussionen, måhända för att vi (i någon, om än kanske liten, mån tycks vi närma oss varandra här).
Nej jag säger att rörelsen kan vara fri från vissa partikulära inskränkningar, men aldrig alla, men att det inte betyder att rörelsen är fri i sig, bara att den är, som sagt, fri från vissa partikulära inskränkningar. Samma sak med viljan (även om jag nu har problem med viljan som sådan, men den diskussionen kan vi ta en annan gång, framöver). Samma sak med fallet, det kan sakna en hel del inskränkningar, men gör det fallet i sig fritt? Vad skulle ens en sådan utsaga betyda som att ett fall är fritt? Fritt att göra vad då? Inte fritt att göra nånting, alltså är inte fallet fritt, utan fritt från vissa partikulära inskränkningar. Alltså skillnad på fri (egenskap) och fri från (relation till olika inskränkningar). Jag faller friare än den som som har sin fallskärm redan utfälld. Så skulle jag uttrycka mig, och det synes vara det riktiga sättet att uttrycka sig.
Jag tycker du mystifierar förnuftet, och tänker dig det som något autonom själslig kraft. Och i det där resonemanget har vi den där kontrafaktiska hypotesen ("jag hade kunna göra si eller så istället"), men märk väl att det är strikt fiktioner, inte något faktisk. Vad gäller det faktiska så sker det på ett sätt, precis det som sker, och kan därför inte ha skett på något annat sätt, om vi inte ska börja ger våra fantasier samma ontologiska status som den verkliga existensen själv.
Skulle det hjälpa?
Talar man i en sån mening så är viljans frihet en tautologi. Vi kan ju alltid vilja nåt (förvisso inte vad som helst, men det spelar i denna mening ingen roll), för ingen kan rimligtvis gå in i din hjärna och släcka dina önskningar.
Är marknaden fri? Den frihet vi talar om där är väl en viss relativ frihet, en frihet för bemedlade människor att göra och göra sig av med pengar. Det betyder förstås inte att marknaden i sig är fri. Vad skulle det ens betyda att marknade var fri? Fri från vad? Fri från statliga ingripanden i den verksamhet som sker i och kring marknaden. Marknaden är fri från något specifikt, men den är inte därmed fri i sig.
Retorik? Jag förstår ärligt inte vad du menar med passiv betraktare, jag har ingen liten homonculus i mig som sitter och bevittnar skådespelet. Jag är mina handlingar, inte en inre själ eller medvetande som sitter innanför och drar i spakar. Jag är en handlande process. En praxis. Varför kallar du det retorik? Och inte bara retorik utan en "saftig salva retorik"?
Vad jag besvarar var din fråga om jag betraktade mig som passivt bevittnandes livet som ett skådespel. Men jag säger ju tvärtom att vi alltid är inbegripna i skådespelet, som aktörer.
Det är en bra invändning, men det beror förstås på vem jag talar med, och vilka förkunskaper jag förväntar mig hos den. Jag kan se ett pragmatiskt värde att ibland tala på sätt som jag själv anser inte håller streck. Det kan ha ett pedagogiskt värde likaså. För att ett samtal skall fungera och utbyte uppstå så måste man ju finna nåt slags gemensam grund att stå på.
Vet inte om jag skrev det här nyss, men jag vill inte tala om aktiv och passiv i den meningen som du gör. De är en antinomi som är meningslös utan båda termerna, passivitet kan endast förstås tillsammans med sin motsats aktivitet. Nu menar ju jag, som du vet, att där inte finns några icke-handlingar. Även det att ligga och slappa är att göra något, som Heidegger ju också säger. Just det exemplet skulle alltså med dessa termer behöva skrivas som aktivt (görandet) passiv (verksamhetens karaktär - slappandet), vilket förefaller mig onödigt krångligt. Därför anser jag det endast rimligt att tala om relativ aktivitet och relativ passivitet.
Precis. Andra ord skulle förmå göra jobbet bättre. Likväl måste vi ju göra bruk av dem just för att kunna tänka oss bortom dem, och se behovet av andra uttryckssätt.
J R Auk skrev:Jag talar om omständigheterna för viljan, alltså vad som omger den, vilket inverkar på den.
Men då är det ju ingen konflikt här, du talar helt enkelt inte om "fri vilja", eller viljans frihet, utan du talar om en viss (relativ) frihet - som definierar negativt, som avsaknaden av vissa inskränkningar. Men som jag sa redan långt tidigare i tråden så följer det inte av att jag är fri att vilja ett speciellt objekt till exempel att min vilja därmed också skulle vara fri. Jag har helt enkelt inga inskränkningar på att vilja och tillägna/bemäktiga mig något, men ingenstans i det resonemanget har vi något som talar för att viljan därmed skulle vara fri.
J R Auk skrev:Vad är tingen du talar om? Vad är egenskaperna du talar om?
Tingen är de "ting" vilka fungerar som inskränkningar och begränsningar för vår frihet, och våra möjligheter att tillägna oss något visst. Egenskapen jag talar om är frihet. Frihet som en egenskap på till exempel rörelsen eller viljan. Det följer som sagt var inte av att jag har möjlighet att göra ett eller annat att min vilja också därigenom skulle vara fri. Faktum är ju, som jag flera gånger visat att tanken på en vilja som är fri och helt obetingad är en ren absurditet.
J R Auk skrev:Så när du sitter där med två exakt lika stora joints, båda med exakt samma mängd tobak och hasch (vad du kan utröna) och med samma avstånd till dig, då kan du inte välja, för hur tas det där beslutet om inte frihet föreligger, alltså inget tvång föreligger.
Nej, det säger jag inte, jag säger att i ett sådant fall så kommer jag mest troligt att gå efter andra kriterier - vilken utav de visar tecken på att vara ett bättre hantverk, estetisk bedömning. Kanske råkar jag för stunden till och med vara sugen på att röka ned mig till apstadiet, så jag tömmer ena jointen och laddar bongkoppen istället, som jag sätter på halsmynningen på en avkapad petflasta som jag sänker under vatten i en hink, och tänder upp med en stormtändare medan jag sakta lyfter flaskan tills den är helt rökfylld och drar hela skiten i en enda lunga. Sen segnar jag ihop på golvet medan det svartnar för ögonen, tar nån minut innan jag kommer på fötter.
J R Auk skrev:Eller har du godtyckliga tvång nu helt plötsligt? Är det den där satans demonen jag hört nån snöig gubbe från Amsterdam tala om som är där och rycker i trådarna lite hur han vill?
Våra preferenser, som är situationsspecifika i betydande utsträckning, är helt klart ett slags tvång. Hade du verkligen den här förmenta frihet du talar om så torde du väl besitta förmågan att sexuellt attraheras av precis vad som helst, bara för att du viljar det? Det finns ju inget tvång inblandat, annat än det din vilja ålägger dig, så varför tror jag att du inte kommer svara ja?
J R Auk skrev:Eller kanske har du någonstans i den där materien, rörelsen som utgör det du kallar jag, en liten tärning som snurrar och ger rörelsen syn på en högre ett högre eller lägre tecken, vilken håller den matematiska existensen, och på det avgör att du tar den ena framförd en andra. Allt för att ett val, utan frihet, skall bli taget, av rörelsen?
Vad jag uppmärksammar i en viss situation beror på en rad olika faktorer, i ett intrikat samspel med varandra, oöverskådligt om du frågar mig. Vet faktiskt inte vad det är du försöker säga här.
J R Auk skrev:Men ett schema för rörelse är det inte? Hur kan ens en rörelse finnas, det är väl samma sak genom dess förändring? Är rörelsen tinget? Eller skall vi slänga bort även detta begrepp, eftersom det förleder oss att tro att något faktiskt förändras, när förändringen är det som är faktiskt.
Det är en bra fråga, men jag skulle säga att det är bättre att vi inför lite fler distinktioner till att börja med för det kan kanske räcka om vi har lite tur. Relativa rörelser, rörelser i förhållande till, samt relativa stillheter, alltså stilla i förhållande till något annat. Gäller helt enkelt att vara så tydlig som möjligt, ser inte att var har något att förlora på tydlighet i såna här frågor.
Så, och nu det som blev över från ditt förra inlägg.
J R Auk skrev:Om det beror på ditt faktiska rörelseschema så är du inte begränsad när du inte rör på dig, eller hur? Alltså kan det inte vara rörelseschemat, det faktiska, utan den potential som söker realiseras som det hänger på att vi kallar det fritt eller inte. Annars är du där du mena att jag hamnade, att den som är fängslad är mer fri, då rörelsen inte når någon vart och ingen inskränkning kan vara, än den som rör sig men under begränsningar, av sin fysik och rummet och dess egenskaper, ex gravitation, är.
Nej, jag skulle säga att min rörelse är ofri om den stöter på ett hinder när den är faktisk. Om jag springer in i en vägg t.ex. så har ju uppenbart min rörelse fått ett slut, en inskränkning. Men en rörelse som faktiskt inte existerar, utan blott är potentiell kan väl vare sig vara fri eller ofri. I den mån man vill realisera en rörelse som är omöjlig genomföra på grund av t.ex. rummets begränsningar, så kan man säga att möjligheten till just en specifik rörelse inte tillåts under rådande förutsättningar. Men det gör inte rörelsen ofri, inte heller gör det rörelsen fri i sig bara för att vi inte förmår föreställa oss att något skulle hindra en sådan rörelse om vi skulle utföra den.
J R Auk skrev:Jag ser dig hävda det, men jag ser inte varför. Utveckla istället varför det inte är absurt att tala om friheter överhuvudtaget. Jag är än inte nöjd med hur du motiverar ditt språkbruk!
Det är fullt befogat, anser jag, att tala om specifika friheter, som friheter från diverse inskräningnar. Både du och jag är fria från fängelse i talandes stund. Och ett sånt påstående ser jag inget problematiskt med. Men att säga att du och jag är fria, och inget mer, som talade vi om egenskaper på våra personer ser jag alls inte hur det skulle kunna vara motiverat. Måste säga att jag blir glad över några tendenser jag skönjer i ditt tänkande i den här diskussionen, måhända för att vi (i någon, om än kanske liten, mån tycks vi närma oss varandra här).
J R Auk skrev:Du säger ju rätt ut nu att för att viljan skall vara fri skall det föreligga något annat än när andra fenomen är fria. Rörelsen är fri när den inte förhindras, den saknar inte frihet bara för att det är objektet som rör sig, och skapar rörelsen. Fallet är väl fortfarande fritt fastän det inte är det fallande som sätter igång rörelsen?
Nej jag säger att rörelsen kan vara fri från vissa partikulära inskränkningar, men aldrig alla, men att det inte betyder att rörelsen är fri i sig, bara att den är, som sagt, fri från vissa partikulära inskränkningar. Samma sak med viljan (även om jag nu har problem med viljan som sådan, men den diskussionen kan vi ta en annan gång, framöver). Samma sak med fallet, det kan sakna en hel del inskränkningar, men gör det fallet i sig fritt? Vad skulle ens en sådan utsaga betyda som att ett fall är fritt? Fritt att göra vad då? Inte fritt att göra nånting, alltså är inte fallet fritt, utan fritt från vissa partikulära inskränkningar. Alltså skillnad på fri (egenskap) och fri från (relation till olika inskränkningar). Jag faller friare än den som som har sin fallskärm redan utfälld. Så skulle jag uttrycka mig, och det synes vara det riktiga sättet att uttrycka sig.
J R Auk skrev:Nej när jag talar om en fri vilja så menar jag att vi presenteras en rad olika saker men väljer en specifik, fastän vi in i det sista hävdar att vi kunde tagit en annan. Det är inte att vi inte väljer de andra, även om det kan vara ett utslag av fri vilja, som när jag tex inte väljer alls, väljer att inte välja.
Jag tycker du mystifierar förnuftet, och tänker dig det som något autonom själslig kraft. Och i det där resonemanget har vi den där kontrafaktiska hypotesen ("jag hade kunna göra si eller så istället"), men märk väl att det är strikt fiktioner, inte något faktisk. Vad gäller det faktiska så sker det på ett sätt, precis det som sker, och kan därför inte ha skett på något annat sätt, om vi inte ska börja ger våra fantasier samma ontologiska status som den verkliga existensen själv.
J R Auk skrev:Betingade i alla ära, det är allt. Om du inte har den där eftersökta synen som ser saker som de är, och kan se vad som rörde från början, och vad som i sig självt upprätthåller.
Skulle det hjälpa?
Det hela handlar om vi är betvingade eller inte.
Talar man i en sån mening så är viljans frihet en tautologi. Vi kan ju alltid vilja nåt (förvisso inte vad som helst, men det spelar i denna mening ingen roll), för ingen kan rimligtvis gå in i din hjärna och släcka dina önskningar.
J R Auk skrev:Får väl påpeka det igen.
Varför är marknaden fri när den är betingad men inte betvingad, men viljan inte fri för att den är betingad?
Är marknaden fri? Den frihet vi talar om där är väl en viss relativ frihet, en frihet för bemedlade människor att göra och göra sig av med pengar. Det betyder förstås inte att marknaden i sig är fri. Vad skulle det ens betyda att marknade var fri? Fri från vad? Fri från statliga ingripanden i den verksamhet som sker i och kring marknaden. Marknaden är fri från något specifikt, men den är inte därmed fri i sig.
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Passiv betraktare är jag absolut inte, anledningen till att du förstår det så är för att du håller fast vid det metafysiska subjektet (själen). Jag är ständigt inbegripen i handling, min värld är en praktik, en värld av handling. Det perspektivet anser jag mest fruktbart.
Vilken saftig salva retorik Avantgardet.
Retorik? Jag förstår ärligt inte vad du menar med passiv betraktare, jag har ingen liten homonculus i mig som sitter och bevittnar skådespelet. Jag är mina handlingar, inte en inre själ eller medvetande som sitter innanför och drar i spakar. Jag är en handlande process. En praxis. Varför kallar du det retorik? Och inte bara retorik utan en "saftig salva retorik"?
J R Auk skrev:Till att börja med, vad besvarar du? Den semantiska frågan? Den normativa?
Du blandar hej vilt vad jag kan se.
Vad jag besvarar var din fråga om jag betraktade mig som passivt bevittnandes livet som ett skådespel. Men jag säger ju tvärtom att vi alltid är inbegripna i skådespelet, som aktörer.
J R Auk skrev:Sen vad är det här jag du talar om, varför hålla fast vid det språkbruket. Varför inte säga praktiken ombesörjer sig självt? Om du så prompt vill ha bort det metafysiska subjektet så får du väl rensa lite i det egna bruket.
Det är en bra invändning, men det beror förstås på vem jag talar med, och vilka förkunskaper jag förväntar mig hos den. Jag kan se ett pragmatiskt värde att ibland tala på sätt som jag själv anser inte håller streck. Det kan ha ett pedagogiskt värde likaså. För att ett samtal skall fungera och utbyte uppstå så måste man ju finna nåt slags gemensam grund att stå på.
J R Auk skrev:Aktiv men inte verkande, aktiv men betingad ovillkorligt. Aktiv i det att det sker, som om det inte skulle kunna ske.
Vet inte om jag skrev det här nyss, men jag vill inte tala om aktiv och passiv i den meningen som du gör. De är en antinomi som är meningslös utan båda termerna, passivitet kan endast förstås tillsammans med sin motsats aktivitet. Nu menar ju jag, som du vet, att där inte finns några icke-handlingar. Även det att ligga och slappa är att göra något, som Heidegger ju också säger. Just det exemplet skulle alltså med dessa termer behöva skrivas som aktivt (görandet) passiv (verksamhetens karaktär - slappandet), vilket förefaller mig onödigt krångligt. Därför anser jag det endast rimligt att tala om relativ aktivitet och relativ passivitet.
J R Auk skrev:Ser faktiskt inte varför vi ens skall ha kvar begreppen aktiv eller passiv då heller. Åtminstone inte om det som du här kallar "jag".
Precis. Andra ord skulle förmå göra jobbet bättre. Likväl måste vi ju göra bruk av dem just för att kunna tänka oss bortom dem, och se behovet av andra uttryckssätt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Stanna upp och läs vad jag skriver för fan. Jag skrev explicit att varken en rörelse eller en vilja kan ha frihet som en egenskap. Rörelsen kan vara fri från något (någon partikulär inskränkning, alltså ting som står i vägen för rörelsefriheten, till exempel en fotboja), men kan aldrig i sig vara fri (som en egenskap), samma sak med viljan, den kan vara fri från något (någon partikulär inskränkning), inte fri i sig själv. Är du med?
Jag är med, dock ser jag inte hur du kan undvika frågan om vi någonsin kan tala om någonting som fritt. Vilket var poängen
Och vidare så är det att viljan är fri från något (för märk att jag har inte sagt att viljan alltid är fri, den är många gånger enbart driftstyrd tex) det som ger mig skäl att säga att viljan är fri. Jag gör ett normativt påstående om hur vi i relation till språket som helhet skall behandla viljan.
Och här kan man också göra en reservation, och det är en att språket uppfattas olika beroende på aktör. Jag har ju förtydligat att "fri vilja" inte skall betyda, casua sui generis (att viljan har den unika beskaffenheten att den kan skapa ex nihilo, röra sig självt). Däremot så är talet oftast allmänt, och sällan så specifikt, som det blir i "casua sui generis" tex, och i den allmänna kontexten så menar jag att vi bör benämna viljan som fri. Inte för att den har egenskapen att vara fri utan för att det för människan naturligen inte föreligger något hinder för viljan att förrätta sina val i enlighet med det som kallas "jag".
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Jag talar om omständigheterna för viljan, alltså vad som omger den, vilket inverkar på den.
Men då är det ju ingen konflikt här, du talar helt enkelt inte om "fri vilja", eller viljans frihet, utan du talar om en viss (relativ) frihet - som definierar negativt, som avsaknaden av vissa inskränkningar. Men som jag sa redan långt tidigare i tråden så följer det inte av att jag är fri att vilja ett speciellt objekt till exempel att min vilja därmed också skulle vara fri. Jag har helt enkelt inga inskränkningar på att vilja och tillägna/bemäktiga mig något, men ingenstans i det resonemanget har vi något som talar för att viljan därmed skulle vara fri.
Nej konflikten handlar om sättet våra texter möts på och inte mötet i texterna. Eller inte primärt.
Dock så skiljer våra meningar sig åt då jag menar att givet bruket av "fri" så finns det något som talar för att viljan är fri. Den är fri på samma sätt som vi säger att människan naturligen är fri (alltså om inte något förhinder föreligger så rör hon sig i världen, vilken är en förutsättning för rörelse, som valen är en förutsättning för viljan, fritt).
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Vad är tingen du talar om? Vad är egenskaperna du talar om?
Tingen är de "ting" vilka fungerar som inskränkningar och begränsningar för vår frihet, och våra möjligheter att tillägna oss något visst. Egenskapen jag talar om är frihet. Frihet som en egenskap på till exempel rörelsen eller viljan. Det följer som sagt var inte av att jag har möjlighet att göra ett eller annat att min vilja också därigenom skulle vara fri. Faktum är ju, som jag flera gånger visat att tanken på en vilja som är fri och helt obetingad är en ren absurditet.
Och jag menar att det är absurt att säga att viljan för att betecknas med "fri" måste vara helt obetingad. Så du svarar inte direkt, vi kan nöja oss med att konstatera att vi håller olika åsikter om vilken norm vi skall inta. Men då får du allt ta o göra det först, eftersom du svarar på min text, då du annars ger sken av att något tål att diskuteras angående detta.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Så när du sitter där med två exakt lika stora joints, båda med exakt samma mängd tobak och hasch (vad du kan utröna) och med samma avstånd till dig, då kan du inte välja, för hur tas det där beslutet om inte frihet föreligger, alltså inget tvång föreligger.
Nej, det säger jag inte, jag säger att i ett sådant fall så kommer jag mest troligt att gå efter andra kriterier - vilken utav de visar tecken på att vara ett bättre hantverk, estetisk bedömning. Kanske råkar jag för stunden till och med vara sugen på att röka ned mig till apstadiet, så jag tömmer ena jointen och laddar bongkoppen istället, som jag sätter på halsmynningen på en avkapad petflasta som jag sänker under vatten i en hink, och tänder upp med en stormtändare medan jag sakta lyfter flaskan tills den är helt rökfylld och drar hela skiten i en enda lunga. Sen segnar jag ihop på golvet medan det svartnar för ögonen, tar nån minut innan jag kommer på fötter.
Du missar poängen med mitt exempel. Om det var så att din vilja enbart agerade på betingelser, och två val, varav ett måste göras, håller samma betingelser, exakt (jag vet att det är fikonaktigt med sådana resonemang, men det är ett fiktivt överdrivet för att visa på något) i alla avseenden. Estetisk bedömning hjälper dig inte, inte heller din lägesposition, båda kan betraktas i sin helhet från en och samma punkt, och enbart från denna punkt, och nås i samma utsträckning med samma lätthet.
Jag tror inte att du vill säga att du inte kommer röka någon av jointarna, och jag tror inte att du vill säga att slumpen beslutar åt dig. Jag ser ingen annan väg då än att det finns ett godtycke, och att det till del är del av "friheten", avsaknaden av tvång, inför valet.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Eller har du godtyckliga tvång nu helt plötsligt? Är det den där satans demonen jag hört nån snöig gubbe från Amsterdam tala om som är där och rycker i trådarna lite hur han vill?
Våra preferenser, som är situationsspecifika i betydande utsträckning, är helt klart ett slags tvång. Hade du verkligen den här förmenta frihet du talar om så torde du väl besitta förmågan att sexuellt attraheras av precis vad som helst, bara för att du viljar det? Det finns ju inget tvång inblandat, annat än det din vilja ålägger dig, så varför tror jag att du inte kommer svara ja?
Faktum är att jag i väldigt stor mån har det. Eller, jag attraheras inte, men det är inte mina känslor jag väljer inför, känslor väljer jag med. Det är världen jag väljer inför. Och i världen kan jag föreställa mig en ful sate som snygg inför mitt inre öga, och med tillbörlig träning ståndaktigt och kraftfullt agera.
Det är bara att ta bögporrskådisar som exempel, jag har hört minst en beskriva just ett sådant förfarande då han av känslan inte gavs preferenser för män.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Om det beror på ditt faktiska rörelseschema så är du inte begränsad när du inte rör på dig, eller hur? Alltså kan det inte vara rörelseschemat, det faktiska, utan den potential som söker realiseras som det hänger på att vi kallar det fritt eller inte. Annars är du där du mena att jag hamnade, att den som är fängslad är mer fri, då rörelsen inte når någon vart och ingen inskränkning kan vara, än den som rör sig men under begränsningar, av sin fysik och rummet och dess egenskaper, ex gravitation, är.
Nej, jag skulle säga att min rörelse är ofri om den stöter på ett hinder när den är faktisk. Om jag springer in i en vägg t.ex. så har ju uppenbart min rörelse fått ett slut, en inskränkning. Men en rörelse som faktiskt inte existerar, utan blott är potentiell kan väl vare sig vara fri eller ofri. I den mån man vill realisera en rörelse som är omöjlig genomföra på grund av t.ex. rummets begränsningar, så kan man säga att möjligheten till just en specifik rörelse inte tillåts under rådande förutsättningar. Men det gör inte rörelsen ofri, inte heller gör det rörelsen fri i sig bara för att vi inte förmår föreställa oss att något skulle hindra en sådan rörelse om vi skulle utföra den.
Alltså är du bara ofri om bojjorna är lite lösa så att de förhindrar dig att röra dig. Om de däremot är absoluta i sin natur så att de omöjliggör dig att röra dig så är du inte ofri? Låter konstigt. Och detta kan du inte motsäga om inte rörelse som potential existerar i förhållande till talet om rörelseofrihet, eller rörelsefrihet. Det hela hänger på att du kan ha ett rum och något i rummet som begränsar dig.
Det hela är en semantisk fråga. Och jag kan gå med på att vi slutar bruka språket på felaktigt, missledande sätt, men börja du då så följer jag. Annars ser jag inte hur vi når en normativ slutsats om hur vi bör bruka språket. Då lämnar vi bara till godtycket att bestämma när och när inte ett visst bruk av ett visst ord är brukligt. (vilket ju frågan här handlar om)
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Jag ser dig hävda det, men jag ser inte varför. Utveckla istället varför det inte är absurt att tala om friheter överhuvudtaget. Jag är än inte nöjd med hur du motiverar ditt språkbruk!
Det är fullt befogat, anser jag, att tala om specifika friheter, som friheter från diverse inskräningnar. Både du och jag är fria från fängelse i talandes stund. Och ett sånt påstående ser jag inget problematiskt med. Men att säga att du och jag är fria, och inget mer, som talade vi om egenskaper på våra personer ser jag alls inte hur det skulle kunna vara motiverat. Måste säga att jag blir glad över några tendenser jag skönjer i ditt tänkande i den här diskussionen, måhända för att vi (i någon, om än kanske liten, mån tycks vi närma oss varandra här).
Språket brukas inte enbart om fakticiteter utan vi förhåller oss alltid till potentialiteter, det har du själv påpekat genom Derrida flertalet gånger. Så jag ser inte hur det här befogar någonting. Se ovan istället hur jag motiverar bruket av "frihet" i förhållande till vilja och visa på en skillnad (eller erkänn våra olikheter).
Angående närmandet, jag anstränger mig ju för att sätta ord på tankarna som du accepterar, men mycket förändring i tanken är det inte
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Du säger ju rätt ut nu att för att viljan skall vara fri skall det föreligga något annat än när andra fenomen är fria. Rörelsen är fri när den inte förhindras, den saknar inte frihet bara för att det är objektet som rör sig, och skapar rörelsen. Fallet är väl fortfarande fritt fastän det inte är det fallande som sätter igång rörelsen?
Nej jag säger att rörelsen kan vara fri från vissa partikulära inskränkningar, men aldrig alla, men att det inte betyder att rörelsen är fri i sig, bara att den är, som sagt, fri från vissa partikulära inskränkningar. Samma sak med viljan (även om jag nu har problem med viljan som sådan, men den diskussionen kan vi ta en annan gång, framöver). Samma sak med fallet, det kan sakna en hel del inskränkningar, men gör det fallet i sig fritt? Vad skulle ens en sådan utsaga betyda som att ett fall är fritt? Fritt att göra vad då? Inte fritt att göra nånting, alltså är inte fallet fritt, utan fritt från vissa partikulära inskränkningar. Alltså skillnad på fri (egenskap) och fri från (relation till olika inskränkningar). Jag faller friare än den som som har sin fallskärm redan utfälld. Så skulle jag uttrycka mig, och det synes vara det riktiga sättet att uttrycka sig.
Och om inga partikulära inskränkningar föreligger, alltså inget finns som kan göra något ofritt, kallar vi inte det för fritt då? Inte som en egenskap, men i relation till det tänkta? Är det inte så vi hela tiden brukar vårat språk?
Varför ens tala om viljan som fri? Därför att de har påståtts att den är ofri. Frågan uppstod när man började kontemplera människan som en maskin, innan frågade man sig bara hur det kunde komma sig att man agerade mot sin vilja. Det antogs att vilja betydde "fri" vilja.
Ring Gröna Lund för övrigt, på de satarna, jag har hört att de förbistrar språket så att vi inte längre kan göra meningsfullt vad fan det är som sägs. Kanske till och med Lisseberg är inblandade i komplotten, men det får du fråga de i framstjärten residerade.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Nej när jag talar om en fri vilja så menar jag att vi presenteras en rad olika saker men väljer en specifik, fastän vi in i det sista hävdar att vi kunde tagit en annan. Det är inte att vi inte väljer de andra, även om det kan vara ett utslag av fri vilja, som när jag tex inte väljer alls, väljer att inte välja.
Jag tycker du mystifierar förnuftet, och tänker dig det som något autonom själslig kraft. Och i det där resonemanget har vi den där kontrafaktiska hypotesen ("jag hade kunna göra si eller så istället"), men märk väl att det är strikt fiktioner, inte något faktisk. Vad gäller det faktiska så sker det på ett sätt, precis det som sker, och kan därför inte ha skett på något annat sätt, om vi inte ska börja ger våra fantasier samma ontologiska status som den verkliga existensen själv.
Nej det är det att du förutsätter att jag när jag talar om själ talar om ett metafysiskt subjekt, det är att förutsätter att jag talar om viljan som något som skapar något snarare än koordinerar det som föreligger till ett av flera möjliga. Eller säger du att ingen möjlighet finns? Då är du determinist.
Jag säger inte viljan vara autonom, jag säger den likt seglet spänns mot vinden för att anlägga en hastighet och rodret skär vattnet för att ange en kurs, viljan urskiljer mellan det som betingar den för att göra det samma för vårat agerande. Det är inte mystiskt utan helt naturligt. Att inte anta viljan ha den funktionen tycker jag är att mystifiera hela medvetenheten.
Vad det gäller det faktiska så har jag redan påpekat att det är en fundamental skillnad i att säga att jag kunde ha gjort och jag kan göra. Viljan handlar om det som ännu inte realiserats, det som ses som en potential och föreligger agerandet. Viljan, som i val jämfört med ånger, har inget med det som varit att göra. Viljan som en funktion för organismen kan bara vara relevant för det som komma skall och inte det som faktiskt föreligger. Därav hela den här projektionsapparaten av representationer och fakulteter för föreställningar i fantasi och minne, något annat tycker jag är absurt och du får förklara varför det som verkar vara en homonculus som nedtecknar historien skulle residera där det rör på sig.
Det hela handlar om vi är betvingade eller inte.
Talar man i en sån mening så är viljans frihet en tautologi. Vi kan ju alltid vilja nåt (förvisso inte vad som helst, men det spelar i denna mening ingen roll), för ingen kan rimligtvis gå in i din hjärna och släcka dina önskningar.[/quote]
Klart att man kan, inte genom att ta bort en önskning utan att ersätta den med en annan, men om jag förleder dig att tro att det du ville realisera inte är möjligt så kallar jag det att jag har förhindrat din vilja, och gjort den ofri. På samma sätt som kroppen och dess känslor, när de inte är tempererade på rätt sätt, sätter käppar i hjulen för det som förnuftet i föreställningen ordinerar för oss.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Får väl påpeka det igen.
Varför är marknaden fri när den är betingad men inte betvingad, men viljan inte fri för att den är betingad?
Är marknaden fri? Den frihet vi talar om där är väl en viss relativ frihet, en frihet för bemedlade människor att göra och göra sig av med pengar. Det betyder förstås inte att marknaden i sig är fri. Vad skulle det ens betyda att marknade var fri? Fri från vad? Fri från statliga ingripanden i den verksamhet som sker i och kring marknaden. Marknaden är fri från något specifikt, men den är inte därmed fri i sig.
Poängen är bara att vi talar om den som fri, och att jag menar att den friheten, att den lyder under sina egna lagar och inte störs av en yttre aktör, en specifik aktör, är analog det vi kallar viljans frihet.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Passiv betraktare är jag absolut inte, anledningen till att du förstår det så är för att du håller fast vid det metafysiska subjektet (själen). Jag är ständigt inbegripen i handling, min värld är en praktik, en värld av handling. Det perspektivet anser jag mest fruktbart.
Vilken saftig salva retorik Avantgardet.
Retorik? Jag förstår ärligt inte vad du menar med passiv betraktare, jag har ingen liten homonculus i mig som sitter och bevittnar skådespelet. Jag är mina handlingar, inte en inre själ eller medvetande som sitter innanför och drar i spakar. Jag är en handlande process. En praxis. Varför kallar du det retorik? Och inte bara retorik utan en "saftig salva retorik"?
Därför att du flyr diskussionen om hur vi normativt bör forma språket genom att peka på hur du menar att saker är. Jag har redan sagt att det kan motivera ett visst språkbruk men att vi då får vara konsekventa. Eller skall traditionerna nu helt plötsligt vara godtyckliga? Vad hände med att ställa sig kritisk och motivera? Godtycke kan väl aldrig gälla som motivation för det ena eller det andra?
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Till att börja med, vad besvarar du? Den semantiska frågan? Den normativa?
Du blandar hej vilt vad jag kan se.
Vad jag besvarar var din fråga om jag betraktade mig som passivt bevittnandes livet som ett skådespel. Men jag säger ju tvärtom att vi alltid är inbegripna i skådespelet, som aktörer.
Påståendet gällde hela texten, sammanhanget, och inte bara det här specifika du drar fram.
Aktören du talar om är i sådana fall en som inte kan fly manus, och då bekänner du dig till determinismen enligt mig. Är du en agerande aktör, eller är du aktören som agerar?
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Sen vad är det här jag du talar om, varför hålla fast vid det språkbruket. Varför inte säga praktiken ombesörjer sig självt? Om du så prompt vill ha bort det metafysiska subjektet så får du väl rensa lite i det egna bruket.
Det är en bra invändning, men det beror förstås på vem jag talar med, och vilka förkunskaper jag förväntar mig hos den. Jag kan se ett pragmatiskt värde att ibland tala på sätt som jag själv anser inte håller streck. Det kan ha ett pedagogiskt värde likaså. För att ett samtal skall fungera och utbyte uppstå så måste man ju finna nåt slags gemensam grund att stå på.
Då vill jag ge dig kritik, för nu benämner jag dig med namn och då vill jag att du överlever stunden och inte enbart är det som alltid rör på sig.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Aktiv men inte verkande, aktiv men betingad ovillkorligt. Aktiv i det att det sker, som om det inte skulle kunna ske.
Vet inte om jag skrev det här nyss, men jag vill inte tala om aktiv och passiv i den meningen som du gör. De är en antinomi som är meningslös utan båda termerna, passivitet kan endast förstås tillsammans med sin motsats aktivitet. Nu menar ju jag, som du vet, att där inte finns några icke-handlingar. Även det att ligga och slappa är att göra något, som Heidegger ju också säger. Just det exemplet skulle alltså med dessa termer behöva skrivas som aktivt (görandet) passiv (verksamhetens karaktär - slappandet), vilket förefaller mig onödigt krångligt. Därför anser jag det endast rimligt att tala om relativ aktivitet och relativ passivitet.
Att ens tala om vilja är för mig att inbegripa sig i den normativa diskussionen om rätt och fel i handlandet, oavsett om det handlas eller vi handlar, vilken knappast kan förutsätta att enbart det som sker existerar, då det i sådana fall enbart verkar vara ett tidsfördriv.
Just för att du alltid är aktiv, ontologiskt instämmer jag i att slappandet även det är en aktivitet, så finns det plats för distinktionen av aktivitet och passivitet, vilket egentligen inte är annat än normativa utsagor om vad som bör göras. Och bör göras är egentligen en utsaga om vad som ses kunnat vara. Om vi nu skall undvika det illusoriska potentiella och istället förankra det i det faktiska.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Ser faktiskt inte varför vi ens skall ha kvar begreppen aktiv eller passiv då heller. Åtminstone inte om det som du här kallar "jag".
Precis. Andra ord skulle förmå göra jobbet bättre. Likväl måste vi ju göra bruk av dem just för att kunna tänka oss bortom dem, och se behovet av andra uttryckssätt.
Som du ser håller jag inte med dig. Bara att erkänna att vi har idéer, är beskaffade så att projektioner, om framtiden och hur förändringen kan realiseras, är förestående. Och det faktiskt.
(fan vilka jättebibbor det blir, nu får vi skärpa till oss
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Det är bra att du finns Auk, så man tvingas tänka till emellanåt. Men jag vill nog påstå att det finns en fundamental självmotsägelse i ditt sätt att karakterisera den fria viljan. Du vill å ena sidan inte medge det impulsstyrda någon koppling till den fria viljan (case in point: "... jag har inte sagt att viljan alltid är fri, den är många gånger enbart driftstyrd tex"), men det kan å den andra inte vara så att blott avståndet i tid skulle göra viljan fri. Det är som genomgick driften nåt slags mystifikation när den passerar det kognitiva maskineriet. Allt som vi tillägnar oss sker genom att vi först gör oss en föreställning om det som eftersträvas. En representation av det viljade. Det är så vi får reda på vad vi viljar. Vilja är mer eller mindre identiskt med drift, åtminstone i mitt vokabulär - hur du tänker här är jag inte säker på. Det förefaller mig alltså som att du vill påstå att om den utlovade tillfredsställelsen ligger längre ifrån oss i tid så genomgår den naturbundna driften denna förvandling till fri vilja. Men jag ser inte varför, eller hur denna metamorfos är möjlig.
Jag noterar med andra ord att du gör en distinktion mellan våra drifter å ena sidan (känslosfären antar jag), och viljan å den andra (förnuftssfären måhända). Det ena betraktar du som nåt impulsliknande, det andra som övervägt och reflekterande. Kropp och Ande. Jag kan alls inte känna igen mig i de (klassiska) kategorierna. De här två sakerna vill jag alltså att du elaborerar. Dels viljans natur, i relation till drifterna, och dels den här distinktionen mellan å ena sidan kropp (med allt som hör dit) och å den andra själ (och allt vad där tillkommer). Kanske borde vi lyfta ur det och ta det som en egen tråd? Som det är nu så har vi så radikalt olika sätt att närma oss sakfrågan att konsensus är fullkomligt omöjligt att nå.
Nåväl, det normativa anspråket förstår jag inte riktigt. Du hävdar ju som bekant: "att vi bör benämna viljan som fri. Inte för att den har egenskapen att vara fri utan för att det för människan naturligen inte föreligger något hinder för viljan att förrätta sina val i enlighet med det som kallas 'jag'." Varför inte nöja sig med att kalla detta för en frihet, en allmän frihet, som inte alls behöver ha något med viljans karakteristik att göra? Jag förstår alls inte varför man från detta skulle gå över till att tala om viljans karakteristik, vilket är precis vad man gör i denna gest. Att jag är fri att göra på det ena eller andra sättet säger väl ingenting om naturen hos mitt viljande? Det säger väl endast nåt om de betingelser under vilka jag har att handla? Så även om du hävdar att du inte talar om något casua sui så förefaller det likväl i det senare skedet vara exakt vad du talar om likväl. Vi är båda överens om att det inte handlar om något som rör sig själv, är sin egen orsak osv., alltså ingen absolut frihet (inte heller i den andra meningen, i vilken den absoluta friheten leder till den absurda slutsatsen att inget alls kan väljas eller viljas). Då tycks det åtminstone mig som att vi på en gång torde vara mer försiktiga, och kanske gardera oss med citationstecken, likt: "fri" vilja. Om det är tillräckligt eller inte, ja, det är väl vad vi diskuterar.
Vad jag menar med att du slåss mot den klassiska formalismens problem blir tydligt i det följande:
Jag missar säkerligen poängen med ditt exempel eftersom jag menar det vara befängt, och anti-realistiskt. Inget i den faktiska världen skulle någonsin kunna vara på det sätt som ditt exempel vill ha det till. Det existerar alltid skillnader, och om det inte gör det så är det ju inte två objekt vi har framför oss utan ett och detsamma, eller hur? Så långt vad gäller objekten, av vilka ett skall väljas. Vad sen gäller detta med väljandet som sådant så är det lika galet. Jag menar kort sagt att du reducerar verkligheten till en modell som inte rättvist återspeglar den komplexitet som vi har att göra med. Jag ser inte en sådan reduktion som något önskvärt, tvärtom! Herakleitos har rätt i att vi stiger och inte stiger ned i samma flod två gånger. Detta problem har du aldrig tagit dig förbi, och det är just för att du betraktar förändring som något som tillkommer efteråt och inte något som redan från början konstituerar varat. Du måste utgå från förändring, inte göra halt vid den som vid en ändpunkt. Detta är dialektikernas stora förtjänst (Hegel och Marx). Men vidare:
Det du (något godtyckligt) kallar för godtycke här skulle jag snarare påstå vara olika, mer eller mindre synliggjorda, beslutsgrunder som beror av, och bottnar i, de specifika betingelser som vi finner i den partikulära situationen. Så fort jag dras till att handla på ett eller annat sätt så finns där något som uppenbarligen pockar på min uppmärksamhet. Det säger (som sagt) något om mina preferenser i den stunden, men det säger fortfarande inget om min viljas natur. Tror vi stannar där för tillfället.
Jag noterar med andra ord att du gör en distinktion mellan våra drifter å ena sidan (känslosfären antar jag), och viljan å den andra (förnuftssfären måhända). Det ena betraktar du som nåt impulsliknande, det andra som övervägt och reflekterande. Kropp och Ande. Jag kan alls inte känna igen mig i de (klassiska) kategorierna. De här två sakerna vill jag alltså att du elaborerar. Dels viljans natur, i relation till drifterna, och dels den här distinktionen mellan å ena sidan kropp (med allt som hör dit) och å den andra själ (och allt vad där tillkommer). Kanske borde vi lyfta ur det och ta det som en egen tråd? Som det är nu så har vi så radikalt olika sätt att närma oss sakfrågan att konsensus är fullkomligt omöjligt att nå.
Nåväl, det normativa anspråket förstår jag inte riktigt. Du hävdar ju som bekant: "att vi bör benämna viljan som fri. Inte för att den har egenskapen att vara fri utan för att det för människan naturligen inte föreligger något hinder för viljan att förrätta sina val i enlighet med det som kallas 'jag'." Varför inte nöja sig med att kalla detta för en frihet, en allmän frihet, som inte alls behöver ha något med viljans karakteristik att göra? Jag förstår alls inte varför man från detta skulle gå över till att tala om viljans karakteristik, vilket är precis vad man gör i denna gest. Att jag är fri att göra på det ena eller andra sättet säger väl ingenting om naturen hos mitt viljande? Det säger väl endast nåt om de betingelser under vilka jag har att handla? Så även om du hävdar att du inte talar om något casua sui så förefaller det likväl i det senare skedet vara exakt vad du talar om likväl. Vi är båda överens om att det inte handlar om något som rör sig själv, är sin egen orsak osv., alltså ingen absolut frihet (inte heller i den andra meningen, i vilken den absoluta friheten leder till den absurda slutsatsen att inget alls kan väljas eller viljas). Då tycks det åtminstone mig som att vi på en gång torde vara mer försiktiga, och kanske gardera oss med citationstecken, likt: "fri" vilja. Om det är tillräckligt eller inte, ja, det är väl vad vi diskuterar.
Vad jag menar med att du slåss mot den klassiska formalismens problem blir tydligt i det följande:
J R Auk skrev:Du missar poängen med mitt exempel. Om det var så att din vilja enbart agerade på betingelser, och två val, varav ett måste göras, håller samma betingelser, exakt (jag vet att det är fikonaktigt med sådana resonemang, men det är ett fiktivt överdrivet för att visa på något) i alla avseenden. Estetisk bedömning hjälper dig inte, inte heller din lägesposition, båda kan betraktas i sin helhet från en och samma punkt, och enbart från denna punkt, och nås i samma utsträckning med samma lätthet.
Jag missar säkerligen poängen med ditt exempel eftersom jag menar det vara befängt, och anti-realistiskt. Inget i den faktiska världen skulle någonsin kunna vara på det sätt som ditt exempel vill ha det till. Det existerar alltid skillnader, och om det inte gör det så är det ju inte två objekt vi har framför oss utan ett och detsamma, eller hur? Så långt vad gäller objekten, av vilka ett skall väljas. Vad sen gäller detta med väljandet som sådant så är det lika galet. Jag menar kort sagt att du reducerar verkligheten till en modell som inte rättvist återspeglar den komplexitet som vi har att göra med. Jag ser inte en sådan reduktion som något önskvärt, tvärtom! Herakleitos har rätt i att vi stiger och inte stiger ned i samma flod två gånger. Detta problem har du aldrig tagit dig förbi, och det är just för att du betraktar förändring som något som tillkommer efteråt och inte något som redan från början konstituerar varat. Du måste utgå från förändring, inte göra halt vid den som vid en ändpunkt. Detta är dialektikernas stora förtjänst (Hegel och Marx). Men vidare:
J R Auk skrev:Jag tror inte att du vill säga att du inte kommer röka någon av jointarna, och jag tror inte att du vill säga att slumpen beslutar åt dig. Jag ser ingen annan väg då än att det finns ett godtycke, och att det till del är del av "friheten", avsaknaden av tvång, inför valet.
Det du (något godtyckligt) kallar för godtycke här skulle jag snarare påstå vara olika, mer eller mindre synliggjorda, beslutsgrunder som beror av, och bottnar i, de specifika betingelser som vi finner i den partikulära situationen. Så fort jag dras till att handla på ett eller annat sätt så finns där något som uppenbarligen pockar på min uppmärksamhet. Det säger (som sagt) något om mina preferenser i den stunden, men det säger fortfarande inget om min viljas natur. Tror vi stannar där för tillfället.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Till att börja med så tycker jag att vi bör titta på vad den här tråden ställer för fråga och vad det är för fråga.
"Den fria viljan, existerar den?"
Det är alltså inte en fråga om vad vilja är, utan det är en fråga om fri vilja existerar, begreppet "fri vilja" är grundlagt innan undersökningen.
Så ser jag det även vara filosofiskt sett på en bredare nivå. Ser vi till historien så kan vi nog finna en gräns där detta absurda, att viljan är fri eller ofri, tar sitt inträde. Jag känner inte till någon av antikens filosofer som dryftade tanken att vi inte styrde över våra val. Man kontemplerade väl avvikelsen, men inte själva förutsättningen.
Under renässans vet jag inte heller någon som ställer sig den frågan. Annat än de som på religiös basis kontemplerar om inte Gud har fastställt allt, och så sägs styra över oss. Men det som skiljer den frågan från den om fri vilja, är att om Gud antas på det sättet så antas att allt är ett verk av gud, och för att livet skall bli meningsfullt så har vi ändå något fritt och det är medgivandet genom vår tro.
Så när uppstår frågan? Det är mig veterligen i anknytning till den naturvetenskapliga framfarten, när det mekaniska universum stipuleras. När Guds närvaro drar sig tillbaka till att vara i begynnelsen, och inte det ständigt närvarande. Och således kom utvecklingen som ledde till det som idag är stipulerandet av slumpen som, inte viljans generator i oss, men genom universum nedlägger vilja i oss i form av determinerade omständigheter.
Så att överhuvudtaget närma sig frågan, eller ämnet, är för mig att sätta upp viljeofriheten som det som råder om vi inte svarar jakande.
Där är det största skälet till att jag inte vill acceptera den avvaktande hållning som du manar till Avantgardet. Just därför att det redan existerar, en mycket läglig och bekväm diskurs, om vilja som något oss givet och i förlängningen ursäktande. Som om livet bara hände oss och dessa fakulteter för förutsägelse enbart var fernissa.
Jag ser det alltså som en gravt antiintellektuell hållning, och kan inte se hur vi tjänar något i förståelse på att avhålla oss från att säga; - Ja fri vilja existera (inte som fri i sig, utan som relativt förhindret förnekar att något sådant föreligger).
Och tittar vi närmre på vad det innebär att säga att vi inte har fri vilja, så innebär det att vi har, något som vill åt oss, drifter eller omständigheter, och alltså inte är det som gör oss i världen. Det om något ser jag förutsätta dualismen, och gör oss distanserade oss själva och vår värld. Det gör oss till "the ghost in the shell" eller den där homonculusen.
Så jag ser det som rimligare att säga att viljan är fri, men friheten inte så mycket värd (om vi vill säga att det börs betvivlas), än att säga att ingen fri vilja kan existera. Det förra leder inte till samma förnekande av kroppen och vår syntetiska enhet i form av "rörelse" i världen.
"Den fria viljan, existerar den?"
Det är alltså inte en fråga om vad vilja är, utan det är en fråga om fri vilja existerar, begreppet "fri vilja" är grundlagt innan undersökningen.
Så ser jag det även vara filosofiskt sett på en bredare nivå. Ser vi till historien så kan vi nog finna en gräns där detta absurda, att viljan är fri eller ofri, tar sitt inträde. Jag känner inte till någon av antikens filosofer som dryftade tanken att vi inte styrde över våra val. Man kontemplerade väl avvikelsen, men inte själva förutsättningen.
Under renässans vet jag inte heller någon som ställer sig den frågan. Annat än de som på religiös basis kontemplerar om inte Gud har fastställt allt, och så sägs styra över oss. Men det som skiljer den frågan från den om fri vilja, är att om Gud antas på det sättet så antas att allt är ett verk av gud, och för att livet skall bli meningsfullt så har vi ändå något fritt och det är medgivandet genom vår tro.
Så när uppstår frågan? Det är mig veterligen i anknytning till den naturvetenskapliga framfarten, när det mekaniska universum stipuleras. När Guds närvaro drar sig tillbaka till att vara i begynnelsen, och inte det ständigt närvarande. Och således kom utvecklingen som ledde till det som idag är stipulerandet av slumpen som, inte viljans generator i oss, men genom universum nedlägger vilja i oss i form av determinerade omständigheter.
Så att överhuvudtaget närma sig frågan, eller ämnet, är för mig att sätta upp viljeofriheten som det som råder om vi inte svarar jakande.
Där är det största skälet till att jag inte vill acceptera den avvaktande hållning som du manar till Avantgardet. Just därför att det redan existerar, en mycket läglig och bekväm diskurs, om vilja som något oss givet och i förlängningen ursäktande. Som om livet bara hände oss och dessa fakulteter för förutsägelse enbart var fernissa.
Jag ser det alltså som en gravt antiintellektuell hållning, och kan inte se hur vi tjänar något i förståelse på att avhålla oss från att säga; - Ja fri vilja existera (inte som fri i sig, utan som relativt förhindret förnekar att något sådant föreligger).
Och tittar vi närmre på vad det innebär att säga att vi inte har fri vilja, så innebär det att vi har, något som vill åt oss, drifter eller omständigheter, och alltså inte är det som gör oss i världen. Det om något ser jag förutsätta dualismen, och gör oss distanserade oss själva och vår värld. Det gör oss till "the ghost in the shell" eller den där homonculusen.
Så jag ser det som rimligare att säga att viljan är fri, men friheten inte så mycket värd (om vi vill säga att det börs betvivlas), än att säga att ingen fri vilja kan existera. Det förra leder inte till samma förnekande av kroppen och vår syntetiska enhet i form av "rörelse" i världen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag håller helt och fullt med dig i att naturvetenskapen ställer frågan på helt fel sätt. Där kan man ibland finna tolkningar av den "fria viljan" som ett moment av ren slump, vilket för mig är helt obegripligt. Det är en fri vilja helt utan vilja. Vidare så tänker man sig den här oppositionen mellan determinism och indeterminism, vilket jag också menar vara ganska meningslöst sätt att betrakta saken på. Jag sällar mig inte till något av dessa läger, utan vill hellre att vi ställer frågorna annorlunda. Men jag är inte beredd att kasta våra drifter över bord heller endast i syfte att försvara en föreställning som inte håller - vilket är vad jag tycker du gör. Den linje jag förespråkar är väl allt annat än en antiintellektualism? Jag förespråkar ju att vi tänker om och söker nya beskrivningar. Det är ett arbete som ska till att göras alltså, en ansträngning, inte bara frånsäga sig moraliskt ansvar (som du tycks tro). Tvärtom tycker jag den här vardagsspråksfilosofiska diskursen är höjden av antiintellektualism. Det finns absolut ingenting som säger att det enkla med nödvändighet måste vara det rätta. Det är ju trots allt också du som tillgriper "bekvämligheten" som argument här...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Det är bra att du finns Auk, så man tvingas tänka till emellanåt. Men jag vill nog påstå att det finns en fundamental självmotsägelse i ditt sätt att karakterisera den fria viljan. Du vill å ena sidan inte medge det impulsstyrda någon koppling till den fria viljan (case in point: "... jag har inte sagt att viljan alltid är fri, den är många gånger enbart driftstyrd tex"), men det kan å den andra inte vara så att blott avståndet i tid skulle göra viljan fri. Det är som genomgick driften nåt slags mystifikation när den passerar det kognitiva maskineriet. Allt som vi tillägnar oss sker genom att vi först gör oss en föreställning om det som eftersträvas. En representation av det viljade. Det är så vi får reda på vad vi viljar. Vilja är mer eller mindre identiskt med drift, åtminstone i mitt vokabulär - hur du tänker här är jag inte säker på. Det förefaller mig alltså som att du vill påstå att om den utlovade tillfredsställelsen ligger längre ifrån oss i tid så genomgår den naturbundna driften denna förvandling till fri vilja. Men jag ser inte varför, eller hur denna metamorfos är möjlig.
Jag noterar med andra ord att du gör en distinktion mellan våra drifter å ena sidan (känslosfären antar jag), och viljan å den andra (förnuftssfären måhända). Det ena betraktar du som nåt impulsliknande, det andra som övervägt och reflekterande. Kropp och Ande. Jag kan alls inte känna igen mig i de (klassiska) kategorierna. De här två sakerna vill jag alltså att du elaborerar. Dels viljans natur, i relation till drifterna, och dels den här distinktionen mellan å ena sidan kropp (med allt som hör dit) och å den andra själ (och allt vad där tillkommer). Kanske borde vi lyfta ur det och ta det som en egen tråd? Som det är nu så har vi så radikalt olika sätt att närma oss sakfrågan att konsensus är fullkomligt omöjligt att nå.
Det hela handlar enbart om en distinktion av att "val" enbart kan vara det som följer på något reflekterat över. Valet måste vara förförstående för att kunna göras. Annars säger vi att allt agerande är val, och det blir begreppsligt snårigt då det blir svårt att separera om benens rörelse är en rörelse eller en uppsjö av flera. Samt det synes mig missvisande att säga att vi rörde på handen för att vifta bort flugan i sömnen, eller smetade raklödder på näsan för att vi ville det. Bättre är att inte blanda in val inför det agerandet. Där bör vi bara inse att vi har mer eller mindre autonomi. Så för att behålla begripligheten i språket menar jag oss göra bättre att säga att fri vilja kräver val, som kräver reflektion, vilket kräver projektion (att virtuellt föreställa sig det som komma skall).
Vi säger ju oss inte vilja andas? Det är väl inte det vår vilja nyttjas till, och det vi vill peka på med "vilja"?
Jag är alltså slarvig då jag säger att det är viljan som är driftstyrd, då det snarare är så att det inte ens föreligger ett val. Jag borde inte flyta så mellan ett specifikt "vilja" och ett mera allmänt "vilja".
Avantgardet skrev:Nåväl, det normativa anspråket förstår jag inte riktigt. Du hävdar ju som bekant: "att vi bör benämna viljan som fri. Inte för att den har egenskapen att vara fri utan för att det för människan naturligen inte föreligger något hinder för viljan att förrätta sina val i enlighet med det som kallas 'jag'." Varför inte nöja sig med att kalla detta för en frihet, en allmän frihet, som inte alls behöver ha något med viljans karakteristik att göra? Jag förstår alls inte varför man från detta skulle gå över till att tala om viljans karakteristik, vilket är precis vad man gör i denna gest. Att jag är fri att göra på det ena eller andra sättet säger väl ingenting om naturen hos mitt viljande? Det säger väl endast nåt om de betingelser under vilka jag har att handla? Så även om du hävdar att du inte talar om något casua sui så förefaller det likväl i det senare skedet vara exakt vad du talar om likväl. Vi är båda överens om att det inte handlar om något som rör sig själv, är sin egen orsak osv., alltså ingen absolut frihet (inte heller i den andra meningen, i vilken den absoluta friheten leder till den absurda slutsatsen att inget alls kan väljas eller viljas). Då tycks det åtminstone mig som att vi på en gång torde vara mer försiktiga, och kanske gardera oss med citationstecken, likt: "fri" vilja. Om det är tillräckligt eller inte, ja, det är väl vad vi diskuterar.
Detta är i det mesta besvarat i föregående post. Men jag tycker att vi måste innefatta kontexten som en sådan har fråga kan ställas inom inför vårt normativa bedömande om hur vi bör svara. Avfärdar vi viljans frihet så säger jag att vi måste avfärda hela frågan, långt innan den ställdes. Och där har vi problemet att den är ställd. Och valet mellan de två redan är förestående och kan inte motas.
Avantgardet skrev:Vad jag menar med att du slåss mot den klassiska formalismens problem blir tydligt i det följande:J R Auk skrev:Du missar poängen med mitt exempel. Om det var så att din vilja enbart agerade på betingelser, och två val, varav ett måste göras, håller samma betingelser, exakt (jag vet att det är fikonaktigt med sådana resonemang, men det är ett fiktivt överdrivet för att visa på något) i alla avseenden. Estetisk bedömning hjälper dig inte, inte heller din lägesposition, båda kan betraktas i sin helhet från en och samma punkt, och enbart från denna punkt, och nås i samma utsträckning med samma lätthet.
Jag missar säkerligen poängen med ditt exempel eftersom jag menar det vara befängt, och anti-realistiskt. Inget i den faktiska världen skulle någonsin kunna vara på det sätt som ditt exempel vill ha det till. Det existerar alltid skillnader, och om det inte gör det så är det ju inte två objekt vi har framför oss utan ett och detsamma, eller hur? Så långt vad gäller objekten, av vilka ett skall väljas. Vad sen gäller detta med väljandet som sådant så är det lika galet. Jag menar kort sagt att du reducerar verkligheten till en modell som inte rättvist återspeglar den komplexitet som vi har att göra med. Jag ser inte en sådan reduktion som något önskvärt, tvärtom! Herakleitos har rätt i att vi stiger och inte stiger ned i samma flod två gånger. Detta problem har du aldrig tagit dig förbi, och det är just för att du betraktar förändring som något som tillkommer efteråt och inte något som redan från början konstituerar varat. Du måste utgå från förändring, inte göra halt vid den som vid en ändpunkt. Detta är dialektikernas stora förtjänst (Hegel och Marx). Men vidare:J R Auk skrev:Jag tror inte att du vill säga att du inte kommer röka någon av jointarna, och jag tror inte att du vill säga att slumpen beslutar åt dig. Jag ser ingen annan väg då än att det finns ett godtycke, och att det till del är del av "friheten", avsaknaden av tvång, inför valet.
Det du (något godtyckligt) kallar för godtycke här skulle jag snarare påstå vara olika, mer eller mindre synliggjorda, beslutsgrunder som beror av, och bottnar i, de specifika betingelser som vi finner i den partikulära situationen. Så fort jag dras till att handla på ett eller annat sätt så finns där något som uppenbarligen pockar på min uppmärksamhet. Det säger (som sagt) något om mina preferenser i den stunden, men det säger fortfarande inget om min viljas natur. Tror vi stannar där för tillfället.
Jag vet att det är orimligt, därav sa jag att de var fikonaktiga exempel. Men de skulle kunna simuleras i oerhört stor grad av att du bjöds dessa, och inte så att säga fick komma i direkt beröring med dem.
Det du verkar peka på är att du har vissa vanor, vissa i karaktären nedlagda preferenser, mer eller mindre synliggjorda beslutsgrunder. Är det inte mer eller mindre synliggjorda föreliggande val? Om vi väljer att säga att du har fri vilja, bör vi då inte kalla vana för val, så länge frågan om varför vanan föreligger inte svaras med att du inte reflekterat över det innan? Alltså om du inte menar dig se någon möjlighet att det kunde vara annorlunda.
Är det verkligen en drift som får dig att alltid välja vänster framför höger om allt annat är lika? Är det inte ett förestående val som du faller tillbaks på?
Jag tycker inte att vi gör oss en otjänst när vi delar upp varat, för som du vet så förflyter tiden till synes obemärkt fram tills den gör halt vid saker som ställs till sin spets. Så även om varat i sig konstitueras av det som alltid rör på sig så är det inte vår värld. Vår värld i fråga om vad vi väljer är en värld som kan stanna upp frysa till, stunden kan dras ut närmast i det oändliga.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster