Själv skiljer jag på handlingar som ligger i linje med en avsikt och vad man kan kalla regelrätta misstag. Jag skulle vidare hävda att alla handlingar (förutom de regelrätta misstagen) bär på en underliggande teleologi. Teleologin är den princip som på samma gång gör handlingen meningsfull, och förutan vilken handlingen aldrig skulle komma till. Men det betyder inte att jag från ingenstans hittar på mina egna avsikter, eller något i den stilen. Utan de kommer till mig, precis som allting annat i den här världen. Jag drabbas av dem, vare sig jag vill eller inte. Talet om en viljans autonomi skyler detta faktum.
När det gäller den här processen med reflektion inför ett val så betraktar jag den, som antytt, helt i linje med alla andra tillgodogöranden av driftslivet. "Medvetandet" tänker jag mig som ett slags prisma genom vilket drifterna löper, och finner sina konkreta uttryck. Reflektionen markerar, för mig, bara avståndets hinder, inget annat.
Tycker förövrigt du har en poäng när du säger att vi istället för att förkasta viljans frihet förkasta hela frågeställningen, och jag instämmer om det är vad du säger. Det är av det skälet jag envisas med att vi bör söka andra sätt att tala om vad som sker när vi så att säga "fattar beslut". Kanske ligger nyckeln redan i detta att "fatta". Att (om-)fatta något kräver inget av subjektet, utan det är något som kommer till honom, och det är egentligen min huvudsakliga invändning mot att tala om en viljans autonomi, vilket du säkert förstått vid det här laget.
Jag talar inte om beteenden per se, när jag talar om "mer eller mindre synliggjorda beslutsgrunder", utan egentligen allt som spelar in vid (om-)fattandet av ett beslut. Jag skulle alls inte vilja reducera det till "beteenden", eller "vanor", vilket kan skänka ett bedrägligt sken av fasthet åt något som jag menar vara bra mycket mer dynamiskt än så. En vana är ett institutionaliserat beteende, och det är alls inte vad jag talar om. I valet mellan de två jollarna så kan en sån sak som några ynka partiklar som färdas med luften utgöra det som får vågen att tippa över i den enas favör. Sådana små subtiliteter kan vara avgörande, och det tycker jag vi ska ta fasta på. Reflektionens alla krumbukter är en spegelbild av detta, men skiljer sig inte på något väsentligt sätt från denna process i dess yttre gestalt.
Det att stunden kan dras ut på gör emellertid inte världen till något statiskt. Snarare är det ett bevis på dess ständigt undflyende karaktär. Inget går att hålla fast vid, oavsett alla våra ansträngningar.
DEN FRIA VILJAN...EXISTERAR DEN ?
Moderator: Moderatorgruppen
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
Shisana
Alltså, om jag på rent trots väljer att äta en jordgubbsglass fast jag egentligen föredrar choklad bara för att bevisa att min vilja är fri, så är jag ju redan determinerad att fatta beslutet att den här gången trotsa den fria viljan och äta en jordgubbsglass. Determinerandefaktorerna är inneboende, att jag tänker en viss tanke vid en viss tidpunkt beror på att jag är konstituerad så.
Kunde en brottsling välja att inte begå ett brott? Eller är hon determinerad att begå ett visst brott? Givetvis är hon inte determinerad att begå ett brott. Brottet kan förbli ogjort om hon inte gör det.
Lagen hjälper människor som är "determinerade" att begå en ond handling att inte begå den. Den förblir ogjord därför att människor inte vill hamna i fängelse eller råka ut för andra konsekvenser. Lagarna i samhället blir en determinerandefaktor som införlivas i människan. Eller hur?
Min fria vilja är säkert ofriare än jag uppfattar den, men jag fortsätter ändå att leva SOM OM jag hade en fri vilja, och fattar egna beslut. Min hjärna räcker inte till för resonemanget. Kanske för att termen den fria viljan egentligen inte betecknar vad den är tänkt att beteckna? Antingen gör vi det för svårt för oss och klyver hår istället för att bara acceptera att den fria viljan är det där enkla att ta ansvar för våra handligar och deras konsekvenser för andra och för det samhälle vi bebor.
Om jag betraktar mig själv, tillsammans med mina inre determinerandefaktorer - psykisk konstitution, minnen, värderingar, drifter etc som en enhet som jag har ansvar för och anpassar denna enhet mot yttre faktorer så kan jag väl vara ganska nöjd med detta?
Jag har en fri vilja så som jag definierar den på ett enkelt vis och jag bestämmer mig för att inte klyva fler hårstrån. Att jag väljer att tolka min fria vilja på detta vis beror på att min vilja i själva verket är ganska ofri. Jag är determinerad att skapa en sådan lösning eftersom jag är en i grunden enkel och anspråkslös person.
Konsekvenser av min syn på den fria viljan för min tillvaro: Jag har en tendens att alltid komma en minut försent till jobbet. Har alltid så länge jag kan minnas haft denna tendens till trots (och en psykolog skulle säkert kunna hjälpa mig att förstå varför), men om jag skulle riskera att förlora mitt jobb om jag kom försent så skulle jag sluta med detta. Genast.
Fri vilja och personligt ansvar och viss anpassning tycker jag låter som välfungerande strategier. Och kanske lite mognad med tiden.
Kunde en brottsling välja att inte begå ett brott? Eller är hon determinerad att begå ett visst brott? Givetvis är hon inte determinerad att begå ett brott. Brottet kan förbli ogjort om hon inte gör det.
Lagen hjälper människor som är "determinerade" att begå en ond handling att inte begå den. Den förblir ogjord därför att människor inte vill hamna i fängelse eller råka ut för andra konsekvenser. Lagarna i samhället blir en determinerandefaktor som införlivas i människan. Eller hur?
Min fria vilja är säkert ofriare än jag uppfattar den, men jag fortsätter ändå att leva SOM OM jag hade en fri vilja, och fattar egna beslut. Min hjärna räcker inte till för resonemanget. Kanske för att termen den fria viljan egentligen inte betecknar vad den är tänkt att beteckna? Antingen gör vi det för svårt för oss och klyver hår istället för att bara acceptera att den fria viljan är det där enkla att ta ansvar för våra handligar och deras konsekvenser för andra och för det samhälle vi bebor.
Om jag betraktar mig själv, tillsammans med mina inre determinerandefaktorer - psykisk konstitution, minnen, värderingar, drifter etc som en enhet som jag har ansvar för och anpassar denna enhet mot yttre faktorer så kan jag väl vara ganska nöjd med detta?
Jag har en fri vilja så som jag definierar den på ett enkelt vis och jag bestämmer mig för att inte klyva fler hårstrån. Att jag väljer att tolka min fria vilja på detta vis beror på att min vilja i själva verket är ganska ofri. Jag är determinerad att skapa en sådan lösning eftersom jag är en i grunden enkel och anspråkslös person.
Konsekvenser av min syn på den fria viljan för min tillvaro: Jag har en tendens att alltid komma en minut försent till jobbet. Har alltid så länge jag kan minnas haft denna tendens till trots (och en psykolog skulle säkert kunna hjälpa mig att förstå varför), men om jag skulle riskera att förlora mitt jobb om jag kom försent så skulle jag sluta med detta. Genast.
Fri vilja och personligt ansvar och viss anpassning tycker jag låter som välfungerande strategier. Och kanske lite mognad med tiden.
"Människan måste inkarnera sig, ty fantasin avinkarnerar henne." Simone Weil.
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster