Vad är självkontroll? Vad är det som kontrolleras? Vad är det i människan som utför själva kontrollen? Vad är det i människan som kontroll bör utövas över. Hur kommer det sig att människor förlorar kontrollen och svävar ut i dumheter? Hur kommer det sig att människor gör tvärtemot vad de påstår sig tro på?
Var finns det mer att läsa om detta? Lästips?
Självkontroll
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag undrar vad det är som får en person att agera tvärtemot vad hon själv tror vara det riktiga i sammanhanget. Ta ett dumt agerande i sällskapslivet som exempel: någon som säger något trots att hon själv vet att hennes uttalande kommer att missförstås eller misstolkas till hennes egen nackdel. Ändå väljer hon att säga det. När någon senare frågar samma person varför hon valde att säga det sagda, trots sin vetskap om faran kan hon inget annat svara än att ”det bara blev så”. Frågan är, vad är det som händer däremellan? Varför klarar inte hon att helt enkelt kontrollera sig där och handla efter vad hennes förnuft bjuder?
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Kan jag ta ett konkret exempel? Var hem hos min kompis syster, och hennes familj (hennes karl och ungar), och släppte bomben. Frågar henne om det inte är så att hon legat med en tjejkompis som hon hade några år tidigare, detta säger jag vid matbordet. Det blir helt tyst i huset. Rödblossande kinder, stumma blickar som svepte från den ene till den andre. Varför kunde jag inte låta bli? Helt ärligt? Det kliade så i fingrarna.
Bör tilläggas att de likväl kan ta det, ingen som blev arg på mig eller så.
Bör tilläggas att de likväl kan ta det, ingen som blev arg på mig eller så.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Ja, det var ett bra exempel.
Jag tänker mig att du, innan middagen, skulle ha ansett det vara socialt dumt att säga något sådant vid matbordet. Jag tänker mig att du även efteråt tänkte att det kanske inte var helt nödvändigt att säga det du sa. Likväl gjorde du det. Den självkontrollerade skulle låtit bli att tala trots att det kliar i fingrarna, tänker jag mig. Inte sant?
Ett annat, något närmare liggande exempel, kankse vore kontrollerandet av begären. Vad är när den röksugne ändå röker, trots att han vet om cancerrisken och det att han just lovat sig själv och alla han känner att han ska sluta?
Jag tänker mig att du, innan middagen, skulle ha ansett det vara socialt dumt att säga något sådant vid matbordet. Jag tänker mig att du även efteråt tänkte att det kanske inte var helt nödvändigt att säga det du sa. Likväl gjorde du det. Den självkontrollerade skulle låtit bli att tala trots att det kliar i fingrarna, tänker jag mig. Inte sant?
Ett annat, något närmare liggande exempel, kankse vore kontrollerandet av begären. Vad är när den röksugne ändå röker, trots att han vet om cancerrisken och det att han just lovat sig själv och alla han känner att han ska sluta?
scirocco skrev:Alltså, sanningen är sanningen. Budbäraren ,du avant, har inte gjort någonting,..mer än att säga det som HAR hänt. Att dom i sin tur får problem ,är ju deras sak.
Det där var ju den värsta dyngan någonsin... Du menar att man som avsändare inte har något som helst ansvar för hur mottagaren tar emot ett budskap?
Och så intressant att Avantgardet, som förnekar all form av autenticitet, vägrar att vara det minsta smidig mot sina vänner.
Slipsten, att tappa självkontrollen kan vara en konsekvens av att man vanligtvis klamrar sig fast vid den. Tex efter alkoholintag, när press/stress blir för stor eller på hemmet. En aspekt av det tas upp av Jung som kallar arketypen 'Skuggan'. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9177155033
Bör tilläggas att de likväl kan ta det, ingen som blev arg på mig eller så.
Det kanske var så att de hade liten gnutta självkontroll, men du skulle säkert kalla det hämmad borgarmentalitet.
Jung? Skugga?
Tack. Jag ska kolla upp det.
Nu spinner jag vidare på det utan att för den skull mena att jag just talar om de mörka sidor du talar om.
Visst kan det vara sant att vi tappar behärskningen när det handlar om våra egna mörka sidor. En förälder som t ex i sin ungdom haft problem med alkoholen kan lätt överreagera när hon upptäcker att hennes egna barn dricker osv. Överreagerandet, som är okontrollerat, fungerar då som någon slags psykiskt känsloflykt i syfte att i medvetandet slippa behöva handskas med egna mörka sidor.
Vi kan även överreagera utan mörka sidor och då är överreaktionen ett slags känsloflykt i syfte att i medvetandet slippa handskas med all ansvar som en upptäckt innebär. En förälder som upptäcker att hennes barn, som förövrigt är helt olydiga, dricker och super, kan istället för att inse vari hennes ansvar som förälder, förebild och uppforstrare ligger, välja att gå upp i en känsloflykt och härmed gråta, skrika, slå och vad helst, förutom att tala med sina barn.
Men låt oss föreställa oss att dessa föräldrar får hjälp av en psykolog, som lugnt och sansat visar dem var i deras flykt ligger, varför de reagerar så som de gör osv. De allra flesta av föräldrarna kommer då att inse sitt feghet och att genast ändras. Men ett fåtal av dem kommer att inse sin feghet, påstå sig vilja sin bättring, och ändå aggera just som tidigare. Varför? Varför gör de det, trots att de klart inser det galna i sitt agerande?
Tack. Jag ska kolla upp det.
Nu spinner jag vidare på det utan att för den skull mena att jag just talar om de mörka sidor du talar om.
Visst kan det vara sant att vi tappar behärskningen när det handlar om våra egna mörka sidor. En förälder som t ex i sin ungdom haft problem med alkoholen kan lätt överreagera när hon upptäcker att hennes egna barn dricker osv. Överreagerandet, som är okontrollerat, fungerar då som någon slags psykiskt känsloflykt i syfte att i medvetandet slippa behöva handskas med egna mörka sidor.
Vi kan även överreagera utan mörka sidor och då är överreaktionen ett slags känsloflykt i syfte att i medvetandet slippa handskas med all ansvar som en upptäckt innebär. En förälder som upptäcker att hennes barn, som förövrigt är helt olydiga, dricker och super, kan istället för att inse vari hennes ansvar som förälder, förebild och uppforstrare ligger, välja att gå upp i en känsloflykt och härmed gråta, skrika, slå och vad helst, förutom att tala med sina barn.
Men låt oss föreställa oss att dessa föräldrar får hjälp av en psykolog, som lugnt och sansat visar dem var i deras flykt ligger, varför de reagerar så som de gör osv. De allra flesta av föräldrarna kommer då att inse sitt feghet och att genast ändras. Men ett fåtal av dem kommer att inse sin feghet, påstå sig vilja sin bättring, och ändå aggera just som tidigare. Varför? Varför gör de det, trots att de klart inser det galna i sitt agerande?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster