Heidegger's Ångest.
Moderator: Moderatorgruppen
Heidegger's Ångest.
Där fruktan är skild från ångesten. Där jaget separeras från varandet (hur världen är beskaffad) genom ångesten.
Vad tror ni om dennes ångest? Menar han att alla som filosoferar (existentialisterna) har ångest? Där lyckan kommer ur ångesten? Menar han att alla som tänker på hur världen är beskaffad är existentialister?
Vad tror ni om dennes ångest? Menar han att alla som filosoferar (existentialisterna) har ångest? Där lyckan kommer ur ångesten? Menar han att alla som tänker på hur världen är beskaffad är existentialister?
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Är det här också en Youtubelänk?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Nej han menar att alla Dasein har den, och att den väsentligen är med och strukturerar Dasein i Daseins förhållande till världen och sig själv. Det har inget med tänkande eller filosoferande att göra, utan är något fundamentalt, och med och genom vilken Dasein blir varse vad som är "egentligt" respektive "icke-egentligt" med/hos sig själv. Samvetet väcks och Dasein kallas hem till sig själv, från sitt oegentliga vara i Das Man. Vi skruvar på oss och känner oss obekväma, så slås vi av tanken "vad håller jag på med?", och kanske "det här är alls inte vad jag egentligen vill syssla med, vad kastar jag bort mitt liv på!". Det leder oss alltså till ett nytt ställningstagande på livet.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Anders skrev:Är det här också en Youtubelänk?
Nein
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Pho-ku skrev:Anders skrev:Är det här också en Youtubelänk?
Nein
Synd. Den här Derridalänken var bra.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Avantgardet skrev:Nej han menar att alla Dasein har den, och att den väsentligen är med och strukturerar Dasein i Daseins förhållande till världen och sig själv. Det har inget med tänkande eller filosoferande att göra, utan är något fundamentalt, och med och genom vilken Dasein blir varse vad som är "egentligt" respektive "icke-egentligt" med/hos sig själv. Samvetet väcks och Dasein kallas hem till sig själv, från sitt oegentliga vara i Das Man. Vi skruvar på oss och känner oss obekväma, så slås vi av tanken "vad håller jag på med?", och kanske "det här är alls inte vad jag egentligen vill syssla med, vad kastar jag bort mitt liv på!". Det leder oss alltså till ett nytt ställningstagande på livet.
Blir peppad av de här trådarna, har börjat läsa Heidegger nu även om jag bara kommer åt internettrådar, ruggigt intressant, återkommer. Men så här initialt känns det som om Heidegger inte var kungen i sin klass i plugget i alla fall. Många tjusiga ord och benämningar men väldigt mänskligt.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Undrar om jag också skulle hyllas, kanske till och med kallas mänsklig, om jag påstod att alla människor har ett varande inom sig själv i tillvaron?
Ett självt som baserar sig på att man är i ett varande i detta nu som kontinuerligt påverkas av andras jag som i sin tur befinner sig självt i ett ständigt flöde av påverkningar från mig och dig och oss alla i en påverkbar omvärld som kan styras och manipuleras samt omdefinieras allt efter våra behov.
Heidegger borde bytt namn till Helldigger, med tanke på dem han stödde under sitt eget gästnärvarande i tillvaron.
Ett självt som baserar sig på att man är i ett varande i detta nu som kontinuerligt påverkas av andras jag som i sin tur befinner sig självt i ett ständigt flöde av påverkningar från mig och dig och oss alla i en påverkbar omvärld som kan styras och manipuleras samt omdefinieras allt efter våra behov.
Heidegger borde bytt namn till Helldigger, med tanke på dem han stödde under sitt eget gästnärvarande i tillvaron.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vet inte att Heidegger någonstans skulle säga att vi inom oss skulle ha ett varande, det låter honom helt främmande. Det rör sig inte om någon kroppslig/själslig topografi på det sättet, utan det rör sig om en fundamental glömska hos filosofer ända sedan försokratikerna för vara-frågan. Denna glömska tycks du också drabbad av, åtminstone om vi ska utgå ifrån ditt inlägg, då du där talar om just varanden (eller det ontiska, förhandenvaron, det som är för handen rätt och slätt), som ett ting, ett kärl, som kan ha något annat inuti sig osv. Vad Heidegger gör efter denna upptäckt (den fundamentala glömskan inför varafrågan) är att veckla ut en annan varaförståelse än den i vilken vi är varanden (alltså ting, förhanden, såsom i den naturvetenskapliga modellen t.ex.). Och det han ställer mot varanden är "varat såsom vara" (vilket också råkar vara hur Aristoteles definierade ontologin i "Metafysiken", och vad det handlar om är alltså ett ontologiskt studium av varat, och inte ett ontiskt - härmed förstår vi också varför han kom att kalla detta för den onto-ontologiska differensen). Dasein (där-varon, det vill säga du eller jag eller vem annan som helst utav oss), finner sig inkastad i varat, och är primärt en obesörjande praxisvarelse. Här gör den onto-ontologiska differensen alltjämt påmind. Stadd i verksamhet är cykeln för Dasein ett -don eller -tyg, det vill säga ett tillhandenvarande (alltså inte ett ting, eller objekt, som i t.ex. ett naturvetenskapligt betraktelsesätt, utan ett redskap med en bestämd funktion och plats i Daseins ombesörjande). Ungefär det gås igenom i början, sen får du väl läsa (som Anders gör) om du vill veta mer, men detta borde åtminstone räcka för att reda ut det där tjorvet du ställde till med ditt missbrukande av den heideggerska terminologin. :lol: (får ursäkta att jag är så här djävlig störig just nu, har sina skäl, är fullt medveten om det men jag tycker det har sin charm, ta det med en nypa salt alltså)
Tycker det är djävligt trist att folk skall envisas med såna där klyschor. Vad säger Derrida om saken (som själv var jude): http://www.youtube.com/watch?v=80a7sA4NcTI
Men det är ju liksom trams bara. Heidegger var aldrig nazist (dock var han medlem i partiet runt ett år har jag för mig), Heidegger var Heidegger helt enkelt. Och någon judeutrotning stödde han aldrig, säkert hade han kunnat göra mer för att förhindra det, men det följer lite av hans tänkande att det inte riktigt var just hans sak att förhindra. Han sysslade inte med etik/moral, om han hade gjort det så hade det absolut varit relevant att påpeka den här kopplingen till nazismen, men som det är nu så säger det liksom varken bu eller bä utan endast ett slött litet "jasså?". Varför skulle han sticka utomlands och krångla till det för fru och barn och lämna släkt och vänner? Här fick han ju i själva verket möjlighet att knipa en professur och allt. Det var liksom hans lilla värld. Vad "das Man" sysslade var för honom ganska ovidkommande, att dröja i "das Man" skulle vara att försumma den egna tillvaron. Så jag tror vi måste säga att Heideggers tänkande hindrade honom från att flytta utomlands (skulle du själv flytta utomlands bara för att Sverigedemokraterna kom till makten? Eller skulle du stanna kvar och försökt göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter du ansåg dig ha? Är det ens bättre, i moralisk mening, att fly utomlands?), men på samma gång är hans tänkande sånt att det i lika stor utsträckning hade hindrat, och säkert också på ett eller annat sätt hindrade, honom från att utrota judar. Neutral kan man förstås aldrig vara. Men kopplingen till nazismen, om än faktiskt, är och var så svag att du nog måste betraktas som mer intimt i relation med Sverigedemokraterna i dag, här och nu (trots att du antagligen inte har ett skit med dem att göra), än vad han hade med nazisterna att göra. Så sluta läs schablonbilderna på wikipedia och läsa Heidegger själv istället.
Skitkul förresten att du, Anders, börjat läsa Heidegger. Han kan vara lite svårgenomtränglig till en början - men blir enklare eftersom och exakt i den mån som man tillägnar sig hans språkbruk/terminologi -, men precis så är det ju med allt nytt som man konfronteras med. Han är värd ansträngningen, helt klart. Har du några funderingar så ut med dem bara, hjälper gärna till i den mån jag kan.
Tycker det är djävligt trist att folk skall envisas med såna där klyschor. Vad säger Derrida om saken (som själv var jude): http://www.youtube.com/watch?v=80a7sA4NcTI
Men det är ju liksom trams bara. Heidegger var aldrig nazist (dock var han medlem i partiet runt ett år har jag för mig), Heidegger var Heidegger helt enkelt. Och någon judeutrotning stödde han aldrig, säkert hade han kunnat göra mer för att förhindra det, men det följer lite av hans tänkande att det inte riktigt var just hans sak att förhindra. Han sysslade inte med etik/moral, om han hade gjort det så hade det absolut varit relevant att påpeka den här kopplingen till nazismen, men som det är nu så säger det liksom varken bu eller bä utan endast ett slött litet "jasså?". Varför skulle han sticka utomlands och krångla till det för fru och barn och lämna släkt och vänner? Här fick han ju i själva verket möjlighet att knipa en professur och allt. Det var liksom hans lilla värld. Vad "das Man" sysslade var för honom ganska ovidkommande, att dröja i "das Man" skulle vara att försumma den egna tillvaron. Så jag tror vi måste säga att Heideggers tänkande hindrade honom från att flytta utomlands (skulle du själv flytta utomlands bara för att Sverigedemokraterna kom till makten? Eller skulle du stanna kvar och försökt göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter du ansåg dig ha? Är det ens bättre, i moralisk mening, att fly utomlands?), men på samma gång är hans tänkande sånt att det i lika stor utsträckning hade hindrat, och säkert också på ett eller annat sätt hindrade, honom från att utrota judar. Neutral kan man förstås aldrig vara. Men kopplingen till nazismen, om än faktiskt, är och var så svag att du nog måste betraktas som mer intimt i relation med Sverigedemokraterna i dag, här och nu (trots att du antagligen inte har ett skit med dem att göra), än vad han hade med nazisterna att göra. Så sluta läs schablonbilderna på wikipedia och läsa Heidegger själv istället.
Skitkul förresten att du, Anders, börjat läsa Heidegger. Han kan vara lite svårgenomtränglig till en början - men blir enklare eftersom och exakt i den mån som man tillägnar sig hans språkbruk/terminologi -, men precis så är det ju med allt nytt som man konfronteras med. Han är värd ansträngningen, helt klart. Har du några funderingar så ut med dem bara, hjälper gärna till i den mån jag kan.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Nog var han nazi allt, om man får tro den här. Fetnazi. Men hur sjutton skulle man reagera om man blev inkastad i en diktatur?? Men vääldigt långt från sitt Dasein var han allt. Eller man vet inte. Snyggt är det inte i alla fall.
Men jag skiter i det och läser Heidegger som filosof, och där är han faschinerande. Sitter väl inte och läser hans verk på tyska, mer texter om honom, och det är mycket tilltalande.
Den här var lagom för en beginner. Inte så dum, eller hur, Avantet?
http://royby.com/philosophy/pages/dasein.html
Finns "Being and Time" på webben?
Men jag skiter i det och läser Heidegger som filosof, och där är han faschinerande. Sitter väl inte och läser hans verk på tyska, mer texter om honom, och det är mycket tilltalande.
Den här var lagom för en beginner. Inte så dum, eller hur, Avantet?
http://royby.com/philosophy/pages/dasein.html
Finns "Being and Time" på webben?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Nu var ju inte mitt senaste inlägg tänkt som en direkt analogi till Heildraggers "Dasein", utan mer som en tanke kring hyllningsproblematiken av filosofer vars största förtjänst är att uttrycka sig på ett sådant sätt att det enkla blir nästintill obegripligt även med en instruktionsbok, sådant skapar ångest. Vem är förresten så jäkla dum att återvända självmant in i en grotta för att predika om livet därutanför för personer vars mål är att stanna kvar i grottan?
Vet inte om tråden tagit den riktining jag räknade med :lol: men tror det börjar klarna en del, vilket var mitt syfte med denna tråd.
Vem menar på att han var nazist, avant?
Vem menar på att han var nazist, avant?
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Anders, du ska inte ens ta den där dokumentären seriös, snacka tendentiös! Och historikern som sitter där, och detta är väsentligt, heter Richard Wolin och har byggt hela sin karriär på att just smutskasta (helt utan substans) Heidegger, Derrida, och alla som inte går i koppel. Det är främst han som hållit fast vid dessa beskyllningar. Och det där klippet med Derrida tidigare i tråden hänger faktiskt ihop med det här, och kan sägas vara riktat just till Wolin, och också en liten syrlighet gentemot hans ovetenskaplighet. Det skall du ha i åtanke när du ser den där dokumentären. Googlade lite snabbt och fann följande (det är Wolin som blir intervjuad just om det han tycker bäst att prata om, en massa strunt och grundlösa fascistbeskyllningar - biggen är ingenting i jämförelse, för biggen ställer krav på sig själv vad gäller vetenskaplighet), tog sista stycket ur intervjun utan att ens läsa det först, helt på måfå är det taget ur den här karlns produktion med andra ord, eller jag tänkte väl att det skulle vara nåt slags slutkläm och därför kanske nåt konkret att gå på men utöver det så är det helt fucking random. Notera hur Wolin inledningsvis vill ge sken av att ha påverkat Derridas hela tänkande i en för honom ny och annan riktning (något alla som studerar Derrida, förutom Wolin då, menar vara ett inflytande som Levinas utövade på Derrida, och som man utan svårigheter faktiskt finner stöd för i Derridas senare tänkade - dock är det fel att tala om en "etisk vändning" hos Derrida, som vissa slarviga läsare gör, emedan de etiskt filosofiska stråken alltjämt funnits med ända från början):
Frågan blir: kan vi ta den här snubben på allvar nånstans?
Q. In your view, has Derrida's thinking attempted to become more accountable, socially and politically speaking, since the early 1990s (when, as you put it, Derrida “…deconstruct[ed] into nonexistence the gravity of Heidegger's Nazism” and defended Paul de Man against charges of anti-Semitism)?
A. I think you’re right to suggest that Derrida’s sensitivity to political questions has increased since the Heidegger and de Man affairs ...
[de Man var Derridas vän och kollega, och som var praktiskt taget Derridas första "lärjunge" så att säga, och kom ihåg att Derrida är JUDE, vilket aldrig hindrat Wolin för att kalla Paul de Man för antisemit, själv kan jag ju tycka det verkar lite underligt]
... which unquestionably represented deconstruction’s darkest hour. But, as I mentioned before with reference to Derrida’s reliance on Carl Schmitt ...
["reliance on"! Vad pratar karln om, vad menar han? Ja det är riktigt att Derrida i vissa verk citerar Carl Schmitt, ofta som ett exempel på hur den politiska logiken de facto fungerar, helt riktigt, och jag ser själv inga svårigheter att instämma i det bruk som jag sett Derrida göra av Schmitt; till exempel för att illustrera hur en politisk gemenskap (och även religiösa motsvarigheter) alltid kräver en yttre fiende för att kunna skapa denna inre sammanhållning och identitet, och det är exakt så Derrida gör bruk av honom, och mot den typen av tänkande alltjämt ställer sitt, och Levinas (en annan jude btw) tänkande om "öppenheten inför den Andre som annan, inför det annorlunda som annorlunda", och det är vidare helt riktigt att Carl Schmitt var fascist och fascistisk ideolog, vilket ju innebär att Derrida argumenterar mot Schmitt, något som Wolin endera inte har förstått, eller helt enkelt låtsas om att inte veta uteslutande för att kunna bedriva denna smutskastningskampans; har Wolin förövrigt ens gett ut några böcker av annan karaktär?]
... there are aspects of deconstruction that are very difficult to square with the demands of democratic politics...
[alltså, Wolin hävdar, i klartext, tvärtemot vad som är fallet, "att Derrida stödjer sig på den fascistiska politiska ideologen Carl Schmitt, och att Dekonstruktionen därför inte är förenlig med demokrati"]
... In a nutshell: from Heidegger (and, more recently, via Schmitt) Derrida has inherited a fundamental cynicism about “reason” and “norms.”
[Jasså? (Innan jag säger nåt om detta, så notera "in a nutshell" hur han därigenom ger sken om att det skulle vara otvetydiga FAKTA vi har att göra med.) Heidegger och Schmitt vet jag inte just hur de skulle ha påverkat varandra, båda var förvisso verksamma i samma land under samma tid men sysslade med helt skilda saker och jag vet faktiskt inte varför någon utav dem överhuvudtaget skulle ha varit intresserad av den andres verk, kan hända dock att jag missat nåt där.
