PK kontra FK

Moderator: Moderatorgruppen

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 20 apr 2005 21:59

Nonstop skrev:
eh...? Nu tycker jag du trollar litet med nyanserna och logiken själv här..
Jag beskriver bara hur jag upplever "min moral". Alltså som en del av personligheten, ingenting som jag kan stänga av och knäppa på eller ändra från en dag till den andra. Jag kan inte bestämma mig för att tycka att det jag tycker är fel är rätt. Lika lite som jag kan bestämma mig för vem jag ska bli förälskad i eller vad som får mig att skratta.
Jag vet inte hur du menar att det "är"? Att vi blir moraliska vindflöjlar om inte någon håller efter oss med blåslampa?


Moral är delvis känslor men inte bara - om jag känner en stark avsky
för något behöver i alla fall jag tänka efter om denna avsky är befogad
om jag omfattar den även med förnuftet.
Och moral kan aldrig angå bara mig själv ...


Men vad du menar med att "moralen är till för att påverka andra" det begriper jag inte riktigt ännu. Och vilken logik och vilka nyanser är det jag struntar i?
:twisted:


Du skriver att du är snäll mot andra för något annat bjuder dig emot
rent känslomässigt - och det är ditt moraliska tänkande - då innebär
det rimligen att allt är moraliskt bara det inte bjuder en emot -
är det verkligen så enkelt?

Moralen är till för att påverka andra - moral är något man skapar i samspel med andra - därför att moralen handlar huvudsakligen om hur
vi fungerar tillsammans.... =P~ :smt052

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 21 apr 2005 00:08

Viola,

att ställa sig över/utanför den gemensamma moralen kan också var ett moraliskt ställningstagande om man anser den egna moraluppfattningen vara bättre. Att någonting fungerar och att vi fungerar tillsammans säger ingenting om huruvida moralen är rättfärdigad. Huruvida moralen är rättfärdigad eller inte är det upp till oss individer att reflektera över och ta ställning till, annars får vi en blind moral, eller en moral med skygglappar.

Det finns många olika grupper med olika moraliska uppfattningar, och jag håller inte med alla dessa, eller underkastar mig dem. Jag tycker också det är rimligt att finnas inom en grupps gemenskap utan att underkasta mig deras moral. Det kan finnas olika anledningar till att jag befinner mig där, jag kan t.ex vara född där. Huruvida jag kan och vill ta avstånd från gruppen ska inte forceras utifrån om jag underkastar mig moralen eller inte.

EX: tänk om jag befinner mig i ett samhälle och har ett annat etniskt ursprung än övriga medborgare. Allmänheten börjar alltmer att skapa ett system som missgynnar mig eftersom jag är annorlunda. Det uppstår ett förtryck och jag behandlas som ett djur. Jag har ingen kunskap om hur det är att leva i naturen utanför samhället eftersom jag föddes i det, och till synes verkar jag vara beroende av min överhet. I denna situation håller jag ej med om de moraliska lagarna, även om de är allmängiltiga, och jag tar ej heller avstånd från gruppen eftersom mitt liv är mig kärt. Jag kan inte se det moraliskt riktiga i att välja döden framför att leva i tyst opposition i väntan på min chans att störta min överhet. Jag har min egen individuella moraluppfattning, och ser ingen anledning att anamma deras. Jag inväntar kollektivets förändring att integreras med min moraluppfattning. Att säga att jag inte har någon moralisk uppfattning eller är omoralisk skulle vara absurt.

Moralen angår bara mig själv i den bemärkelsen att den måste vara rimlig utifrån mina egna uppfattningar, och först när den är det är jag med i leken, och spelar på samma villkor som andra. Jag själv är alltid högsta instans, och varje människa bär allt ansvar för sina handlingar. Men som sagt; man kan tvingas att agera omoraliskt i situationer där det allmängiltiga uppfattningen är att det är moraliskt. Här får man lägga pest och kolera i två vågskålar (två omoraliska vägval) och själv avgöra det rimligaste. Det som är minst orimligt blir det individuella moraliska valet.

Sedan ska man naturligtvis ha respekt för vad många människor säger, de kan ha en poäng. Man ska inte överila sina egna ståndpunkter. Jag tror snarast att det är detta du är inne på Viola; att samhället är en bra inrättning vars moraliska förhållningsregler förnuftiga individer bör rätta sig efter. Jag menar bara att detta inte alltid är sant.

Johan

Nonstop
Inlägg: 180
Blev medlem: 08 sep 2004 19:55
Ort: Finland

Inläggav Nonstop » 21 apr 2005 00:22

Viola skrev:
Moral är delvis känslor men inte bara - om jag känner en stark avsky
för något behöver i alla fall jag tänka efter om denna avsky är befogad
om jag omfattar den även med förnuftet.
Och moral kan aldrig angå bara mig själv ...


Hur drar man den skiljelinjen mellan känsla och förnuft? Jag tänker på diskussionen i agnosticism-tråden om huruvida vi väljer det som känns mest kickande och stimulerande också när vi tänker rationellt och förnuftigt, vilket jag tror att vi gör.
Hur kan känslor vara "obefogade"? Vi kan handla obefogat utgående från känslor men vi känner det vi känner och så är det med det.



Du skriver att du är snäll mot andra för något annat bjuder dig emot
rent känslomässigt - och det är ditt moraliska tänkande - då innebär
det rimligen att allt är moraliskt bara det inte bjuder en emot -
är det verkligen så enkelt?


"Rent känslomässigt"? Det skrev jag inte väl?

"Snäll" var ett exempel. Ibland bjuder det mig emot att vara snäll, dvs i vissa situationer tycker jag att det är fel att vara "snäll". Men det händer att jag ändå är snäll, och då är jag feg, och handlar i strid med min moral. Vilket jag tror att alla gör nu och då.
Nej, jag tycker inte att det är "enkelt".
Det finns människor som är veganer därför att det bjuder dem emot att äta kött, då är det väl moraliskt för dem att låta bli. Det betyder inte att köttätande per automatik blir omoraliskt för alla. Att vi har vår personliga moral, som dock ofta sammanfaller med andras, tycker jag inte alls är någonting konstigt eller störande.

Moralen är till för att påverka andra - moral är något man skapar i samspel med andra - därför att moralen handlar huvudsakligen om hur
vi fungerar tillsammans.... =P~ :smt052


Visst finns det en allmänmänsklig moral t.ex. i form av kulturella och biologiska tabun som är gemensamma för de flesta kulturer och epoker, och visst handlar moral i hög grad om rätt och fel i vår samvaro med varandra, men det måste också finnas en indivuduell moralisk autonomi som tillåter oss att följa vår egen handlingsplan när det blåser snålt från alla håll. Vi påverkas av andras exempel, och vårt handlande påverkar andra. Men moral handlar också och inte minst om motståndskraft mot påverkan.

](*,)

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 21 apr 2005 06:13

Johan - jag är med på det du skriver - att jag själv är högsta instans
att man måste ta personliga ställningstaganden när det gäller moral
och att det kan finnas situationer där man tar avstånd från omgivningens moral.

Det jag skrev handlade inte om att man alltid ska lyda den rådande
moraliska uppfattningen men jag försöker tänka efter vad moralens natur är och jag kommer fram till att det ingår att vilja få med sig andra i
ens moral - just därför att det främst är i den sociala gemenskapen som
moralen föds. Moral och politik är lika - det går ut på att sträva mot
koncensus.

Nonstop
Nej känsla och förnuft går i varandra och påverkar varandra men nog
finns det situationer där jag upplever att mina känslor inte är befogade
om jag tänker efter. Man känner det man känner förstås - någon om
jag har diskuterat det - känslor har en orsak. Händer det aldrig dig
att känsla och förnuft inte riktigt går ihop utan du måste handla efter
vad förnuftet säger? Man kan t.ex få en negativ känsla mot en person
som man överhuvudtaget inte känner...

Ett uttryck som "bjuder emot" tolkar jag som känslomässigt.
Jag håller med dig om att moral också kan handla om motståndskraft
mot påverkan - se mina kommentarer till Johan.

Ha en bra dag! :-({|=

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Ett särskilt slags ädelt vin

Inläggav hovnarr » 21 apr 2005 10:15

Jag läser en intressant bok just nu med titeln "Descartes misstag" av Damasio, en neuroforskare av stora mått. Den behandlar bl.a. förnuftet som syntes av tanke och känsla, där naturligtvis minne och inlärda kunskaper har sin roll. Poängen med boken är att att ett "undermått", såväl som ett övermått, av känsla leder till irrationellt - oförnuftigt - beteende.

Jag tänkte också på vad Stefan nämnde på en annan tråd att ett ohämmat analytisk sinnelag som får härja fritt utan eftertanke (är inte det ett oerhört precist ord: Efter Tanke?) inte är speciellt logiskt, rationellt eller förnuftigt. Han tog upp ett exempel med någon antik filosof som genom avancerad mental masturbation (dvs. analytiska resonemang för sin egen skull) kommit fram till att det inte fanns någon förändring. Det är märkligt att man, i skenet av en sådan häpnadsväckande slutsats, inte begrundar rimligheten eller känslan i vad man kommit fram till. Varför reducera sig till en dator?

Viola skrev:Man känner det man känner förstås - någon om
jag har diskuterat det - känslor har en orsak. Händer det aldrig dig
att känsla och förnuft inte riktigt går ihop utan du måste handla efter
vad förnuftet säger?


Känsla/instinkt - en omedelbar helhetsbild - är alltså inte hela förnuftet. Tanken och analysen (dvs. "bygga upp från små bitar") är inte heller det. De två modererar varandra, och jag tror att det är det som är förnuftet. Vad är det då som modererar? Hisnande tanke. Kanske skall tanken och känslan istället ses som Förnuftets reservoarer som det kan dricka sansat ur vid behov.

"Men om man dricker det utan sans, förlorar det sin forna glans, och du får kvar en tom flaska, och bittra tårar och aska." (Mäster C.) Jo, det känns riktigt.

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Re: Ett särskilt slags ädelt vin

Inläggav Viola » 21 apr 2005 13:33

hovnarr skrev:Jag läser en intressant bok just nu med titeln "Descartes misstag" av Damasio, en neuroforskare av stora mått. Den behandlar bl.a. förnuftet som syntes av tanke och känsla, där naturligtvis minne och inlärda kunskaper har sin roll. Poängen med boken är att att ett "undermått", såväl som ett övermått, av känsla leder till irrationellt - oförnuftigt - beteende.

Jag tänkte också på vad Stefan nämnde på en annan tråd att ett ohämmat analytisk sinnelag som får härja fritt utan eftertanke (är inte det ett oerhört precist ord: Efter Tanke?) inte är speciellt logiskt, rationellt eller förnuftigt. Han tog upp ett exempel med någon antik filosof som genom avancerad mental masturbation (dvs. analytiska resonemang för sin egen skull) kommit fram till att det inte fanns någon förändring. Det är märkligt att man, i skenet av en sådan häpnadsväckande slutsats, inte begrundar rimligheten eller känslan i vad man kommit fram till. Varför reducera sig till en dator?



Jag läste boken för inte så länge sedan, mycket intressant.
Man kan inte skilja tanke från känsla egentligen, men man gör det ändå
för att kunna resonera. Men kanske man kan se tanke och känsla som
två fält som går omlott. Ibland uppfattar man att något sker rent känslomässigt eller att man tänker utan att känslan finns med.
Lika mycket som man behöver eftertanke kanske man behöver
efterkänsla när man bara har ägnat sig åt logisk exercis...
Eller det kan ju handla om eftertanke också för man har bara följt en
tanketråd och har inte tagit hänsyn till allting vid sidan av.




Känsla/instinkt - en omedelbar helhetsbild - är alltså inte hela förnuftet. Tanken och analysen (dvs. "bygga upp från små bitar") är inte heller det. De två modererar varandra, och jag tror att det är det som är förnuftet. Vad är det då som modererar? Hisnande tanke. Kanske skall tanken och känslan istället ses som Förnuftets reservoarer som det kan dricka sansat ur vid behov.

"Men om man dricker det utan sans, förlorar det sin forna glans, och du får kvar en tom flaska, och bittra tårar och aska." (Mäster C.) Jo, det känns riktigt.


Nej jag kommer ihåg från boken att människor med hjärnskador i pannloben verkade ha hela intellektet intakt, hade minnet och förmågan
att diskutera logiskt och dra slutsatser intakt men blev socialt omöjliga
och kunde inte hålla fast vid och fullfölja en uppgift, kunde inte
välja och hålla fast vid något. Det verkar behövas en känsla för att
kunna handla rationellt.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 21 apr 2005 13:43

Viola,

Nej jag kommer ihåg från boken att människor med hjärnskador i pannloben verkade ha hela intellektet intakt, hade minnet och förmågan
att diskutera logiskt och dra slutsatser intakt men blev socialt omöjliga
och kunde inte hålla fast vid och fullfölja en uppgift, kunde inte
välja och hålla fast vid något. Det verkar behövas en känsla för att
kunna handla rationellt.


Samma med "idiot savants", fast där har förmågan att kombinera information ytterligare försämrats. Jag vet inte om det är rimligt att benämna det "känsla", snarare förmåga att se sammanhang; att logiskt koppla ihop många aspekter av livet. Kan man sedan se sammanhang så kan man agera som en människa vi tycker har känsla. Känslan i sig har man nog alltid, frågan är vad den omfattar.

Vissa är indoktrinerade i sin helhetssyn, och då tycker andra att de är okänsliga när de i själva verket inte har förståndet att se dessa sammanhang.

Johan

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 21 apr 2005 13:57

Det lustiga är att denna förmåga, låt kalla det för att se sammanhang även om Viola gör en bättre beskrivning, tycks vara intimt förknippad med känslolivet. De som p.g.a. hjärnskada inte fungerar socialt är också känslomässigt avtrubbade och tar det hela - deras eget beklagansvärda tillstånd inräknat - med kusligt jämnmod. Inget gör dem längre särskilt glada eller särskilt ledsna. På något sätt hänger detta ihop med den sociala funktionen, men jag har inte läst hela boken än så jag kan inte redogöra för HUR Damasio anser att detta hänger ihop.

Nonstop
Inlägg: 180
Blev medlem: 08 sep 2004 19:55
Ort: Finland

Inläggav Nonstop » 21 apr 2005 14:24

Viola skrev:Nonstop
Nej känsla och förnuft går i varandra och påverkar varandra men nog
finns det situationer där jag upplever att mina känslor inte är befogade
om jag tänker efter. Man känner det man känner förstås - någon om
jag har diskuterat det - känslor har en orsak. Händer det aldrig dig
att känsla och förnuft inte riktigt går ihop utan du måste handla efter
vad förnuftet säger? Man kan t.ex få en negativ känsla mot en person
som man överhuvudtaget inte känner...

Ett uttryck som "bjuder emot" tolkar jag som känslomässigt.
Jag håller med dig om att moral också kan handla om motståndskraft
mot påverkan - se mina kommentarer till Johan.

Ha en bra dag! :-({|=



Jag är nog mer inne på det Hovnarr/Damasio skriver att förnuft är en syntes av tanke och känsla. Förnuftet är ingen fristående instans från vilken jag kan förvänta mig rätta svar, utan det är mitt alldeles egna personliga förnuft som baserar sig på mina känslor och mina tankar. Jag tror att det var Rollo May som skrev någonstans att när vi löser problem och uppgifter eller genomför projekt väljer vi sällan den enklaste, snabbaste eller mest rationella lösningen utan den "vackraste", den som tilltalar oss mest. Vilket inte hindrar oss från att anse det för en förnuftig lösning. Det kan finnas många förnuftiga lösningar på ett problem.

Det vi tycker låter förnuftigt är det som sammanfaller med vårt eget förnuft. Som Fann (tror jag) skrev nånstans, det är bara när vi s a s tvivlar på vårt eget förnuft som vi är beredda att ta till oss andras argument och byta åsikt.
Om man ser moralen som, liksom förnuftet, baserad på de egna känslorna och tankarna så upplever man (jag) det inte som någon "vacker" tanke att vilja få med sig andra i sin moral.

Nej jag tycker inte man kan köpslå och kohandla med moral som med politiska beslut. Jag har lite svårt att föreställa mig hur moralkoncensus skulle gå till?


och nu sitter jag här och dräller igen... :oops:

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 21 apr 2005 15:25

Johan och Hovnarr
Om jag kommer ihåg rätt så tolkar Damasio det som att det
är känslan som saknas, intellektuellt hade de i alla fall inte svårt
att se sammanhang - inga tester som hade med tanke-och slut-
ledningsförmåga verkade bjuda några problem - slutledningsförmåga
handlar väl också om att se sammanhang..

Nonstop - du svarade inte på min fråga - har du aldrig varit med om
att du upplevt dig få gå emot din känsla med din tanke? I alla fall
att det ena varit mer känsla och det andra mer tanke?
Men det är kanske jag som är schizofren :smt102

Det är ingen vacker tanke att få med sig andra i sin moral - så
det är alltså fult att försöka påverka sina barn eller andra i att
vara justa kompisar? :shock:

Men mitt resonemang handlar inte om vad som är vackert eller ej -
jag tror vi fungerar så i den mänskliga gemenskapen att vi vill påverka varandra. Säg mig den grupp där det inte uppstår skrivna och framför
allt oskrivna regler. Och det handlar inte om kohandel - det handlar
om att medlemmarna i gruppen påverkar varandra mer och mer
så man får alltmer lika värderingar. Det är inte bara fel och det är
inte bara rätt....

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 21 apr 2005 15:34

Viola skrev:Om jag kommer ihåg rätt så tolkar Damasio det som att det är känslan som saknas, intellektuellt hade de i alla fall inte svårt att se sammanhang - inga tester som hade med tanke-och slutledningsförmåga verkade bjuda några problem - slutledningsförmåga handlar väl också om att se sammanhang..


Jo, det är min tolkning av boken så långt också. Hurså, tolkade du mig på något annat sätt?

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 21 apr 2005 15:50

hovnarr skrev:
Viola skrev:Om jag kommer ihåg rätt så tolkar Damasio det som att det är känslan som saknas, intellektuellt hade de i alla fall inte svårt att se sammanhang - inga tester som hade med tanke-och slutledningsförmåga verkade bjuda några problem - slutledningsförmåga handlar väl också om att se sammanhang..


Jo, det är min tolkning av boken så långt också. Hurså, tolkade du mig på något annat sätt?


Nej, det var väl snarare Johan som var inne på andra spår, jag vände mig
till er båda i mitt inlägg.

Nonstop
Inlägg: 180
Blev medlem: 08 sep 2004 19:55
Ort: Finland

Inläggav Nonstop » 21 apr 2005 20:05

Viola skrev: Nonstop - du svarade inte på min fråga - har du aldrig varit med om
att du upplevt dig få gå emot din känsla med din tanke? I alla fall
att det ena varit mer känsla och det andra mer tanke?
Men det är kanske jag som är schizofren :smt102


Nä, är det nån som är schizofren här så är det väl jag!?
Jag har funderat..du skrev tidigare om stark avsky, och negativa känslor för människor man inte känner....Jag kan känna stark avsky om jag hittar kattskit i sängen, och ändå låta bli att slå ihjäl katten, och jag kan i viss mån trotsa min höjdskräck och andra något opraktiska rädslor, jovisst. Men när det gäller känslor för människor och människors åsikter är jag väldigt icke-impulsiv om man kan säga så. Jag kan känna mig "nyfiket skakad" inför åsikter och handlingar som är mig helt främmande.
Om man tänker sig motsatsen, att känna stark samhörighet eller glädje som senare visar sig obefogad, så ringer det inga igenkännandets klockor heller.
Däremot kan jag ibland känna mig nedstämd respektive upprymd utan bestämd "anledning" men särskilt när det gäller upprymdheten är det inget jag grubblar över..

Det är ingen vacker tanke att få med sig andra i sin moral - så
det är alltså fult att försöka påverka sina barn eller andra i att
vara justa kompisar?


Men då utgår du från att de utan din påverkan skulle bli ojusta kompisar?


Men mitt resonemang handlar inte om vad som är vackert eller ej -
jag tror vi fungerar så i den mänskliga gemenskapen att vi vill påverka varandra. Säg mig den grupp där det inte uppstår skrivna och framför
allt oskrivna regler. Och det handlar inte om kohandel - det handlar
om att medlemmarna i gruppen påverkar varandra mer och mer
så man får alltmer lika värderingar. Det är inte bara fel och det är
inte bara rätt....


Hmm....nej men JAG tycker inte att det är en tilltalande tanke att jag genom påverkan (vad är det för påverkan du talar om?) skulle få andra att kompromissa med vad de anser är rätt och fel. Jag tycker det är stimulerande att konfronteras med värderingar som är helt olika mina. Det finns en mänsklig samhörighet som går bortom värderingar tycker jag, och som gör att man kan vara god vän också med människor som har "vidriga idéer".

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 21 apr 2005 20:41

Nonstop skrev:

Jag kan känna stark avsky om jag hittar kattskit i sängen, och ändå låta bli att slå ihjäl katten, och jag kan i viss mån trotsa min höjdskräck och andra något opraktiska rädslor, jovisst.


Bra då vet du att moral ibland innebär att man får ställa sig utanför sina
känslor - du slår inte ihjäl katten..


Det är ingen vacker tanke att få med sig andra i sin moral - så
det är alltså fult att försöka påverka sina barn eller andra i att
vara justa kompisar?


Men då utgår du från att de utan din påverkan skulle bli ojusta kompisar?



Nej men jag utgår från att om det aldrig ifrågasätts hur man är mot
varandra så kanske inte man är så medveten om det heller.
Ibland kanske man behöver frågan: Hur skulle du känna det om....
Alla borde hjälpas åt att påverka varandra på den punkten...

Men mitt resonemang handlar inte om vad som är vackert eller ej -
jag tror vi fungerar så i den mänskliga gemenskapen att vi vill påverka varandra. Säg mig den grupp där det inte uppstår skrivna och framför
allt oskrivna regler. Och det handlar inte om kohandel - det handlar
om att medlemmarna i gruppen påverkar varandra mer och mer
så man får alltmer lika värderingar. Det är inte bara fel och det är
inte bara rätt....


Hmm....nej men JAG tycker inte att det är en tilltalande tanke att jag genom påverkan (vad är det för påverkan du talar om?) skulle få andra att kompromissa med vad de anser är rätt och fel. Jag tycker det är stimulerande att konfronteras med värderingar som är helt olika mina. Det finns en mänsklig samhörighet som går bortom värderingar tycker jag, och som gör att man kan vara god vän också med människor som har "vidriga idéer".


Suck - Vi utvecklas och ändras i det sociala samspelet eftersom vi dels påverkar varandra och dels går vidare i egna tankebanor. Man tycker och tänker inte exakt likadant hela livet.
Om jag ändrar mig helt eller delvis kompromissar jag inte med något.

Fast ibland måste man kompromissa om man ska samarbeta i ett socialt
sammanhang så allt inte kan följa exakt mina värderingar och önskemål
men då betyder det inte att man har ändrat sig...

Jag tycker också det kan vara stimulerande med andra åsikter och
värderingar men handlar det om fundamentala värderingar, som för mig
handlar om människors väl och ve, så blir det någonstans en gräns....

Nonstop
Inlägg: 180
Blev medlem: 08 sep 2004 19:55
Ort: Finland

Inläggav Nonstop » 21 apr 2005 22:55

Viola skrev:
Nonstop skrev:

Jag kan känna stark avsky om jag hittar kattskit i sängen, och ändå låta bli att slå ihjäl katten, och jag kan i viss mån trotsa min höjdskräck och andra något opraktiska rädslor, jovisst.


Bra då vet du att moral ibland innebär att man får ställa sig utanför sina
känslor - du slår inte ihjäl katten..


:D Nja. Det är skiten som väcker min avsky, inte katten.


Suck - Vi utvecklas och ändras i det sociala samspelet eftersom vi dels påverkar varandra och dels går vidare i egna tankebanor. Man tycker och tänker inte exakt likadant hela livet.
Om jag ändrar mig helt eller delvis kompromissar jag inte med något.


Suck? I övrigt håller jag med, ungefär, tror jag. Jag frågade dottern i kväll varifrån ens moral kommer och hon svarade att man utvecklar den på egen hand och på frågan vad den påverkas av svarade hon "händelser". Jag kom att tänka på flera händelser som säkert påverkat mina värderingar. Det är väl ofta de väldigt trevliga och väldigt otrevliga händelserna som sätter djupa spår i ens personlighet kan jag tänka mig. Och eftersom världen är full trevligheter och otrevligheter så behöver vi väl skrubbas mot båda sorterna för att utvecklas.

Apropå frågor som "Hur skulle du känna om.." så är det rätt intressant att ställa dem till sig själv. Vad skulle jag göra om min man kommer hem och säger att han tänder på djur eller småpojkar, eller om femtonåringen rymmer med en gammal tant, eller svärfar visar sig vara styckmördare, eller dottern går med i nån obskyr sekt...etc..tänkbarheterna äro oändliga.
:-k


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster