Jean-Paul Sartre "Skiss till en känsloteori"

[Avantgardet]

Introduktion: Har läst igenom början, och ser egentligen inget konstigt men kan snabbt skissera den bild som ges mig. Sartre åberopar, i opposition till traditionell psykologi, Husserl och Heidegger. Något fumligt slänger han ihop dem båda under beteckningen "fenomenologer", och drar ömsom från den ena ömsom från den andra (även om detta inte riktigt låter sig göras, vilket jag tänkte förklara alldeles strax). Han anser att vi behöver en "psykologi" som tar hänsyn till känslan som något betydelsefullt i sig, inte en viss kvantitet stimuli på den eller den punkten (för att uttrycka det grovt). Alltså en typ av existentiell psykologi som tar känslan i dess självgivenhet (och för detta åberopar han Husserls fenomenologiska reduktion, inom vilken människan och världens sätts inom parentes så att säga, och endast fenomenet i dess "rena" framträdande tas hänsyn till).

Att det är olämpligt att åberopa Heidegger i samma andetag som Husserl här beror på att Heidegger primärt är intresserad av existentialerna, och inte det existentiella som Sartre. Alltså inte människan och hennes vara, utan varats grundläggande förutsättningar är vad som intresserar Heidegger. Detta är dock helt i linje med hur Sartre kom att hävda "existensen före essensen", i bemärkelsen att människan skapar sitt eget väsen i och genom de val hon gör, medan Heidegger inte riktigt skulle vilja gå med på en sådan karakterisering. Följer man dock Husserl, som Sartre gör här, så är psykologins vetande bara ett fenomen bland andra, och har alltså ingen förrangsställning.

Det viktiga är alltså inte något bestämmande av faktum, i naturvetenskaplig tradition, utan ett förstående av mening. Det är känslan i dess betydelsebärande mening som intresserar oss här, och den kan inte psykologin nå redan på grund av sitt sätt att närma sig studieobjektet. Så långt om det. Säger jag bara sådär. Alltså vad jag förstod av inledningen var alltså att Sartre försökte skissera en viss problematik, och dess möjliga lösning genom att tillgripa en fenomeonlogisk ansats, och Sartre säger explicit som slutrad till denna inledning: "De följande sidorna bör lämpligen betraktas som ett experiment i fenomenologisk psykologi. Vi ska försöka placera oss i betydelsens terräng och behandla känslan som fenomen."

Det finns en del smågrejer att ta fasta på redan här som jag skulle kunna tycka är intressanta (i synnerhet som jag parallelläser Karel Kosik, och också han gör denna intressanta skillnad mellan väsen och framträdande (men åberopar sig utav Marx här), men som kanske inte hör direkt till ämnet som sådant). Är det nåt ni andra fastnat för som jag missat?

[miles davis]

Chillaxa lite. Själv har jag för närvarande inte ens texten i fråga i min ägo.
Det skulle för övrigt vara lite intressant att så småningom försöka länka Sartres känsloteori (och även Egots transcendens) till hans senare storverk, för att därigenom kanske kunna förstå den förändring vilken hans tankar genomgick. Jag vill erinra mig att det inledande kapitlet i Varat och intet inte är fullt så begripbart som lekmannen möjligen skulle önska att det var.

[Avantgardet]

Vad förväntar du dig av mig? Nån hade lämnat saker åt mig som jag inte ska ha i mig. Ett under att jag inte lyckades ställa till med mer oreda!

Har inte läst "Varat och intet", så jag tvingas fejka i fråga om den. Tycker dock han i "Egots transcendens" har en ganska bra tanke med subjektiviteten som nåt slags efterkonstruktion (där det transcendentala egot endast blir varse sig självt i erinringen), borde fräscha upp minnet lite som hastigast.

Undrar dock varför man betraktar "Varat och intet" som hans storverk och inte "Kritiken av det dialektiska förnuftet", hans tänkande genomgick ju många stadier och det kanske nu inte finns någon naturlig punkt att betrakta som Sartres Existensfilosofi, men likväl.

[Midgårdsormen]

Fick gröngölingen (åsyftar omslagets färg, inget annat) idag; läst inledningen. Intressant; men kan ju inte relatera texten till något annat, varför djupare slutledningar från min sida lär utebli. Är ändå tacksam för initiativet Avantgardet, skönt att få en liten spark till att börja läsa istället för att bara skjuta det på framtiden.
Är det någon som lite kort kan berätta ifall boken i fråga kom att påverka den sentida psykologin i något avseende eller ej? Bara nyfiken.

[Avantgardet]

Det vet jag inget om, men också färgen på boken drabbade mig. Varför i helvete har de valt den absolut fulaste nyansen av grönt man kan tänka sig?

[kWee]

döm inte boken efter dess omslag kanske  skall ta itu med lite mera sartre bara jag får tid,har för mycket just nu, hans tankegångar känns bra i mitt synsätt.

[Fication]

Har tagit mig igenom introduktionen. Återkommer när jag fått bättre hum om det.

[miles davis]

Vad förväntar du dig av mig? Nån hade lämnat saker åt mig som jag inte ska ha i mig. Ett under att jag inte lyckades ställa till med mer oreda!

Har inte läst "Varat och intet", så jag tvingas fejka i fråga om den. Tycker dock han i "Egots transcendens" har en ganska bra tanke med subjektiviteten som nåt slags efterkonstruktion (där det transcendentala egot endast blir varse sig självt i erinringen), borde fräscha upp minnet lite som hastigast.

Undrar dock varför man betraktar "Varat och intet" som hans storverk och inte "Kritiken av det dialektiska förnuftet", hans tänkande genomgick ju många stadier och det kanske nu inte finns någon naturlig punkt att betrakta som Sartres Existensfilosofi, men likväl.

Vem vet, jag kanske menade storverk i pluralis?

[Ling]

Ska börja med min egen utgångspunkt i det här läsandet, jag är ingen kvinna av ord, speciellt inte krångliga sådana. Jag kortar ner så mycket det går och vill få fram kärnan på ett enkelt sätt. Sedan är jag nybörjare med att läsa sådan här litteratur, så det tar ett tag för mig att få grepp om det. Men den som aldrig börjar lär sig heller inget.

Jag har efter att ha läst inledningen noga nu, försökt bilda mig en uppfattning om vad det är han säger om känslan som ett fenomen. Det jag funderar över är hur känslan i sig är ett eget förlopp, utan inverkan från omvärlden. Hur upplever en eremit som inte har några mänskliga kontakter känslor utöver de som är rent fysiska, såsom hunger osv?
En rad i texten som jag speciellt fastnade för var när han refererar till Heidegger  ” och det är inte oväsentligt att denna mänskliga tillvaro är jag, eftersom att existera, för den mänskliga tillvaron, alltid innebär att överta sitt vara, det vill säga att ansvaret för det, i stället för att erhålla det utifrån, som en sten gör” .
För mig innebär det att känslan frammanas eller finns av min egen vilja, den finns för att jag vill det. Frågan blir ju sedan vilken betydelse den har och till vilken nytta. Den sätts ju ofta i samband med omvärlden och i den meningen uppkommer  den som en reaktion på just omvärlden, men vad jag förstår så vill Sartre sätta den i en egen betydelse, se den som ett eget fenomen och avgränsa den från omvärlden.

Frågan jag ställer nu är, har jag förstått rätt? Rätta mig gärna.

[Logos]

Ojoj snabba ryck. Har inte hunnit få boken än, så jag får återkomma.

[Avantgardet]

Jag gör ett taffligt försök att besvara din frågeställning Ling. Är bara två tredjedelar genom verket så långt, så med viss reservation för feltolkning (av såväl Sartre som dig):

Det jag funderar över är hur känslan i sig är ett eget förlopp, utan inverkan från omvärlden. Hur upplever en eremit som inte har några mänskliga kontakter känslor utöver de som är rent fysiska, såsom hunger osv?
En rad i texten som jag speciellt fastnade för var när han refererar till Heidegger  ” och det är inte oväsentligt att denna mänskliga tillvaro är jag, eftersom att existera, för den mänskliga tillvaron, alltid innebär att överta sitt vara, det vill säga att ansvaret för det, i stället för att erhålla det utifrån, som en sten gör” .
För mig innebär det att känslan frammanas eller finns av min egen vilja, den finns för att jag vill det.

Jag vet inte riktigt om din vilja har nåt med saken att göra. Jag vill nog snarare påstå att detta "övertagande av varat" skall betraktas som ett meningsfullt upplevande av varat. Du är "del utav" det vara du övertar, du är på sätt och vis dess centrum, du är inte bara en bricka i ett spel. Och det är väl därför du kopplar det samman med vilja kan jag tänka, men jag tror inte vi behöver (eller ens ska) blanda in vilja i det resonemanget. Känslan kommer följaktligen inte för att du nu medvetet vill det, utan för att det hänger ihop med det meningsfulla liv du redan lever. Det finns en "inre struktur" i upplevandet, alltså detta "övertagande", inom vilket känslan har sin förklaring, och det är just det som jag upplever Sartre vara ute efter att poängtera. Detta blir än tydligare när han senare kommer fram till psykoanalysens förklaringar på känsloreaktioner som ett slags istället-för-ett-annat, som något egentligen bara symboliskt, och måste medvetandegöras genom psykoanalysens tekniska förfarande. Det är inte på det sättet känslan är primärt närvarande för medvetandet och därför inte tillräckligt som förklaring enligt Sartre.

Frågan blir ju sedan vilken betydelse den har och till vilken nytta. Den sätts ju ofta i samband med omvärlden och i den meningen uppkommer  den som en reaktion på just omvärlden, men vad jag förstår så vill Sartre sätta den i en egen betydelse, se den som ett eget fenomen och avgränsa den från omvärlden.

Inte riktigt avgränsa den från omvärlden, utan snarare se den i dess eget sammanhang som fenomen - alltså i det mänskliga psyket. Den kan ha (och har givetvis) sitt upphov i den yttre världen. Den är alltid riktad-emot något i den yttre världen (eller åtminstone utanför psyket självt så att säga), men den tillförs oss inte utifrån såsom man till exempel skulle kunna värma upp en sten i en brasa. Den uppstår alltså i ett meningssammanhang, skulle jag säga, som inte kan begränsas till det rent yttre, utan måste förklaras utifrån vad som redan är förefintligt i psyket hos individen.

[Avantgardet]

Eller (kom på att jag kan formulera mig så här istället), du blir varken arg för att: (a) du vill det, (b) ditt nervsystem är exciterat till en viss grad, eller (c) ditt undermedvetna försöker förhindra dig att återuppleva nåt traumatiskt. Du blir istället arg av ett speciellt skäl (att du menar att den eller den gjort något dumt eller liknande).

[miles davis]

Så. Nu är inledningen läst.
Varthän bär det av härnäst?
Avantgardet har uppenbarligen redan vandrat åstad.

[Fication]

Det har nämnts innan, men jag upprepar ändå för att förvissa mig om att jag är med på noterna.

Sartre menar att psykologin endast betraktar känslan som isolerat objekt eller företeelse, medan fenomenologin betraktar känslan som reaktion på något annat, som bärare av information, ett symptom. Right?!

Kan man se det som skillnaden mellan Linné och Darwin? Linné som bara går runt och klassificerar arter medan Darwin som vill förklara varför arterna existerar som de gör.

[Logos]

Vän av ordning skulle gärna se att Sartre hade nämnt vilken(eller vilka) psykologisk inriktning som han attackerade. Jag antar att han är ute efter behaviorismen, som ju fortfarande torde ha varit förhärskande 1965. Just i behaviorismens fall så kan det väl finnas ett visst fog för den kritiken, man sökte ju bygga en psykologi på det man ansåg sig kunna mäta (som om inte positivismen som överordnat ideal vore ett metafysiskt antagande). Däremot så pysslar ju Freud till stor del med introspektion och en sorts diskussion kring fenomenen själva (även om hans fokus ligger på kausaliteten). Men att påstå att samtliga psykologer behandlar känslan som en tillfällighet är att gå lite för långt.

Det som jag även finner intressant är hur Sartre inte nämner att även den fenomenologiska undersökningen till sin natur blir empirisk. Vad kan Heidegger stödja sig på om inte sitt eget liv och hans i-världen-varo? I och för sig kanske Sartre inte ser det här som ett problem. Vi får se längre in i boken.

Är det någon som lite kort kan berätta ifall boken i fråga kom att påverka den sentida psykologin i något avseende eller ej

Den amerikanska humanistiska psykologin (Maslow mfl) på 60-talet var ju inspirerade av fenomenologin. Vet dock inte riktigt hur stor den är. Det som är på ropet idag är ju kognitionsvetenskapen, och den har ju som en arvtagare till beviorismen inte så vidare mycket till övers för känslorna, okänsligt nog.

Men, men, jag läser vidare. Det här kan nog bli intressant.