Avantgardet skrev:Du vet väl hur det är med Derrida, det där är ju inte ens upptakten!
Det lustiga med det där stycket ur "Marx spöken" är ju hur det tvingar oss att se på temporaliteten. Hur framtid och förflutet liksom kastas om. Vi frågar för morgondagens räkning.
Allmänt så vill jag nog ge Heidegger rätt i den aning som han plockade upp hos Kant (och som man nog ser skymta hos Bergson också), att varat är tidslighet. Jag tror mitt problem med ditt sätt att se på tiden är att det för mig verkar som att du fortfarande håller fast vid en linjär tidsuppfattning, samtidigt som du anar just det Heidegger ger uttryck för, varför du måstat hävda att tiden överhuvudtaget inte existerar. Själva kärnan här skulle jag säga vara att sluta försöka tänka nuet "rent", och som en punkt, och istället tänka sig det som en klyvning, en differentiering. Temporalisering. Eller différance, om man så vill.
Nej då har du missuppfattat mig. Jag ser absolut inte tiden som en linjär sak. Och när jag säger att tid inte existerar, är för att jag kallar det tidslighet istället (för att likt du och Kant påpeka att tid tagen som en sträckning eller ett rum behöver ytterligare en tid att husera i). Jag säger det enbart för att jag vill motsäga de fyrdimensionella rum som många naturvetaren tänker sig som ontologiskt existerande, vilka ju också ger upphov till idén om tidsresor, multipla universum och smittar modal logik. Jag är ju som jag sagt förut materialism, och därför gillar jag liknelsen vid en deg. Det är inte tid som förflyter, utan degen som knådas. Det finns således bara en deg (världen, universum och allting) och dess tidslighet är förändringen, vilket enbart överlever genom ett subjekt och ett minne.
Jag har ju en Kantiansk syn på tid vad det gäller epistemologi men har inte riktigt samma överensstämmelse vad det gäller ontologin.
Att nuet skulle vara en punkt eller rent är smårt absurt, om man nu förkastar den linje som tänks vara tidens sträckning. Men frågan är om nuet enbart är det som vi upplever, eller om det finns andra dimensioner som matar nuet, för att lyckas upprätthålla det. För om det skulle vara som du säger en klyvning så bör vi väl ställa oss frågan mellan vad det skulle vara en klyvning? Blir inte det punktuärt även om det framträder genom sin differentieranade karaktär?
Jag gillar då bättre att reducera det mer, och se tiden som antingen den horizont som likt enligt jordens rotation dess yta har en skärning mellan natt och dag. Att det alltså mer är frågan om något som kommer till ytan, och att vår konstitution gjort oss så att vi lever över ytan då det är det som passar oss (vad nu passningen skulle svara mot). Eller så kan vi tänka oss just en deg, som av något skäl knådas, alltets delar integreras med varandra, och ger upphov till nytt, och därigenom tid. Slutar knådandet är världen "död" och fryst i ett tillstånd.
Sen verkar det ju som om det finns relationer mellan micro och macro, vilket kanske beror på att vi nog likt misskonception av tiden har en liknande om rummet. Och om så är så är knådaningen något som inte kan tänkas ta det som redan angränsar varandra till beröring, utan snarare så kanske det Leibniziska alltings förbundenhet som är gällande.