Det ligger emellertid till på det sättet att Carl Schmitt och Walter Benjamin - ytterligare en jude - hade ett slags sparringmatch som alla som intresserar sig för våldet politiska natur och implikationer inte kan förbise, där de stundom är eniga och stundom oeniga, precis som det brukar vara i intellektuella diskussioner, där de båda två hade den andre att tacka för tillfället att utveckla sina teorier kring våldet; också Hannah Arendt kommer in där på ett hörn, som också intresserade sig för våld som fenomen, och hon var som bekant jude, men utöver det också såväl elev till Heidegger, och därför, per automatik, (eller varför inte vara ärliga och säga som det är, Wolin tillgriper den välkända retoriska figuren "guilt by association", vilket ju till och med såna lekmän som ni och jag står över emedan det är under allas nivå, och jag har ju redan pekat på här ovan det absurda i att hävda att man genom att kritisera någons ståndpunkt skulle "basera sig på" denna, men tydligen räcker det att komma i närheten av en text av smittokällan för att själv insjukna i fascismen. Kanske är det just det som är problemet, Wolin har varit så livrädd att få fascistbakterien att han inte ens läst dem han beskyller för att vara fascister), nåväl, Hannah Arendt ja, som enligt den wolinska logiken per automatik blir antidemokratisk för att inte säga fascistisk - trots att det än i dag är just hennes skrifter man åberopar till försvar för demokratin emot fascism -, men också, vilket är bra mycket mer besynnerligt med tanke på att Heidegger ju var ULTRAnazist, också Heideggers älskarinna i perioder (och Heidegger var ju på sin tid också forsjarassistent åt en jude, nämligen Husserl).
Benjamin, som bekant tog livet av sig genom en självinducerad morfinöverdos efter att ha blivit ertappad och igenkänd medan på flykt undan nazityskland och var säker på att bli tillbakaskickad där han var övertygad om att värre saker än en morfinöverdos väntade honom, kan sägas ha fallit offer för nazisterna. I egenskap av marxist och socialforskare stod Benjamin i sin tur i kontakt med en annan utav Heideggers oerhört brokiga skara till elever, och en sådan som helt uppriktigt föraktade "normer" - och tydligen kom detta från det fascistiska inflytande från Heidegger - som denne, och som den ende jag känner, pekade ut några "totalitära" drag i Hedeggers tänkande, och att han därför, så vitt jag förstått skall ha övergivit sitt projekt att syntetisera Heideggers filosofi med Marx (något som jag därför känner mig manad att plocka upp, vilket jag säkert nämnt vid ett flertal tillfällen), och denne någon är Herbert Marcuse]
Heidegger once observed that “reason is the most stiff-necked adversary of thought”! And Schmitt famously remarked that “whoever says ‘humanity’ lies” (this was his way of dismissing the claims of human rights and international law).
[Genom att ställa två helt lösryckta meningar från två fundamentalt olika tänkare bredvid varandra menar sig den här djävla pellejönsen sig ha funnit något slags band mellan dessa två så till den grad att de praktiskt taget kan behandlas som en och samma, varför inte hädanefter tala om Carl-Martin Heidschmitt? Eller Schmittegger? Vad tycker ni låter bättre? Ja, det är ju på den här nivån han faktiskt befinner sig, helt sinnessjukt att nån sån där ens publiceras, och än värre att folk faktiskt läser honom... "under the authority of good press" eller vad det nu var Derrida sade. Journalistheder eller vad man nu vill kalla det. Men Wolin nöjer sig ju inte med det utan kallar sig själ, och insisterar på det "intellectual historian", fy fan. Är det nån som har upptäckt nånting så här långt i den här texten jag kommenterar som faktiskt har bärkraft?]
So, in my view, there’s a fundamental rift between Derrida’s metatheory (deconstruction) and his new found allegiance to political democracy.
[Det här skulle alltså följa ur det föregående, utav syntesen Carl-Martin som nyss var på tal. Han har aldrig haft nån handledare i sin forskning som talat om för honom att om han lägger ett äpple bredvid ett päron så ligger marängerna likförbannat kvar i skafferiet för man har inte rört dem en milimeter genom att flytta runt ett äppel och ett päron? Vad menar karln? Vad fan tar han oss för? Det är ju för fan förolämpande att läsa skiten! Tror han allvarligt han kan komma undan med så dåliga djävla korttrick? Han har fan inte blandat bort mig nånstans, och förhoppningsvis inte er heller. Ska försöka skärpa till mig, dock svårt när man kommenterar sånt här djälva trams, vilket är exakt vad det är.]
To be meaningful and effective, democracy must be predicated on rule of law, deliberative decision-making, proceduralism, and a fundamental respect for what John Rawls called the norms of “public reason.”
[Okej, det är ett påstående, och visst det är en intervju så du kanske inte har tid och plats att redogöra för detaljerna, vet dock att du på inget sätt visat att detta är det bästa, eller att de olika sätt att närma sig det politiska som dessa tänkare du talar om skulle vara sämre, eller ens stå i konflikt med detta. Vad som vidare på inget sätt är ställt bortom allt tvivel är huruvida det du kallar "demokrati" här ens är oförenligt med fascism?]
Derrida has more or less predicated his career as a philosopher on vigorously opposing these incorrigibly “logocentric” ideals and norms. Hence, whether he can get to where he wants to go politically on the basis of his “anti-epistemology” or “hermeneutics of suspicion” (I mean these as euphemisms for “so-called deconstruction”) is dubious.
[Här stjäl du politikbegreppet endast för en billig poäng, för nog måste du, som kritiker utav Derrida vara medveten om att det inte är fullt så enkelt? Du har ju redan nämnt hur han "stöder sig på" Carl Schmitt - och jag antar att du då tänker på "Politics of Friendship", i synnerhet som du nämner just detta med "new found allegience to political democray", vilket i sig är en felaktig karakterisering emedan det rör sig om en dekonstuktion ställd i tjänst hos en "democracy to come" (en bättre och rättvisare politisk demokrati alltså). Detta förtjänas att utvecklas, då du ju överhuvudtaget inte tycks ha förstått den text det gäller.
Vad Derrida försvarar med den nuvarande demokratin (ja han försvarar faktiskt den nuvarande demokratin i vissa avseenden, men dock inte Carl Schmitt, alltså tvärtemot vad en viss "intellectual historian" vill göra gällande, och det är väl lite djävla klumpigt att börja kritisera böcker som man läst så pass slarvigt och ouppmärksamt att man missat de mest centrala grejerna i den) är bl.a. vad som möjliggör just dekonstuktionen, vissa politiska betingelser om vi säger så, för endast en demokrati kan tillåta sig själv bli dekonstruerad, och därigenom öppna sig själv mot denna möjlighet till en ännu bättre demokrati, en "democracy to come". Demokratin tillåter sin egen kritik. Vilket lustigt nog är i stort sett samma poäng som Platon gör på ett ställe i "Staten", då han säger att sökandet efter det bästa styrelseskicket görs i en demokrati, för där kan alla dessa frön leva sida vid sida (och jag går själv med på det även om jag kan tycka det är lite naivt skönmåleri). Känner jag Derrida rätt så skulle han också finna demokratins själva "kärna" i just den kritik som den kan rikta mot sig själv (via sina subjekt).
Så, poängen här är tämligen simpel, men uppenbarligen har den frångått dig, dekonstruktionen är väsentligen inte bara ett förvaltande utan också ett utövande av demokrati. Det är en politisk handling. Vi har alltså att göra med två olika plan. Här får du alltså passa dig så inte glorian fastnar i hornen på dig karl! Så ser vi till det performativa planet så tycks det ju snarast så att demokratins kritiker alltjämt kommer ha gjort sig förtjänta av beteckningen demokrater i långt större utsträckning än någon självpåtagen korsriddare kommer att ha gjort. Varför? Jo, för dessa försök till smutskastning och, in effect, censur i den offentliga diskursen är en fascistisk praktik. (Detta är dock en gest som är mer min egen än Derridas, att rätt och slätt ställa praktiken mot teorin och lustigt nog ofta i samma handvändning avslöja ideologin.) Demokratin måste kritiseras för att fortsätta vara demokrati.
Så vad gäller denna karakterisering av Derrida (själv en jude, men lustigt nog, genom - nej jag tror inte det är en överdrift att säga det - den wolinska logiken är anti-semit, eller rättare dekonstruktionen är väsentligen, enligt samma logik antisemitisk, och dekonstruktionen var ju bara ett slags förlängning utav Carl Schmitts tänkande, vilket i sig är lustigt då det å andra sidan finns judiska mystiker som velat göra anspråk på dekonstruktionen för egen räkning, som ett slags "negativ teologi" som det kallas), och dekonstruktionen så finns det ju inte mycket fog för den tolkning som Wolin gör (finns det ens nån fog för den alls?), snarare så tycks den ytlig så till den grad att den inte bara är missvisande, utan också direkt lögnaktig (vilket jag tycker mig ha visat på ovan).]
Frågan blir: kan vi ta den här snubben på allvar nånstans?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Anders, köpt "Varat och Tiden", finns i två volymer på Daidalos, kostar runt nittio kronor styck, i översättning av Rickard Matz. Som Heidegger översättare tycker jag de här Södertörn-typerna är bättre, och bra mycket lättare att läsa och ta till sig, men det går på inget sätt hoppa över "Varat och Tiden" om man ska förstå Heidegger. Det är ju där han utvecklar den stora majoriteten av sin begreppsapparat och som han sedan (förutom några små ändringar här och var) behåller resten av karriären.
Artikeln du länkade såg förövrigt ganska "lagom" ut. Dock så anser jag personligen att såväl Robert Solomon som Hubert Dreyfus är lite väl ytliga när de behandlar honom (bara läst kortare texter av dem, och sett nåt videoklipp här och var), och detta givetvis till följd av att göra honom så lättillgänglig som möjligt. Det har ju också sina bra sidor såklart, det är lättare att ta sig in i den begreppsliga snårskogen, frånsidan till samma mynt är att man inte får del av hela den flora och fauna som denna begreppsliga snårskog faktiskt rymmer. Nyanser, ibland viktiga, går förlorade.
Förövrigt, som den där intervjun här ovan som jag lät mig bli pissed på är bara ett litet litet exempel på, så finns det ju en hel del ordväxling som skett just på temat där. Om du är intresserad, eller om nån annan skulle vara det, och har tid och googla lite, så får ni gärna leta fram mer. Blev nästan sugen att fördjupa mig lite, hade gärna sett Derridas svar på dessa beskyllningar - Derridas huvudsakliga bemötande av det hela lär vara i "Memoirs for Paul de Man" gissar jag, eller vet jag, men det finns garanterat en hel del kortare texter (tidningsartiklar och slikt), och det hade varit kul att se vilka fler som lät sig bli indragna när det begav sig.
(Då vet vi alltså vad den där allusionen var i filmklippet med Derrida
)
Artikeln du länkade såg förövrigt ganska "lagom" ut. Dock så anser jag personligen att såväl Robert Solomon som Hubert Dreyfus är lite väl ytliga när de behandlar honom (bara läst kortare texter av dem, och sett nåt videoklipp här och var), och detta givetvis till följd av att göra honom så lättillgänglig som möjligt. Det har ju också sina bra sidor såklart, det är lättare att ta sig in i den begreppsliga snårskogen, frånsidan till samma mynt är att man inte får del av hela den flora och fauna som denna begreppsliga snårskog faktiskt rymmer. Nyanser, ibland viktiga, går förlorade.
Förövrigt, som den där intervjun här ovan som jag lät mig bli pissed på är bara ett litet litet exempel på, så finns det ju en hel del ordväxling som skett just på temat där. Om du är intresserad, eller om nån annan skulle vara det, och har tid och googla lite, så får ni gärna leta fram mer. Blev nästan sugen att fördjupa mig lite, hade gärna sett Derridas svar på dessa beskyllningar - Derridas huvudsakliga bemötande av det hela lär vara i "Memoirs for Paul de Man" gissar jag, eller vet jag, men det finns garanterat en hel del kortare texter (tidningsartiklar och slikt), och det hade varit kul att se vilka fler som lät sig bli indragna när det begav sig.
Two years earlier, Mr. Wolin had been part of a protracted conflict over Heidegger, fascism, and deconstruction that was conducted in the pages of The New York Review of Books. At one point, Mr. Derrida called Mr. Wolin a "journalist" -- perhaps the most withering characterization one scholar can make of another.
(Då vet vi alltså vad den där allusionen var i filmklippet med Derrida
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster