Satt och bläddrade i den spännande boken "designmedvetenskap" (Vetenskapsrådets temabok 2004) och mina ögon råkade falla på ett resonemang om skillnaden mellan en ost och en panacota vad beträffar deras sätt att gå sönder. (Hittar inte citatet just nu o minns inte den exakta formuleringen)
Nå tanken fick mig att gå igång. "Sätt att gå sönder". Fick för mig att en sådan kategorisering skulle öppna helt nya ingångar. I stället för hur det "är" när det är som det ska eller hur det "blir till" skulle man alltså kategorisera efter sätt att förstöras. Precis hur o till vad vet en sån ingång skulle ha betydelse vet jag inte.
Så tänkte jag vad ÄR en förstörd ost eller efterrättspudding? Först tänkte jag "trilla i golvet och antingen falla i småbitar eller rinna ut" ("krackelera", "explodera"). Dvs "transformation". Men en ost i småbitar är inte förstörd på det sättet som ett glas i småbitar är det.
Kom på att jag ofta leker med katastroftankar av typen "tänk om jag gör det här just nu". Något som garanterat skulle "slå sönder" och totalförstöra det som pågår och är bra eller kan bli bra. Fick för mig att om man kunde beskriva olika föreställningar om vad som skulle ha sönder det man håller på med så skulle det kunna vara ett sätt att få syn på "tyst kunskap". Kanske ett bättre sätt än att fråga "hur tänker du om det du gör".
Så snurrade tankarna runt detta med "sätt att gå sönder". Jag har ingen färdig tanke eller något utvecklat resonemang och det kan tänkas att ingången är alldeles dödfödd o rent nonsens. Vet inte heller om uppslaget hör hemma inom filosofi eller kanske konst (poesi i så fall kanske). Uppslaget är tänkt som en katalysator, antingen blir det någon reaktion av det eller så blir det inget alls.
Sätt att gå sönder
Moderator: Moderatorgruppen
sönderfallande design
Nu hittade jag citatet: ” Om man bygger ett hus är man intresserad av att det ska vara så hållbart som möjligt. När det gäller livsmedel är det i stället mycket viktigt hur det går sönder. En pannacotta går sönder på ett vis, medan en grevéost går sönder på ett annat vis”. (s. 149.)
Kapitlet heter ”Vår dagliga mat” och inleds så här:
”Våra livsmedel utsätts för en lång kedja av formgivning innan de når middagsbordet. Gener kan modifieras i forskningslaboratorierna, dofter och smaker anpassas till människans sinnen, smarta förpackningar tar död på bakterier, men vem kunde ana hur viktigt det är att forska om exakt hur grevéosten går sönder.
….. Det kan låta som ett modernt påfund att prata om design av livsmedel. Och förmodligen var det inte den benämningen som våra förfäder använde när de kom på hur man skulle grava fisk eller att grisar som enbart äter ekollon ger en särskilt god serranoskinka…”
Och angående ”gå sönder”: ” Struktur bestämmer nästan alla egenskaper hos en produkt. Kan man kontrollera strukturen kan man också styra produkterna […] Just nu pågår ett doktorandprojekt där man försöker titta på hur olika livsmedels strukturer går sönder. För framför allt mejeriprodukter, cerealier och pasta är strukturen väldigt viktig. Ingen vill tex ha mjuka cornflakes eller sega spaghetti. Likaså är det viktigt att läkemedel har rätt struktur så att de bryts ned på rätt sätt och på rätt ställe i kroppen, annars har man ingen nytta av medicinen.”
”Gå sönder” relaterar alltså här till ”design”. Är det inte så att ”sönder” är detsamma som att något blir ”trasigt” i relation till en avsikt? Något ”formgivet”, en ”artefakt”? Säger man om stenen i skogen att den ”gått sönder” när den fallit i bitar av frostsprängning (annat än om man gjort stenen till något som har en funktion för en- en del i ett sceneri, tex) ? Eller stenen i havet som slipats av vågorna? (Där skulle man väl snarare säga tvärtom, dvs att havet ”tillverkat” de runda mjuka stenar vi vill ha i de människotillvända lanskapet).
Jag kan tänka mig att säga att grevéosten går sönder när den faller i bitar eftersom den då inte längre har den form som jag förknippar med ”grevéost”. Liksom puddingen som rinner ut. Även om själva substansen som ändrat yttre form har samma smak och näringsvärde som tidigare. ”Sönder” har enligt etymologisk ordbok släktskap med såväl ”synd” som ”synnerlig” och ”sänder” – i vilket fall har det med ”falla i bitar” att göra. Organiskt material ruttnar men skulle man säga att det ”går sönder”? Man kan ju säga att förruttnelse och förmultning också är sönderdelning men av någon anledning tycker jag inte att det fungerar att tänka så. Vet inte varför.
”There must be 50 ways to leave your lover” kom jag osökt att tänka på. ”Tusen sätt att ruttna”. ”Hundra sätt att gå i bitar”. Förhållanden som går sönder på olika sätt som sagt. Ruttna, förmultna, explodera, vittra osv. Jo.
