Att tänka FÖR objektivt

[Oblivion]

Avantgardet, nu har det gått ett antal månader sedan vår diskussion som startade efter att jag skrev följande i ett svar till Algotezza angående mitt idealjag som jag eftersträvar:

"Mitt idealjag är vettigt och eftersträvansvärt för mig för att min moral och mina värderingar säger mig att det är just det. I grunden handlar det om att jag är trygg i min syn på livet och helt enkelt litar på mitt egna sunda förnuft.
Vad som gör det uppnåeligt är den starka längtan och hoppet om att bli en bättre människa. Det finns inget val.

Man måste sluta låta sig luras av sina egna känslor och instinkter och se på sig själv och sin omgivning mer objektivt och därefter göra sina val.
Att våga erkänna brister och lära från dem är en av de viktigaste egenskaperna för att lyckas!"

Du opponerade dig på mitt svar och sammanfattningsvis kan man väl säga att det här var din poäng:

"Tycker det låter som en förkroppsligad fascism. Att ställa sig i en punkt utanför sig själv, en omänsklig punkt, och bedöma vem man själv är utifrån den punkten. Alla avvikelser måste skäras bort! Allt som inte stämmer med den ideala konceptionen hos ett slavdrivande överjag. Låter i mina öron inte som ett försök att komma tillrätta med sig själv inför sig själv, utan att komma tillrätta med sig själv inför en tänkt storhet, en ren objektivitet, "das Man" eller "den store Andre"."

...och jag kan fan inte släppa det här. Främst för att det fortfarande är en stor del i mitt liv att jobba med mig själv och mina brister som jag vägrar acceptera för att kunna må bra. Jag har ett väldigt stort behov av att utvecklas hela tiden och en naturlig del i det är att jag jobbar på de områdena i min personlighet som jag inte är nöjd med, till stor del med hjälp av ett objektivt tankesätt. Och det var just det du så kraftfullt tog avstånd till.
Efter att ha hängt på det här forumet ohälsosamt mycket på senare tid så har jag hunnit med att läsa många av dina poster och jag har nu en bättre uppfattning om vad du är för en filur och hur du fungerar, och därför har jag tagit till mig dina budskap i diskussionen på en annan nivå nu när jag har gått tillbaka och läst det du hade att säga. Det är fortfarande mycket jag inte håller med dig om i det du skrev, främst för att jag inte tycker att du kunde läsa mig så grundligt genom mina få meningar, men jag ska erkänna att jag faktiskt förstår och håller med dig i fler av dina poänger idag än jag kunde ta till mig då och jag håller med om att det är något jag gör fel. Jag kan dock fortfarande inte sätta fingret på vad det är, för sen jag började se mer objektivt på mig själv och allt jag stöter på i livet så har jag kommit väldigt långt i min utveckling av personligheten och tyvärr har det väl blivit så att jag inte riktigt kan sätta gränsen för när det inte längre är hälsosamt att se objektivt på saker och ting. Jag ser automatiskt objektivt på det mesta nuförtiden och samtidigt som jag mår bra av det så vet jag att det inte är helt rätt heller. Och det är här jag är lost på riktigt nu. Jag har läst den där tråden några gånger men det mesta jag ser är en massa åsikter om varför mitt sätt att tänka är fel, men jag hittar ingen konkret förklaring på hur man faktiskt bör tänka istället. Därav den här posten.
Jag vet inte hur mätt du är på att fortsätta diskutera inom det här ämnet men om du har något intresse kvar så hade jag varit klart intresserad av att höra mer konkret vad du tycker att man istället borde ha för inställning för att utveckla sin personlighet till det bättre. Hur blir man av med egenskaper i sin egna personlighet som man inte är nöjd med och absolut inte kan acceptera, utan att kliva i fällan? Du verkade vara väldigt emot att man jobbar på sina brister, samtidigt såg jag i en annan post att du indirekt menade att du faktiskt jobbade med dina egna brister, med skillnaden att du vill kalla det för något annat än just brister.
Eller hur var det nu? Är det mest ordet "brister" du ogillade eller är det hela fenomenet i sig du är emot? Om det är det sistnämnda, hur förklarar du då ditt egna arbete med dig själv, som jag tog som att även du jobbade med dina brister?

För att förklara mitt beteende i diskussionen lite. Anledningen att jag tyckte att många av dina påståenden inte stämde var för att jag ansåg att du inte kunde ha läst mig så väl på de korta raderna jag skrev. Jag har ett väldigt begränsat ordförråd i jämförelse med många andra på det här forumet och det gör att jag ibland inte riktigt får fram mina förklaringar och poänger tydligt nog. Jag har dem i huvudet mer som en känsla där de är väldigt tydliga för mig men i skrift blir resultatet ofta otillfredsställande. Jag känner att jag ofta behöver använda lite halvt misslyckade uttryck bara för att kunna sätta ord på mina tankar, och det kändes mer som att du pga. mina begränsningar, av misstag, invände mot mitt sätt att uttrycka mig på, snarare än det jag egentligen menade. Det var därför jag envisades om att be dig sluta märka på ord.

Vad har du själv för typ av livsinställning som gör att du kan utveckla din personlighet utan att tänka i objektiva tankebanor, som jag har fått uppfattningen att du knappt gör alls?
Hur vet man att man är på väg åt rätt håll och inte lurar sig själv om man inte tänker objektivt och har något att jämföra med? Om man nu anser sig ha brister så är det ju något man "gör fel" och då är man ju inte på rätt väg om man inte jobbar med sig själv och bara accepterar problemet. Vart ska man vända sig om inte till objektiva tankebanor när det bevisligen inte har funkat att vända sig till sig själv?

Jag är intresserad av att höra åsikter från er andra också men riktar frågorna mest till dig Avantgardet eftersom du redan har fördjupat dig i frågan.

[Midgårdsormen]

Oblivion, vi två har ju en pågående diskussion (som jag f ö skall återvända till snart) ang. liv i yttre rymden, där jag har sagt att subjektivitet är det enda väsentliga för mig, eftersom jag inte kan gå utanför mig själv.
När du beslutar dig för att tänka objektivt - är inte det ett subjektivt beslut du fattar? Eller hur ser du på den saken?

[Avantgardet]

Hehehe, det här hade jag helt glömt bort, kul att bli påmind. Tack för ett riktigt intressant inlägg också! Kan omöjligt ha läst dig ordentligt, men jag är snabb på att komma med omdömen ändå.

Det jag tycks säga (rent praktiskt) är helt enkelt att man kan ta det piano, och att det alls inte är något fel med att ha "brister". Att det överhuvudtaget är svårt att veta vad en "brist" är. Sen är det den där grejen som både jag och Auk brukar understryka, att utveckling är ofrånkomligt och därför egentligen inget vi behöver sträva efter. Talar man om sånt som vanor och ovanor, så talar man om ett institutionaliserat beteende, en handling man upprepar gång på gång. Och i den meningen så låter det baklänges att söka ändra på beteendet (som att beteendet var ett ting som skulle formas, och inte en abstraktion utav alla dessa specifika handlingar tolkade), bättre är att handla på ett riktigare sätt. Egentligen endast en fråga om var fokus placeras, men det har en del subtila konsekvenser. Personlighet implicerar en essens, och för att undvika den problematik det medför så föredrar jag att ta fasta på de handlingsalternativ som finns i varje given situation (som alltid är unik i sitt slag). Vad jag försöker göra är således att undvika att tillskriva mig själv och andra en fast natur (som ändå aldrig är nåt annat än en viss tolkning som vi påtvingar som en struktur att begripliggöra beteenden med och genom), och istället ställa mig frågan om vad som är rätt och riktigt att göra i en specifik situation.

Det kan vara så att jag läst dig lite fel, så till vida att du kanske bara menade att man skulle "hålla öppet" (med en vag term) för att bättre förstå hur och varför man agerar som man gör. I den meningen tycker jag att du har rätt, om det är vad du säger, och där har jag uppenbart fel, om jag hävdar motsatsen. Självfallet måste vi kunna ha den där distansen till oss själva som består i att så att säga kliva utanför oss själva och betrakta oss utifrån (något som givetvis inte låter sig göras annat än i tanken, men likväl). Det är så självmedvetandets dialektik ser ut, det vore dumt att säga emot.

Och man kan, helt riktigt, hävda att jag hycklar, då jag också har ett slavdrivande överjag. Tror jag vet var du läste in att jag jobbade med mina egna "brister". Formuleringen är lite olycklig, men ofrånkomlig i det sammanhanget, eftersom det rörde psykoanalys, inte sant? Psykoanalysen är ju primärt ett arbete med självet, så problematiken är inherent i den diskursen redan från början - även om det blir lite annorlunda för vänsterfreudianer, då de fokuserar på samhällens strukturer istället för individens strukturer. Min poäng i det sammanhanget är dock att vi inte behöver fokusera på den egna personen, våra handlingar kan svara för sig själva. Alltså det vi bör göra är att handla rätt och riktigt, först och främst, inte förbättra eller försämra vår egen person - då det ju inget annat konkret sätt heller finns att varsebli oss själva än i de handlingar vi utför, i vårt arbete, i vår externalisering i den yttre världen (för att tala med Hegel). Så om vi uteslutande gör goda handlingar så blir vi per automatik också goda människor, och hela problemet med "självförverkligande" eller vad det nu kan vara är löst med ett s.k. "alexanderhugg". Jag betraktar med andra ord det som fel sätt att närma sig problematiken med individen i fokus överhuvudtaget, och att den egna personen inte är något annat än vad vi gör, så det är bara ta det piano och göra vad som är rätt och riktigt. Fokus ska läggas på vad som är rätt och riktigt, och denna självförverkligande aktivitet, att grubbla i sina brister t.ex., är ett slöseri med tid som kunde användas på ett bättre och riktigare sätt. Är du med? Det är du säkert, men kanske du inte håller med?

Man skulle också kunna säga som så att det är riktigt att säga att någon gör något dumt, men av det följer inte att det där rör sig om att han eller hon är en sån som gör dumma saker - som om handlingen därmed var institutionaliserad, en fast struktur eller nåt i den stilen. Det finns i själva verket ingenting som säger att personen i fråga kommer göra något dumt alls framöver. Så vida det inte är jag då

[Midgårdsormen]

Man måste sluta låta sig luras av sina egna känslor och instinkter och se på sig själv och sin omgivning mer objektivt och därefter göra sina val.

Jag tycker detta låter motsägelsefullt. Missförstå mig inte, jag har inget emot dina mål - men hur skulle ditt Jag någonsin kunna utvecklas genom att du undviker det och försöker betrakta det utifrån en objektiv synvinkel? Vill du utveckla det för din skull eller för andras? Jag tror inte på att någon objektivitet är möjlig att nå alls, men om vi ponerar att den är möjlig att nå - vad har objektivitet med ditt Jag att göra? Ditt Jag är ju per definition din subjektiva upplevelse av världen.

[Avantgardet]

Man måste sluta låta sig luras av sina egna känslor och instinkter och se på sig själv och sin omgivning mer objektivt och därefter göra sina val.

Jag tycker detta låter motsägelsefullt. Missförstå mig inte, jag har inget emot dina mål - men hur skulle ditt Jag någonsin kunna utvecklas genom att du undviker det och försöker betrakta det utifrån en objektiv synvinkel? Vill du utveckla det för din skull eller för andras? Jag tror inte på att någon objektivitet är möjlig att nå alls, men om vi ponerar att den är möjlig att nå - vad har objektivitet med ditt Jag att göra? Ditt Jag är ju per definition din subjektiva upplevelse av världen.

Jag håller med i det, men jag vet inte om det är vad Oblivion försöker ta fasta på. Tror egentligen det som avses är den här förmågan som vi har, som subjekt, att också betrakta oss själva som ett objekt bland andra. Gissar, men så tolkar jag det.

[Oblivion]

Tack för ett lärorikt och nyttigt inlägg! Här fick jag en del att tänka på kan jag lugnt säga. Det här kanske anses vara självklarheter för de flesta men jag känner direkt att det är mycket av det här du beskev som jag gör fel i mitt sätt att tänka. Det är ingen tvekan om att jag har en del att jobba med..

Sen är det den där grejen som både jag och Auk brukar understryka, att utveckling är ofrånkomligt och därför egentligen inget vi behöver sträva efter.

Handlar inte det här mycket om inom vilket område man vill utvecklas? Om man t ex. går in för att driva ett projekt eller företag framåt så tycker jag det låter vettigt att sträva efter så mycket utvecklingsmöjligheter som möjligt, och då även mentalt för att kunna hantera alla nya "påfrestningar". Ett exempel är om man tvingas in i situationer som man inte riktigt hanterar mentalt, jag kan tänka mig att många nyblivna chefer får den känslan. I början känns det nog lite som att man blir "tvingad" till möten, tala inför grupp och att arbeta i grupp, och allmänt tvingas in i situationer man inte riktigt är van vid och hanterar. Vad gör man i dessa tillfällen när det finns behov av att träna upp olika mentala styrkor hos sig själv? Att slappna av och bara låta "utvecklingen vara ofrånkomlig" tycker jag inte låter som det optimala. Praktisk träning för sinnet, låter inte det vettigt? Att utsätta sig så mycket som möjligt för vissa tankar och tankebanor för att verkligen komma in i den världen och förstå vad saker och ting egentligen handlar om. Som pokerspelare, idrottare, politiker osv. som inte gör annat än tränar sina psyken inom det aktuella området för att verkligen få in känslan och prestera som bäst när det gäller.
Vad är det som talar mot att man bör göra detsamma med sitt egna sätt att tänka, så länge man nu kan göra det kontrollerbart med ena foten i verkligheten, i det subjektiva tankesättet?

Talar man om sånt som vanor och ovanor, så talar man om ett institutionaliserat beteende, en handling man upprepar gång på gång. Och i den meningen så låter det baklänges att söka ändra på beteendet (som att beteendet var ett ting som skulle formas, och inte en abstraktion utav alla dessa specifika handlingar tolkade), bättre är att handla på ett riktigare sätt. Egentligen endast en fråga om var fokus placeras, men det har en del subtila konsekvenser. Personlighet implicerar en essens, och för att undvika den problematik det medför så föredrar jag att ta fasta på de handlingsalternativ som finns i varje given situation (som alltid är unik i sitt slag). Vad jag försöker göra är således att undvika att tillskriva mig själv och andra en fast natur (som ändå aldrig är nåt annat än en viss tolkning som vi påtvingar som en struktur att begripliggöra beteenden med och genom), och istället ställa mig frågan om vad som är rätt och riktigt att göra i en specifik situation.

Det här låter klokt, ingen tvekan om det. Det är det här jag gör fel i mitt sätt att tänka och jag ska fokusera på att vänja mig vid det här tankesättet. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det har varit väldigt utvecklande och givande på många sätt att tänka i helt andra tankebanor, mer objektivt och med mer perspektiv på saker och ting för att försäkra att jag är inne på rätt spår. En kombination av båda sätten att tänka låter mest logiskt, men med mer kontroll över det hela och med fokus på att "ta fasta på de handlingsalternativ som finns i varje given situation", som du skrev. Att tillskriva mig själv en fast natur har jag onekligen gjort utan att riktigt vara medveten om det, och det ska jag också jobba på. Samtidigt känner jag att båda tankesätten skulle vara till nytta för mig så det känns logiskt och riktigt att försöka hitta en hälsosam integrering av de båda tankesätten.

Anledningen att jag inte vill släppa det objektiva tanksättet är för att jag tycker att det är en viktig del för att kunna utröna att man handlar rätt och riktigt. Att handla rätt och riktigt tycker jag är direkt beroende på hur man är som människa. Det är en egenskap i ens personlighet, en styrka, något man hela tiden måste utveckla och hålla "up to date" med sin moral och sina värderingar. Framförallt om man som i mitt fall känner att jag stöter på en stadig ström av moraliska "fel" i mitt beteende som jag inte kan acceptera. Det är ingen stor och dominerande ström, men likväl stadig och ständigt återkommande. Hur ska man annars arbeta med sin moral?
Här känns det naturligt för mig att främst försöka få perspektiv på läget och att helt enkelt gå på känsla, att med ett objektivt tankesätt få mig en överblick över de olika handlingsalternativen och låta det sunda förnuftet "välja och vraka" bland möjligheterna.
Begränsar man sig inte mycket med ett subjektivt tankesätt då man får färre valmöjligheter presenterade för sig och en större risk att lura sig själv?

Ett subjektivt tankesätt har dominerat min personlighet som hos de flesta andra - tills för ett par år sedan. Vackert placerad i en skogsglänta, spanandes ut över ett helt otroligt landskap av ängar och skogar och i en djup analys av existensen och allt vad det innebär så förstod jag plötsligt på ett djupare plan vilken verklighet jag faktiskt har hamnat i. Med den insikten kändes det plötsligt som att någon släppte ner mig i en helt främmande värld där jag ofrånkomligen skulle tvingas börja om från början i mitt arbete med mig själv och min verklighetsuppfattning. Jag var ju så lurad! Hade jag varit helt blind innan som inte såg allt det fantastiska och de så smärtsamt uppenbara sanningarna?
Det var skrämmande att känna mig så grundlurad i alla föreställningar jag hade sett som naturliga och befogade och att se hela min verklighetsuppfattning bli så grundligt raserad.
Det var då jag kände att jag måste börja tänka mer objektivt för att få ett ordentligt perspektiv på saker och ting och förhindra att bli så fullständigt lurad igen.
Jag hade tidigare aldrig trott på någon egentlig mening med livet mer än att bara göra mitt bästa för att nå så mycket njutning som möjligt, men, hur konstigt det än låter, så fick jag i det där ögonblicket plötsligt känslan av att jag på ett sätt är skyldig min egna art och då främst mig själv, att alltid försöka nå de äkta sanningarna. Att sträva efter de äkta universiella sanningarna, helt bortkopplad från de bristande mänskliga föreställningarna som vi genom hjärntvättning har fått av vårt minst sagt sjuka samhälle.
Det var efter dessa insikter som det objektiva tankesättet blev mitt största stöd och trygghet, och sedan dess har jag nått så pass långt med det tankesättet att jag faktiskt kan påstå att jag känner mig trygg i min syn på livet, i den bemärkelsen att jag har lyckats acceptera den oförklarliga och ogreppbara verkligheten jag lever i.

Angående de universiella sanningarna så anser jag, som jag nämnde i en annan tråd, att det i de flesta fall bara finns en äkta sanning inom i stort sett alla frågor man dryftar. I fallet med universum så finns det ju bara ett sanningsenligt svar på hur det har skapats och hur dess struktur och egenskaper ter sig. Är vi då ens i närheten i våra teorier om universum i jämförelse med andra intelligenta civilisationer som till största del eller helt och hållet har förstått sig på universum? Är det ens möjligt att närma sig svaren på sådana frågor utan ett objektivt tankesätt?

Det kan vara så att jag läst dig lite fel, så till vida att du kanske bara menade att man skulle "hålla öppet" (med en vag term) för att bättre förstå hur och varför man agerar som man gör. I den meningen tycker jag att du har rätt, om det är vad du säger, och där har jag uppenbart fel, om jag hävdar motsatsen. Självfallet måste vi kunna ha den där distansen till oss själva som består i att så att säga kliva utanför oss själva och betrakta oss utifrån (något som givetvis inte låter sig göras annat än i tanken, men likväl). Det är så självmedvetandets dialektik ser ut, det vore dumt att säga emot.

Nej, du läste mig nog inte fel. Det var väl delvis så jag menade, men kanske ändå lite extremare - att mer ha det objektiva tankesättet som grund i ens personlighet. Det var så jag menade då, men efter att ha läst ditt svar så inser jag nu att det inte är nyttigt att ta det till extremer som jag har gjort. Frågan är då hur man hittar balansen utan att paradoxalt nog låta lura sig själv och bli alldeles för självkritisk?
Det är snarare mitt problem nu, då jag känner att jag vill få det naturligt att använda mig av båda tankesätten.

Min poäng i det sammanhanget är dock att vi inte behöver fokusera på den egna personen, våra handlingar kan svara för sig själva. Alltså det vi bör göra är att handla rätt och riktigt, först och främst, inte förbättra eller försämra vår egen person - då det ju inget annat konkret sätt heller finns att varsebli oss själva än i de handlingar vi utför, i vårt arbete, i vår externalisering i den yttre världen (för att tala med Hegel). Så om vi uteslutande gör goda handlingar så blir vi per automatik också goda människor, och hela problemet med "självförverkligande" eller vad det nu kan vara är löst med ett s.k. "alexanderhugg". Jag betraktar med andra ord det som fel sätt att närma sig problematiken med individen i fokus överhuvudtaget, och att den egna personen inte är något annat än vad vi gör, så det är bara ta det piano och göra vad som är rätt och riktigt. Fokus ska läggas på vad som är rätt och riktigt, och denna självförverkligande aktivitet, att grubbla i sina brister t.ex., är ett slöseri med tid som kunde användas på ett bättre och riktigare sätt. Är du med? Det är du säkert, men kanske du inte håller med?

Även det här låter logiskt och klokt och är något jag kommer att jobba med. Några frågor på det här dock. För att kunna handla rätt och riktigt så måste man väl utveckla sina värderingar kring vad som verkligen är rätt och riktigt? Behöver det inte ske en psykisk process och inte bara en fysisk process som att handla i det här fallet? Att direkt kritiskt granska mina "rätt och fel" är nog vad jag har gjort för att på något sätt sätta en norm för mig själv hur jag anser att jag rent universiellt borde handla. Som jag nämnde tidigare, vad anser jag mig vara skyldig mig själv moraliskt som människa för att uppfylla de kriterier jag behöver uppfylla för att känna mig nöjd med mig själv?
På samma sätt som att vi på sätt och vis är "skyldiga" vår art att utforska jorden och universum så hade jag nästan kännt det som ett hån mot mig själv och min egna art om jag inte såg det som en skyldighet att utforska även mig själv så att jag inte av ren ignorans tillåter mig att lura mig själv igen, och det är därför något jag känner mig tvungen att motarbeta med mitt objektiva tankesätt. Även om jag skulle må bra av det så vill jag absolut inte sitta och må bra i en stor falsk livslögn.

Ett sätt jag ofta tar till för att få perspektiv är att jag "zoomar ut" väldigt långt bort och tittar ner på den lilla pricken Jorden och sen ställer jag mig själv frågan om jag verkligen har anledning att sitta där och t ex. må dåligt? Borde jag inte ha det största möjliga flin jag kan frambringa i ansiktet just för att jag LEVER och har exakt hur mycket möjligheter som helst? Har jag inte all anledning att ta tillvara på varenda sekund av min korta tid och NJUTA på alla möjliga sätt jag kan?
När jag tänker på det här sättet så mår jag otroligt bra i perioder. Är inte det ett bevis för att det objektiva tankesättet är bra för mig, även i relativt stora doser? Eller kan jag nå fram till liknande slutsatser och resultat med ett subjektivt tankesätt? Hur är det då man ska tänka?

[Oblivion]

Man måste sluta låta sig luras av sina egna känslor och instinkter och se på sig själv och sin omgivning mer objektivt och därefter göra sina val.

Jag tycker detta låter motsägelsefullt. Missförstå mig inte, jag har inget emot dina mål - men hur skulle ditt Jag någonsin kunna utvecklas genom att du undviker det och försöker betrakta det utifrån en objektiv synvinkel? Vill du utveckla det för din skull eller för andras? Jag tror inte på att någon objektivitet är möjlig att nå alls, men om vi ponerar att den är möjlig att nå - vad har objektivitet med ditt Jag att göra? Ditt Jag är ju per definition din subjektiva upplevelse av världen.

Jag tycker mig ha svarat på det mesta av det här i min förra post, men säg till om jag har missat något.

[Oblivion]

Oblivion, vi två har ju en pågående diskussion (som jag f ö skall återvända till snart) ang. liv i yttre rymden, där jag har sagt att subjektivitet är det enda väsentliga för mig, eftersom jag inte kan gå utanför mig själv.
När du beslutar dig för att tänka objektivt - är inte det ett subjektivt beslut du fattar? Eller hur ser du på den saken?

Jag håller med om att det är ett subjektivt beslut jag fattar när jag väljer att tänka objektivt, men jag har heller inte menat att jag enbart tänker i objektiva tankebanor. Därför förstår jag inte riktigt vad du menar här, vad du har för poäng.
Menar du indirekt med frågan att även du själv anser att ett objektivt tankesätt kan vara väsentligt för dig, fast genom ett subjektivt beslut?
Eller läste jag in för mycket nu?

[Avantgardet]

Handlar inte det här mycket om inom vilket område man vill utvecklas?

Egentligen är det här den perfekta frågan för att illustrera poängen. Vi kan inte välja att utvecklas eller inte, det enda vi kan välja är sysslorna. Med andra ord, helt meningslöst att försöka prygla sig själv till lydnad, och bra mycket bättre att istället se till att syssla med meningsfulla grejer från första början. Vi behöver aldrig ta omvägen genom självet. Vad som är utveckling respektive inte utveckling är oavhängigt de målsättningar man har. Och snävar man av det så så finns ju möjligheten att prestera bra eller mindre bra i förhållande till angivna målsättning. Men då det gäller den egna personen är det bra mycket svårare. Det är emellertid en fråga som vi lämnar som den är, för den tål att funderas på.

Sen formas vi ju alltid av de sysslor som vi håller på med. I mitt perspektiv så blir du inte bra på något annat än att sitta och meditera om det är mediterar du gör (sen att man blir avstressad är en annan femma), och du blir endast bra på att försöka förbättra dig själv om det är det du håller på med - alltså inte att de facto förbättra dig själv. För att vara bra så är det bara att göra saker, och göra dem bra. Så odlas färdigheter. Jag menar att det är just härigenom vi i någon egentlig mening "lär känna oss själva" också. Vi blir varse oss själva i aktivitet, i handling, i social gemenskap osv. Det är där vi framträder också inför oss själva.

Ett annat problem är att varje situation är unik. Därför finns inget identiskt beteende. En handling är så mycket mer än en enkel respons från vår organism, det är också en massa konsekvenser som berör vår omvärld. Detta unika i varje situation anser jag att man ska ta tillvara på, för det är just i och med alla dessa små nyanser som vi ges möjligheten att göra det storartade, det vackra och det sköna. Därför ser jag inte det som riktigt att tänka sig en situation som ett opersonligt "talandes inför en grupp", utan ser istället en situation i vilken just den och den personen befinner sig i och till vilka jag talar. Och med de historier genom vilka jag är knuten till dessa människor öppnar olika tolkningsfält upp sig. De agerar ett slags bakgrund eller fond. Varje situation har sin egen bakgrund, och bakgrunden är alltid ackumulerad i nuet, den finns närvarande som konstitutionsdel. Det är alltså ingen abstrakt form vi har att göra med, utan ett konkret innehåll att förhålla oss till. Inte en människomassa, utan individer, var och en med namn och ett ansikte.

Anledningen att jag inte vill släppa det objektiva tanksättet är för att jag tycker att det är en viktig del för att kunna utröna att man handlar rätt och riktigt. Att handla rätt och riktigt tycker jag är direkt beroende på hur man är som människa. Det är en egenskap i ens personlighet, en styrka, något man hela tiden måste utveckla och hålla "up to date" med sin moral och sina värderingar. Framförallt om man som i mitt fall känner att jag stöter på en stadig ström av moraliska "fel" i mitt beteende som jag inte kan acceptera. Det är ingen stor och dominerande ström, men likväl stadig och ständigt återkommande. Hur ska man annars arbeta med sin moral?

Håller alls inte med. Inte behöver du veta särskilt mycket om dig själv för att inse att det svältande barnet behöver näring? Där ute. Där är våra möjligheter och skyldigheter. Att jobba på sig själv, som projekt, är att avstå från att göra bättre handlingar. Jag menar att det egna jaget skall förlänas en genomskinlighet i sådana här frågor, så långt det går, för det som är rätt och riktigt att göra är alltid självuppoffran så länge världen har problem som måste åtgärdas. Efter att det är gjort kan vi börja tänka på oss själva.

Vackert placerad i en skogsglänta, spanandes ut över ett helt otroligt landskap av ängar och skogar och i en djup analys av existensen och allt vad det innebär så förstod jag plötsligt på ett djupare plan vilken verklighet jag faktiskt har hamnat i. Med den insikten kändes det plötsligt som att någon släppte ner mig i en helt främmande värld där jag ofrånkomligen skulle tvingas börja om från början i mitt arbete med mig själv och min verklighetsuppfattning. Jag var ju så lurad! Hade jag varit helt blind innan som inte såg allt det fantastiska och de så smärtsamt uppenbara sanningarna?

Det är nyttigt att ibland ställa sig själv på huvudet. Man kan dock föräta sig på andlighet. Till slut tappar de sin omvälvande potential, och ses därefter bara som de trivialiteter de i själva verket är. Vad som gör dem så drabbande när de sker är just det specifika i situationen. Var man själv befinner sig i sitt liv just när man blir uppmärksam på detta något.

Jag skulle nog säga att du förvärvat den viktigaste insikten (om du förvärvat den) - att vara skeptisk också till insikter. Så låter man bli att bli grundlurad. En fara finns i det objektiva just emedan det alltid rör sig om en abstraktion, i verkligheten finns inget universellt utan endast partikulärt och kontingent. Att förhålla sig till det objektiva är att förhålla sig till en karta, inte till det landskap som kartan är en karta utav.

Att du mår bra i att framhålla vår relativa litenhet i förhållande till universum i stort är intressant i sig. På samma sätt kan man må bra av att hålla i minnet att döden lurar bakom varje hörn, bakom varje upplevelse, och inte väntar på att bli inbjuden. Givetvis skall man ta tillvara på varje ögonblick. Men just för att det är min, min egen, död som jag förhåller mig till. Mitt upphörande överhuvudtaget. Och på samma sätt slår din extrema objektivism över i en subjektivitet när du berättar att insikten - eller utsikten månne - som kommer därigenom är den att du bör ta tillvara på varenda sekund av din korta tid. Ett växelspel finns förstås mellan dessa, det är som sagt självmedvetandets dialektik (som hos Hegel). Eller så kan man se det med Heidegger som en fundamental varastruktur hos Dasein, att den alltid redan förhåller sig till sig själv. Det blir lite svårare att tala om "utveckling" i den senares perspektiv. Bara som en liten sidonot.

[Kallekula]

Kan aldrig ske här så var lugn.

[scirocco]

Kalle, sväng dig inte med ord som du inte förstår,förresten ,vem tror du blir glad av att du brer ut dig här?

[Kallekula]

Jultomten.

Tror lilla vännen scirocco är purken idag. Ta och dansa till en hambo så lättar det upp.

[scirocco]

Eftersom jag är man, borde du stava ,lille

[Fication]

Om du är intresserad av personlig utveckling och fokuserar på arbetslivet så tycker jag det är rätt att se objektivt snarare än subjektivt. Tex: förmåga att leverera resultat, fatta bra beslut, vara proffessionell och rationell (ändamålsenlig) istället för att gräva ner sig i någon subjektiv allt-är-bra-som-det-är-dimma.

Undantaget när vi börjar tala om kreativitet i arbetet. Då ställs sakerna lite på ända.

Så är spelreglerna på i arbetslivet och över huvud taget i den delen som handlar om överlevnad (klassiskt). Vad du tycker om din egen insats är totalt oväsentligt, det enda som har någon som helst relevans är om du levererar resultat och drar in pengar/mat på bordet.

Däremot är jag nyfiken på vad du kallar brister. För väldigt många personliga egenskaper kallas brister och dålig karaktär i onödan eftersom man målar upp något machoideal med entreprenören (läs stycket ovan) som idealbild. En del egenskaper behövs helt enkelt att ses i ett annat perspektiv.

Så att se egna egenskaper som brister kan helt enkelt handla om att man inte hittat sina starkaste drivkrafter, arbetssätt eller uppgifter och kämpar mot sig själv. På arbetsmarknaden blir man mer och mer varse om att det finns olika personlighetstyper och att det inte blir bra av pressa in alla människor i samma mall. Alla kan inte vara röda säljartyper.

På det personliga, existentiella planet håller jag med Avantgardet och Auk, till hälften iaf. När du beskriver känslor och intuitioner som något som lurar dig så tror jag att måste tänka om. Folk som inte har ett sunt förhållande till sina känslor blir lätt katastrofer på jobbet och intuition är ju källan till kreativitet. Det måste man ha nu för att överleva på arbetsmarknaden.

[Oblivion]

Vill smyga mig in med en liten ursäkt för att jag är så kass på att svara just nu! Är precis i slutet av en tung jobbperiod och har inte haft tid med forumet alls i stort sett. Jag försöker mig på ett svar inom ett par dagar!