vad är den ideala människan?

[emma]

För några dagar sedan på filosofi lektionen kom frågan - vad är den ideala människan?

Jag tror att det är svårt att ha ett mått för den ideala människan som ska passa alla. Människor har olika förutsättningar och tänker olika, därför är det som jag kännetecknar med gott kanske inte gott för någon annan. Samtidigt tror jag att det finns gemensamma grundvärderingar och mål på vad som är gott T ex medmänsklighet. Det finns många sätt att visa medmänsklighet, jag anser att det spelar mindre roll hur man visar sin medmänsklighet bara det är gott vilket man själv avgör.
Att vara en godmänniska tror jag är något som alla eftersträvar, men det finns oändligt många sätt att ta sig dit. Samvetet och egna värderingar och erfarenheter spelar de största rollerna på hur man beter mot andra människor. Att hitta balansen mellan två ytterligheter är det vinnande konceptet med vissa undantag givetvis, anser jag precis som Aristoteles. För att kunna vara den ideala människan måste man vara god mot sig själv, att vara allt för givmild drabbar en själv samtidigt som det kanske ger tillfredställelse genom att se andra människor lyckliga. Chansen att bli utnyttjad är i det fallet mycket stor.

. Den ideala människan är för mig en individ som är fördoms fri och anser att alla människor är lika värda oavsett kön, bakgrund och värderingar.
Man behöver inte alltid förstå eller hålla med om vad människor säger och tycker bara man respekterar deras åsikter. Respekt är ett nyckelord som gör vardagen lite smidigare. Att alltid sätta sig emot och argumentera blir jobbigt, en god människa har ett sunt förnuft som väljer sina strider.

[Undraren]

Det beror alldeles på hur man definierar ideal.

Men en definition som passar de flesta: en som kort och gott är nöjd och tillfreds med sig själv.

Det är ungefär som definitionen om vem som är den lyckligaste människan på jorden: den som tror sig vara det.

Det härliga med båda dessa definitioner är att två personer kan vara oerhört olika men ändå båda vara den ideala (eller den lyckligaste människan) samtidigt. Dessutom är de uppnåeliga mål oavsett förutsättningar.

[hovnarr]

vad är den ideala människan?

En död människa ställer i varje fall inte till något besvär. Men hon tillför å andra sidan inget till andra människors vardag heller.

Den ideala människan är för mig en individ som är fördoms fri och anser att alla människor är lika värda oavsett kön, bakgrund och värderingar.

För mig är det inte nog att den ideala människan inte "stör" andra genom sina fördomar, domar eller värderingar. Om det vore enda kravet kunde man lika gärna strypa sig med navelsträngen innan man kom ut och riskerade att påverka en massa (nu är det försent!).

Jag tror det skapar stort lidande att sträva efter ouppnåliga ideal såsom fördomsfrihet. Bättre vore att förlika sig med sin imperfektion, och andras, och bara slappna av, gå och fiska och ha det mysigt. De flesta friska människor har en utmärkt intuition kring hur man bör bete sig mot varandra. Man kan benämna detta medmänsklighet om man vill, men det känns för mig som om man då gör ett naturligt beteende alltför artificiellt. Ungefär som om man skulle kalla så som tigrar beter sig mot varandra för "medtigrighet".

Man behöver inte alltid förstå eller hålla med om vad människor säger och tycker bara man respekterar deras åsikter.

Jag är skeptisk till det. Om jag hör/läser något som låter helt uppåt väggarna är det naturligtvis mer sannolikt att det beror på att jag inte förstått än att alla andra inte gjort det. Ändå finns det många exempel på motsatsen. Vissa åsikter tycker jag helt enkelt inte förtjänar någon respekt, t.ex. att det är gudibehagligt att spränga sig själv och oskyldiga i luften. Däremot kan jag tycka synd om en människa som kommit att tro något sådant.

Respekt, när det gäller åsikter, är för mig en mycket sällsynt position. Den uppkommer just då när jag inte kan se att vara sig jag eller den jag diskuterar med har bättre argument, fastän vi tycker olika. I ett sånt fall respekterar jag mina åsikter lika mycket som den andres. Fast jag vet inte om jag skulle använda "respekt" i den bemärkelsen själv. Det är snarast en form av acceptans. Respekt är mer förknippat med beundran för min egen del.

