Personligt om Helvetet

[Marksa]

Jag personligen av den övertygelsen att mycket som tänkts sagts om gud, djävulen, en himmelsk tillvaro och dödsriket och även uppståndelsen från de döda handlar om i människan djupt rotade känslor och av dessa frambringade föreställningar. Guds myter parat med psykologins arketyper. Märk väl att jag inte avfärdar värdet av dessa myter.

Läs gärna predikaren 9. Och den visar ett annat sätt att se på tingen. Den kan ruska om en, en aning. Men samtidigt är det en uppmaning att leve här och nu.


Inga missförstånd...
Min syn kring religioner och deras utveckling.

En sammanfattning:

Människan har ett komplext sätt att alltid söka ordning i Kaos, vilket ger upphov till olika förklaringsmodeller (tro vetande, religion) vilket ger upphov till myter.

Många människor har ett inre behov av att ge sitt liv en mening. Att hitta denna mening ger upphov till myter.

Människan har en förmåga att se det onda och det goda i sig själv och andra. Denna förmåga kan överföras i Jungs arketyper, detta tillsammans med det ovanstående ger upphov till "sanna" myter.

Människans förmåga att se sig själv utifrån, har gett upphov till konceptet medvetenhet och Ande, även detta bekräftar myterna.

Personligen så ser jag att verkligheten består av två sidor en materiell sådan vi kan undersöka med våra naturvetenskapliga metoder. Och en andlig verklighet som vi försöker få fason på med andra medel. Men till syvende och sist så är båda "verkligheterna" manifestationer av samma Ande. Våra religioner är en påbyggnad på denna verklighet som vi kan ha eller mista.

Att leva sitt liv till fullo i Kärlek och medkänsla är det givna målet. Allt därutöver är en Bonus


Målet och Säkerheten

Ett försök. (Detta går att utrycka på många sätt....)

Märk väl att jag de facto satte målet i detta vårt Jordeliv. Och inte det hinsides, ty om detta kan vi inte med säkerhet veta något om.

Målet i Kristendomen är att varje människa skall lära känna Gud. Eller har du en tolkning därvidlag?
Detta medför vissa konsekvenser. När vi lever nära Gud, lever vi det liv vi är "skapade" till och ämnade för. Korrekt?
Vad predikar då Jesus såsom varandes den han ÄR. Jo i den gängse tolkningen av hans gärning och som är grunden. Kärlek till varandra förlåtelse och medkänsla. Är vi med så här långt? Han ger oss även rättsnören mål och en hjälpare.

Och ser vi sedan på tillexempel Buddhismen som i sin renaste form inte erkänner någon högste Gud eller skapare utan istället pratar om världsalltet, brahman mm. Där går sökandet inåt. Man pratar om att utveckla sin medvetenhet och sitt medvetande. Och den upplyste ser att allt hänger samman han gläds med dem som är glada och lider när någon lider. Hans främsta egenskap är medkänsla och Kärlek.

Vad jag då ägnar mig åt är en viss del reduktionism (med hjälp av religionsvetenskap och grundkunskaper i hur vi fungerar) detta leder tankarna till en värld som är i Grunden mycket enkel.
Men att vi sedan bygger på med förklaringsmodeller (myter religioner och politiska övertygelser) som vi på grund av våra mänskliga begränsningar är beredda att försvara tills tandköttet blöder har inget med Grunden i Kärlekens Budskap att beskaffa.

Lev ditt liv till fullo i Kärlek och medkänsla utefter dina möjligheter. Allt därutöver är en Bonus.


Kärleksfull Gud?

Förklaringsmodellerna ovan är i sig är utan värde.......
Och här pratar vi som sagt om människans påbyggnader till den det ursprungliga (detta där lät lite som något som DG skulle kunnat sagt..
Men vänta lite här, dessa modeller, myter bygger på något som finns djupt inne i oss detta något som de flesta människor kan relatera till utan att ha några specifika religiösa preferens. Detta tål att funderas över en stund............

Vad vem är en personlig Kärleksfull Gud? Om du i hjärta känner samhörighet med "skapelsen" att du har medlidande för dina medmänniskor, djuren omkring dig och inte missbrukar Biosfären så är du en mogen människa som kan hitta Kärleken i dig och se kärleken kring dig. Jag skulle vilja säga att du känner gemenskap med Ursprungets källa på ett vågrätt plan.

Vad vem är en personlig Kärleksfull Gud? Om du vet att ta klivet ner i livets flod och bejakar livet som är en del av dig, och detta livet som du är en del av. Och om du även ser fram emot dagen när detta livet är över med tillförsikt och ro. Då är även den lodrätta gemenskapen varm och Kärleksfull.

Vad kan du begära mer av Kosmos än att få vara en del därav.

Soliga Helghällsningar

Marksa

[Sceptisk]

Jag skrev i ett annat inlägg skillnaden mellan religion och mytologi. Att religionen är baserad på lagar och mytologi bygger på gudar och hjältar. En mytologi kan inte bringa ordning i kaos, annat än att den säger hur en hjälte skulle ha gjort. Stålmannen gjorde si och så. Hercules gjorde si och så. Apollon gjorde si och så. Jesus gjorde si och så. Att se på hur en hjälte skulle bete sig i samma situation är entusiasmerande och inspirerande. Ungefär som att få se Zlatan avgöra matchen eller Obama krossa allt motstånd i det politiska valet. Det får en att känna att man befinner sig i sällskap av någon mycket speciell och någon man bör se upp till. Spindelmannen som ger igen på sina mobbare men samtidigt aldrig låter vinsten gå åt huvudet utan fortsätter att vara ödmjuk och medkännande - till och med mot sina fiender.

Men vi måste också komma ihåg att deras vinst inte är vår vinst. Deras handlingar är inte våra. De är idealiserade handlingar och idealiserade vinster, men den som själv inte gjort något har inte heller vunnit något. Det går inte att åka friskjuts på vad någon annan person har gjort. För att kunna bli en Hercules eller Zlatan så måste man träna upp sig och göra något själv. Det räcker inte med att sitta hemma och drömma och tycka att man ändå "i hjärtat" är en Hercules eller Spindelman. Tro och handling är beroende av varandra. Tro utan handling är dagdrömmeri. Att agera är överlägset tron, men om hjärtat inte finns med i handlingen så blir agerandet ofokuserat och mekaniskt oövertygande. Dock kan en handling om den upprepas tillräckligt många gånger skapa en ny mentalitet eller vana. Detta skrev Aristotle om i sin Nicomaean Ethics. Att människan är den enda varelse som kan skaffa sig vanor. En sten kan man slänga upp i luften hur många gånger som helst, utan att den någonsin kommer att ändra på sin vana. Även växter och djur kan inte ändra vanor. Man kan ifs uppfostra en hund men en hund kan inte uppfostra sig själv. En hund kan inte planera för framtida mål och förändra sig.

Detta är tycker jag en viktig skillnad mellan religion och mytologi. I mytologin så får vi se hur en förverkligad individ, eller hjälte, agerar. Men i religionen så får vi möjlighet att lära oss att bli förverkligade också eftersom man i religionen får veta vilka lagar det är som gäller och är betydande för att kunna bli en bättre människa. Andra har gått före och tagit reda på vad det är för regler som avgör, och även om vi kan beundra dessa välgörare så har deras handlingar ingen makt över våra handlingar. Vi måste själva bestämma oss för vad vi vill bli och vad vi vill göra. Om man inte känner till spelreglerna så är man inte med i matchen och kommer aldrig ha en chans till titeln. Mytologin är hjältarnas bedrifter och ifall vi lär oss spelet så kanske vi också en dag kommer att kunna skriva in oss i mytologin.

[Marksa]

Jag skrev i ett annat inlägg skillnaden mellan religion och mytologi. Att religionen är baserad på lagar och mytologi bygger på gudar och hjältar. En mytologi kan inte bringa ordning i kaos, annat än att den säger hur en hjälte skulle ha gjort.

Jag ser att vi har lite olka sätt att se på myterna "de stora" och deras uppkomst och beröring med religionerna. Till del beror detta anntagligen på hur vi ser på ordens betydelse.

Samtdigt finner jag att vi båda verkar vara ute på den reducerande vägen. Skala bort Myten. Vad blir kvar. Vad är kärnan, grunden till våran tillvaro så att säga. Det som du benämner religionens lagar.

En Mytologi kan förövrigt bringa ordning i människans Kaos, Det är precis dess ursprungliga uppgift:

1. Att lyfta det oförståerliga yttre naturens kaos till ett plan där det går att förklara.

2. Att förklara på ett godtagbart sätt att varje människa är kababel till det som tillsynes är gott eller ont.

Detta är tycker jag en viktig skillnad mellan religion och mytologi. I mytologin så får vi se hur en förverkligad individ, eller hjälte, agerar. Men i religionen så får vi möjlighet att lära oss att bli förverkligade också eftersom man i religionen får veta vilka lagar det är som gäller och är betydande för att kunna bli en bättre människa.

Dessa lagar du refererar till, skulle du vilja säga att de är universiella? Att om man skalar bort myten i flera av våra stora religioner så hittar vi en Kärna som är väldigt lik mellan de alla. Och denna Kärna är vad du skulle kalla Religionen med stort R?

[Sceptisk]

Marksa

Du undrar ifall man skulle kunna ta vilken myt som helst, skala av den och däri hitta en (R)eligion? Alltså med andra ord att religionen har fötts från myten?

Nej det anser inte jag. Det finns myter som försöker att förklara världens uppkomst, människans tillblivelse, mål och mening. Det jag tror är ursprunget till all religion är ett vittnesmål. Ungefär som det är med vetenskapen. Man blir vittne till hur något fungerar, man skriver ner det man varit med om. Vetenskapen har dock fördelen att nästan vem som helst kan utföra de tester som krävs för att få fram samma resultat, oberoende av vem det är som utför experimentet. Men med religion så är det annorlunda. Bara ett fåtal människor har förmågan att kunna vittna om den större verkligheten. De kan såklart därefter skriva ner sin vittnesbörd i formen av myter och i sådana fall då skulle kan kunna hitta 'sanningen' i myten.

Men inte alla myter eller mytologier har någon sådan sanning. Precis som att det finns bra och dålig poesi och konst. Detta problem insåg man och därför istället för att enbart teckna ner myter så skrev man ner de villkor som gäller för den sanna vittnesbörden. Religion handlar därför inte om mytologin utan om den större verkligheten och det verkligt Goda.

Man kan skriva en mytologi som handlar om en person som uträttar fantastiska saker, men det behöver inte innebära att en sådan mytologi är sann i vidare bemärkelse. Stålmannen utförde fantastiska saker enligt den mytologin, men det är ingen som läser Stålmannen som en vittnesbörd om den större verkligheten. Inte heller så är den skriven på ett sätt som kan kvalificera sig för något sådant. Om vi säger att Stålmannen skulle kliva ur serietidningen och börja uträtta saker i världen, och att folk skulle skriva ner sina vittnesskildringar om denne man. Vad skulle man då vittna om? Skulle man vittna om serietidningens värld eller om sin egen värld? Självklart förstår en intelligent person att man då skulle göra en tolkning av den värld man råkar leva i just för stunden och det kan därför inte gälla som en vittnesskildring av den större verkligheten som finns bortom våra sinnen.

Genom en fysisk vittnesskildring av något metafysiskt så tar man udden av vad det hela handlar om. Däremot en berättelse som till exempel regnbågsormen som skapar världen i Aboriginernas mytologi, kan ha en poetisk innebröd som öppnar våra sinnen inför det fantastiska som ligger bortom den här världen. Om en verklighet som är större än vad vi just för stunden anar.

[Marksa]

Sceptisk

Nej det undrade jag inte...

Jag har inte talat om vilken religion som hellst, Inte heller vilken myt som hellst. Allra hellst inte om seriefigurernas myter. Det är du som gjort...
I och för sig så innehåller serietidningsvärldens Mytologier ofta arketyperna som är typiska för många mytologier såsom den Onda, den Goda, fadersgestalten osv.....

Och jag frågade inte heller om sannigshalten i dessa Myter utan om vad du ansåg om en gemansam Kärna i de stora religionerna. Men ok med det utrett låt samtalet fortsätta.

Att mytologins väsen parat med de rituella hadlingarna kan användas till att öppna sinnena detta håller jag helt med om.

Dock blir jag något sceptiskt när du börjar prata om den större verkligheten och det verkligt Goda. Och att detta skulle bara vara bara skulle vara möjligt för ett fåtal människor att kunna vittna därom.
Visst ett hemlighetsmakerie ger makt åt uttolkaren vittnet och en kännsla av behövdhet. Detta sätt att resonera är säkert korrekt i den mening att alla inte är på samma nivå. Men inte desto mindre falsk, se nästa stycke.

Jag ser väll på detta med en större frihet. Och att de flesta friska människor har möjlighet att nå dithän och uppnå den nivå av klarsyn att kunna se och åtreberätta om denna större verklighet. Men att det finns hinder såsom en ovilja att överhuvedtaget acceptera möjligheten av en större verklighet, och även sjukliga störningar i utvecklingen. Båda dessa hinder är dock möjliga att övervinna. Acceptansen beror på viljan och på nyfikenhet parat med kunskapen från det tidigare vittnesbördet. Patalogin handlar om självkännedom och övervinnade av svårigheterna.

[Sceptisk]

Marksa

Tack för ditt svar. Låt mig förtydliga för att åskådliggöra att jag faktiskt svarade på din fråga. Du frågade om de stora religionerna. Jag antar att Buddhism, Hinduism och Paganism inte hör till de du avser eftersom dessa tre har helt olika och motstridiga "kärnor". De religioner jag antar du menar är Kristendom, Judendom och Islam.

Jag anser att Kristendom och Islam är byggda på en mytologi. Kristendomen bygger på Jesus handlingar och talesätt. Islam bygger på Mohammeds tolkningar och skildringar. De är därför inte religioner utan mytologier. Antingen talar man om regler eller så talar man om bedrifter. Bedrifter är mytologiska och regler kan vara antingen vetenskapliga eller religiösa. Det är därför som det inte behöver finnas något motsatsförhållande mellan religion och vetenskap, medan det däremot finns många motsatsförhållanden mellan mytologi och vetenskap.

Jag talar om Stålmannen eftersom jag inte vill kränka någon gestalt som folk är i affekt av. Så Stålmannen vet alla är fiktiv och ingen behöver känna sig förolämpad om jag förklarar mytologi utifrån honom. Det var alltså av hänsyn som jag tog upp Stålmannen och Herkules.

På samma sätt som att ifall man skulle "skala av" mytologin från Stålmannen inte hitta något som tyder på en religion så behöver inte mytologi som sådan innebära att man kommer att hitta någon sanning eller religion i dom.

Det är därför inte så att bara för att man utför en ritual kring en mytologi att man då på något sätt agerar sanningsenligt eller får sina sinnen öppnade. Däremot levandegör man mytologin för sig själv och de andra närvarande. Som sagts förut så har alla militanta grupper sina hjältar och rebeller och profeter. Man försöker att efterlikna dem, man försöker att levandegöra deras bedrifter och på så vis göra dem verkliga för sig själva. Men detta kan också vara farligt eftersom det i myten som sådan mest finns något som är estetiskt tilltalande, men inte alls behöver vara förankrat i någon djupare sanning eller lag. Därför så kan man lika gärna bryta mot lagen som mytologin själv påstår sig uppfylla genom att upphöja den till ritual.

Den större verkligheten och det verkligt Goda är något jag tror de allra flesta föds med något slags minne om. Men livets hårdhet och råhet gör att vi glömmer bort det. Det krävs därför en person av särskilda kvalitéer för att nå den större verkligheten. Det är inte konstigare än att det finns dom med talang för musik och dom som har talang för något annat och ska inte ses som diskriminerande. Alla har en plats i tillvaron och det är inte allas uppgift att vittna om den större verkligheten. Men alla är förmodligen potentiellt utrustade med att kunna få glimtar av den. Men det krävs rätt förutsättningar och förutsättningarna beror på att man lever på ett visst sätt. Att födas in i en viss familj som lever på ett sådant sätt att dessa förutsättningar inte uppfylls så kommer barnen att också glömma bort sina minnen och upplevelser av det större och det Goda. Det är tragiskt och det är därför vi måste vara rädd om våra barn och ta reda på vilka regler det är som gäller. Religion är så mycket mer än en personlig resa, det är en gemensam upplevelse och ansvar.

[Skogsälvan]

Jag känner för tillfället en stor uppgivenhet i att jag inte kan uttrycka mig. "Jag vet inte vad jag ska säga, men jag säger det iallafall" http://www.youtube.com/watch?v=9AXNBR2s ... EF&index=1

[Marksa]

Sceptisk

Att de 3 stora Abrahamitiska religioner bygger på samma berättelsegrund torde inte behövas utalas. Att Kristendom och Islam sedemera fick sin påbyggnad av myter är också allmängods.
Så jag färstår inte riktigt vad du far efter när du endast beskriver Kristendom och Islam som varandes rörelser grundade i Mytologin.

Sedan tar jag faktiskt ut svängarna något mer och hävdar med den största övertygelse även att icke Abrahamitiska trosbyggen såsom Budhism kan räknas in i människans längtan efter att nå det ursprungliga. Skala här bort systemen och utanpåverket så finner du att Kärlek och medkänsla är ledorden i den andliga mognaden.

Utöver detta håller jag inte alls med om att de oförstörda barnen per automatik är de ljusbärare du vill göra gällande. Detta är en romantiserad syn på bardommen.
Ett barn är i många stycken ett oskrivet blad...Och utvecklingen mot en mogen och sann invid är i mångt och mycke en fråga om omgivningens goda vilja.
Det lilla barner ser världen som varandes dess behovs uppfyllare och sällan något annat. Att sedan mognadsprocessen kan skadas tidigt är sant. Men det handlar inte om degenerering utan om hinder i vägen.

[Avantgardet]

Intelligensens igenkänningstecken är de »trevande antenner«, i vilka snigeln enligt Mefistofeles också har ett slags väderkorn. Inför ett hinder drar sig känselsprötet tillbaka in i sitt skyddande hudveck, smälter in i det hela och vågar sig först en stund senare tveksamt fram igen som fristående kroppsdel. […] Mera utvecklade djur har sig själva att tacka för sin större frihet, deras existens är ett vittnesbörd om att känselspröt en gång har stuckits ut i nya riktningar utan att stötas tillbaka. Varje art är ett monument över otaliga andra, vilkas försök att bli till har kvävts i sin linda […] I varje nyfiken djurblick skymtar en ny livsform, som i princip skulle kunna framgå ur den betingade art som den individuella varelsen tillhör. […] Varje partiell dumhet hos en människa markerar ett ställe där musklernas fria spel i uppvaknandets ögonblick hindrats i stället för att uppmuntras. Motståndet utlöser en lång serie upprepningar av oorganiserade och tafatta försök. Barnets ändlösa frågor pekar redan tillbaka på en hemlig smärta, en första fråga som det aldrig har fått något svar på och inte förmår omformulera på ett riktigt sätt.

Ur "Upplysningens dialektik".

[Sceptisk]

Marksa

Jag bara gör ett förtydligande, jag anser inte att Judendomen är baserad på mytologi till exempel. Istället är det religiösa upplevelser (Moses och Profeternas bl a) som ligger till grund för de berättelser som står i GT. Medan NT är en berättelse om bedrifter av en man som är nedtecknat eller beskrivet av Paulus (som visserligen sades haft en egen syn). Så egentligen när man läser NT så är det Paulus som man måste tro på för att kunna tro på Jesus. Egentligen säger Paulus att det är genom tron på Gud blir man rättfärdig, vilket ju redan var grundläggande för den Judiska tron. Men i Kristendomen projiceras Gud på en man och detta gör det hela väldigt besvärligt. På samma sätt inom Islam så projiceras den korrekta uttolkningen av Bibeln på en man. Det hela blir därför ett ställningstagande mot utveckling. Bibeln kan inte tolkas på annat sätt än som den gjorts av Muhammed och teologin kan aldrig bli bättre än den som förkunnas av Jesus (då det tydligen är Gud själv som skäller ut Judarna).

[Morphus]

Jag kan hålla med dig.
Personligen blev jag för några år sedan helt influerad av en kort textrad - "We're all in our hell".
Hm, må tänkas att alla som befinner sig på jorden (Ja, existens osv kan förstås diskuteras, men vi hoppar över frågan för tillfället) "syndat" och att vi alla redan hamnat i helvetet. Religionen är en syndernas förlåtelse, en andra chans, att gottgöra det man gjort tidigare (och ja, tiden är förstås också diskutabel).

Gud. Ett väsen, en männsika, den störste eller bara en benämning, en definition, av livet i fråga?

[Sceptisk]

Morphus

Du talar om arvssynden. Det finns olika åsikter om den. Den Kristna uppfattningen är att vi alla redan är under synden, dvs vi är av naturen slavar under Djävulen och har ingen som helst kontakt med G-d. Denna dogm i kombination med uppfattningen att man inte kan botgöra sig själv genom att göra goda handlingar leder fram till försoningsoffret.

Den Judiska uppfattningen är väldigt annorlunda. I Judendomen så föds vi inte syndiga utan syndfullhet är ett resultat av våra egna handlingar. Syndighet är sådant beteende som leder en bort från G-d. Så istället för att vara slavar under synden så har vi istället en benägenhet för synd, kallad Lashon Hara. Dvs det att lockas att göra saker som är syndiga, men det kan botgöras och botgörelsen gör att vi växer andligen.