Är påståendet sant?

Moderator: Moderatorgruppen

Tractatus Logico
Inlägg: 2
Blev medlem: 05 aug 2009 22:51
Ort: Stan

Är påståendet sant?

Inläggav Tractatus Logico » 06 aug 2009 00:07

Hur sant är påståendet?

När jag diskuterade med en god vän häromnatten landade han i följande mening: Jag menar att man blir lycklig genom att bygga sitt liv med andra människor som man kan dela glädje och sorg med och ett bra samhälle skapar förutsättningar för detta.

Ur meningen tar jag mig friheten att uttolka ett påstående. ”Människor blir lyckliga av att interagera med andra människor, hänge sig åt sociala relationer med andra människor och når på detta sätt enklast lycka och känsla av mening.

Jag funderar på vad era spontana tankar kring påståendet är, behöver det utvecklas eller förkastas?

Jag skulle också gärna diskutera ifall det bara finns ett sätt att nå lycka eller om det finns många olika, oavsett vad sättet/sätten är? Huruvida ett sätt generellt sett är enklare, mindre energikrävande, än det andra?

Ser fram emot en trevlig diskussion med många intressanta betraktelser.
Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen.

JimmyAberg
Inlägg: 932
Blev medlem: 05 aug 2008 01:56

Re: Är påståendet sant?

Inläggav JimmyAberg » 06 aug 2009 00:35

Tractatus Logico skrev:Ur meningen tar jag mig friheten att uttolka ett påstående. ”Människor blir lyckliga av att interagera med andra människor, hänge sig åt sociala relationer med andra människor och når på detta sätt enklast lycka och känsla av mening.

Jag funderar på vad era spontana tankar kring påståendet är, behöver det utvecklas eller förkastas?
Jag har nyligen läst "Integral life practice" och är därför influerad av den. Där nämns två saker: Freedom och Fullness. Det du beskriver är vad de menar med Fullness.

Jag kan ta ett exempel på när Fullness är problematiskt (om vi för tillfället antar att personen inte "hänger sig"): När någon blir mobbad. Detta är en form av social relation, men människan är maktlös i relationen eftersom han ej är stark nog att lyckas göra anspråk på det sociala kontraktet. Detta är dock antagligen inte att "hänge" sig åt sociala relationer. Rent analytiskt, dvs. per definition (av den definition jag läste), så finns ett direkt förhållande mellan att "hänge sig" och att "känna lycka och mening".

Så överlag så håller jag med.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 aug 2009 13:30

Säg istället "en del människor".

Problemet med "sanning" i sådana här sammanhang är väl den här förmodade generaliteten. Försöket att fånga alla. Eller "mänskligheten". Precis som om den var en storhet för sig, och inte en konstruerad storhet för oss.

Men visst det stämmer för mig, oftast.

Ibland blir jag dock lyckligare av att tänka tankar om att rasera, eller faktiskt rasera, saker som jag eller andra byggt upp. Det är också ett tecken på att lycka inte är allt, beroende förstås på definitionen av begreppet. Jag vill inte bara känna lycka, jag vill VARA lycklig, alltså nära mig med en ständigt närvarande känsla.

Dock så tror jag det är ett led i ansvarsflykten, det här att vända sig bort från de "mörka" sidorna och enbart önska sig "gott".

Varför inte acceptera att vi ger värden till allt möjligt, och att det är neutralt tills värde gett det.

Naturen målar i alla fall inte några värden vad jag kan se, det är min beklädnad av världen.

Men om vi skall diskutera frågan utförligt så måste jag avkräva dig en definition av lycka, det verkar vara den springande punkten för att sedan ta sig an en analys av dess uppfyllande.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Tractatus Logico
Inlägg: 2
Blev medlem: 05 aug 2009 22:51
Ort: Stan

Inläggav Tractatus Logico » 06 aug 2009 14:45

Jag håller med om att sanningsanspråket är problematiskt i sig, men så är det alltid. Man skulle kunna tänka sig en term som "de flesta människor" där kriteriet kanske är att mer än 80% av alla människor känner så. Då blir det ju en "nästan sanning" som man kan förhålla sig till när man bygger samhällsstrukturer mm.

Men som sagt jag är ute efter något lite mer filosofiskt än analytiskt.

Stämmer det verkligen att "mänskligheten" är en konstruerad storhet, jag menar enligt biologin skiljer sig generna från två människor aldrig mer än 0,01%. Det känns som om vi är ganska lika varandra. Jag vet inte om ni delar min uppfattning, men jag anser att man ofta pratar om mänskligheten som en storhet i filosofin, men detta är ju en minst lika psykologisk fråga som en filosofisk och det kanske är ovanligare med den typen av generaliseringar inom psykologin? Någon som vet?


Varför inte acceptera att vi ger värden till allt möjligt, och att det är neutralt tills värde gett det.


Jag håller nog med dig i sak, men för att vara tråkigt praktisk. Menar du att individer i allmänhet faktiskt ger värden till allt möjligt eller att det skulle kunna ha förmågan att göra det. För om du frågar mig så skulle jag nog säga att det finns ganska strikta ramar inom vilka människor i allmänhet håller sig. Den verkligt svåra frågan blir huruvida dessa ramar, givet att de existerar, är socialt konstruerade eller ligger i någon typ av mänsklig normalnatur.

Jag har för mig att det var Stalin som sa "det fria valet skapar avarter" skulle det vara så enkelt att det du hävdar bara är en konsekvens av många fria val och att det skulle kunna arbetas bort så att säga. Underliggande i hela utsagan är ju också frågan om det överhuvudtaget finns ofria val.

Så till det svåraste av allt, en definition av lycka. Hmm.....
Lycka är en känsla. Det är en odelat positiv känsla. Som alla känslor kan man inte säga att den bara beror av en sak, man kan vara arg av olika skäll på samma sätt som man kan vara lycklig va olika orsaker. Lycka brukar dock manifesteras på samma sätt. Man känner välbefinnande, sorglöshet och man har lätt att le eller visa på andra rent fysiska glädjeyttringar.

Men bara så ni inte missförstår mig, jag vill inte hävda att man blir lycklig per definition av det ovanstående, men att det skulle vara en förutsättning eller genväg till lycka. Andra saker skulle kunna behövas till ekvationen för att man skulle få ut lycka.
Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen.

JimmyAberg
Inlägg: 932
Blev medlem: 05 aug 2008 01:56

Inläggav JimmyAberg » 06 aug 2009 14:57

Tractatus Logico skrev:Stämmer det verkligen att "mänskligheten" är en konstruerad storhet, jag menar enligt biologin skiljer sig generna från två människor aldrig mer än 0,01%. Det känns som om vi är ganska lika varandra. Jag vet inte om ni delar min uppfattning, men jag anser att man ofta pratar om mänskligheten som en storhet i filosofin, men detta är ju en minst lika psykologisk fråga som en filosofisk och det kanske är ovanligare med den typen av generaliseringar inom psykologin? Någon som vet?
Jag håller nog med. Man kan ju vända på frångan: är även samhället en "konstruerad storhet"? Vad tycker du Auk?

Mitt egna perspektiv som integralist är att mänskligheten hela tiden har rört sig mot mer komplexa former av kultur och samhällen: som dels låter individers och grupper ta plats som dels inte brakar samman, osv.

Vi kan tänka oss att vi kastar storheten "mänskligheten" i sopkorgen, vad blir kvar? Tja, skvaller vid kafferepet skulle jag säga.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 aug 2009 15:10

Angående definitionen av lycka.

Menar du då att känslan, alltså erfarelsen av känslan är det primära? Varför jag frågar det är för att det alltid finns en dimension av reflektion kring.

Som att värdet i lyckan inträder först när vi reflekterar över lyckan, och begriper den, abstraherar den mot sin motsats, eller sina motsatser. Innan är den värdelös, eftersom den inte abstraherats till ett objekt som kan sägas värderas.

Här kommer vi också in på frågan om den här förmodade lyckan skall kontrolleras, eller om den skall så att säga ta över oss.

För om vi frågar oss; Blir människor lyckliga av att interagera med andra människor, hänge sig åt sociala relationer med andra människor och når på detta sätt enklast lycka och känsla av mening?;
så frågar vi oss om lyckan är kontingent dessa sociala kontakter, men vi frågar också, är lyckan nödvändigt förbunden med ett meningsfullt liv. Det existera ju inom frågan en bedömning av "lycka" som fenomen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 aug 2009 15:33

JimmyAberg skrev:
Tractatus Logico skrev:Stämmer det verkligen att "mänskligheten" är en konstruerad storhet, jag menar enligt biologin skiljer sig generna från två människor aldrig mer än 0,01%. Det känns som om vi är ganska lika varandra. Jag vet inte om ni delar min uppfattning, men jag anser att man ofta pratar om mänskligheten som en storhet i filosofin, men detta är ju en minst lika psykologisk fråga som en filosofisk och det kanske är ovanligare med den typen av generaliseringar inom psykologin? Någon som vet?
Jag håller nog med. Man kan ju vända på frångan: är även samhället en "konstruerad storhet"? Vad tycker du Auk?

Mitt egna perspektiv som integralist är att mänskligheten hela tiden har rört sig mot mer komplexa former av kultur och samhällen: som dels låter individers och grupper ta plats som dels inte brakar samman, osv.

Vi kan tänka oss att vi kastar storheten "mänskligheten" i sopkorgen, vad blir kvar? Tja, skvaller vid kafferepet skulle jag säga.


Jag skulle säga att både mänsklighet och samhälle har två sidor, en slags naturlig storhet, som vi anför det för oss praktiska begreppens storhet.

De är så att säga konstruerade när de blir meningsfulla, det som naturen ger oss är ju nödvändiga, och rymmer inte möjligheten till en mening för oss, utan blir då istället meningsfullt för den vi tänker oss.

De gör olika anspråk också, den här "mänskligheten" relativt livets storhet som du talar om har ju inte någon normerande karaktär över människan. Däremot har "mänskligheten" som konstruerat begrepp, det som så att säga söker referera till den förmodade naturliga storheten, det.

Därför tycker jag det är bäst att förhålla sig till dessa storheter som vore de sociala konstruktioner. För vi når ändå inte de där naturliga storheterna utan att stipulera det som begriper dem, alltså det konstruerade begreppet.

Är inte kafferep ett något typiskt naturligt, så att det som växer där uti är något som växer för sig självt.

Att föregripa livet är för mig flykt, så även med begrepp. Men vi är tvungna att fly, tvungna att retirera. Så man skall inte heller lura sig och tro att kan vara maktfullkomliga. Utan vi måste fly med huvudet högt, medvetna om denna vår flykt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 31 och 0 gäster