Nej jag vet inte om man kan göra så mycket på detta uppslag.
”12 sätt att förstöra en dialog” skulle kanske vara ett uppslag till en bästsäljare?
Kapitlet heter ”Vår dagliga mat” och inleds så här:
”Våra livsmedel utsätts för en lång kedja av formgivning innan de når middagsbordet. Gener kan modifieras i forskningslaboratorierna, dofter och smaker anpassas till människans sinnen, smarta förpackningar tar död på bakterier, men vem kunde ana hur viktigt det är att forska om exakt hur grevéosten går sönder.
….. Det kan låta som ett modernt påfund att prata om design av livsmedel. Och förmodligen var det inte den benämningen som våra förfäder använde när de kom på hur man skulle grava fisk eller att grisar som enbart äter ekollon ger en särskilt god serranoskinka…”
Och angående ”gå sönder”: ” Struktur bestämmer nästan alla egenskaper hos en produkt. Kan man kontrollera strukturen kan man också styra produkterna […] Just nu pågår ett doktorandprojekt där man försöker titta på hur olika livsmedels strukturer går sönder. För framför allt mejeriprodukter, cerealier och pasta är strukturen väldigt viktig. Ingen vill tex ha mjuka cornflakes eller sega spaghetti. Likaså är det viktigt att läkemedel har rätt struktur så att de bryts ned på rätt sätt och på rätt ställe i kroppen, annars har man ingen nytta av medicinen.”
”Gå sönder” relaterar alltså här till ”design”. Är det inte så att ”sönder” är detsamma som att något blir ”trasigt” i relation till en avsikt? Något ”formgivet”, en ”artefakt”? Säger man om stenen i skogen att den ”gått sönder” när den fallit i bitar av frostsprängning (annat än om man gjort stenen till något som har en funktion för en- en del i ett sceneri, tex) ? Eller stenen i havet som slipats av vågorna? (Där skulle man väl snarare säga tvärtom, dvs att havet ”tillverkat” de runda mjuka stenar vi vill ha i de människotillvända lanskapet).
Jag kan tänka mig att säga att grevéosten går sönder när den faller i bitar eftersom den då inte längre har den form som jag förknippar med ”grevéost”. Liksom puddingen som rinner ut. Även om själva substansen som ändrat yttre form har samma smak och näringsvärde som tidigare. ”Sönder” har enligt etymologisk ordbok släktskap med såväl ”synd” som ”synnerlig” och ”sänder” – i vilket fall har det med ”falla i bitar” att göra. Organiskt material ruttnar men skulle man säga att det ”går sönder”? Man kan ju säga att förruttnelse och förmultning också är sönderdelning men av någon anledning tycker jag inte att det fungerar att tänka så. Vet inte varför.
”There must be 50 ways to leave your lover” kom jag osökt att tänka på. ”Tusen sätt att ruttna”. ”Hundra sätt att gå i bitar”. Förhållanden som går sönder på olika sätt som sagt. Ruttna, förmultna, explodera, vittra osv. Jo.
Nej jag vet inte om man kan göra så mycket på detta uppslag.
”12 sätt att förstöra en dialog” skulle kanske vara ett uppslag till en bästsäljare?
Min ordbok ger exemplet: "Hon skall alltid analysera sönder allting"...
Den säger också, precis som du, att när saker går sönder så handlar det oftast om en funktion eller bestämd form som upphör. En TV som går sönder visar sällan några synliga tecken på sönderfall. En hård ost som sönderdelas kan jag gå med på går sönder, men jag skulle inte säga detsamma om en pudding som smetas ut över golvet. Möjligen om den gick i två bitar. Levande saker går inte sönder, de skadas eller dör, men även döda ting kan skadas. Då har de inte gått sönder riktigt, bara lite grann...
Sedan tror jag helt klart att detta "hur saker går sönder" får en allt större betydelse när man designar produkter. Det handlar då både om miljö-, kvalitets- och säkerhetstänkande. När man exempelvis tar fram en krocksäker bil är ju konstruktionens "sätt att gå sönder" en central frågeställning som man lägger ner stora pengar på.
Den säger också, precis som du, att när saker går sönder så handlar det oftast om en funktion eller bestämd form som upphör. En TV som går sönder visar sällan några synliga tecken på sönderfall. En hård ost som sönderdelas kan jag gå med på går sönder, men jag skulle inte säga detsamma om en pudding som smetas ut över golvet. Möjligen om den gick i två bitar. Levande saker går inte sönder, de skadas eller dör, men även döda ting kan skadas. Då har de inte gått sönder riktigt, bara lite grann...
Sedan tror jag helt klart att detta "hur saker går sönder" får en allt större betydelse när man designar produkter. Det handlar då både om miljö-, kvalitets- och säkerhetstänkande. När man exempelvis tar fram en krocksäker bil är ju konstruktionens "sätt att gå sönder" en central frågeställning som man lägger ner stora pengar på.
