Nordisk film: objektifiering och vedergällning

Moderator: Moderatorgruppen

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Nordisk film: objektifiering och vedergällning

Inläggav Sceptisk » 12 maj 2009 13:02

Nordisk film, särskilt då Svensk och Dansk film har ett kuriöst framställande om våra inbördes relationer som jag aldrig tidigare lagt märke till. Film är inte bara ett vittnesbörd från hur kulturen är utan faller också tillbaka på kulturen som ett slags propaganda som ifall man är mottaglig kommer att forma sättet man beter sig på och hur man tänker. Detta sker inte alls medvetet. Trots att Svensk och Dansk film älskar sin diskbänksrealism så finns det även här något som är av en surrealistisk och motsägelsefull natur som jag tror inte så många tänker på. Detta är vad jag observerat; att i nordisk film behandlas det exklusivt mänskliga, det känsliga, lärande, förstående, undersökande, nyfikna och subjektiva som något objektivt, medan det omänskliga; det brutala, det ilskna, kaotiska, vedergällande, hånfullhet, apati och tomhet presenteras på ett subjektivt sätt (det man skall identifiera sig med).

Med andra ord vi lär oss av nordiska filmer att identifiera oss med den senare kategorin och medan den föregående kategorin avhumaniseras, objektifieras, fördömjukas och förlöjligas.
Ett exempel på detta är att man i Svensk såväl som i Dansk film så mycket handlar om mobbing, barn och vuxenmobbing och älskar när huvudrollsinnehavaren skäller ut eller hämnas mot någon som har behandlat denne på ett felaktigt sätt. Filmer som "Som om jag inte fanns", "Jägarna", Killinggängets filmer och nu senast "Låt den rätte komma in" framställer det kaotiska, hånfulla och vedergällande som det subjektiva och alltså det vi ska identifiera oss med. Att objektifiera någon är att våldföra sig på denne och att göra sig lustig över hur någon är är att objektifiera denne. Det är ett starkt tema i Svensk film, inte minst i Killinggängets filmer eller filmer som "Miffo" eller till och med "Sällskapsresorna".

I "Låt den rätte..." så får vi följa en mobbad pojke som till slut "får nog" och slår tillbaka och dessutom får oväntad hjälp från en vampyr.
I "Torsk på Tallinn" objektifieras och förlöjligas den ene karaktären efter det andra, särskilt då Roland som försöker att hitta en fru. Det vi identifierar oss subjektivt med är inget annat än hånfullheten och objektifierande av helt mänskliga och vanliga svagheter, som visserligen spetsats till för att markera att det är med humor.
I "Jägarna" har vi återigenn ett vedergällningstema, där det handlar om vuxenmobbing mellan två bröder. Jag tänker särskilt på en scen där polisen Erik till sist får nog när han hittar ett gevär utan licens i en av mobbarnas bil och vrålar "tror du jag är en idiot va!?".
Som åskådare ska vi naturligtvis identifera oss med just vedergällningen mot mobbarna och invaggas i den falska tron att ifall man ger igen och skäller ut någon så kommer allt bli bra och man kommer att få tillbaka sin heder igen.
I den Danska succefilmen "Festen" har vi återigen ett vedergällningstema där sonen vill hämnas mot faderns incesta våldtäkter mot honom.
"Jönssonligan" presenterar en rad karaktärer som alla är konstiga på sina sätt, de är karaktärer ingen identiferar sig med utan enbart tycker är lustiga.
"Sällskapsresorna" har en annan variant av detta med mobbing, här har vi übernördarna Stig-Helmer och Ole som också får hämnas för sina nördegenskaper genom att ändå vinna på slutet medan dom "coola" grabbarna får stå brevid för en gångs skull.

Därför tänker jag, varför är just Svensk och Dansk film så upptagna med dessa teman om mobbing och vedergällning? Sverige och Danmark har en lång tradition av socialistisk styre och tänkande och socialismen föddes ur en viktimiseringsförklaring av människan där vi alla är offer under "den andre" som för alltid har övertaget och aldrig kommer att ge sig. Men eftersom vi inte kan leva ut längtan av vedergällning mot den store förtryckaren så kommer det istället till uttryck i filmens värld. I filmen så kan förtryckaren vara vem som helst, ett ungdomsgäng, kriminella jägare, t o m den egna yngre brodern.

Så för att sammanfatta litet; Nordisk film handlar om dehumaniseringen av det humana och subjektifieringen (internalisering) av det inhumana. Propagandan i Nordisk film är viktimisering av det kännande hos människan.



För att beskriva hur destruktiv denna mentalitet är låt mig förklara hur en neurotisk personlighet fungerar. En människa blir neurotisk då hon befinner sig i en verklighet med element som är omöjliga att förena och göra begripliga. Neurotikerns verklighet sliter mellan två eller flera oförenliga värden eller realiteter som denne inte har förmåga att kunna överbrygga och han känner hur han alltmer tappar mark och förlorar förmågan att kunna ha kontroll över sitt liv.

Det oförenliga i viktimiseringsmentaliteten är att någon annan är i kontroll av ens liv och att ifall man "slår tillbaka" mot denne så kommer man få sitt liv tillbaka mot verkligheten i att man inte får sitt liv tillbaka oavsett hur många man än spöar eller skäller ut samt att det är oförenligt med våra sociala värderingar att skälla ut någon. Det inre dilemmat handlar alltså om detta att man kan bara få tillbaka sitt liv och heder ifall man ger igen, men om man ger igen så förlorar man all sin heder och därför också sitt liv. Vi vill ha våra liv tillbaka och blir respekterade för det mänskliga hos oss och upphöra att ständigt bli objektifierade. Men en vedergällning skulle innebära ett socialt och även mänskligt självmord så får hämnden stanna i den subjektiva världen som ett internt kaos av förtryckta känslor av tomhet, ångest, vrede och apati. Vilket speglas i hur nordisk film är uppbyggd och med vad man identifierar sig.

Det absurda med denna mentalitet är är att man på något sätt fått för sig att någon annan verkligen kan vara i kontroll över ens eget liv. Detta tycks verkligen vara helt omöjligt. Hur stjäl man någon annans liv? Hur kommer man till en sådant punkt att man känner det som att någon annan verkligen äger ens liv och som man därför måste lyda? Svaret tror jag är att man kan inte stjäla någon annan människas liv, däremot kan man inbilla denne att andra personer vet mer om ditt liv än vad du gör.  Mobbing är att säga åt en annan människa att mobbaren vet mer om den mobbade än vad han själv gör. Ifall den som blir mobbad också tror att mobbaren gör en riktig bedömning av hans liv så kan denne inte heller värja sig utan får istället drömma om vedergällning.

Viktimiseringsmentaliteten attraherar mobbing och mobbare attraheras av den också. För hos mobbaren så finns det här äntligen en chans att "ge igen" på någon som inte kan försvara sig. Så både mobbare och mobbade har samma mentalitet.

Detta tycker jag syns ganska tydligt i hur nordisk film är uppbyggd, dels eftersom den älskar temat mobbing och vedergällning och för att den objektifierar det mänskliga och subjektifierar det omänskliga. Men också på grund av följande vilket jag tycker är intressant, realismen. Den ständigt återkommande realismen i nordisk film handlar inte bara om dålig budget. Man kan faktiskt göra konstnärliga och fantasifulla filmer utan en extremt stor budget. Men realismen i nordisk film representerar mer en längtan efter verklighet än att den verkligen handlar om verkligheten. Realismen representerar framförallt den enorma inre disciplin som folk måste utöva på sig själva för att inte falla in i det subjektiva kaos och "tappa kontrollen". Realismen är egentligen inte realism utan en fördröjning och andaktsfullhet inför tomheten och meningslösheten i de liv människorna på filmduken lever i. Filmer som "Sånger från andra våningen" eller "Så härlig är Jorden" av Roy Andersson tar denna realism till en absurd nivå.

Bristen på fantasi i nordisk film kan också förklaras genom att fantasi är ett tecken på mänsklighet. Något vi alla måste hata och avsky! 'Treume sind scheume' är ett Tyskt uttryck. Drömmar är av intet och åstadkommer därför ingenting. Drömmare åstadkommer ingenting och är därför av ringa värde. Att visa mänsklighet kan innebära en total kollaps av de sociala "värderingarna" och strukturer som reglerar inbördes relationer nordbor emellan och detta är förklaringen av varför nordbor känner sig hotade av mänsklighet och svagheter och varför mobbing och vedergällning är ett så pass återkommande tema i nordisk film.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

"Kristofobin"

Inläggav Sceptisk » 12 maj 2009 13:41

F.ö. en annan infallsvinkel; viktimiserings/mobbingkulturen i Norden skulle också kunne förklara varför norden och Sverige är så starkt emot Kristendom. Svenskarna är inte emot buddhism eller hinduism och inte ens islam, men Kristendomen är avskydd. Förklaring: Svenskarna som lever i sin verklighet av kyla, mobbing och viktimisering ser helt enkelt G-d själv som den störste mobbaren av alla just för att Kristendomens G-d är en kärlekens G-d. När en Svensk hör ordet Kristendom då tänker han instinktivt "förtryck!", "svaghet!" och "fall på knä". Varken buddhismen, islam eller hinduism talar med sådant eftertryck om en förlåtande och kärleksfull G-d. Men det gör Kristendomen.

Det spelar därför ingen roll hur många gånger som Kristna försöker förklara att G-d är kärleksfull, för det är ju därför nordborna inte kan tolerera honom. Det man försöker mena med kärleksfull är att G-d inte förtrycker någon, han skapade oss men sedan är vi fria att antingen komma till hans vård och omsorg eller förneka honom. Om vi kommer till honom då blir våra liv bättre eftersom han har skapat oss. Men om vi lämnar has omsorg om oss då blir vi olyckliga och faller in i viktimisering och vi blir känslokalla och börjar hata varandra.

Det bisarra i att förneka Guds vård med argument som att han skulle vara en förtryckare, där är ungefär som att kalla ens förälder för förtryckre då denne vill hjälpa då vi har drabbats av andra barns våld.
Så hur hänger detta ihop? Eller rättare sagt vad är det för oförenliga element som existerar i den nordiska verkligheten? Det är inte kyrkans tidigare ställning som auktoritet, det är bara ett svepskäl. Det spelar ingen roll hur auktoritär någon är, de kan ändå aldrig övertyga en om att de äger ens liv. För att kunna bli övertygad om att någon annan äger ens liv så måste man först ha blivit avkristnad eller förnekat G-d. Jag tror det är såhär; folket såg upp till dom coola rika grabbarna och ville bli som dom och de såg ner på sin egen tillvaro som något sämre och värdelöst. De lade sig helt enkelt i händerna på människor som de ansåg vara bättre än dom själva och det är enda sättet man kan få för sig att någon annan kan äga ens liv.
Om man inte tror att någon annan äger ens liv, då kan dom slå och skrika och hota hur mycket dom vill och det kommer ändå aldrig göra någon skillnad. Man måste först ha älskat och identifierat sig med sin förtryckare för att kunna sägas vara i någon annans våld.
Detta är anledningen till varför vi har så mycket snack om demokrati idag. Vi var en gång starkt hierarkiska, sedan kom socialismen och bröt sönder våra tidigare relationer och förklarade människan som ett offer (vilket bara förvärrade situationen) samtidigt som vi fortfarande såg upp till de styrande, trots att de förbyttes till diverse charlataner från de mörkare sektorerna i politiken. De ville strukturera upp folks liv och designa om människan till "en ny varelse" (Se "Folkmaterialet" Myrdal) och den enorma statliga inblandningen i människornas liv kom att prägla deras självuppfattning något oerhört. Viktimiseringsideologin som är en socialistisk sak kom att bli ett sätt att se på sig själv och varandra; man kan gärna prata om (objektifiera) svagheter så länge som man inte visar dom. Och från viktimiseringsideologin blev folket alltmer viktimiserat av dom som sade sig skulle "befria" människorna.
Detta ser vi fortfarande idag från vänsterhåll "Du är förtryckt och vi ska hjälpa dig". Med andra ord "du kan inte kontrollera ditt liv, därför tar vi över kontrollen". Mobbarna är och har alltid varit dessa extrema antikonservativa element i samhället. De som anser sig vara mobbade och därför måste hitta någon svagare att stå på.
Jag gillar inte uttrycket kristofobi, för att tycka illa om en religion är inte uttryck för några fobier. Men det är en förakt och rädsla för religion eftersom man ser den som förtryckaren.
Nu har inte jag levt i det förflutna så jag vet inte hur det var att leva i ett samhälle som var först Katolskt och därefter protestantiskt, så det kan visserligen stämma att folk då också upplevde sig vara ägda av staten. Men vad är verkligheten? Verkligheten är att ingen är ägd av någon annan, den ende som vi verkligen tillhör är G-d och G-d vill inte ha några slavar. Det är dags att upptäcka att Bibeln talar om hur man tar sig tillbaka till livet hos G-d igen, inte hur man inställer sig under någon annan människas våld. För vi människor är av naturen småaktiga, orättvisa och själviska. Att ha en människa som gud är att verkligen att  förolämpa G-d och också sig själv. Det finns ingen G-d förutom G-d. Det finns ingen människa i kontroll över ditt liv, du gör som du vill men du kommer också att uppleva konsekvenserna av dina egna val i ett ordnat kosmos.

