J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Fegt Auk, men jag ser inget problem för min del. Det faktum att vi inte kan tala om nån värld utanför språket har aldrig implicerat att där inte skulle finnas någon värld utanför språket. Jag har aldrig hävdat att språket är världen (eller: = världen), nej, jag har uttryckligen sagt att språket upplåter världen, vilket är nåt annat. Vill du göra ett försök nu? Hur skapar språket världen (vilket ju är en helt annan fråga)?
Det var väl inte riktigt vad jag frågade? Men, men.
Om det då finns en värld utanför språket så kan väl en abstraktion peka mot något faktiskt. Och det även om det inte är du som gör den? Det är egentligen min enda poäng rörande det.
Det jag inte förstår är hur detta
pekande skulle kunna gå till. Låt oss ta ett ord, vilket som helst, säg en "distpedal". Hur skulle nu detta ord bära sig åt för att peka, och på exakt vad skulle det peka? På ett bestämt objekt? Vilket märke/tillverkare skulle det vara på den distpedalen? Osv. Snarare måste det väl vara så att "distpedal" förstår jag genom att jag har en föreställning om något, något som jag förstår i begrepp. En distpedal kan jag alltså beskriva, jag vet vad en distpedal är, för att jag har de begrepp som jag behöver till ändamålet. Eller? Du får gärna elaborera den där pekidén.
J R Auk skrev:Problemet med begrepp som "metafysik", särskilt när man förknippar det med "abstraktioner" eller "idealiteter" är att det ger en snabb utväg för att inte bemöta andra. Åtminstone om man rör sig i den populära språkliga diskurs som är norm idag. Därför måste vi tillåta oss att använda begreppen på flera sätt om vi skall nå meningsfull kommunikation. Vi måste vara välvilliga i vår tolkning, inte dogmatiskt hänga fast vid vår definition av begreppen.
Jag håller förstås alls inte med dig i det. Det finns givetvis mer och mindre rimliga metafysiska antaganden, och antaganden måste göras om vi alls skall kunna säga något alls. Däremot kan jag hålla med om att jag kanske är kategoriskt avfärdande när det gäller en viss typ av metafysik. Grejen är att jag vet att du har möjlighet att begripa också den politiska dimensionen, och ditt moraliska ansvar, så jag ställer högre krav på dig än andra. Är ännu djävligare mot mig själv. Så jag tycker inte synd om dig.

Vet också att du betraktar vissa saker som trams, så tycker egentligen inte heller att du, din djävla kolsupare, ska vara så snabb att kasta sten. Fast visst, vill vi ta oss förbi t.ex. Derridas och dekonstruktionens/poststrukturalismens invändningar mot det metafysiska projektet så måste vi ju möta dem. Jag skulle gärna ägna mig åt ett sånt projekt endast för utmaningens skull. Vad ska man annars slå ihjäl tiden med? Däremot kan man inte vifta bort dem, låtsas som att de aldrig har inträffat. De måste tas på allvar, det går inte bara släta över.
J R Auk skrev:Vad det gäller idealismen så måste vi väl om vi skall bedöma dess giltighet anlägga deras betraktelsesätt (terminologi, antaganden osv) och sedan jämföra dessa med varandra och sedan med verkligheten.
Varsågod! De idealister jag läst har jag i ett väsentligt avseende alltid ansett ha fått det hela om bakfoten, även om de kan säga mycket annat som jag kan instämma med. Att tala om en "idealism" kan förstås bli svårt, och vet inte hur vi skulle kunna hoppas på att enas om något sådant. Men vill du göra ett försök är du förstås välkommen. Skulle garanterat bli rätt kul. Jag menar emellertid att det är just sådana diskursiva gester, som att göra avkall på alla nyanser för att få in i en viss liten låda (samla under ett och samma begrepp, alla skillnader till trots), är att bara vifta undan, och inte ta på allvar. Det är på sätt och vis att kategoriskt avfärda också det, som jag ser saken. För man abstraherar, begreppet utgör här ett slags "medeltal" som ingen enskild (som faller under begreppet) svarar mot men som ändå skall representera dem allihop (vill vi förresten inte tala om något verkligt, snarare än en taskig förfalskning, eller genomblek kopia?). Det är ett implicit våld i den gesten. Håller du inte med?
J R Auk skrev:Poängen jag ville lyfta fram var att idealisten inte säger; -se vi ser världen och från den så vet vi att världen har svarat mot något, genom negationen når vi det riktiga.
Inte ens Descartes? Är det inte så att han genererar en evig tänkande substans i metafysikens höjder, och sen däruppifrån ser ner på skenet som är den dödliga materiella tillvaron? Gör inte också Platon detta? Hur går man tillväga på rent positivistiskt manér med ett idealistiskt systembygge?
J R Auk skrev:Platon saknade väl en psykologisk modell för sambanden som förbinder rött med rött, och stort med stort, och förlade därför sambandet utanför människan, som saker i sig själva. Nu kan vi peka på den psykologiska teorin och säga att den stämmer bättre med vår upplevelse av världen. Men vi kan väl inte säga att det inte finns något idealting för att det är absurt, eller att det inte finns eftersom vi redan har faktiska ting. Det är väl en jävla krass metod för att avfärda idévärlden?
Nu tycker jag ju inte att det är en rättvisande beskrivning av vad jag gör här, inte heller tror jag att vi har nåt slags representationer inne i huvudet (en kylskåpsidé för kylskåp, en chokladsmaksidé för chokladsmak osv.) som svarar mot något "där ute". Men det får vi ta en annan gång. Börjar bli hungrig.
J R Auk skrev:Vad det gäller Descartes så insåg han att sinnena inte är tillförlitliga, och att världen ges genom sinnena. Så han sökte ett sätt att slippa skepticismen, metoden är där för att upplösa sig själv, redan från början. Jag ser inte att du kan diskvalificera honom på det sätt som du gör. Han börjar ju som du precis i vad den empiriska världen ger honom. Att säga att han förutsätter den yttre världen är att gravt misstolka honom i min mening. Han förutsätter att vi har en bild av den yttre världen, och han frågar sig om den bilden representerar något eller om det är något av sig självt, eller av oss, eller den onda anden.
Ja, fast han stannar ju inte där heller, det blir ju i slutändan något av Gud. Ämnar inte här och nu dekonstruera Descartes, som att jag ens skulle vara tillräckligt insatt i honom, men det är ju inte direkt en smidig lösning det där med hypofysen, eller vad fan det nu är, som nod och sambandscentral mellan två radikalt olika substanser varav den ena deterministisk och den andra indeterministisk. Tycker man kan nöja sig med att påpeka att han är osannolik. Vi har bättre beskrivningar att tillgå.
J R Auk skrev:Hur idévärlden kan tänkas skapa materia är en barnlek att ge en förklaring till, att få den rimlig i ljuset av vad vi håller för föreställningar om världen är det som är svårt. Materien för en idealist är ju bara närvarande för att det finns ett subjekt som tänker sig den. Den är substans enbart då någon tänker sig den, därav Gud hos Berkley som den som upprätthåller världen i vår frånvaro. "Esse est percipi" att vara är att betraktas.
Ja, och samma hos de andra idealisterna, oavsett om det sägs explicit eller implicit.
J R Auk skrev:Kan du ge ett gott skäl varför det inte gäller? Kan du visa mig någonting som är utan att betraktas?
Beror förstås vilka kriterier vi har på argumentationen. Enkelhet hålls för skönhet, i linje med en gammal tradition från Pythagoras, som bekant. Så på basis av det torde du, som menar det estetiska värdet i slutändan vara utslagsgivande, sluta dig till bättre teorier (som förutsätter objektskonstans till exempel). Är lite hungrig som sagt, ledsen om jag inte ger utförligare och bättre svar just nu. Hade tänkt klippa en och sätta mig ned och göra lite musik också.
J R Auk skrev:Och det roliga är att han tycker att materia är en abstraktion. Så du har mer likheter med idealisterna än vad du vill medge

Fast nu ska vi inte låtsas som att hans teori inte lämnar djävligt mycket att önska. Vi får minst lika många frågetecken som svar om vi följer Berkley, måste anta en massa krångliga hjälphypoteser. Sen så är ju själva antagandet redan från början vanskligt. Det att vi aldrig upplevt något när vi inte upplevt det (Esse est percipi), innebär ju inte att upplevelsen orsakar eller skapar det upplevda. Tycker du själv att vi har goda skäl att ge honom rätt?
J R Auk skrev:För att avrunda; då det verkar som om det finns vissa förutsättningar för liv, och med livet dess medvetenhet, bla förnuft, så verkar det som om det kan finnas principer för livet i sig. Vad jag ser kan inte detta avfärdas eller bekräftas, vi måste spekulera i det.
Att det är möjligt att så är fallet ger att det kan finnas en "evig sanning" = "alltid närvarande potentiella relationer", ett slags atomära principer, för förnuftsfakulteter, som logik och matematik.
Och det helt potentiellt materiellt, i alla avseenden av materiell, och inom existensens ramar, dvs faktiskt.
Men är denna princip ett i-sig, eller är den blott något hos det materiella, något som så att säga uttrycks med och genom det materiella? Ser absolut inget skäl att ge dessa negativa begrepp (vilket det är) en positiv existens, som ett i-sig, i någon hemlig avskild sfär som ingen någonsin kan bevista. Förefaller bara djävligt onödigt och otympligt, klumpigt rent av. Tankar är inte ting. Du kommer inte finna någon chokladsmaksidé eller distpedalsidé eller vad än det kan vara, hur mycket du än letar. Ajt, nu pyser jag... out.