- Knutenborg
- Inlägg: 72
- Blev medlem: 24 apr 2005 10:39
Jag tänker mig att man ibland måste göra sönder saker för att man skall komma åt nya lösningar och nya designer. Det är lite som med kunskap, man kan se helheten men för att helheten skall bli en sann helhet måste man nästan plocka sönder den och granska delarna av den söndriga kunskapen en och en. Detta för att en sak eller ett ämne bara kan gå sönder på det mest naturliga sättet (inte på något annat sätt) och delarna blir då väldigt intressanta för med dem kan man finna svagheter och styrkor som man inte viste fanns.
Tore skrev:Min ordbok ger exemplet: "Hon skall alltid analysera sönder allting"...
Det du säger om levande saker och att de inte går sönder utan skadas eller dör stämmer nog med min egen uppfattning att "sönder" relaterar till en av människan avsedd funktion, oftast något hon tillverkat själv. Men som sagt jag skulle kunna tänka mig att säga det även om en sten, i den mån jag uppfattar stenen som en del av mitt eget landskap. Stenens funktion som "stor sten i skogen" förändras för mig när den går i bitar. Att en manick kan "gå sönder" utan att några bitar fallit isär är sant. Det jag funderar över är i vad mån vi uppfattar "hel" som något avsett, det finns något teleologiskt över begreppet som vi använder även när det inte är givet att det finns någon avsikt bakom formen.
Puddingen som måste dela sig för att gå sönder var en kul tanke. Sufflén som sjunker ihop är förstörd men inte sönder. Förruttnelse är sönderfall men det som ruttnar går inte sönder, som jag ser det. Även om korven som ruttnar slutar fylla sin funktion som korv. Kanske måste avståndet mellan beståndsdelarna vara större för att man ska säga "sönder"…
Jag tänker mig också att det som går sönder antagligen kan lagas. Jag undrar vad artikelförfattaren menade med pannacottan som gick sönder.
Knutenborg, visst har du rätt i att man måste slå sönder saker ibland!
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
Förödelsens estetik - söndringens etik
Digest. Smältning. Visst är det viktigt hur saker bryts upp och bryts ner. Spjälkas. Öppnar sig. Kläcks. Man måste ofta bryta upp resonemang för att förstå vad som sägs. Till och med begrepp måste man ibland bryta upp för att kunna se vad det är man kan begripa medelst begreppet.
Men även känslor som ligger och trycker i bröstet på en utan att man kommer åt vad det rör sig om. Ångest, depressioner och liknande. De måste man bryta upp för att medvetandets ljus ska kunna nå in i dem och bädda för omvärderingar. Då gråter man. När känslan bryts upp och sinnesrörelserna bryter fram. Så går en tung känsla sönder.
Ja, det slår mig att även vissa rent kroppsliga åkommor måste gå sönder för att kunna läka ut - kvisslor och bölder till exempel.
Man känner sig ofta mycket helare när något har gått sönder. Eftersom man kan integrera respektive stöta bort innehållet som kapslats in och isolerats. Alltså på de tre planen mentalt, emotionellt och kroppsligt.
jn, vitlökspräst
Men även känslor som ligger och trycker i bröstet på en utan att man kommer åt vad det rör sig om. Ångest, depressioner och liknande. De måste man bryta upp för att medvetandets ljus ska kunna nå in i dem och bädda för omvärderingar. Då gråter man. När känslan bryts upp och sinnesrörelserna bryter fram. Så går en tung känsla sönder.
Ja, det slår mig att även vissa rent kroppsliga åkommor måste gå sönder för att kunna läka ut - kvisslor och bölder till exempel.
Man känner sig ofta mycket helare när något har gått sönder. Eftersom man kan integrera respektive stöta bort innehållet som kapslats in och isolerats. Alltså på de tre planen mentalt, emotionellt och kroppsligt.
jn, vitlökspräst
Ab aspera ad astra!
Söndringens etik, version 2.0
Så har vi nått fram till själva genombrottet, och där har jag ett långt citat att tillföra. Jag har tidigare nämnt, i alla fall för Fann, att jag är med i ett nätverk som heter Paradigmmäklarna. Högsta grävlingen där är Troed Troedsson och han skickar stundom ut nyhetsbrev med aktuella betraktelser. Temat nyligen var utbrändhet. Nu när jag skummat igenom det igen ser jag att det förtjänar att återges i sin helhet, även om det då faller lite utanför denna tråds ram.
Låt oss anta att vi av någon anledning måste över floden - förr eller senare - och att det kommer att vara kallt och obehagligt. Då är frågan: "Hur bör vi söndra?" Där tänker jag mig att det är precis som med våra små vänner, cellerna. De kan dö explosionsartat (nekros) såsom t.ex. vid en virusinvasion, eller varsamt nedmonteras ur insikten att de gjort sitt och att det är dags att gå vidare (apoptos). Jag tror att de som ser redan gått över floden eller står på berget - eller åtminstone ser det - kan göra vandringen mer värdig, likt apoptosen, och förskona oss nekrosen i de fall den inte är nödvändig.
S, vadande
TT skrev:Utbränd – eller otänd?
Jag har, de senaste åren, precis som alla andra kommit i kontakt med utbrändhet, depressioner och andra av tidens symptom. Många samtal, diskussioner och föreläsningar. Böcker, tidningsartiklar och TV-program har passerat revy och så småningom har både du och jag hört allt som finns att höra i ämnet. Antagligen är det då, och först då, som man kan bortse ifrån vad som sägs och koncentrera sig på hur det sägs.
Världen är full av osynliga mönster – det är först när man vet vad man skall leta efter som man hittar det. När man väl fått syn på mönstret förvånar man sig över att man inte sett det förut. I onsdags träffade jag Jenni Berndtsson. Jenni har skrivit en bok om utbrändhet och mycket annat och vi tyckte att ett möte kunde vara både roligt och spännande. Medan vi pratade gick det upp för mig – de flesta som har varit i en depression eller en utbrändhetssituation talar om att ”komma igenom”. Man har kommit ut på andra sidan, lämnat destruktiva samband, skapat en ny plattform och startat ett nytt liv.
De flesta som arbetar professionellt med problemen säger däremot ”komma tillbaka”. Man skall rehabiliteras, behålla kontakten med arbete och arbetsplats, återfå sin kapacitet och flyta upp igen.
Jenni berättade, som så många andra, att hennes resa nog gått fortare om hon inte bromsats av omgivningen, myndigheter, arbetsgivare, välmenande föräldrar och vänner. Alla förstår att det inte är någons avsikt men ändå tycks det vara så. Tänk om det faktiskt hänger ihop med skillnaden mellan ”att komma igenom” och ”att komma tillbaka”. Det är klart att den som försöker få mig att komma tillbaka kan kännas som en bromskloss när jag vill komma igenom! Detta utan att någon är vare sig illvillig, inkompetent eller ointresserad. Tvärtom skulle den bilden innebära att ju mer omgivningen anstränger sig, ju värre blir det. Det är ju precis det som händer just nu, medan vi satsar allt mer på att bekämpa ohälsan tycks problemen bli större och större.
Föreställ Dig att målet för Ditt liv ligger fullt synligt på en höjd vid horisonten. Mellan dig och höjden finns en dal med en djup, kall och strid flod. För att komma till målet måste du alltså ner från den bekväma plats du är på nu, ut i vattnet – kanske under det – upp på andra sidan och så småningom upp för berget där målet finns. Välmenande människor kommer att, i tur och ordning:
1. Försöka förklara för dig att du inte bör gå ner i dalgången
2. Försöka hindra dig från att ge dig ut i vattnet
3. Med milt våld dra dig upp igen när du väl vadat ut (på samma sida som du just försökt lämna)
De klarar inte av det i längden men de kan förvandla en ganska kort – men kall och obehaglig – tur genom floden till en lång – kall och obehaglig – dragkamp med många små vinster och förluster och ett otroligt spill av energi hos alla inblandade.
Visste omgivningen mer om dina avsikter (och visste du själv mer om dina avsikter) skulle de i stället försöka hjälpa dig att få mer fart ner i vattnet så att du fortare kommer upp på andra sidan.
Om en här beskrivningen har någon relevans – om så bara för några få av de vi kallar ”utbrända” – blir ju nästa fråga:
Varför vill de över floden?
Den gängse förklaringen till problemen är att omgivningens (läs arbetslivets) krav vuxit till den milda grad att vi inte längre räcker till. Funderingen ovan handlar om att vända saker och ting till sin motsats. I så fall skulle det ju innebära att vi också måste fundera över om den här förklaringen är bak och fram? Tänk om vi nu, för första gången på mycket länge, har en befolkning som generellt sett är för stora, för ambitiösa, för expansiva och för kreativa för sina respektive arbetsuppgifter? I så fall har individerna alltså vuxit ut ur befattningarna! Medan mina föräldrar kunde ägna sig åt personlig och professionell utveckling för att växa in i, och bättre axla, sina respektive uppgifter i samhället så är mina barn på väg in i en värld där de måste krypa ihop, förminska sig och lägga band på sina ambitioner för att överhuvudtaget komma in i det vi kallar arbetsliv.
Några klarar den här sortens minimering – andra gör det inte utan blir sjuka. I så fall är letandet efter höjden på andra sidan floden faktiskt ett sökande efter en större låda, ett vidare uppdrag och en tydligare mening. Det är långt ifrån säkert att man kan se det själv, det ligger i sakens natur att analytisk förmåga och perspektiv är det första som försvinner när man närmar sig flodkanten. Däremot borde omgivningen kunna se det, vi som står bredvid borde som första uppgift göra klart för oss vilka som måste vidare, ut ur, över och framåt. De måste stödjas på ett helt annat sätt än den grupp som faktiskt skall tillbaka, in i, inom och tillbaka.
Den här bilden får jag också att gå ihop med bilden av att det ofta är de ”duktigaste” som går in i väggen, de mest ambitiösa som bränner ut sig och de ivrigaste som slocknar först. Gradvis börjar vi ana ett samhälle där var och en kan vara så oerhört mycket mer än bara anställda, väljare, konsumenter eller vänner. Tyvärr är det än så länge bara en aning. De som redan nu skulle behöva platserna i det samhället får nöja sig med att drömma, vantrivas och vänta. De är alltså inte utbrända – de är otända!
Låt oss anta att vi av någon anledning måste över floden - förr eller senare - och att det kommer att vara kallt och obehagligt. Då är frågan: "Hur bör vi söndra?" Där tänker jag mig att det är precis som med våra små vänner, cellerna. De kan dö explosionsartat (nekros) såsom t.ex. vid en virusinvasion, eller varsamt nedmonteras ur insikten att de gjort sitt och att det är dags att gå vidare (apoptos). Jag tror att de som ser redan gått över floden eller står på berget - eller åtminstone ser det - kan göra vandringen mer värdig, likt apoptosen, och förskona oss nekrosen i de fall den inte är nödvändig.
S, vadande
”Gå sönder” relaterar alltså här till ”design”. Är det inte så att ”sönder” är detsamma som att något blir ”trasigt” i relation till en avsikt? Något ”formgivet”, en ”artefakt”? Säger man om stenen i skogen att den ”gått sönder” när den fallit i bitar av frostsprängning (annat än om man gjort stenen till något som har en funktion för en- en del i ett sceneri, tex) ? Eller stenen i havet som slipats av vågorna? (Där skulle man väl snarare säga tvärtom, dvs att havet ”tillverkat” de runda mjuka stenar vi vill ha i de människotillvända lanskapet).
"Gå sönder" handlar nog oftast om att något som tillverkats, med avsikt, går sönder. Men man kan ju också säga att en människa "går sönder".
I vilket fall tror jag inte att man bör dra för stora växlar av hur vi använder ord. Många filosofer har trott, och vissa tror fortfarande, att filosofin ska handla om begreppsanalys; av att finna de nödvändiga och tillräckliga villkoren för "den korrekta användningen" av filosofiskt intressanta begrepp. Men när man undersöker saker och ting noggrannare ser man att det i de flesta fall inte går att hitta såna villkor; vår användning av orden är mycket mindre "strömlinjeformad" än så. I stället bör vi titta på vad orden refererar till. Här finns det otvivelaktigt en viktig skillnad mellan avsiktligt konstruerade föremål och icke avsiktligt konstruerade föremål. Jag tror dock inte att den fångas av hur vi använder vardagsspråkliga ord, som "gå sönder".
Stefan skrev:”Gå sönder” relaterar alltså här till ”design”. Är det inte så att ”sönder” är detsamma som att något blir ”trasigt” i relation till en avsikt? Något ”formgivet”, en ”artefakt”? Säger man om stenen i skogen att den ”gått sönder” när den fallit i bitar av frostsprängning (annat än om man gjort stenen till något som har en funktion för en- en del i ett sceneri, tex) ? Eller stenen i havet som slipats av vågorna? (Där skulle man väl snarare säga tvärtom, dvs att havet ”tillverkat” de runda mjuka stenar vi vill ha i de människotillvända lanskapet).
"Gå sönder" handlar nog oftast om att något som tillverkats, med avsikt, går sönder. Men man kan ju också säga att en människa "går sönder".
I vilket fall tror jag inte att man bör dra för stora växlar av hur vi använder ord. Många filosofer har trott, och vissa tror fortfarande, att filosofin ska handla om begreppsanalys; av att finna de nödvändiga och tillräckliga villkoren för "den korrekta användningen" av filosofiskt intressanta begrepp. Men när man undersöker saker och ting noggrannare ser man att det i de flesta fall inte går att hitta såna villkor; vår användning av orden är mycket mindre "strömlinjeformad" än så. I stället bör vi titta på vad orden refererar till. Här finns det otvivelaktigt en viktig skillnad mellan avsiktligt konstruerade föremål och icke avsiktligt konstruerade föremål. Jag tror dock inte att den fångas av hur vi använder vardagsspråkliga ord, som "gå sönder".
Stefan Stefan, ibland vet jag inte om du skämtar eller om du ÄR så mördande tråkig och fyrkantigt korrekt som du ibland verkar! Herregud! Inte tusan är det väl någon som på allvar menar att analogier måste stämma rätt igenom. Men att undersöka analogt (begrepp tex) kan vara ett sätt att hitta nya infallsvinklar i något. Det handlar inte om att utreda hur det faktiskt "är", utan att leka med tankar för att på så sätt KANSKE hitta nåt man inte sett tidigare. Det var därför jag funderade på om inlägget kanske snarare hörde hemma i "konst" än i "filosofi".
Jag tyckte att citatet om pannacottan o grevéosten var fantasieeggande och hade lust att kasta ut det för att se vad det blev av det. EN ingång är att undersöka vad man menar när man säger att något "går sönder" en annan kan vara att försöka komma på olika "sätt" att gå sönder. Några här ovan har mera tänkt i etiska termer. Inte vet jag vad det blir av det eller om det blir nåt av det. Kanske chokladpudding och rimmat bogfläsk.
Jag upptäckte att jag aldrig tänkt på "sätt att gå sönder" förut, bara det var fantasieggande. Att det sen ÄR som du säger - nämligen att ord betyder olika saker i olika sammanhang och att det inte är det minsta konstigt att de gör det, är en annan sak. Givetvis har du rätt i detta. Men om du upptäcker att du med "sönder" i allmänhet menar nåt visst i ett visst sammanhang och nåt helt annat i ett annat kan du kanske också upptäcka sånt du tagit för givet om det du använder orden till. I bästa fall. Men som sagt det kanske inte blir nåt annat än pudding av det. Det kan man inte veta förrän man provat. Och för att kunna prova måste man nog vara i första hand vara leklysten, strävan efter att ha absolut rätt i alla lägen är nog ingen bra ingång tyvärr!
Stefan Stefan, ibland vet jag inte om du skämtar eller om du ÄR så mördande tråkig och fyrkantigt korrekt som du ibland verkar! Herregud!
Nej, jag skämtar inte, och jag hoppas att jag inte är mördande tråkig.
Austin, en s.k. "vardagsspråksfilosof" menade att filosofiska undersökningar alltid måste börja i vardagsspråket, men att de inte nödvändigtvis måste sluta i vardagsspråket. Jag tycker att Austin, som iofs verkar vara mycket intressant, överbetonade vikten av att undersöka vardaggspråket noggrant. Hursomhelst, jag tror att han var något intressant på spåren här, som kanske liknar det du är ute efter, när du skriver så här:
Inte tusan är det väl någon som på allvar menar att analogier måste stämma rätt igenom. Men att undersöka analogt (begrepp tex) kan vara ett sätt att hitta nya infallsvinklar i något. Det handlar inte om att utreda hur det faktiskt "är", utan att leka med tankar för att på så sätt KANSKE hitta nåt man inte sett tidigare. Det var därför jag funderade på om inlägget kanske snarare hörde hemma i "konst" än i "filosofi".
Jag upptäckte att jag aldrig tänkt på "sätt att gå sönder" förut, bara det var fantasieggande. Att det sen ÄR som du säger - nämligen att ord betyder olika saker i olika sammanhang och att det inte är det minsta konstigt att de gör det, är en annan sak. Givetvis har du rätt i detta. Men om du upptäcker att du med "sönder" i allmänhet menar nåt visst i ett visst sammanhang och nåt helt annat i ett annat kan du kanske också upptäcka sånt du tagit för givet om det du använder orden till. I bästa fall. Men som sagt det kanske inte blir nåt annat än pudding av det. Det kan man inte veta förrän man provat. Och för att kunna prova måste man nog vara i första hand vara leklysten, strävan efter att ha absolut rätt i alla lägen är nog ingen bra ingång tyvärr!
Kanske kunde man uttrycka det på detta vis. Hans Reichenbach, en vetenskapsteoretiker, gjorde en intressant distinktion mellan hypotesgenerering och hypotesberättigande. Hypotesgenerering, skapandet av hypoteser, är en kreativ verksamhet som det inte går att ställa upp exakta regler för. Hypotesberättigande är något helt annat; här testar man hypoteser mot verkligheten.
Man kunde nu säga att undersökningar av vardagsspråket har en viktig del i genereringen av filosofiska hypoteser; som Austin sa måste vi börja i vardagsspråket. Däremot har undersökningar av vardagsspråket inte på samma sätt plats i berättigandet av filosofiska hypoteser. Vardagsspråket leder oss tvärtom ofta fel. Filosofiska undersökningar kan alltså inte alltid sluta i vardagsspråket, som Austin uttryckte det (jag skulle snarare uttrycka det som att de aldrig kan sluta i vardagsspråket).
Kopplingen till det du sa är följande: du säger att undersökningar av hur vi använder begrepp som "gå sönder" kan vara fantasieggande och leda vårt tänkande in i nya banor. I viss mån kan jag absolut hålla med om det, även om man alltid ska vara försiktig så att man inte övertolkar hur ord.
Däremot, som jag skrev i mitt inlägg ovan, ska undersökningen aldrig sluta med undersökningen hur vi använder dessa begrepp. Filosofin bör inte vara begreppsanalys som endast rapporterar hur människor använder ord.
Inte tusan är det väl någon som på allvar menar att analogier måste stämma rätt igenom.
Var diskuterades analogier?
Och för att kunna prova måste man nog vara i första hand vara leklysten, strävan efter att ha absolut rätt i alla lägen är nog ingen bra ingång tyvärr!
"Strävan efter att ha absolut rätt" är tvetydigt. I en mening är "strävan efter att ha absolut rätt" helt enkelt strävan efter att få veta sanningen. Det måste absolut ses som en bra ingång.
Men vad du menar med detta är väl snarare att man måste prova olika tankebanor, och inte vara rädd för att misslyckas. Dvs. att generera intressanta hypoteser Det håller jag absolut med om. Jag har själv ställt upp resonemang jag inte tänkt igenom fullt ut och sen fått backa, t ex i "tro och önskan"-tråden.
Men lika viktigt som att generera intressanta hypoteser är det att utsätta dem för kritik. Det ställs ibland upp ett falskt dilemma mellan kritiskt och kreativt tänkande; vissa är kritiska, andra kreativa. Vissa är duktiga på att skapa intressanta resonemang (hypotesgenerering), andra på att kritisera dem (hypotesberättigande, eller snarare anti-berättigande), hävdas det. Som jag ser det finns det ingen sådan motsättning; tvärtom har många av de främsta filosoferna varit både kreativa och duktiga på att se brister i egna och andras resonemang.
Sanning bör väl relatera till något det med - VAD i detta fall skulle kunna vara sant eller falskt? Att undersöka egna associationer till ett begrepp behöver inte vara definition utan snarare fenomenologi. Att kalla fantiserandet kring "sätt att gå sönder" för "hypotesgenerering" tycker jag låter lite överdrivet. Inte vet jag om det skulle kunna dyka upp eller annan hypotes genom spånande av detta slag. kanske. På Cognito (där jag kastat ut samma sten i vattnet) har den kära Nonstop dykt upp med hypotesen att det är tvångstankar som styr världen (associationskedjan- katastrofscenarier- barn som kastas över broräcken och därför spänns fast i vagnen - uppfinningen av bilbältet). Det är fascinerande att följa vad som händer när man kastar ut ett tankekorn i ett socialt sammanhang.
Vår diskussion har kommit att börja handla om själva diskuterandet. Ingen ovanlig utveckling oavsett inspel.
Jag tycker som sagt att du gör lite det du säger att man inte ska, dvs glömmer bort referensen och hakar upp dig vid formen. Undersökningen av hur man kan uppfatta begreppet sönder var inget självändamål i just den här tråden.
Att man inte kommer åt absoluta sanningar genom att undersöka vardagsspråket tyckert jag låter rimligt men jag förstår alltså inte vad det har med saken att göra, just här!
Vår diskussion har kommit att börja handla om själva diskuterandet. Ingen ovanlig utveckling oavsett inspel.
Jag tycker som sagt att du gör lite det du säger att man inte ska, dvs glömmer bort referensen och hakar upp dig vid formen. Undersökningen av hur man kan uppfatta begreppet sönder var inget självändamål i just den här tråden.
Att man inte kommer åt absoluta sanningar genom att undersöka vardagsspråket tyckert jag låter rimligt men jag förstår alltså inte vad det har med saken att göra, just här!
Fann skrev:Sanning bör väl relatera till något det med - VAD i detta fall skulle kunna vara sant eller falskt? Att undersöka egna associationer till ett begrepp behöver inte vara definition utan snarare fenomenologi. Att kalla fantiserandet kring "sätt att gå sönder" för "hypotesgenerering" tycker jag låter lite överdrivet. Inte vet jag om det skulle kunna dyka upp eller annan hypotes genom spånande av detta slag. kanske. På Cognito (där jag kastat ut samma sten i vattnet) har den kära Nonstop dykt upp med hypotesen att det är tvångstankar som styr världen (associationskedjan- katastrofscenarier- barn som kastas över broräcken och därför spänns fast i vagnen - uppfinningen av bilbältet). Det är fascinerande att följa vad som händer när man kastar ut ett tankekorn i ett socialt sammanhang.
Vår diskussion har kommit att börja handla om själva diskuterandet. Ingen ovanlig utveckling oavsett inspel.
Jag tycker som sagt att du gör lite det du säger att man inte ska, dvs glömmer bort referensen och hakar upp dig vid formen. Undersökningen av hur man kan uppfatta begreppet sönder var inget självändamål i just den här tråden.
Att man inte kommer åt absoluta sanningar genom att undersöka vardagsspråket tyckert jag låter rimligt men jag förstår alltså inte vad det har med saken att göra, just här!
Att "tvångstankar styr världen" tycks mig vara en minst sagt spekulativ och oklar utsaga. Jag förstår inte poängen med såna uttalanden.
Visst kan man associera kring begrepp som "gå sönder". Dock ser jag det som intressant endast om man därifrån kan gå till något annat. Att bara rabbla upp vilka associationer man får när man tänker på ett begrepp, i "stream of consciousness"-stil, tycker jag inte är vidare intressant.
Stefan skrev:
Att "tvångstankar styr världen" tycks mig vara en minst sagt spekulativ och oklar utsaga. Jag förstår inte poängen med såna uttalanden.
För underlättande av förståelse av poäng:
(från motsvarande tråd på cognito)
Fann:
"Tvångstankar börjar kanske som en lek ändå? Jag minns min första tvångstanke (bra titel på en roman va?) - det var när min pappa lutade av ett gammalt hörnskåp. Han hade en stor balja med lutvatten och han sade åt oss barn (5-6-7 år gamla) att absolut inte gå nära baljan och talade också om vad som skulle hända om man doppade händerna i vattnet. Att lut FRÄTER bort allting nästan. Otroligt fascinerande. jag cirklade runt den där baljan som förhäxad och kunde inte sluta tänka att jag liksom ändå skulle vara tvungen att hoppa ned i den och ta mig ett rejält bad. Lut ger mig fortfarande tvångstankar.
I vuxen ålder hade jag länge problem med mina glasögon och min plånbok varje gång jag gick över en hög bro. Jag var övertygad om att jag skulle kasta dem i vatnnet. Riktigt jobbigt var det när jag fick barn. Jag ville nästan binda fast min förstfödde i vagnen innan vi gick ut på promenad. Det var bron som var oemotståndlig.
Nåväl men ändå. Nog kan även tvångstankar säga en hel del om VAD man ser som viktigt? "
Nonstop:
"Ja! Tänk om det de facto är tvångstankarna som styr världen! Den förstfödde fastspänd i vagnen får mig osökt att tänka på att den som uppfann säkerhetsbältet kanske hade tvångstankar om att hoppa/falla ur bilen i farten. Att möta långtradare och bussar ger mig tvångstankar. Jag kunde ha uppfunnit mitträcket! Och de petsäkra eluttagen. Jag blir alldeles till mig när jag ska byta glödlampor men jag har inte uppfunnit något som förhindrar elupphetsade damer att peta på allt strömförande. Brännbara vätskor är också lite förtrollande.
Hmm....jag kunde ha blivit pyroman också!"
Svara absolut inte på detta inlägg
Hahaha!
Detta får mig att tänka på (ursäkta "stream of consciousness"-stilen Stefan) en av Fredrik Lindströms nyliga böcker "Vem är Björn, vem är Benny?" där han påtalar att många förbudsskyltar liksom ger folk idéer/tvångstankar och därför borde avskaffas. Utan förbudsskyltarna skulle ingen komma på tanken att bryta mot dem, t.ex:
"Plocka inte hem mat från vår välsmakande skaldjursbuffé i en medhavd kasse för att bjuda vänner och bekanta på, t.ex. vid ett 50-års kalas".
Han föreslår också att man skulle sätta upp skyltar med en omvänd psykologi så att folk inte alls lockas att göra detta förbjudna, t.ex:
"Helt ofarligt att luta sig ut!" eller "Öppna gärna dörren under färd eller när tåget inte står vid en perrong!" eller som i Fanns fall "Släng gärna din bäbis över broräcket!".
§
Detta får mig att tänka på (ursäkta "stream of consciousness"-stilen Stefan) en av Fredrik Lindströms nyliga böcker "Vem är Björn, vem är Benny?" där han påtalar att många förbudsskyltar liksom ger folk idéer/tvångstankar och därför borde avskaffas. Utan förbudsskyltarna skulle ingen komma på tanken att bryta mot dem, t.ex:
"Plocka inte hem mat från vår välsmakande skaldjursbuffé i en medhavd kasse för att bjuda vänner och bekanta på, t.ex. vid ett 50-års kalas".
Han föreslår också att man skulle sätta upp skyltar med en omvänd psykologi så att folk inte alls lockas att göra detta förbjudna, t.ex:
"Helt ofarligt att luta sig ut!" eller "Öppna gärna dörren under färd eller när tåget inte står vid en perrong!" eller som i Fanns fall "Släng gärna din bäbis över broräcket!".
§
Re: Söndringens etik, version 2.0
hovnarr skrev:Så har vi nått fram till själva genombrottet, och där har jag ett långt citat att tillföra. Jag har tidigare nämnt, i alla fall för Fann, att jag är med i ett nätverk som heter Paradigmmäklarna. Högsta grävlingen där är Troed Troedsson och han skickar stundom ut nyhetsbrev med aktuella betraktelser. Temat nyligen var utbrändhet. Nu när jag skummat igenom det igen ser jag att det förtjänar att återges i sin helhet, även om det då faller lite utanför denna tråds ram.
[…] Låt oss anta att vi av någon anledning måste över floden - förr eller senare - och att det kommer att vara kallt och obehagligt. Då är frågan: "Hur bör vi söndra?" Där tänker jag mig att det är precis som med våra små vänner, cellerna. De kan dö explosionsartat (nekros) såsom t.ex. vid en virusinvasion, eller varsamt nedmonteras ur insikten att de gjort sitt och att det är dags att gå vidare (apoptos). Jag tror att de som ser redan gått över floden eller står på berget - eller åtminstone ser det - kan göra vandringen mer värdig, likt apoptosen, och förskona oss nekrosen i de fall den inte är nödvändig.
S, vadande
Missade detta o jn:s inlägg. Jo det är väl en tanke som sagt. Det kan vara viktigt att veta "sätt att gå sönder" om något ska förändras. Sen var det i sig ett tankeväckande citat - detta med "komma igenom" och "komma tillbaka". En böld går sönder som sagt - utan att den "förstörs".
Jag provade ingången igår i ett seminarium jag deltog i. Detta att försöka tänka hur man själv skulle kunna förstöra (i negativ mening alltså) känns också som en väldigt fruktbar idé. Det visade sig att det man kunde få syn på med en sådan infallsvinkel var vilka föreställningar man har om hur något "hänger samman". När man frågar efter intentioner brukar inte den sortens komplexitet framträda, utan det brukar bli mer linjärt och syften och mål beskrivs schablonmässigt även om det kanske inte är dessa som är de avgörande för hur man väljer att agera. Kul. Det kan löna sig att spåna ibland! - även "medvetandeströmma" skulle jag tro.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster