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 12 maj 2009 16:20

Hejsan!

Det var mycket textmassa om något som inte ens existerar! Har en del inget alls att göra på dagarna eller?
Eller var det en korkad gammel gud som tog till orda? Ho ho ho ho...... :lol:

MVH
bigj
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 13 maj 2009 05:22

Sceptisk, på vilken grund har du antagit att det fungerar på det där sättet? Är det din egen hypotes?

Och om du nu skönjer en "mobbingtradition", varför inte som sociologerna skulle ha gjort, koppla den till den uppenbara faktorn? - kapitalismen! Istället för att ta till långsökta, vidlyftiga, spekulationer som man inte ens får i hop om man så försöker pressa det i ett skruvstäd. Samma sak gäller det österländska som fått sånt genomslag i väst. Varför? Jo för att det går som hand i handske med den strebermentalitet som krävs utav marknadskapitalismen. Här är ju "Wall Street" med Michael Douglas ett bra exempel.

Frågan är varför det skulle vara bra att blunda för orättvisor och mobbing, som ju förekommer. Varför skulle inte den mobbade få ge igen? Du tycker helt enkelt att den som blir mobbad är mindre värd och ska finna sig i det för Gud (något som inte finns men som man tydligen kan använda för att rättfärdiga vilken idioti som helst) har bestämt det? Är inte det en betydligt mer destruktiv mentalitet?

Överhuvudtaget är det, som vanligt, bara lösa och vilda spekulationer från din sida. Men så har du ju inget krav på att det ska vara hållbart heller. Anledningen till att du inte begriper dig på realismen i svensk filmen beror inte på att den skulle vara, som du säger, en "längtan efter verkligheten" utan att du själv bor i en medeltida bubbla. Av samma skäl är du oförmögen att se det av mänsklighet som finns i dem, då din definition av mänsklighet är detsamma som ett könlöst fjäderfä.

Nej, helt klart ska sociala orättvisor tas upp så länge de finns. I synnerhet är detta viktigt när vissa idioter anser att vi bör sopa dem under mattan och låtsas som att de inte finns, för att Gud har sanktionerat en viss hackkycklingsordning och det bara är att finna sig i den. Enligt samma logik måste det ju också ha fallit på de kristnas lott att vara nordens hackkyckling. Bara finna sig i det och sluta gnälla då!

Nej, det spelar ingen roll hur länge ni kristna försöker förklara att Gud är kärleksfull, om man blir lika kall och ond som ni kristna är genom att tro på honom så är han helt enkelt inte värd vår vördnad och därför ovärdig att vara Gud och således, enligt eran egen kristna lära, inte Gud. Enda möjligheten att göra Gud rättvisa skulle alltså vara, enligt er egen logik, att helt enkelt inte vara kristen. Möjligtvis finns det nån marginaliserad kristen sekt som skulle kunna utgöra ett undantag, men de skulle därigenom också bara bekräfta regeln.

Gud må vara kärleksfull, men det är fan inte kristna. Man får söka universum runt för att finna mer fördomsfulla, inskränkta, trångsynta, dogmatiska, elaka djävlar än de kristna. Det är djävligt tur för er skull att er Gud är kärleksfull, annars hade ni legat förbannat risigt till.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Logos
Inlägg: 1823
Blev medlem: 23 nov 2008 23:32
Ort: Stortån och uppåt
Kontakt:

Inläggav Logos » 13 maj 2009 12:14

Michail Bakunin skrev:Om Gud fanns skulle människan vara tvungen att avsätta honom.
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 13 maj 2009 13:21

Avant

Jag kopplar inte mobbing ytterst till kapitalismen eftersom mobbing förekommer överallt och inte framförallt i kapitalistiska samhällen. Sociologer tror att det är strukturer runtomkring människan som formar henne och avgör hur hon utvecklas. Jag anser att det är människans egna övertygelser, hennes egna inre värld som formar henne och avgör hennes val.

Vad är det förresten för erfarenheter du har som gör att du tycker att kristna är "fördomsfulla, inskränkta, trångsynta, dogmatiska, elaka djävlar"? Jag har hört detta argument förr men jag har aldrig kunnat hitta något som styrker det. Vad anser du?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 14 maj 2009 07:19

Okej, gick ut lite väl hårt och provokativt, kanske var det obefogat. Men det finns helt enkelt ingen sådan enkel formalistisk modell för påverkan på publiken som du tycks inbilla dig. "Filmen gör reklam för kulturkoncernen som helhet", med Adorno och Horkheimers ord. Det är inte så att narrativets små skiftningar mellan subjektivt och objektivt skulle pränta in någon viss beteendemodell i oss, utan det som vi tar med oss från kulturprodukter är snarare allt ihop, men utan någon specifik struktur. Om en jättedyr bil sprängs upp efter en biljakt i en Bond-rulle så går inte publiken därifrån och tänker att "oj, den verkar vara osäker den där bilen!", utan snarare är det så att ett visst produktnamn och en logga etsat sig fast, varken mer eller mindre.

Poängen med att koppla till kapitalismen är att det är den som svarar för de strukturer vi idag ser i samhället. En politisk övertygelse, eller religiös, räcker inte särskilt långt, det är aldrig den som sätter maten på bordet, utan det gör endast de i kapitalismen gynnade beteendena - däribland inte minst mobbing och strebermentalitet. För att överhuvudtaget överleva i den här senkapitalistiska världen måste man tillskansa sig en rad beteenden med vilka man förmår skaffa mat på bordet, och det är exakt dessa beteenden, uttryckta i andra sammanhang, som vi ser som mobbing och liknande. Din egen övertygelse förmår inte alls mycket i förhållande till denna massiva yttre påverkan. Tvärtom, skulle jag säga, är din övertygelse snarast en rationalisering av de beteenden du redan tillskansat dig (men det är en annan femma). Även om du inte instämmer med mig i det sista så lyssna till det redan nämnda författarparet:

Adorno och Horkheimer skrev:I själva verket hör det till den irrationella systematiken i detta samhälle att det bara är sina trogna medlemmars liv det i någon mån ser till reproducera. Pinnarna på standardstegen motsvarar tämligen exakt graderna av inre samhörighet med systemet hos olika skikt och individer. På managern kan man lita, fortfarande pålitlig är också den lille tjänstemannen, Dagobert, sådan han förekommer både i skämtbladen och i verkligheten. Den som svälter och fryser är stämplad… Han är en outsider, och frånsett mycket svåra brott finns det ingen skuld som väger tyngre än den att vara outsider. På film blir han i bästa fall ett original och objekt för elakt överseende humor; men för det mesta blir han skurken som redan vid sitt första framträdande, långt innan handlingen har kommit igång, identifieras som sådan, så att inte ens temporärt det missförståndet ska kunna uppkomma att samhället vänder sig mot människor med god vilja. Faktiskt förverkligas idag en sorts välfärdsstat på de högre nivåerna. För att hävda de egna positionerna håller man en ekonomi igång, i vilken massorna i det egna landet på grund av den ytterligt uppdrivna tekniken i princip redan är överflödiga som producenter. Det ideologiska kamouflaget vill ha det till att arbetarna, de egentliga försörjarna, i själva verket försörjs av näringslivets ledare, det vill säga de försörjda. Den enskildes ställning blir därmed prekär. På liberalismens tid ansågs den fattige lat, i dag blir han automatiskt misstänkt. Den som man inte sörjer för ute i samhället hör hemma i ett koncentrationsläger, i varje fall i de usla jobbens och slummens helvete.


På sida 167 och 168 i "Upplysningens dialektik", och på sidan därefter, mer direkt kopplat till det ämne du skriver om:

Adorno och Horkheimer skrev:Tonvikten på hjärtat av guld är samhällets sätt att erkänna det lidande det självt skapat: alla vet att de inte längre kan hjälpa sig själva sådant som systemet är, och det måste ideologin rätta sig efter. Utan att på något sätt försöka att helt enkelt dölja lidandet bakom en slöja av hastigt påkommen kamratanda, satsar kulturindustrin tvärtom sin yrkesstolthet på att manligt se det i vitögat och med hårt tillkämpad självbehärskning vidgå dess existens. Den behärskade hållningens patos rättfärdigar den värld som gör denna hållning nödvändig. Sådant är livet, så hårt är det, men därför också så underbart, så sunt. Lögnen ryggar inte tillbaka för tragiken. Liksom det totala samhället registrerar och planerar lidandet bland sina medlemmar istället för att avskaffa det, så förfar också masskulturen med tragiken.


Vad gäller kristna så talar jag primärt om mina egna erfarenheter. Det enda jag mött från kristna är ett fördömande, redan innan man hunnit ta till orda. Redan på avstånd har de sorterat mig till hin håles privatarmé eller nåt i den stilen. Och inte bara jag, utan alla som inte flytande förmedlar sig med de kulturella koder som den sekten använder sig av. Alltid nedlåtande, som om ens själ var förtappad, sätter de sig över en och talar om vad man ska och inte ska göra. Det finns en riktigt talande scen i "Röda rummet" som visar detta på ett alldeles ypperligt sätt. Där ett par missionerande överklasskvinnor går omkring i fattigkvarteren och skall driva ut ondskan ur de fattiga, få dem till ett gudfruktigt leverne osv. Det absurda i det hela, som kvinnorna är så långt ifrån att förstå som möjligt går att vara, borde i sig vara en värdemätare på vad kristendomen har att erbjuda oss. Det som de kristna kvinnorna har att erbjuda oss är alltså två små slantar och en moralisk pekpinne, samtidigt som de fnyser åt oss och anser oss vara avskräde. Sen går de därifrån, till sina egna kvarter, och kan känna sig fromma och duktiga. Och precis sån är min erfarenhet av kristna.

Nej, visst är det fritt fram att tro på Gud, varsågod, gör det gärna, men låt för fan bli att anamma den där idiotiska kulturen bara. Den har ingenting med Gud att göra, den har blott med sekterism att göra. Själv är jag övertygad om att Gud (givet att Gud nu är kärleksfull, som det påstås, och givet att Gud alls finns) långt hellre vill att man är medmänsklig, och inte dömer nån överhuvudtaget, än att man går omkring som självförhärligande kristen. Det handlar väl knappast om att utåt visa tecken på gudfruktighet, då ju Gud ser allt (inte sant?), det är bara status inom sekten, inte i Guds ögon.

Skulle jag föreslå nån läsning här så skulle det vara just "Bröderna Karamazov". På allvar. Det är en kristendom som jag kan sympatisera med som figurerar däri, inte minst i Ivan Karamazovs (fiktiva) uppsats. Åtminstone är det tänkvärt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 14 maj 2009 11:40

Avant

Spartas laggivare Lycurgus fick frågan om inte Sparta skulle bygga en mur kring staden, varpå han svarade "En mur av män är bättre än en mur av sten"

Man kan visst analysera strukturerna och hur de påverkar vilka val människor gör, men det är inte min utgångspunkt eller vilja att strukturer bestämmer eller ska bestämma över människor. Människor bestämmer under de villkor som strukturerna dikterar givetvis, vi kan inte välja bort våra nuvarande omständigheter. Men vi kan förändra dom eftersom våran ande är höjd över strukturerna. Bara en människa som är övertygad om att hennes liv orsakas av strukturer (alltså är själlös) är oförmögen att agera även om dessa strukturer skulle bli fientliga och destruktiva.

I engelskan finns det ett uttryck som är en grundstomme i allt politiskt tänkande "civic virtue". Svenskan har inget motsvarande ord, det skulle då kunna vara civilkurage, men det är missvisande. Det är inte kurage vi är ute efter. På ett stridsfält ska man ha kurage, men tillsammans med andra människor ska man vara dygdfull; god, generös, lojal, stödjande, uppmuntrande, kärleksfull, osv. sådant som lagarna försöker att åstadkomma så vi kan leva tillsammans.

Det gamla Sparta skrev aldrig ner sina lagar, för de ansåg att det var bättre att lagen fanns i medborgarnas egna hjärtan och sinnen. Att internalisera lagen på det sättet skapar friare medborgare än att man har lagen bara i böcker för då hamnar lagen i händerna på advokater och med det så hamnar medborgarnas liv också i händerna på de specialutbildade och rika.

Vänstertänkare har alltid fokuserat på orättvisor i samhället och särskilt då i strukturella förhållanden. De tror att de med dessa analyser kan göra folk tillräckligt uppretade så att de kommer och kan göra motstånd. Men som jag ser det så slåss vänstern mot väderkvarnar. De placerar helt felaktigt det orsakande i "naturen" dvs strukturerna blir det aktiva och människan blir till det verkansbara och det passiva. Det är en formel för misslyckande och öppnar upp för mobbare att göra som dom vill. Det ska vara precis tvärtom, naturen ska vara det verkansbara och människan, mannen, ska vara aktiv. En mobbare kan helt enkelt inte rå på en man med intigritet, för när mobbaren konfronteras med en person som har lagen inom sig så vet han att han inte har något att säga till om.

Dom yttre strukturerna finns, dom är bra om dom håller det dom lovar och det vi vill att dom ska göra. Men problemet med strukturer i det socialistiska/kommunistiska samhället är att människorna luras till att tro att dom är helt beroende av yttre omständigheter. Men detta är en INRE övertygelse. Starkt socialistiska och kommunistiska samhällen är ateistiska. Dom tror inte på att människan har någon själ så hon är chanslös mot strukturerna. I det kapitalistiska samhället är strukturerna alldeles för flyktiga. Som arbetare har man ingenting att hålla fast i utan förväntas vara ständigt flexibel och kanske måste flytta till en annan ort och riskerar ständigt att bli av med allt man äger.

mereologi

Inläggav mereologi » 14 maj 2009 11:55

Jag tycker att det du skriver är klockrent sceptisk. Ordet realism är det få som kan försvara sig mot. Motsatsen till att vara realistisk är att vara pretentiös och ordet kommer ur engelskans "pretend", låtsas. "Torsk på Tallin" är en högst pretentiös film. Den som vill se något som inte är pretentiöst, kan kolla på när Andy Kaufman gästar David Letterman show. Pretentioner existerar bara så länge de är besvarade.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 14 maj 2009 14:23

Nu vet jag alls inte var du har fått den där föreställningen om "vänstertänkande", det är då allt annat än vad Marx, och alla vänsterhegelianer, talar om. För Marx är arbetet/praktiken den knutpunkt som förbinder människan (hennes inre) med naturen (det yttre). Inte heller handlar det om något passivt som du säger, utan dialektiken är en process, det vill säga något alltid aktivt. Så det här pratet om att socialister inte tror att människan har en själ är bara till hälften sant, vilket du blir varse om du läser Marx. Vad den vänsterhegelianska religionskritiken går ut på (Feuerbach t.ex.) är att man inte antar Gud som ett objektivt väsen, utan som en projektion av människans egna förhoppningar, ett slags idealbild som man projicerat mot en tom himmel. Men människan anses fortfarande ha ett själsliv i en mening, som i mångt och mycket måste betraktas som rikare än vad den traditionella kristendomen har att bjuda på, emedan den tar hänsyn till hur anden utvecklas i samspel med andra.

Lagarna har aldrig handlat om att få oss att leva kärleksfullt, utan om att garantera kapitalägaren hans egendom, oavsett hur mycket andra har större behov av den än vad han har. Sparta däremot var ett nästan till punkt och pricka kommunistiskt samhälle, till och med de sexuella relationerna var kollektivistiska. Viktigt är också att betona att Marx själv aldrig förespråkade någon stark statsapparat, utan betraktade sådant som endast en formell vinst. Han förespråkade i själva verket ett förkastande utav politiska strukturer som sådana.

Vad gäller mobbare. Se till företagsstrukturer. De är uppbyggda enligt mobbing. Uppifrån och ner, en sanktionerad mobbing. Varför inte tala om den? Ta ett konkret exempel. Vad kan den som befinner sig längst ned i företagskedjan göra för att förändra något? Vilka är dennes möjligheter? Inga alls praktiskt taget. Så var måste man rikta in sig om vi ska förändra strukturerna till det bättre? Jo där makten och pengarna samlats. Anser du något annat?

Vad gäller just "Låt den rätte komma in" så läste jag det primärt som en kärlekshistoria, och där finns också en intressant läsning att göra av vampyrismen hos tonårtjejen i linje med menstruation.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 14 maj 2009 15:18

*harkel* det var just det jag sa Avant. Naturen är strukturerna. Det materiella är strukturer... sedan behöver jag kanske inte upprepa att kommunister i allmänhet är ateister? En ateist kan inte tro att det finns någon själ.

Nåväl.

Företagsstrukturer. Du talar om hierarkier. Dessa är inte av ondo. Tvärtom kan ett företag eller en organisation bara förflytta sig på ett effektivt sätt om det finns en ordentlig rollfördelning. Det är inget hackkycklingaktigt över hierarkier, det är bara en ordning. Om det skulle börja hackas på någon så fungerar dessa hierarkier som skydd så att man inte faller utanför ordningen och blir utfryst. Desto mer ordning desto bättre. Mobbing och hackande tyder på brist på ordning. Väldigt enkelt.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 14 maj 2009 16:21

Naturen är inte strukturen. Då missförstår du. Kapitalismen är långt ifrån naturlig, den är historisk, vilket är något helt annat.

Effektivt sätt, det sätter du tydligen som egenvärde (varför skulle det vara det?). Och ja, det är väl effektivt för gruppen att mobba och stöta ut dem som inte passar in också, så enligt samma logik skulle det då vara rättfärdigat. Så kyss mig i röven, för det är lika fel för det. Mobbing är allt annat än brist på ordning, det är ordning par excellance, hade där varit oordning hade ingen mobbing kunnat förekomma eftersom en samlad attack mot en enskild inte hade kunnat organiseras, eller hur. Det säger sig självt. Mobbing förutsätter ordning, en gemenskap, och ett utanförskap. Din logik håller inte streck här, som på så många andra ställen.

Nej inte själ i bemärkelsen själ, givetvis, men det var heller inte vad jag avsåg. Steget mellan Hegel och Marx är inte så långt, och båda talar de om ande. Sen att det för den ena idealist och den andra materialist är förstås av vikt. Men det är samma mentala processer de talar om, med påverkansordningen inverterad förstås sinsemellan.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Pho-ku
Inlägg: 300
Blev medlem: 04 maj 2008 16:08
Ort: Mayorna

Inläggav Pho-ku » 14 maj 2009 16:52

Är det inte sa att mobbing är en konsekvens av företagsstrukturering, vars primära syfte är att effektivisera produktionen och därmed generera ett större kapital. Vissa kallar det för att rationalisera, men i o m att de som styr, är just de som rationaliserar, och därav agerar efter sina egenintressen, uppstar det en konflikt mellan de styrande och de som styrs, vilket ju är allt annat än effektivt, t e x som när vi inte far lyssna pa vara mp3-spelare, eller blir bemött av en trött och irriterad förman, och far sig en redig spottsalva när en stämplar in 2 (!) min för sent, eller för att man har "statt stilla lite väl länge". Synd att alltför manga inte vagar säga ifran, det de oftast gör är att blott beklaga sig inför sina arbetskamrater, vilket knappast bidrar till nagot positivt.

Har förvisso förhoppningar om att dessa strukturer, som är allt annat än just produktivt, är pa väg ut, fast det klart, nagon annan lär väl fa ta skiten istället.

Jag talar om egen erfarenhet.
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 15 maj 2009 00:45

Pho-Ku

Det är klart att det tar emot att inte få göra som man vill på jobbet. En del skulle nog helst bara vilja sitta och slöa, lyssna på musik och spela spel hela dagarna. Naturligtvis tar det emot att agera mot sin natur men just därför är det nödvändigt. Arbetet är inte bara en plats man går till för att tjäna pengar, det är också en fostrande institution som gör en till en bättre människa. Man kan antingen göra som en del, sätta sig på tvären och sura och bli till allt sämre arbetare, eller som många andra gör, anstränga sig och förstå att det som görs är något bra. Det finns gränser på krav, men idealet är ändå att arbete sker under en viss stränghet och disciplinerade förhållanden. Disciplinen gör att ingen kan säga att dom är speciella eller bättre än någon annan och på det viset så eliminerar man också mobbing. Däremot ifall någon sitter och slöar och gnäller på sina arbetskamrater och protesterar mot disciplinen och denne blir tillrättavisad så kan det inte klassas som mobbing.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 15 maj 2009 01:25

"Som gör en till en bättre människa" säger du Sceptisk. Jasså! Så de psykopater som man ser i företagsledningar är alltså bra människor enligt dina kriterier. Militärer och andra fostrade mördare är bra människor. Med andra ord. Mördare och psykopater är bra människor, enligt dig alltså.

Igen, din logik håller inte streck. Du väljer en ståndpunkt och så argumenterar du utifrån den, istället för att utgå från verkligheten och låta den leda dig fram till en slutsats. Det är därför du hamnar helt galet hela tiden.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster