Vad är - EGENTLIGEN - meningen /seriöst nu!!/ ?
Moderator: Moderatorgruppen
-
transversal
- Inlägg: 1673
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
Varför frågar alla efter mening? Antagligen så har vi väl ett djupt behov av mening för att uppleva tillfredställelse. Hela hjärnbarken är väl en maskin för att förstå, dvs skapa mening och dra slutsatser från mönster ... Vore osannolikt att vi inte skulle ge oss på själva grundförutsättnignen för vårt tänkande, livet då ...
Människor som tror att livet har en mening överlever lättare koncentrationsläger etc. Så det tycks också vara en vital överlevnadsfunktion.
Spinner iväg nu i några tankar. Kanske ger mening målinriktning och rörelse, och att någon som rör på sig lättare överlever, oavsett om det är framåt, bakåt eller åt sidan. Har man en strategi så drabbas man kanske inte i samma mening av stress och hopplöshetskänslor, oavsett vad strategin är.
Människor som tror att livet har en mening överlever lättare koncentrationsläger etc. Så det tycks också vara en vital överlevnadsfunktion.
Spinner iväg nu i några tankar. Kanske ger mening målinriktning och rörelse, och att någon som rör på sig lättare överlever, oavsett om det är framåt, bakåt eller åt sidan. Har man en strategi så drabbas man kanske inte i samma mening av stress och hopplöshetskänslor, oavsett vad strategin är.
Mening? Med livet?
Livet självt! Att leva det med hela dess innebörd!
Framför allt, ägna energi åt att inse/FÖRSTÅ allt och uppfatta att vi som en social art är ett väsen
som vill demokrati och framförhållning i våra samhälleliga arbetsrelationer med övriga samhällsmedlemmar
och aldrig erkänna struntprat av typen, det finns ngt gott i att låta Borgarna beröva oss vårt hårt framarbetade
människovärde produktionsvärde, så att de skall bli rika och ha det bra, men inte vi.
Benjie
Livet självt! Att leva det med hela dess innebörd!
Framför allt, ägna energi åt att inse/FÖRSTÅ allt och uppfatta att vi som en social art är ett väsen
som vill demokrati och framförhållning i våra samhälleliga arbetsrelationer med övriga samhällsmedlemmar
och aldrig erkänna struntprat av typen, det finns ngt gott i att låta Borgarna beröva oss vårt hårt framarbetade
människovärde produktionsvärde, så att de skall bli rika och ha det bra, men inte vi.
Benjie
Är mening något som KAN *finnas* överhuvudtaget? Jag menar inte att låta som en cyniker, utan om det vi kallar "mening" är någon slags substans överhuvudtaget.
Tänk er själva: Vad skulle hända om ni, plötsligt en dag när ni gick gatan fram, fann Meningen. Hur skulle ni reagera? Vad i livet skulle vara annorlunda? Kanske menar man att man då skulle känna sig mindre rastlös, mer tillfreds med liv och död, ha större inre ro etc. Men är det i så fall inte DET man då söker? Inre ro.
Eller tänk det omvända, att en förutbestämd Mening inte finns. Vad skulle vi ta oss till då? Förmodligen precis det vi gör nu, nämligen skapa mening av våra liv. Jag har svårt att föreställa mig hur den Mening skulle vara beskaffad, som plötsligt tog bort människans behov att skapa mening. Är det någon mening med en sån mening?
Jag tror mening är något vi skapar, eller känner igen i andra skapelser, i kraft av att vi är människor. Vår upplevelse av mening är enbart begränsad av oss själva.

Tänk er själva: Vad skulle hända om ni, plötsligt en dag när ni gick gatan fram, fann Meningen. Hur skulle ni reagera? Vad i livet skulle vara annorlunda? Kanske menar man att man då skulle känna sig mindre rastlös, mer tillfreds med liv och död, ha större inre ro etc. Men är det i så fall inte DET man då söker? Inre ro.
Eller tänk det omvända, att en förutbestämd Mening inte finns. Vad skulle vi ta oss till då? Förmodligen precis det vi gör nu, nämligen skapa mening av våra liv. Jag har svårt att föreställa mig hur den Mening skulle vara beskaffad, som plötsligt tog bort människans behov att skapa mening. Är det någon mening med en sån mening?
Jag tror mening är något vi skapar, eller känner igen i andra skapelser, i kraft av att vi är människor. Vår upplevelse av mening är enbart begränsad av oss själva.

-
Clouds flashback
- Inlägg: 25
- Blev medlem: 27 jan 2009 03:18
- Ort: skaraborg
- Kontakt:
Flera/en meningar kan finnas vi kan aldrig veta detta
.
Det enda vi kan göra är väga för och emot på en ett neutralt sätt på en balansvåg.
Smälta samman resultaten av andra invägningar ting som teoretiskt skulle kunna ha med frågan att göra.
Se hur resultat blir.
Blir svaret blir en ultimat sanning men man har större anledning att kalla det någon form sanning.
Själv har inte skaffat fram denna våg skål.
.
Det enda vi kan göra är väga för och emot på en ett neutralt sätt på en balansvåg.
Smälta samman resultaten av andra invägningar ting som teoretiskt skulle kunna ha med frågan att göra.
Se hur resultat blir.
Blir svaret blir en ultimat sanning men man har större anledning att kalla det någon form sanning.
Själv har inte skaffat fram denna våg skål.
Problemet med det synsättet, Hovnarr, är att det placerar "meningen" helt och hållet i människans händer och om den är helt i människans våld så förlorar den också sitt inneboende syfte att komma från en större realitet än den som människan lever i.
Jag tror att människan lever i minst två världar, kanske tre, säkert fler. Min mening är att det alltid innebär problem ifall man insisterar på att människan bara lever i en enda värld.
De tre världarna människan lever i är i den kända och konkreta världen, eller den "officiella" världen, den förklaring och förståelse som massan accepterar och lever efter. Det är den ytliga och förenklade värld som vi behöver för att kunna leva i ett samhälle. Tydliga regler och symboler osv. Meningen i den här världen kommuniceras och konkretiseras för att kunna ha någon slags genomslagskraft. I allmänhet är det den mening vi alla accepterar för att kunna leva tillsammans i ett samhälle. Det är en värld av hövlighet, snarare än kärlek.
Den andra världen är den personliga världen, den intima och mer svårplacerliga familjevärlden. En värld som också kan delas upp i flera olika rum av specifika ritualer och beteenden men också psykologiska och religiösa former som är för sublima för att kunna kommuniceras och förstås utanför de som är del av den. Meningen i den här världen behöver inte vara lika vass och tydlig som i den officiella världen. Den är mjukare och kan tolkas som mer mångtydig och betydligt mer komplex och "djupare". Detta är en värld av begynnande kärlek framför hövlighet, även om hövlighet fortfarande är viktigt.
Den tredje världen är den inre världen som är mycket djupare och intimare och som går in i den subliminala världen av icke konkretiserbara begär och tillstånd som går under den egna intellektuella och konkretiserande radarn. Trots detta kan man tänka sig att den är av ett mycket djupare och komplext och mångtydigt innehåll än de två föregående. Det är en värld vi bara kan dela med någon i den djupaste av intimitet och den går bara att kommunicera så länge som den inte är konkret. Paradoxalt nog, då vi tänker oss att kommunikation ska handla om tydlighet. Vana som vi är vid att leva i den officiella världen mestadelen av tiden. Den här världen domineras av kärlek och kan bara nås genom att man blir godkänd av de två tidigare världarna.
Sen kan man tänka sig att det finns en fjärde värld som är helt och hållet okänd och okonkretiserbar, något som vi inte ens kan föreställa oss, men ändå så är den ursprunget och har alla svar på vad meningen med allting är. Av en sådan intelligens och djup och förståelse och kärlek att vi och våra tankar och känslor är som papper i jämförelse.
Att fråga "vad är meningen med livet?" är att försöka att öppna en dörr mellan alla världarna och förena dom i ett sökande efter något som ligger bortom det kända, samtidigt som man håller kvar vid det som är familjärt och konkret. Ett bra ord i sammanhanget som kan trancendera gränserna mellan det kända och det okända, det kännbara och det nästan kännbara; chaordiskt. Som livet verkar uppenbara sig i en blandning mellan kaos och ordning.
GK Chesterton skrev något väldigt intressant om detta. Att problemet med att förstå vår tillvaro och att förstå vår värld är inte att den är resonabel, inte heller att den är oresonabel, utan att den är väldigt resonabel, men inte helt.
En matematiker som vill förstå arkitekturen hos människokroppen skulle snabbt se att den egentligen är två symmetriska människor, hopsatta till en. Han skulle se att det fanns ett öga på varje sida, ett öra, en arm, fem fingrar, ett ben, fem tår på vardera sidan om kroppen och snart kommer han att vilja se det som en lag. Och när han tänker på människans innandöme skulle han dra samma slutsatser om att det alltså borde finnas en lunga på vardera sida och ett hjärta på vardera sidan, men här bryter naturen mot hans uträkning och kullkastar hela resonemanget.
En apelsin är tillräckligt rund för att kunna kallas rund, men inte helt. Jorden kan kallas rund, men är det inte egentligen. Gräs har formen hos ett svärd och borde vara vasst som ett svärd, men är det inte. Moln ser mjuka och gripbara ut, men går inte att känna på. Till och med på molekylär nivå bryter naturen mot människans önskan om att hitta själva "ur-ordningen" som kan förklara allt som ett logiskt argument eller matematisk formel. Hela tiden finns det något som gör att alla rationella, resonabla argument om naturen och tillvarons förutsägbarhet, krackelerar och blir till damm. Det verkar som det inte finns någon utväg. Vårt intellekt är begränsat till att förstå enligt förutsägbarhet och ordning, ändå är det det oväntade som får oss att bli intresserade.
Att söka efter meningen är inte ett projekt som har en definierbar slutpunkt och det är inget man kan hitta i sin helhet med en gång. Det är något som fortsätter att pågå och desto mer man söker desto mer belönande är det. Så för att förstå mer om vilka vi är och varifrån vi kommer och var vi är på väg så kan man se det som en vetenskap.... men inte helt..
Jag tror att människan lever i minst två världar, kanske tre, säkert fler. Min mening är att det alltid innebär problem ifall man insisterar på att människan bara lever i en enda värld.
De tre världarna människan lever i är i den kända och konkreta världen, eller den "officiella" världen, den förklaring och förståelse som massan accepterar och lever efter. Det är den ytliga och förenklade värld som vi behöver för att kunna leva i ett samhälle. Tydliga regler och symboler osv. Meningen i den här världen kommuniceras och konkretiseras för att kunna ha någon slags genomslagskraft. I allmänhet är det den mening vi alla accepterar för att kunna leva tillsammans i ett samhälle. Det är en värld av hövlighet, snarare än kärlek.
Den andra världen är den personliga världen, den intima och mer svårplacerliga familjevärlden. En värld som också kan delas upp i flera olika rum av specifika ritualer och beteenden men också psykologiska och religiösa former som är för sublima för att kunna kommuniceras och förstås utanför de som är del av den. Meningen i den här världen behöver inte vara lika vass och tydlig som i den officiella världen. Den är mjukare och kan tolkas som mer mångtydig och betydligt mer komplex och "djupare". Detta är en värld av begynnande kärlek framför hövlighet, även om hövlighet fortfarande är viktigt.
Den tredje världen är den inre världen som är mycket djupare och intimare och som går in i den subliminala världen av icke konkretiserbara begär och tillstånd som går under den egna intellektuella och konkretiserande radarn. Trots detta kan man tänka sig att den är av ett mycket djupare och komplext och mångtydigt innehåll än de två föregående. Det är en värld vi bara kan dela med någon i den djupaste av intimitet och den går bara att kommunicera så länge som den inte är konkret. Paradoxalt nog, då vi tänker oss att kommunikation ska handla om tydlighet. Vana som vi är vid att leva i den officiella världen mestadelen av tiden. Den här världen domineras av kärlek och kan bara nås genom att man blir godkänd av de två tidigare världarna.
Sen kan man tänka sig att det finns en fjärde värld som är helt och hållet okänd och okonkretiserbar, något som vi inte ens kan föreställa oss, men ändå så är den ursprunget och har alla svar på vad meningen med allting är. Av en sådan intelligens och djup och förståelse och kärlek att vi och våra tankar och känslor är som papper i jämförelse.
Att fråga "vad är meningen med livet?" är att försöka att öppna en dörr mellan alla världarna och förena dom i ett sökande efter något som ligger bortom det kända, samtidigt som man håller kvar vid det som är familjärt och konkret. Ett bra ord i sammanhanget som kan trancendera gränserna mellan det kända och det okända, det kännbara och det nästan kännbara; chaordiskt. Som livet verkar uppenbara sig i en blandning mellan kaos och ordning.
GK Chesterton skrev något väldigt intressant om detta. Att problemet med att förstå vår tillvaro och att förstå vår värld är inte att den är resonabel, inte heller att den är oresonabel, utan att den är väldigt resonabel, men inte helt.
En matematiker som vill förstå arkitekturen hos människokroppen skulle snabbt se att den egentligen är två symmetriska människor, hopsatta till en. Han skulle se att det fanns ett öga på varje sida, ett öra, en arm, fem fingrar, ett ben, fem tår på vardera sidan om kroppen och snart kommer han att vilja se det som en lag. Och när han tänker på människans innandöme skulle han dra samma slutsatser om att det alltså borde finnas en lunga på vardera sida och ett hjärta på vardera sidan, men här bryter naturen mot hans uträkning och kullkastar hela resonemanget.
En apelsin är tillräckligt rund för att kunna kallas rund, men inte helt. Jorden kan kallas rund, men är det inte egentligen. Gräs har formen hos ett svärd och borde vara vasst som ett svärd, men är det inte. Moln ser mjuka och gripbara ut, men går inte att känna på. Till och med på molekylär nivå bryter naturen mot människans önskan om att hitta själva "ur-ordningen" som kan förklara allt som ett logiskt argument eller matematisk formel. Hela tiden finns det något som gör att alla rationella, resonabla argument om naturen och tillvarons förutsägbarhet, krackelerar och blir till damm. Det verkar som det inte finns någon utväg. Vårt intellekt är begränsat till att förstå enligt förutsägbarhet och ordning, ändå är det det oväntade som får oss att bli intresserade.
Att söka efter meningen är inte ett projekt som har en definierbar slutpunkt och det är inget man kan hitta i sin helhet med en gång. Det är något som fortsätter att pågå och desto mer man söker desto mer belönande är det. Så för att förstå mer om vilka vi är och varifrån vi kommer och var vi är på väg så kan man se det som en vetenskap.... men inte helt..
hovnarr skrev:Tänk er själva: Vad skulle hända om ni, plötsligt en dag när ni gick gatan fram, fann Meningen. Hur skulle ni reagera? Vad i livet skulle vara annorlunda? Kanske menar man att man då skulle känna sig mindre rastlös, mer tillfreds med liv och död, ha större inre ro etc. Men är det i så fall inte DET man då söker? Inre ro.
Tänk dig att du är en ung talangfull fotbollspelare som startar i en stor anrik klubb nere på kontinenten. Det är bra betalt och du finner dig i omgivningen. Du spelar dina första matcher och är ganska nöjd med din insats, även om det inte går så bra för laget. Men du gräver inte ner dig för det. Dina lagkamrater gjorde faktiskt inte sitt jobb och tränare är gnällig.
Då tar klubbens president dig på en promenad. Ni går ner i stadions innandöme, där du inte varit innan. Han visar dig utställningen med gamla troféer från Europacuper och porträtt på stora spelare som tidigare spelat, framför allt de som spelat på samma position som du. Du noterar likheter i din egen spelstil med de stora och inser varför du värvats till klubben, vilken tröja det är tänkt att du ska fylla ut och hur det hänger ihop med den spelidé klubben alltid hållit sig till.
Presidenten förklarar historien om klubben, hur den föddes, växte och vilken roll den spelar för staden, omgivningen och folket. När det går bra för klubben så skiner hela staden och upp och när det går sämre läggs sordin på stämningen, vilket märks på varenda café och pub. Ni går runt och upplever detta i staden och även in på junior- och pojklagets träningar. Alla pojkars dröm är att få spela i klubben någon gång i framtiden.
Du är medveten om de ekonomiska aspekterna, löner, sponsorer, intäkter vid vinst, souvenirförsäljningarna och klubbens ansträngningar att marknadsföra sig, men du inser att det du upplevt idag inte kan förklaras på något annat sätt än att du upptäckt klubbens själ. Och du känner vördnad för den, ödmjuk och privilegierad att få spela för klubben. Du förstår hur stort det är och att det är så mycket mer än dig själv det handlar om. Du är en del av något större. Du inser det, du identifierar dig med det och du handlar efter det.
Fortfarande vill du ju få betalt (helst inte mindre än lagkamraterna), du vill ju slåss för en plats i startelvan och din respekt i omklädningsrummet, men när du går ut på planen spelar du för klubben - inte för dig själv. Du går ut på planen, hör publiken vråla och du känner dig enormt upprymd. Du spelar med hjärta. Om du spelar lysande och gör mål men laget förlorar blir du förkrossad. Om du gör bort dig men laget vinner är det inte riktigt så farligt, fast du får ju kämpa på träningen för att hålla dig kvar i startelvan. Alla kämpar på träningen och gör som de blir tillsagda, det är en stark sammanhållning och gemenskap, samtidigt som det är konkurrens om platserna. Du märker att när du spelar för klubben, med hjärtat, så spelar du mycket bättre. Du har mer ork, mer motivation och du vill vinna mer än något annat. Det är det enda som har någon betydelse.
Och om det är andra semifinalen i Chamions League, du har ett gult kort sedan innan, så tvekar du inte en sekund att dra på dig ett gult till för att klubben ska få spela final, även om du då inte får vara med. Klubben går före.
Eller tänk det omvända, att en förutbestämd Mening inte finns. Vad skulle vi ta oss till då? Förmodligen precis det vi gör nu, nämligen skapa mening av våra liv. Jag har svårt att föreställa mig hur den Mening skulle vara beskaffad, som plötsligt tog bort människans behov att skapa mening. Är det någon mening med en sån mening?
Vi kan ju titta där historien började. Man spelade för sin egen skull, helt enkelt. Eller också, spola fram tiden några år. Du har varit skadad och tvingas lämna klubben och säljs till en annan stor klubb. Du får samma inblick i den klubben och du inser att den klubben betyder lika mycket för den staden, har en liknande historia och samma magi - en själ. Du spelar för den här klubben som du gjorde för den förra.
Nu möts din nya och din gamla klubb i Champions League-finalen och du känner dig splittrad. Det borde vara enkelt, du spelar för din nya klubb och identifierar dig med den. Men du inser också att oavsett vem som vinner så kommer ungefär lika många bli glada eller ledsna och du förmår inte ta ställning för någon av de båda klubbarna. Och än värre, du inser att fotboll i grund och botten är ett nollsummespel. Det måste finnas en vinnare och det måste finnas en förlorare. Och i grund och botten är ju fotbollen helt meningslös. Reglerna helt godtyckliga. Det är bara ett spel och det blir meningsfullt för att alla människor ger spelet dess mening. Och denna mening hålls vid liv för att folk inte förstår bättre. De tror att livet blir bättre om deras lag vinner. Så dumt!
Jag tror mening är något vi skapar, eller känner igen i andra skapelser, i kraft av att vi är människor. Vår upplevelse av mening är enbart begränsad av oss själva.
Eller kanske upptäcker. Det finns en psykologisk aspekt på det också. Många vägrar tänka tanken att underkasta sig något större. Vad man kanske bör fråga sig är om detta större är något som begränsar eller berikar en, om man nu skulle råka snubbla på det.
Ett oerhört långt inlägg,på ett så meningslöst ämne,fotboll. Nu är det så att jag själv spelade varje dag,innan o underskolåldern. Vi delade upp oss på måfå, äldre som yngre pojkar o flickor blandat.Lagen var olika dag från dag. Därmed spelade inte jag för laget,utan för fotbollen kompisarna, för motståndarna till och med. Och mitt eget nöje.Lite äldre gick jag med i en klubb. Blev genast lagkapten,centerback.Dom såg hur bra jag var helt enkelt. Ville också spela med årsgrupp äldre. Visst vileken plats på planen vill du ha, du får välja din roll,du är välkommen. Då valde jag center,mittfältare.Sedan ändrades mitt intresse,och jag slutade med fotboll,i klubb.Sägas bör att min morfar va en bra spelare,sedan domare,han tränade vårat klasslag,mig som pytteliten. Vem som tog mintröja efterträdde mig,?Den tanken har aldrig existerat. Spelet bara pågar,för dom som vill. Nu var det kanske egentligen inte fotboll ämnet handlade om...
- Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Evolution:
ÄR "vem?" - "vem" ÄR? = vem är det som, det som, det som ---> "inte är" MER
Exempel: Jag kommer aldrig kunna "bli av" med mina mänskliga svagheter om jag inte löser upp min skuld, personliga "äckel"/extrema mentala kritik kring dem och förstår att det inte är "mitt enorma fel"/det ansvarsmässiga, det är helt enkelt en "ofullkomlighet" i min mänskliga utveckling... Ja, DET är det: mänsklighetens tankar om gud/livet.
Vi borde kunna omvandla vår onödiga förvirring till medvetenhet/närvaro.
Ser du att?
Vår religion/myt/kultur/filosofi genom historian, utvecklingen: alltså trosuppfattning som alltid på något sätt ..har åsikt om gud,
har BLIVIT MEDVETEN UTAN ATT VETA OM DET; VARA MEDVETEN OM DET..
Det formlösa saknar en form.
..::Quantum reinterpretation, breaking through zombiefication.. "I AM" the energy of me losing prenatal ground, with the grave to lean on, fuzzy freedom::..
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fication skrev:Avantgardet skrev:Ja, egentligen känner jag mig ju lite löjlig som ens påpekar, men postmodernismen har fått ta mycket skit oförtjänt. Tycker den får göra det än en gång. Ser inte att det följer av att Gud är död att allt skulle vara tillåtet, snarare är det tvärtom (som Zizek insisterar på att det är): utan Gud är inget tillåtet!
Så något ansvar flyr man inte. Tvärtom finns det ingenstans att fly det, inte ens nån konvention. Olika sätt att se det på. Så...
Sant att det inte längre går att hänvisa till Gud, att man bara lydde order och sitt land eller företag när man springer runt och räddar världen från allt ont. Om man gör något är man ytterst ansvarig själv. Och så ska det ju vara, det är absolut ett framsteg.
Men det som är problemet idag är de saker man inte gör! Alla plikter och skyldigheter är ju avskaffade. Det finns inte längre några måsten, vilket leder till att man inte tar ansvar för sin omvärld, för sina relationer, för samhället, mänskligheten eller ens sig själv. "Det var inte mitt fel", eller på sin höjd, "jag gjorde så gott jag kunde (men ansvarar inte för resultatet)".
Boktips: http://www.bokia.se/det-var-inte-mitt-f ... 153430407/
Och det går inte längre att tvinga folk att ta ansvar att göra saker, för det är ju en kränkning, ett maktanspråk.
Ah, okej, jag får lov att läsa henne.
Och visst, på ett ytligt plan så kan man ju avfärda allting som "maktanspråk", men jag tycker inte det är särskilt intressant. Anspråken kommer vi inte ifrån, men det är väl motiveringarna som är intressant? Det här med att postmodernismen avfärdar tycker jag är missvisande, det låter på dig som att vi med postmodernismen helt har slutat diskutera saker och så är det väl ändå inte? Tvinga folk att göra saker ska man väl aldrig göra, det måste väl också sägas vara en kränkning oavsett kontext?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
OWE skrev:Fication skrev:Avantgardet skrev:Ja, egentligen känner jag mig ju lite löjlig som ens påpekar, men postmodernismen har fått ta mycket skit oförtjänt. Tycker den får göra det än en gång. Ser inte att det följer av att Gud är död att allt skulle vara tillåtet, snarare är det tvärtom (som Zizek insisterar på att det är): utan Gud är inget tillåtet!
Så något ansvar flyr man inte. Tvärtom finns det ingenstans att fly det, inte ens nån konvention. Olika sätt att se det på. Så...
Sant att det inte längre går att hänvisa till Gud, att man bara lydde order och sitt land eller företag när man springer runt och räddar världen från allt ont. Om man gör något är man ytterst ansvarig själv. Och så ska det ju vara, det är absolut ett framsteg.
Men det som är problemet idag är de saker man inte gör! Alla plikter och skyldigheter är ju avskaffade. Det finns inte längre några måsten, vilket leder till att man inte tar ansvar för sin omvärld, för sina relationer, för samhället, mänskligheten eller ens sig själv. "Det var inte mitt fel", eller på sin höjd, "jag gjorde så gott jag kunde (men ansvarar inte för resultatet)".
Boktips: http://www.bokia.se/det-var-inte-mitt-f ... 153430407/
Och det går inte längre att tvinga folk att ta ansvar att göra saker, för det är ju en kränkning, ett maktanspråk.
Är du religiös så får du vara det för mig! Helt OK! Ditt svar som jag berömde var, och är fortfarande storslaget i vår nuvarande kontext. Att det sen utbryter diskussioner om vad postmodernism är eller innehåller i detta sammanhang är fullständigt irrelevant för frågan. Postmodernism borde ha en egen tråd.
BTW - Var kan man ladda ner boken/texten du hänvisar till? Är hon en fjant vill jag givetvis inte betala för den!
Lust att utveckla vad du menar? Hur kontextualiserar du?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster