Ett exempel ur vardagen:
Läser en annons av ett företag:
"Oslagbart erbjudande! Klicka här och få en X helt gratis!"
Jag vill gärna ha en X gratis, så jag klickar, och kommer till en hemsida där det bland annat går att beställa en X "gratis", men endast i samband med att man samtidigt beställer någon sorts medlemskap eller abonnemang, verkar det som. Jag tittar runt lite mer på hemsidan och upptäcker till slut, undangömt bland en massa annat, i finstilt text, information om att man genom att beställa X ("gratis") förbinder sig att därefter köpa si och så många X till, för si och så jättemånga kronor per månad, i si och så många månader.
Gratis my ass.
Borde det inte vara olagligt att marknadsföra något som gratis när det inte är det?
Ett annat exempel:
"Gå vår kurs i Y, alldeles gratis!"
Man klickar, och får veta att det är gratis att gå kursen men att man emellertid måste betala en liten anmälningsavgift för att anmäla sig till kursen. Gratis my ass även här. Men inte nog med det: när man svalt sin irritation över denna bluff, betalat anmälningsavgiften (eftersom man uppfattar kursen som väl värd den där anmälningsavgiften), och tagit sig hela långa vägen till kurslokalen, hälsas man välkommen i entrén med ett papper man måste skriva under för att få gå in i lokalen och ta del av kursen. Pappret (om man skriver under det) förbinder en bland annat att under si och så många år efter kursen inte undervisa i eller hålla kurser i det ämne kursen behandlar. När man frågar varför man måste lova detta, får man veta att det är för att kursanordnarna märkt att många gått deras kurs i syfte att komma i kontakt med potentiella kunder till sina egna, billigare kurser i samma ämne där de snyltar på den utlärda kunskapen på kursen i fråga genom att kopiera materialet och lära ut det.
Jag kliar mig i huvudet och försöker dra mig till minnes om jag någonsin hört talas om något sådant tidigare. Jag menar, när hörde man senast talas om t.ex. en gitarrlärare som krävde en påskrift av sina elever där eleverna lovar att inte undervisa i gitarr under si och så många år efter lektionen?
Dessutom: kravet att kursdeltagarna i kursen ovan inte ska undervisa i ämnet under ett antal år efteråt är ju i praktiken ett pris - för vissa deltagare kanske ett mycket högt pris - man måste betala för att få gå kursen. Så även om kursen hade varit "gratis" i betydelsen "utan omedelbar avgift i form av reda pengar" (vilket den inte heller var), hade den alltså ändå inte varit gratis genom att den hade bakbundit en i flera år på ett sätt man kanske skulle ångra bittert om man skulle komma på att man vill undervisa i ämnet i fråga något år senare. Gratis double my ass alltså.
En annan reflektion:
Om nu kundens påskrift, som kunden ger (gratis!
) till företaget, är juridiskt bindande, för det är den generellt, varför kan då inte företag å sin sida vara juridiskt bundna att inte ljuga i sin reklam? Vore inte det en rimlig balans: ska konsumenterna vara tvungna att hålla sina löften, varför ska inte företagen det? Utifrån sunt förnuft och rimlig moral sett: är inte både skriftlig reklam innehållande löften, och påskrifter på papper innehållande löften, skriftliga löften båda två, som är lika fel att bryta båda två?
I praktiken är det, tror jag (rätta mig om jag har fel), väldigt svårt att få ett företag fällt för vilseledande marknadsföring, så att de tvingas betala kännbara böter. Det är mycket lättare (tror jag) för företag att få enskilda konsumenter fällda (med kännbara straff) när konsumenterna brutit mot något orimligt avtal på grund av någon superlång text som bara kändes för jobbig att plåga sig igenom.
Hur kommer det sig att kunderna befinner sig i detta underläge gentemot företagen?
Varför finns det t.ex. så få tjänster där man inte behöver läsa mil av avtalstext för att kunna köpa tjänsten i fråga (utan att behöva oroa sig för att bli stämd för avtalsbrott i framtiden)? Varför ger inte enklare och mer kortfattade avtalstexter en konkurrensfördel för de företag som väljer att ha det, en konkurrensfördel som gör att alla företag måste acceptera att vara kortfattade och sanningsenliga - och inte ställa en massa fräcka krav i avtalen - i sin kommunikation med potentiella kunder, så att de inte kan lura sina potentiella kunder lika lätt som idag?
Varför värdesätter inte fler konsumenter (särskilt högt) ärlighet från företagens sida? Tydligen gör ju många av oss inte det, vi som emellanåt köper företagens varor och tjänster trots företagens upprepade oärlighet och fräckhet mot oss. Eller är vi kunder mer maktlösa, är konsumentmakt en svagare marknadskraft, än vad jag i min naivitet tror?
Slutligen: när man ställs inför ett avtal där man lovar något "för resten av sitt liv" - se upp extra mycket! Resten av ditt liv är (om jag tänkt rätt) evigt. Det kan tänkas innebära att, om man råkar glömma, om några hundra år, att man skrivit på det där livslånga avtalet, man kan hamna i en skuld som man får betala av på i årmiljard efter årmiljard, om man idag skriver på något sådant där en formulering som "jag lovar att för resten av mitt liv" eller liknande förekommer.
