Filosofisk analys

[Stefan]

Enligt många filosofer bör begreppsanalys vara en av filosofins viktigaste delar. Man ska analysera begrepp som [kunskap], [sanning] och [godhet]. Men exakt hur ska dessa begreppsanalyser se ut? Ska de endast vara analyser av vardagsspråkliga användningar? Och hur skiljer man då på "felaktiga" användningar och riktiga användningar? (Om man inte gör det riskerar begreppen att bli vansinnigt breda.) Även om man håller sig till riktiga användningar är nog våra vardagsbegrepp ganska vaga. Bör man nöja sig med det, eller bör man försöka hitta mer exakta begrepp? Är det i så fall så att man hittar mer exakta begrepp i vardagsspråket, eller att filosofen skapar mer exakta begrepp? Om det senare, vilka kriterier ska man ha när man skapar mer exakta begrepp? Carnap har föreslagit följande:

"In 1950, Rudolf Carnap (1891-1970) offered an insightful explication of the concept of explication ([6], pp. 3-8). He introduced a pair of technical terms - "explicandum" and "explicatum" (most other authors prefer "explicans" in place of the latter) - which are obvious analogs of the familiar "definiendum" and "definiens". [Note 30] Carnap argued that there are four constraints on a philosophical analysis. The explicans is to be

similar to the explicandum
as exact as possible
fruitful
as simple as possible

Carnap insisted that as one goes about trying to offer an explication of some given concept, one's effort must be thoroughly informed by the ordinary, pre-philosophical understanding of the concept (the explicandum). Philosophical reconstructions do not take place in an intellectual vacuum. Virtually any concept worthy of a philosopher's interest has a rich and varied use in ordinary prose. Philosophers cannot depart too far from this 'home base' without doing excessive violence to that ordinary concept. The task is a delicate balancing act: to try to preserve as much as possible of the original concept while at the same time trying to improve it, remove vagueness, make it more precise, etc. If the explication is successful, then - at least for philosophical purposes - the explicans comes to supersede, i.e. to replace or displace, the pre-analytic explicandum. "

Några idéer?

[Antinomos]

Det var många frågor och jag är inte helt säker på att jag är med på vad du är ute efter, dock:

Man brukar väl hävda två riktningar - revisionistisk och icke-revisionistisk.

Den revisionistiska anser att filosofiska problem löses genom begreppsförfining, att "bättre" och precisare begrepp skall lösa problemen.

Icke-revisionisterna anser att språket "är bra som det är" och menar att det är vår användning som ger upphov till filosofiska problem.

Vidare måste man också beakta distinktionen deskriptiv och normativ gällande synen på språket och dess funktion/roll. Antagligen går denna distinktion in i den ovanstående så att man skulle kunna tala om revisionistisk/normativ och icke-revisionistisk/deskriptiv ansats.

Den senare Wittgenstein t.ex. tillhör då den icke-revisionistiska/deskriptiva "gruppen".

//Mvh, M

[Stefan]

Antagligen går denna distinktion in i den ovanstående så att man skulle kunna tala om revisionistisk/normativ och icke-revisionistisk/deskriptiv ansats.

Vad menar du med "deskriptiv-normativ"? W. har ju enligt många, däribland Kriple och Dummett, ansetts stå för en normativistisk syn på språklig mening. Ord får mening endast om de följer samhälleliga normer. Detta i motsats till t ex Grice, som menar att det är talaren som ger mening åt sina ord. Enligt den griceanska skolan kan man meningsfullt använda orden på ett avvikande sätt, om det är klart vad man menar, medan man inte kan det i den skola som är inspirerad av Wittgenstein.

Hursomhelst är frågan: vad bör filosofen göra? Bör denne nöja sig med vardagsspråkets vaga begrepp, eller bör denne hitta på nya, tekniska begrepp? T.o.m. en filosof som räknas som en "vardagsspråksfilosof" som Austin kom ju med en del nya termer, som "illokutionär" och "perlokutionär" för att beskriva de fenomen han upptäckte.

Enligt Austin måste vi alltid börja med vardagsspråket. Vi måste se på hur ord som "verklig", "sann", "kunskap" används. Men Austin menade att det inte nödvändigtvis var så att vi ska stanna där. För att tydliggöra distinktioner kan vi alltid införa tekniska termer.

Vad tycker du?

[Antinomos]

Antagligen går denna distinktion in i den ovanstående så att man skulle kunna tala om revisionistisk/normativ och icke-revisionistisk/deskriptiv ansats.

1. Vad menar du med "deskriptiv-normativ"?

2. Hursomhelst är frågan: vad bör filosofen göra? Bör denne nöja sig med vardagsspråkets vaga begrepp, eller bör denne hitta på nya, tekniska begrepp? T.o.m. en filosof som räknas som en "vardagsspråksfilosof" som Austin kom ju med en del nya termer, som "illokutionär" och "perlokutionär" för att beskriva de fenomen han upptäckte.

Enligt Austin måste vi alltid börja med vardagsspråket. Vi måste se på hur ord som "verklig", "sann", "kunskap" används. Men Austin menade att det inte nödvändigtvis var så att vi ska stanna där. För att tydliggöra distinktioner kan vi alltid införa tekniska termer.

Vad tycker du?

1. Med normativ menar jag 'föreskrivande' i motsatts till den senare Wittgensteins förståelse att filosofin endast skall beskriva språket - så som det är. Tractatus-Wittgenstein (om man uttrycker det så) företrädde snarare den 'föreskrivande' ansatsen där språk ses som någon slags kalkyl.

2. Jag tror att det är ett förgivettagande inom analytisk filosofi (iallafall delar av den) att vardagsspråket på något sätt skulle vara problematiskt eller att dess begrepp skulle vara vaga....just som man menar att det är bregreppen och inte vår användning som är problemet. Vardagsspråkets begrepp funkar ju alldeles utmärkt så som de är och frågan är om nya begrepp verkligen löser det man menar att de löser. Risken finns att man börjar betrakta språket som kalkyl - att man finner det meningsfullt tt distingera vardagsspråk från ett analysspråk som skall behandla vardagsspråket...som om det handlade om två språk.

"Förklaringen av ett spel kan aldrig vara beroende av att ett annat spel konstrueras".

Problemet är väl egentligen inte introducerandet av nya begrepp bara man vet vad de gör och vad man menar...för det är ju visat att så inte alltid är fallet just i och med ett kalkylperspektiv - de tekniska termernas giltighet utvidgas och erhåller nya innebörder.

Hmm...kanske blev lite pratigt, men jag ska gå och äta nu

//Mvh, M

[Stefan]

1. Med normativ menar jag 'föreskrivande' i motsatts till den senare Wittgensteins förståelse att filosofin endast skall beskriva språket - så som det är. Tractatus-Wittgenstein (om man uttrycker det så) företrädde snarare den 'föreskrivande' ansatsen där språk ses som någon slags kalkyl.

OK, jag borde ha förstått det. Den senare W. vill inte reformera våra vardagsbegrepp om kunskap, sanning, etc. (Men ändå säger han sådant som att "'tolkning' borde man egentligen bara kalla det att man ersätter ett uttryck för regeln med ett annat" (FU 201).) Personligen tycker jag att man borde undersöka begreppsvärlden mycket noggrant, och de relationer som finns mellan olika begrepp. För att göra det måste vi ge noga akt på vardagsspråket. En exakt beskrivning sker dock inte bäst i vardagsspråket, eftersom det (uppenbarligen, och enligt W. själv) allt som oftast leder till missförstånd. Istället borde vi i viss mån hitta på nya tekniska termer.

2. Jag tror att det är ett förgivettagande inom analytisk filosofi (iallafall delar av den) att vardagsspråket på något sätt skulle vara problematiskt eller att dess begrepp skulle vara vaga....just som man menar att det är bregreppen och inte vår användning som är problemet.

Att begreppen är vaga är väl snarast något som W. själv betonat (familjebegrepp, mm.). Därmed inte sagt att detta i sig behöver vara problematiskt. De fyller ofta en funktion, precis som förteoretiska klassificeringar inom protovetenskaper fyller en funktion. Men när man ska bygga en exakt vetenskap behöver man en exakt terminologi.

[Antinomos]

OK, jag borde ha förstått det. Den senare W. vill inte reformera våra vardagsbegrepp om kunskap, sanning, etc. (Men ändå säger han sådant som att "'tolkning' borde man egentligen bara kalla det att man ersätter ett uttryck för regeln med ett annat" (FU 201).) Personligen tycker jag att man borde undersöka begreppsvärlden mycket noggrant, och de relationer som finns mellan olika begrepp. För att göra det måste vi ge noga akt på vardagsspråket. En exakt beskrivning sker dock inte bäst i vardagsspråket, eftersom det (uppenbarligen, och enligt W. själv) allt som oftast leder till missförstånd. Istället borde vi i viss mån hitta på nya tekniska termer.

FU201 tydliggörs av FU198 och FU202. Här handlar det alltså inte om vardagsspråk och dess eventuella vaghet.

Jag tror inte man kan uppnå en "exakt" beskrivning. Vilka kriterier skulle vi ha för att fastlå en sådan? Jag är inte säker på hur du fårstår Wittgenstein här´när du säger att vardgsspråket leder till missförstånd.(?)

Att begreppen är vaga är väl snarast något som W. själv betonat (familjebegrepp, mm.). Därmed inte sagt att detta i sig behöver vara problematiskt. De fyller ofta en funktion, precis som förteoretiska klassificeringar inom protovetenskaper fyller en funktion. Men när man ska bygga en exakt vetenskap behöver man en exakt terminologi.

Hmm...menar du att Wittgenstein hävdar att hans 'familjebegrepp' är vagt? Huruvida det går att uppnå en exakt vetenskap och huruvida en exakt terminologi går att fastslå låter jag vara osagt, men då detta handlar om filosofi och Wittgenstein gör skillnad mellan just filosofi och vetenskap så är det självklart beroende på just vad vi talar om - men du kanske inte accepterar hans distinktion?

//Mvh, M

[Stefan]

FU201 tydliggörs av FU198 och FU202. Här handlar det alltså inte om vardagsspråk och dess eventuella vaghet.

Vad jag är ute efter är:

"'tolkning' borde man egentligen bara kalla det att man ersätter ett uttryck för regeln med ett annat".

Detta är ett förslag på hur "tolkning" bör användas, och det kommenteras inte i 198 och 202. Och varför ska vi acceptera det? W. ger inga skäl till det.

Jag tror inte man kan uppnå en "exakt" beskrivning. Vilka kriterier skulle vi ha för att fastlå en sådan?

Som sagt har jag givit vissa kriterier ovan, i citatet om Carnap.

von Wright har t ex försökt skapa en logik för moraliska satser (deontisk logik). Man har skapat andra former av logik i andra områden (möjlighet och nödvändighet, mereologi, förhållandet mellan det hela och delarna), etc. Med hjälp av dessa formaliseringar kan man få bättre kontroll över dessa begrepp.

Jag är inte säker på hur du fårstår Wittgenstein här´när du säger att vardgsspråket leder till missförstånd.

Wittgenstein är ju inne på att vi vilseleds av vissa bilder vi har om språket. Som t ex att orden i vardagsspråket har nödvändiga och tillräckliga villkor för sin tillämpning. De metafysiska problemen skapas när vi missförstår vardagsspråket. Men att vi missförstår vardagsspråket beror på att det så att säga inte är genomskinligt; det är inte klart hur det fungerar. Ett formellt språk skulle till skillnad från vardagsspråket vara genomskinligt och fritt från missförstånd.

Hmm...menar du att Wittgenstein hävdar att hans 'familjebegrepp' är vagt?

Familjebegrepp är vaga, ja. Begreppet "spel" är vagt, t ex. Det är inte helt klart vad som är ett spel och vad som inte är det. Men det kan nog finnas begrepp som är vaga men inte familjebegrepp, som "hög".

Huruvida det går att uppnå en exakt vetenskap och huruvida en exakt terminologi går att fastslå låter jag vara osagt, men då detta handlar om filosofi och Wittgenstein gör skillnad mellan just filosofi och vetenskap så är det självklart beroende på just vad vi talar om - men du kanske inte accepterar hans distinktion?

Jag tror att en det är svårt att hitta något gemensamt för alla de verksamheter som kallas "filosofi". Kanske kunde man kalla det ett "familjebegrepp" också. Men om något är utmärkande för filosofin är det att den inbegriper spekulativt a priori-resonerande, och att den inte är våldsamt formaliserad. Vetenskaper som är våldsamt formaliserade, som den matematiska logiken, har skiljts från filosofin.

Filosofer talar dock inte bara om metafysik och epistemologi, utan även om sådant som har beröringspunkter med empiriska vetenskaper, som språkfilosofi, medvetandefilosofi och "spekulativ sociologi", som en författare kallade det, som spelteori. Men W. verkar använda "filosofi" i en snäv betydelse, som enbart omfattar metafysik, epistemologi och delar av språkfilosofin.

Däremot tror jag att han har rätt att man har missuppfattat vissa metafysiska frågor som "vad finns det egentligen". Man tror, pga dessa satsers ytgrammatik, att de är frågor som liknar "vad finns det under bordet", dvs. en sorts frågor om världen. Men W. menar, och här tror jag att han har rätt, att dessa frågor är en sorts skenfrågor. Här accepterar jag hans distinktion mellan filosofi och vetenskap, och vill försvara den mot Quine, som vill rasera den.

En av filosofins uppgifter är att göra allt vårt tal helt klart och tydligt. Det är uppenbarligen vad W. anser vara dess främsta eller kanske enda uppgift. Jag menar dock att detta lättast uppnås genom att man skapar språk där man har en term för varje begrepp, och inte som nu samma term för massor av olika begrepp. Filosofin bör skapa ett sånt språk.

En intressant paragraf är 126: "Filosofin ställer bara fram allt till beskådande och förklarar eller härleder ingenting. - Då allt ligger i öppen dag, finns det heller inget att förklara. Ty vad som eventuellt är fördolt, intresserar oss inte.
"Filosofi" kunde man också kalla det som är möjligt före alla upptäckter och uppfinningar."

Liksom 128 "Om man ville uppställa teser i filosofin, så kunde det aldrig bli någon diskussion om dem, eftersom alla skulle hålla med om dem."

Vad liknar detta? Jo, åtminstone i viss utsträckning matematiken och logiken. Dessa är också möjliga före alla upptäckter. Det blir heller aldrig någon diskussion om enklare matematiska och logiska resonemang. I likhet med dessa har flera av de stora framstegen skett genom begreppsliga konstruktioner, som Freges konstruktion av predikatlogiken, som löste problem som den aristoteliska logiken inte kunde lösa. En ny symbolism löste problemen. Jag tror att metafysiken i stor utsträckning liknar matematiken och logiken, bara det att den lider av en mycket större begreppsförvirring.

[Antinomos]

Vad jag är ute efter är:

"'tolkning' borde man egentligen bara kalla det att man ersätter ett uttryck för regeln med ett annat".

Detta är ett förslag på hur "tolkning" bör användas, och det kommenteras inte i 198 och 202. Och varför ska vi acceptera det? W. ger inga skäl till det.

201FU är ingen utsaga om tolkning (och definitionen därav), utan en utsga om att följa regler och hur vi skll förstå det.

Som sagt har jag givit vissa kriterier ovan, i citatet om Carnap.

von Wright har t ex försökt skapa en logik för moraliska satser (deontisk logik). Man har skapat andra former av logik i andra områden (möjlighet och nödvändighet, mereologi, förhållandet mellan det hela och delarna), etc. Med hjälp av dessa formaliseringar kan man få bättre kontroll över dessa begrepp.

Den tekniska bestämningen av begrepp har betydelse och mening inom den kontext där de görs, absolut. Problemet har varit att de tekniska bestämningarna av viss begrepp inom matematisk logik etc har förts över till språkfilosofi, med en hel förståelseram, vilket medfört - inte lösandet av ytan - uppkomsten av vissa filosofiska problem. Detta perspektiv (Kalkylperspektivet) har vidare inneburit att man betraktat det "naturliga språket" som ett formellt språk.

Wittgenstein är ju inne på att vi vilseleds av vissa bilder vi har om språket. Som t ex att orden i vardagsspråket har nödvändiga och tillräckliga villkor för sin tillämpning. De metafysiska problemen skapas när vi missförstår vardagsspråket. Men att vi missförstår vardagsspråket beror på att det så att säga inte är genomskinligt; det är inte klart hur det fungerar. Ett formellt språk skulle till skillnad från vardagsspråket vara genomskinligt och fritt från missförstånd.

Jag är inte helt säker på att jag håller med om din förståelse/tolkning av Wittgenstein här - att det skulle handla om just vardagsspråk. Det är ju inte vardagsspråket per se som är problemet, utan hur filosofer tenderar att använda vissa begrepp - substanstolkning, analogimisstag etc.

Menar du att ett formellt språk skulle ersätta ett vardagsspråk? Nu är du ju inne på det Wittgenstein menar att man INTE skall göra - etablera teorier om och omkonstruera språket (vardagsspråket)...eller missuppfattar jag dig?

Jag tror att en det är svårt att hitta något gemensamt för alla de verksamheter som kallas "filosofi". Kanske kunde man kalla det ett "familjebegrepp" också.

Sant!

Men W. menar, och här tror jag att han har rätt, att dessa frågor är en sorts skenfrågor..

Jag tror inte han menar att de är skenfrågor - filosofiska problem är filosofisk problem, men de TER sig som skenfrågor utifrån hans upplösande av dem.

En av filosofins uppgifter är att göra allt vårt tal helt klart och tydligt. Det är uppenbarligen vad W. anser vara dess främsta eller kanske enda uppgift. Jag menar dock att detta lättast uppnås genom att man skapar språk där man har en term för varje begrepp, och inte som nu samma term för massor av olika begrepp. Filosofin bör skapa ett sånt språk..

Oki...då är du av annan uppfattning än Wittgenstein som menar att filosofin endast skall beskriva - inte formulera teorier eller nya spel. Själv har jag inte tillräckligt med kunskap för att kunna formulera en egen tydlig uppfattning ifråga så jag gömmer mig lite bakom Wittgenstein

Angående 126, 128 och matematik/logik...jag håller nog med.

//Mvh, M

[Stefan]

Problemet har varit att de tekniska bestämningarna av viss begrepp inom matematisk logik etc har förts över till språkfilosofi, med en hel förståelseram, vilket medfört - inte lösandet av ytan - uppkomsten av vissa filosofiska problem. Detta perspektiv (Kalkylperspektivet) har vidare inneburit att man betraktat det "naturliga språket" som ett formellt språk.

Jag håller med om detta. Varför skulle det naturliga språket vara ett formellt språk? Det naturliga språket är skapat av rationella människor som inte har användning för det formella språkets precision.

Det är intressant att se att filosofer som undersöker språket från ett spelteoretiskt perspektiv (också formellt, men från en annan synvinkel), ofta citerar W. De menar också att man måste se språket som ett verktyg i människors händer, inte som en formell kalkyl.

Det är ju inte vardagsspråket per se som är problemet, utan hur filosofer tenderar att använda vissa begrepp - substanstolkning, analogimisstag etc.

Jo, visst. Men då finns det två lösningar. Antingen ser vi till att filosoferna och andra börjar använda vardagsspråket rätt, eller så börjar vi istället använda ett språk som inte missförstås lika lätt. Man bör nog inta nån mellanposition, men i vissa frågor tycks den andra positionen vara mer tilltalande. Det är inte realistiskt att tro att filosofer kommer att ha samma språkkänsla som W. eller Austin.

Menar du att ett formellt språk skulle ersätta ett vardagsspråk?

Inom filosofin, ja, åtminstone i viss mån. Det har ju dessutom redan skett i stor utsträckning. Det är möjligt att det skiljer sig från W:s uppfattningar.

Jag tror inte han menar att de är skenfrågor - filosofiska problem är filosofisk problem, men de TER sig som skenfrågor utifrån hans upplösande av dem.

Vad menar du med detta?

Oki...då är du av annan uppfattning än Wittgenstein som menar att filosofin endast skall beskriva - inte formulera teorier eller nya spel.

Nja, i en mening tycker jag nog att man endast bör beskriva. Jag är bara oenig vad gäller vilken symbolism man bör använda. Jag tror inte att man kan komma med stora metafysiska upptäckter; i den meningen anser jag att metafysiken också bör vara beskrivande, och inte revisionistisk (med Strawsons ord, har dock inte läst honom).

Själv har jag inte tillräckligt med kunskap för att kunna formulera en egen tydlig uppfattning ifråga så jag gömmer mig lite bakom Wittgenstein

Jag har inte särskilt mycket kunskap och är ute på rätt tunn is här. Men det är så kul att spekulera lite, så jag gör det ändå.

Välkommen hit, förresten.

[Antinomos]

Jag håller nog med om det mesta av det du skriver. Och tack för välkomnandet.

Vad jag menar med att det inte är skenfrågor utan att de kan te sig som sådana utifrån hur Wittgenstein (upp)löser dem är just det. Det är legitima filosofiska problem, men då han visar att de beror på vår användning av vissa språkliga uttryck elle pga missförstånd verkar det som om de bara var skenproblem. Exempelvis talar man inom medvetandefilosofi om att beteenden är kopplade till mentala entiteter som man postulerar som på något sätt onåbara - detta utgör ett helt problemområde. Dock visar det sig att det bara är ett problem utfrån att man förstår ordet 'inre' som om det rörde en plats och att man förstår substantiven (smärta, medvetande, tänkande etc) som om de var substanser/ting vilka lokaliseras till denna plats. När man ser att hela problemområdet är beroende av vissa knepiga användningar av ord/begrepp så upplöses problemet...dock betyder det inte att det inte var ett problem.

Det var en väldigt kort genomgång av medvetandefilosofiproblematiken, men jag hoppas du förstår vad jag menar.

//Mvh, M

[hovnarr]

Ja hjärtligt välkommen till filosofiforum.com Antinomos! Om du har lust får du gärna skriva en rad på underforumet "mötesplatsen" och skriva om vad du är för en.

Tråden har kommit att handla mer om W. än om filosofisk analys. Återgår till ursprungsfrågan.

Hursomhelst är frågan: vad bör filosofen göra? Bör denne nöja sig med vardagsspråkets vaga begrepp, eller bör denne hitta på nya, tekniska begrepp?

Närdå? Inom ramen för en bok, avhandling eller artikel kan det ju vara praktiskt att hitta på nya tekniska begrepp (läser t.ex. Naess analytisk semantik just nu, där detta görs för att det är praktiskt). Däremot kan det vara mycket opraktiskt att inom ramen för en normal konversation hitta på egna begrepp eller lägga in en mycket mer precis innebörd i ord än vad folk vanligtvis gör.

Bara för att man hittar på nya tekniska termer i en artikel (och kanske även nyttjar dem i sin fortsatta filosofiska karriär) betyder ju inte att man vill att folk ska använda dem till vardags, ens om de skulle kunna ha användning för dem. I vilket fall som helst borde ingen språkvetare/filosof inom ramen för en vanlig konversation säga: "du borde inte använda 'veta' i ett sådant sammanhang" om merparten av Sveriges befolkning ändå gör det.

Om man nu ska skapa en ny teknisk term är det förstås föredömligt att utgå ifrån något rimligt eller något neutralt. Om jag till exempel vill hitta ett precist ord för motsatsen till "fördelaktigt" är det rimligt att välja "nackdelaktigt". Det underlättar förståelsen a priori mer än en neutral term såsom "alfa" skulle göra. I varje fall bör man undvika att definiera begrepp så att de blir tvetydiga (t.ex. definiera "för fett hår" som främjande fett hår osv.)

§

[Stefan]

I vilket fall som helst borde ingen språkvetare/filosof inom ramen för en vanlig konversation säga: "du borde inte använda 'veta' i ett sådant sammanhang" om merparten av Sveriges befolkning ändå gör det.

Det ligger mycket i det. Jag läste i en bok att en man sagt att han "lagt märke till människors språkbruk under 25 år och inte funnit en enda talare som använt det lilla ordet "people" på rätt sätt". Såna uttalanden torde vara absurda.

Om man nu ska skapa en ny teknisk term är det förstås föredömligt att utgå ifrån något rimligt eller något neutralt. Om jag till exempel vill hitta ett precist ord för motsatsen till "fördelaktigt" är det rimligt att välja "nackdelaktigt". Det underlättar förståelsen a priori mer än en neutral term såsom "alfa" skulle göra. I varje fall bör man undvika att definiera begrepp så att de blir tvetydiga (t.ex. definiera "för fett hår" som främjande fett hår osv.)

Naturligtvis.

Frågan är emellertid: bör filosofen ägna sig åt att försöka definiera vad vi "egentligen menar" med "sanning", "kunskap", etc., eller bör han/hon så noggrannt som möjligt definiera olika begrepp som brukar uttryckas med dessa ord och sedan undersöka vilka logiska egenskaper dessa har- Jag lutar åt det senare, och tycker att filosofin fortfarande lider av alldeles för många skenfrågor som "vad är sanning", "vad är frihet", etc.

[hovnarr]

bör filosofen ägna sig åt att försöka definiera vad vi "egentligen menar" med "sanning", "kunskap", etc., eller bör han/hon så noggrannt som möjligt definiera olika begrepp som brukar uttryckas med dessa ord och sedan undersöka vilka logiska egenskaper dessa har- Jag lutar åt det senare, och tycker att filosofin fortfarande lider av alldeles för många skenfrågor som "vad är sanning", "vad är frihet", etc.

Måste säga att jag inte riktigt ser motsättningen mellan de två angreppssätten. Menar du att vanliga exempel på filosofiska svar på frågan "vad är sanning?" skiljer sig markant från de logiska egenskaparna av de begrepp/tankar som vanligtvis innefattar ordet "sanning", samt att det är icke önskvärt att det är så?

Jag tror att frågan "vad är sanning?" också är kontextberoende. I den frågan avses en särskild, "filosofiskt djup" om man så vill, användning av "sanning". Man bör dock inte ha förväntningen på svaret på den frågan, att det ska göra reda för vad vi "egentligen menar" när vi säger "sanning". I korthet skulle jag alltså säga att den vanliga innebörden av frågan "vad är sanning" är skild från den vanliga innebörden av frågan "vad menas med 'sanning'". Folk överlag är mer intresserade av den första frågan, språkvetare överlag borde intressera sig mer för den andra frågan.

(Som en parentes räknar jag den första frågan ("Vad är sanning?") i sin vanliga betydelse till den grupp frågor som nu börjar utkristallisera sig för mitt inre och som bland annat innefattar kungar av Frankrike och gudsbevis.)

§

[Stefan]

Måste säga att jag inte riktigt ser motsättningen mellan de två angreppssätten. Menar du att vanliga exempel på filosofiska svar på frågan "vad är sanning?" skiljer sig markant från de logiska egenskaparna av de begrepp/tankar som vanligtvis innefattar ordet "sanning", samt att det är icke önskvärt att det är så?

Se t ex på frågan: "vad är nödvändighet?". Hur ska vi besvara den frågan? Det är väldigt oklart för mig. Vad vi kan göra är att ställa upp olika modallogiska system, system för nödvändighet. Beroende på vilka axiom och definitioner man har kommer systemen att se annorlunda ut. Det kan vara intressant att se hur sådana system kan se ut. Men jag har svårt att se att en uppsättning axiom och definitioner ger oss ett svar på vad nödvändighet är. Vissa uppsättningar passar bättre med vårt förteoretiska nödvändighetsbegrepp. Andra är praktiska av andra skäl. När vi väljer mellan dessa bör vi i min mening praktisera nåt som liknar Carnaps fyra principer ovan.

Men vissa verkar tro att om vi hittar ett bra system så har vi svaret på vad "nödvändighet är". Det tror inte jag: vi har bara hittat ett praktiskt system.

(Som en parentes räknar jag den första frågan ("Vad är sanning?") i sin vanliga betydelse till den grupp frågor som nu börjar utkristallisera sig för mitt inre och som bland annat innefattar kungar av Frankrike och gudsbevis.)

Men vad betyder "vad är sanning?"? Tarski menade sig inte förstå frågan, och jag är benägen att hålla med honom.

Ett exempel är: är "den nuvarande kungen av Frankrike är skallig". Är den satsen sann eller falsk? Hur ska vi besvara de frågan? Genom undersökning av människors språkbruk? Det är nog rätt vacklande på denna punkt. Själv skulle jag säga att när vi skapar ett formellt språk så ska vi välja den mest praktiska lösningen. Någon korrekt lösning finns inte (vilket det däremot finns på frågan "är den nuvarande presidenten i Fr. skallig?").

[Stefan]

Ett exempel på den "icke-pragmatiska" synen är detta, där författaren försöker ta reda på vad kunskap "är". Den togs upp på språkfilosofiseminariet på SU igår.

http://www.philosophy.su.se/teoretisk/s ... serier.htm

Högre seminarium i språkfilosofi och logik
(Logic and Language Seminar)

Seminarieledare: Peter Pagin
Tid: vissa fredagar (jämna veckor) kl 10-12 med början 28.1 (Fridays 10-12 in D700)
Lokal: rum D 700

8 April:
Fredrik Stjernberg (Linköping) Is knowledge really factive? (pdf)