Men en definition som passar de flesta: en som kort och gott är nöjd och tillfreds med sig själv.

Den som är nöjd och tillfreds strävar inte efter förändring. Det är en god egenskap i vissa fall. Men det finns mycket i vår värld idag som det tvärtom är bra att inte vara nöjd och tillfreds med. Även förnöjdsamheten är en balans, och en allmän liknöjdhet är en extrem snarare än en mittpunkt.

Det är ungefär som definitionen om vem som är den lyckligaste människan på jorden: den som tror sig vara det.

Vilket är detsamma som att säga: den som tror att det finns olyckligare människor än henne själv är lycklig - dvs. åtminstone lyckligare än dem. Skadeglädje är en dålig grund för lycka, den är snarare ett andningshål i frustrationen.

Det härliga med båda dessa definitioner är att två personer kan vara oerhört olika men ändå båda vara den ideala (eller den lyckligaste människan) samtidigt.

För mig känns det absurt att mäta lycka över huvud taget. Här har vi den Lyckligaste människan, här är den Ledsnaste människan och där borta sitter den Ensammaste människan. Möjligen kan man utvärdera sin egen lycka och jämföra den med hur man kände sig tidigare. Den som begrundar att hon "åtminstone är lyckligare än många andra" är inte lycklig.

§

[Undraren]

Jag skulle vilja börja med att säga att jag har stor respekt för hovnarrens tankar och åsikter, även enligt hans egen definition. Ofta tankeväckande och insiktsfulla.

Men en definition som passar de flesta: en som kort och gott är nöjd och tillfreds med sig själv.

Den som är nöjd och tillfreds strävar inte efter förändring. Det är en god egenskap i vissa fall. Men det finns mycket i vår värld idag som det tvärtom är bra att inte vara nöjd och tillfreds med. Även förnöjdsamheten är en balans, och en allmän liknöjdhet är en extrem snarare än en mittpunkt.

Att vara tillfred med sig själv betyder inte samma sak som att vara tillfreds med världen, tvärtom kan det vara så att du kan hitta tillfredställelsen i att göra ditt bästa för att försöka förbättra den. Och sen svarar du ju själv med att tillfredställelsen är självreglerande. När liknöjdheten sätter in, isch, så har du glidit ur tillfredställelsen och måste jobba dig tillbaka. Så tillfredställelsen är nåt man ständigt måste jobba för att nå, du kan aldrig förlita dig på gamla meriter.

Det är ungefär som definitionen om vem som är den lyckligaste människan på jorden: den som tror sig vara det.

Vilket är detsamma som att säga: den som tror att det finns olyckligare människor än henne själv är lycklig - dvs. åtminstone lyckligare än dem. Skadeglädje är en dålig grund för lycka, den är snarare ett andningshål i frustrationen.

Det är att vrida och vända på den ursprungliga meningen, men visst. Men sen tror jag ingen skadeglad människa nånsin ärligt inför sig själv tror sig vara lyckligast.

Det härliga med båda dessa definitioner är att två personer kan vara oerhört olika men ändå båda vara den ideala (eller den lyckligaste människan) samtidigt.

För mig känns det absurt att mäta lycka över huvud taget. Här har vi den Lyckligaste människan, här är den Ledsnaste människan och där borta sitter den Ensammaste människan. Möjligen kan man utvärdera sin egen lycka och jämföra den med hur man kände sig tidigare. Den som begrundar att hon "åtminstone är lyckligare än många andra" är inte lycklig.

Håller med. Avsikten med dessa uttryck är inte jämförelse, man ska inte skaffa sig mätbara data utan gå på känsla och eftersom många kan ha samma känsla så kan de också samtidigt vara xxx-ast. En paradox javisst, men är inte hela livet en balansgång mellan paradoxer?

[J R Auk]

Acceptans är bra.
Vi bör vara så passiva som möjligt, vi är ju observatörer.
Vår utveckling får stå höst på dagordningen, efter det vet vi nog allt vi inte behöver veta.

[hovnarr]

Jag skulle vilja börja med att säga att jag har stor respekt för hovnarrens tankar och åsikter, även enligt hans egen definition. Ofta tankeväckande och insiktsfulla.

Kul att höra! Det levde jag på halva dagen Sedan fick jag reiki och åkte på schamanistisk trumresa, för att runda av med påskmiddag med flickvännen hos mamsen - på det hela taget en härlig vårdag.

Håller med om det du skriver men vill kommentera detta:

Avsikten med dessa uttryck är inte jämförelse, man ska inte skaffa sig mätbara data utan gå på känsla och eftersom många kan ha samma känsla så kan de också samtidigt vara xxx-ast.

Men det är lätt att det blir en jämförelse. Ta lycka till exempel. Om du jämför dig med andra kan du eventuellt få reda på om du är lyckligare, men inte om du är lycklig. Det är ointressant vem som är bäst, om den som är bäst är pissdålig. Det vore däremot intressant - att den som är bäst är pissdålig.

Som du säger handlar det mycket om att gå på känsla. I stort sett vem som helst är kompetent att utvärdera sin egen lycka just nu. Men vi litar inte till den känslan, utan tror att det måste vara något märkvärdigare än så. "Fyll i detta test och se om du är lycklig." Jag fick 8 av 10 "A", så jag är alla tiders lycklig, men lite självgod, säger testet.

Låt säga att jag inte tycker mig kunna svara "ja" på frågan om jag är lycklig. Men sedan kan jag heller inte svara på frågan vad som skulle göra mig lycklig, eller kanske inte ens hur jag skulle bete mig och känna mig om jag vore lycklig. Då är anledning till att jag inte kunde svara ja på den första frågan troligtvis att jag inte vet vad som menas med att vara lycklig. Och det är inte så konstigt.

Det är framförallt inte konstigt att man inte vet om man är lycklig, eller ens vad lycka är, när man börjar fundera på om man är lycklig. Få saker kan sudda bort någons leende så, som om man börjar fundera på om man är lycklig. På samma sätt ökar man förutsättningarna för att bli lycklig om man konstaterar att det inte är hela världen att man inte känner sig 100% lycklig just nu. Det är värdelöst att vara olycklig över att man är olycklig.

§

[Undraren]

Jo det är nog så att den som är lycklig, reflekterar inte över sin egen lycka, den är alltför upptagen med att vara.

[JohnGalt]

"Samtidigt tror jag att det finns gemensamma grundvärderingar och mål på vad som är gott T ex medmänsklighet. Det finns många sätt att visa medmänsklighet, jag anser att det spelar mindre roll hur man visar sin medmänsklighet bara det är gott vilket man själv avgör.
Att vara en godmänniska tror jag är något som alla eftersträvar, men det finns oändligt många sätt att ta sig dit."

Tror inte jag. För övrigt så är diskussionen "vad är den ideala människan" helt meningslös om man inte utgår från några premisser vilket du inte har gjort.

[Pollux]

Ideala människan? En som kan skapa balans inom sig och som känner sig själv. Det är iaf vad jag strävar efter. Kort och koncist.

[stradde]

Den ideala människan existerar inte. Man kan prata om egenskaper men fortfarande så är frågeställningen felt ställd. Balans är nog en bra tanke, problemet är vad man menar med balans, i jämförelse med vad. Om en person sover 12 timmar och en annna 6 timmar så är det ingenting som säger att 9 är bäst.

Om jag vore religiös så skulle jag säga att människan inte kan vara ideal eftersom att Gud endast är perfekt, eller ideal. Människan kan bara vara en blev efterapning av en perfekt ide som vi med sinnena inte kan förstå.

Nu tror jag inte på Gud, eftersom att det är metafysiskt tjafs. Gud finns eller så finns han inte, och det går inte att bevisa, för att det ligger utanför den mänskliga förståndsapparaten.

Frågeställningen bör snarare handla om hur man utvecklar människan till att bli bättre och bättre, att identifiera direkt vad som är bäst är tämligen omöjligt. Att fråga sig vad bättre och bättre innebär, är inte heller en neutral uppräkning av förmågor och egenskaper, utan en direkt värdering och etisk synsätt.

1. Den ideala människan är den som utvecklar sig själv och andra maximalt.
2. Den ideala människan är den som sätter upp maximer som alla följer och resulterar i en utvecklad tankeförmåga samt förmåga att leva det ultimata livet. Utifrån kriterier som kopplas tillbaka till maximer, regelverk.