Under nästan hela 1900 talet och upp till dagens 2009 så har det funnits en skugga över hela vår existens. Det är inte bara en skugga av krig och våldsamheter, hot om kärnvapen och nya kemiska stridsmedel, terrorism och miljöhot. Inte bara en skugga av föråldrade samhällssystem eller skuggan av nya. Det är skuggan av en dröm om att vi kan göra våra liv lyckligare genom att ha som ett gemensamt mål att förändra alla omkringliggande omständigheter så att de passar en modell över de behov vi sägs ha.
På ett listigt sätt har vi alla fösts in i en verklighetsförklaring som gör anspråk på vilka vi är och vad vi vill ha ut av livet. Vi vill ha jämlikhet, frihet, radera ut alla sociala skillnader, ge alla lika rätt till att rösta och gifta sig. Vi låter oss definieras av det yttre ordet, det politiska budskapet om en värld som vi kan kontrollera och göra till det som kan garantera oss lycka. Vi låter oss definieras som egoister som är ute efter att blott och enbart tillfredställa våra sexuella behov. Vi har blivit tillsagda att livet, det handlar om att ha roligt. Vi har blivit tillsagda att undvika de svåra frågorna, för livet är okomplicerat.
Det vi har blivit tillsagda leder i förlängningen till att vi ska bete oss som barn hela vår levnad.
Nej förresten, inte som barn, för barn tänker och ifrågasätter och känner fortfarande inte till konstgjordhet. Men som en ras som bemästrat förmågan att leva ut fördesignade barnsliga uttryck. Barnsligheten har blivit en fundamental del i att kunna bli socialt accepterad.
Men de som definierade våra liv på det här sättet hade fel. För det första låtere sig livet inte så lätt bli definierat. De som försökt har aldrig riktigt lyckats låta helt övertygande, för det finns hela tiden någonting mer att utforska. Dessutom så är livet inte okomplicerat, vilket alla också vet. Inte heller syns några tecken på att livet är så roligt alla gånger.
Men det är i dessa tider av oro och förvirring som vi ändå närmar oss det djupaste behov som vi har. Det behov som går djupare än alla de övriga och det är behovet av mening. Att diskutera livets mening är sällsynt i offentlighetens ljus. Jag tror faktiskt aldrig jag sett en enda seriös diskussion om meningen med livet. Om varför just jag finns, vad är det jag ska göra?
Genom att undvika denna fråga så hamnar människan oavkortat i händerna på de som redan definierat vad livet ska gå ut på och människan blir deras egen dansande dåre.
Vi har under hela 1900 talet låtit oss definierats av alla möjliga "sociala ingengörer" och "sociala tänkare" och "revolutionärer" och så vidare. Alla med sina manifest om vad vi ska göra medan vi lever. Vi ska utjämna skillnader, göra könen, sexualiteten och tanken så fri och utjämnad att ingen någonsin skulle kunna säga att vi var olyckliga.
Är det ingen mer än jag som inser att detta är själva kärnan av vad förtryck är? Att inte få ifrågasätta världsordningen och att alltid måsta spela med i ett spel som blir alltmer bisarrt för varje år som går. Varför diskuteras aldrig meningen med livet? Varför skyggar folk? Jo för att dom vill bli socialt accepterade. För att vara i en gemenskap är den enda platsen som vi kan känna oss verkliga, levande och sanna, där vi kan bekräfta för varandra att vi lever och vilka vi är.
Det är ganska enkelt. Om livet är sanningen, då är förnekandet eller förvanskandet av denna sanning det enda förtryck som existerar. Själva urcellen till allt förtryck som någonsin funnits. De sk sociala tänkarna formulerar (i bästa fall) sina tankar inte utifrån sanningen eller livet, utan utifrån vad som kan ge flest mest glädje. Man analyserar samhällsbilden och drar slutsatser om var minst glädje finns, kommer på sätt att öka glädjen och det faller alltså på en yttre administration att utföra den uppgiften.
Så naturligtvis så drabbar förtrycket det sociala först av allt. Då vi inte diskuterar livets sanning så är det som att vi gömmer oss för varandra och vi blir splittrade och våra liv blir allt tommare. Detta var vad som skedde under 1900 talet.
Men det känns ändå som att vi är på väg in i en ny era av ett djupare uppvaknande. Vi börjar att se att våra liv kan inte så lätt definieras, vi börjar se att världen krymper och att vi är så beroende av varandra och att vi inte bara är beroende av våra olika förmågor utan också av omvärlden och en ny och större värld öppnar upp sig för oss.
För allt man gör så är meningen det mest tillfredställande av allt. En levande människa ser mening i minsta sak han gör och upplever. en levande människa hittar mening i allting som han gör och som händer i hans liv. Det handlar inte om att låta sitt liv bli definierat av någon "mening" läs påstående, om vad livet ska gå ut på, utan om att själv upptäcka och göra ens liv än mer tillfredställande.
Äntligen vaknar vi upp
Moderator: Moderatorgruppen
Hör nu sceptisk, du är varken den första eller ensam om att ifrågasätta världsordningen som råder. Fram tills människan slutade att nomadisera och gav efter för bekvämligheten, som manifesterades genom hävdandet att en del av moder jord var människans, skedde rangordningen i den sociala hierarkin på mera, ska jag kalla det, naturlig basis. Individens inneboende egenskaper avgjorde positionen i hierarkin.
I och med att människan började odla grödor, samt blev bofast gavs ägandet en avgörande roll för ledarskap. Behovet att äga säger inte mycket om en individs förmågor för ledarskap. Inte mer än att vederbörande med stor sannolikhet är övermåttligt egoistisk. Vill ha mer än vad denne behöver.
Samtidigt med denna kulturella omställning växte flockarna i storlek eftersom inom reviret rymdes fler individer än under nomadstadiet. Medan människan nomadiserade var inte flockarna större än att varje individ i flocken kände ledaren liksom ledaren kände varje enskild individ. En sund princip att flocken inte tillåts växa större än att alla känner alla. Dessutom är en sådan flock självreglerande, eller vad ska jag kalla det. I varje fall behövdes det ingen speciell ordningsmakt, vilket sker i det senare, bofasta kulturformen, där flockarna kunde bestå av hundratusentals individer. Idag tycks ena halvan bevaka den andra.
Till dags dato har ägandet fullständigt tillåtits ta över styrandet i samhällena och skapar otrygghet för snart sagt alla. Ingen vet med säkerhet om denne har kvar sitt förvärvsarbete dagen efter. Individen har förvandlats till något som kallas för produktionsfaktor; ena dagen en tillgång för att nästa dag bli en ekonomisk börda för företaget.
Konkurrensens lov besjungs som något slags garant för god kvalitet när i själva verket det enda konkurrensen borgar för är otrygghet för alla. Föräldrar lämnar sitt barn som dom påstår sig älska i främmande händer för uppfostran för en ringa penning medan dom själva tampas på fåfänglighetens marknad i förment syfte att förverkliga sig och få lite större penning än vad som åtgår till barnens fostran.
När sedan barnet framvisar sin själsliga nöd vill föräldern gärna frånhända sig ansvaret på någon annan. När barn hittas avlidna i en överdos på en skitig toalett gapar man om hårdare tag mot narkotikan, men få vågar reda ut hur i helvete det kommer sig att många barn dör i överdoser. Hellre vill man skinnflå langaren och helst hänga denne offentligt. Köerna till psykiatriska mottagningarna växer och dom köande är i allt yngre ålder. Många av dom unga har ingen uppfattning om vad dom har för uppgift i tillvaron. Det är inte alls konstigt om många finner lindring i någon drog.
Ifrågasättandet har förekommit i alla tider, med all rätt. Det sägs att det råder fri konkurrens i dom moderna civiliserade samhällena, vilket det sannerligen inte gör. Skulle konkurrensen omdirigeras till en tävlingsbana skulle orättvisorna framstå med sitt praktfulla vansinne. Deltagare utan ben skulle tävla mot dom med ben. Vissa skulle redan vara halvvägs innan startskottet ens har gått. Och somliga skulle redan vara i mål när startskottet går. För att inte nämna dom som aldrig ens tillkallades till tävlingen. Som sagt så kan man faktiskt ha en taskig start i livet.
Stå på dig sceptisk och fortsätt att ifrågasätta, men glöm för all del inte bort att även ifrågasätta dig själv!
Jag har fått för vana att allvarligt skämta: "Sällan blir det som man tänkt sig och ingen jävel kan man lita på; allra minst sig själv!"
I och med att människan började odla grödor, samt blev bofast gavs ägandet en avgörande roll för ledarskap. Behovet att äga säger inte mycket om en individs förmågor för ledarskap. Inte mer än att vederbörande med stor sannolikhet är övermåttligt egoistisk. Vill ha mer än vad denne behöver.
Samtidigt med denna kulturella omställning växte flockarna i storlek eftersom inom reviret rymdes fler individer än under nomadstadiet. Medan människan nomadiserade var inte flockarna större än att varje individ i flocken kände ledaren liksom ledaren kände varje enskild individ. En sund princip att flocken inte tillåts växa större än att alla känner alla. Dessutom är en sådan flock självreglerande, eller vad ska jag kalla det. I varje fall behövdes det ingen speciell ordningsmakt, vilket sker i det senare, bofasta kulturformen, där flockarna kunde bestå av hundratusentals individer. Idag tycks ena halvan bevaka den andra.
Till dags dato har ägandet fullständigt tillåtits ta över styrandet i samhällena och skapar otrygghet för snart sagt alla. Ingen vet med säkerhet om denne har kvar sitt förvärvsarbete dagen efter. Individen har förvandlats till något som kallas för produktionsfaktor; ena dagen en tillgång för att nästa dag bli en ekonomisk börda för företaget.
Konkurrensens lov besjungs som något slags garant för god kvalitet när i själva verket det enda konkurrensen borgar för är otrygghet för alla. Föräldrar lämnar sitt barn som dom påstår sig älska i främmande händer för uppfostran för en ringa penning medan dom själva tampas på fåfänglighetens marknad i förment syfte att förverkliga sig och få lite större penning än vad som åtgår till barnens fostran.
När sedan barnet framvisar sin själsliga nöd vill föräldern gärna frånhända sig ansvaret på någon annan. När barn hittas avlidna i en överdos på en skitig toalett gapar man om hårdare tag mot narkotikan, men få vågar reda ut hur i helvete det kommer sig att många barn dör i överdoser. Hellre vill man skinnflå langaren och helst hänga denne offentligt. Köerna till psykiatriska mottagningarna växer och dom köande är i allt yngre ålder. Många av dom unga har ingen uppfattning om vad dom har för uppgift i tillvaron. Det är inte alls konstigt om många finner lindring i någon drog.
Ifrågasättandet har förekommit i alla tider, med all rätt. Det sägs att det råder fri konkurrens i dom moderna civiliserade samhällena, vilket det sannerligen inte gör. Skulle konkurrensen omdirigeras till en tävlingsbana skulle orättvisorna framstå med sitt praktfulla vansinne. Deltagare utan ben skulle tävla mot dom med ben. Vissa skulle redan vara halvvägs innan startskottet ens har gått. Och somliga skulle redan vara i mål när startskottet går. För att inte nämna dom som aldrig ens tillkallades till tävlingen. Som sagt så kan man faktiskt ha en taskig start i livet.
Stå på dig sceptisk och fortsätt att ifrågasätta, men glöm för all del inte bort att även ifrågasätta dig själv!
Jag har fått för vana att allvarligt skämta: "Sällan blir det som man tänkt sig och ingen jävel kan man lita på; allra minst sig själv!"
DEN ENDA SANNINGEN ÄR DEN TOTALA OVISSHETEN; EN SANNOLIKHET SOM INTE UTESLUTER NÅGON MÖJLIGHET!
Det du beskriver känns ganska så tidlöst. Jag undrar verkligen om de mekanismer som gör oss socialt accepterade är något som i grunden varierar över tiden. Visst, vi lever i olika system, i västerlandet, i kommunism, i någon slags påbjuden religiös dogmatism. Men att människan skulle fundera mer eller mindre på livets mening vid olika tider betvivlar jag.
Människor undrar, och det tar sig lite olika uttryck, och uttrycksmedlen påverkas naturligtvis av den kultur man lever i. Men jag betvivlar starkt att "livets mening" någonsin har varit något som diskuterats särskilt mycket på bred front. Den intelligentia som dryftat sådant kan väl ha varit olika stor vid olika tider, och varit mer eller mindre motarbetad. Men jag tror att "Må så bra som möjligt, få vardagen att funka" har stått högt i kurs hos de stora massorna.
Att få sina behov och sina nycker tillfredställda är väl en ganska bra grundplåt på mening man behöver? Egentligen?
"De ska va gött å leva annars kan det kvetta"
Människor undrar, och det tar sig lite olika uttryck, och uttrycksmedlen påverkas naturligtvis av den kultur man lever i. Men jag betvivlar starkt att "livets mening" någonsin har varit något som diskuterats särskilt mycket på bred front. Den intelligentia som dryftat sådant kan väl ha varit olika stor vid olika tider, och varit mer eller mindre motarbetad. Men jag tror att "Må så bra som möjligt, få vardagen att funka" har stått högt i kurs hos de stora massorna.
Att få sina behov och sina nycker tillfredställda är väl en ganska bra grundplåt på mening man behöver? Egentligen?
"De ska va gött å leva annars kan det kvetta"
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster