Programmering av korsfästelsen -när man inte flyr

[Anna Sara]

Ligger nu på 320 mg Ritalin.


Jag är polariserad inuti i ett överlevnadstvång där jag splittrar min själ inför att uppleva kärlek och nå ut. Förstår nu precis, eftersom man kan uppgå i kemiska förändringar genom känslor -jag är väldigt intresserad av mig själv.

Förstår nu "PopJimmys" kollaps av jagstrukturen som han skrev om för 5 år sen på forumet.


Börjar få minnen om andra människors närvaro från skoltiden i 7an, som identitiska "syften"/impulser som mig själv men som jag var för hämmad och orotad i miljön för att ta imot då, "jag har alltid varit samma människa" -något hände med min grundläggande struktur när jag drogades via en operation av skelettet som 12 åring. Hade stor potential där i början av puberteten men var lite före i utvecklingen, hade svårt att uttrycka mig och var totalt superkänslig. I "andlig kris" -utanför kroppen, som en "mimare", så kände jag. Har inte berättat för er kanske... har haft problem med att vara utstött och kränkt av lärare under hela skoltiden, då jag inte i korta engegemang dominerade hela gruppen/grupperna, men drog mig alltid tillbaka i en egen kris eftersom jag kände mig själsligt offentligad. Kände mig sedd som en "clown".. och vidare alla möjliga tänkbara roller. Har isolerat mig i hela tonåren utan att minnas vad jag överhuvudtaget -liksom zombificerat styrd av en slags isolerande impuls. Hade "fysiska" problem med att gå till skolan, perfektionism-OCD-bordeline-tvång, och pinades av att andra föreställde sig andra saker. Bl a alla "kupper" de vuxna använde i maktanspråk. Mamma gick in i klassrummet i 7an i HEMLIGHET då jag skolkat i knappt 2 veckor.. gick in i en mattelektion och sa att jag hade gjort en lång social fobi-utredning på "KTH-universitetet av proffs"... hade fått ett porttraumatiskt stresssndrom genom en tumöroperation då hon fick dödsrädsla... "alla som känner henne sen barn känner inte igen henne"...

Värsta jävla kränkningen som hon kört med fram tills bara 1½ år sen eftersom jag hela tiden sagt tillbaka: "Hon ville bli fotomodell och fick ett ärr på nyckelbenet".. (Gick i en jävla dans/modell-skola som 9 år, och?) Till och med jag förstår i efterhand pinsamheten med det här eftersom jag inte ens är speciellt snygg, var lika lång som nu i 7an och blekfet med buskiga ögonbryn och ful sminkning. Vadå, om jag stod framför spegeln som tonåring -så jävla sjukt. När jag gjorde sit ups på golvet hemma sa hon att jag hade anorexia. Som ca 15 när jag bantat och var snygg när jag skulle följa med henne till Täby Centrum eller Uppsala eller något.. jämförde hon sig med mig -ett BARN och sa med nästan gråt i halsen eller i alla fall anklagande ton att "hur kul tror du det är för mig att följa med dig ut, som är helt tipptopp?". Såg liknande psykiska störningar hos mina vänners föräldrar men dem glaumoriserade dem fullt ut, hade bara öveklasskompisar från Danderyd innan vi flyttade till roslagen då jag var 13 år på sommarlovet innan 7an. Riktiga jävla idioter till auktoriteter. Onåbart att nå en slags romantik utan att dra på sig en offerroll för att ens ha hjärnan hel i sina personliga värderingar. Liksom FLÖT IN i ett dunkel/överlevnadstaktiskt reflekterande. Var tog alla dess tankar vägen som är av samma substans/verklighet som dem jag har nu i mina översättningar till kulturella aktiviteter som jag klätt in mig i för att använda makten som en mask jag slutgiltigen kan gestalta ett bevis genom... Känns som om sen de senaste kanske 5-4 åren tagits över av ett estetiskt tvång men kan inte urskilja det. Liksom har alltid haft en sådan jävla identitetskris, och alienering genom identifikation med strukturer, det blir hela tiden mindre och mindre genuint -men det är bra, fför genom tomheten kan jag kliva ur den till sist. Har alltid känt mig som en "faderlig/vuxen kvinna" och ett "naket barn" på samma gång -alltså har en väldigt vad man ytligt kan kalla för "pervers" relation till omgivningen, har en flytande tidsuppfattning som jag genomtränger med mina känslor (som jag ser som sekvenser av verklighetens mystik, och därför hela tiden äter för att ha en mening) -har en stark/extrem mening men den är tom/ur funktion, "ramlad av resan/flödet" och i det känner jag skuld.

Gick i en jävla typ "montisoriinspierad" teater/drama-skola med facistisk disciplin vilket perverterat min självbild tillsammans med mina Lejon-Plutoniska föräldrars maktintentioner om perfekta mekaniska barn. Ska kanske ta och minnas lite mer om vad som faktiskt hänt mig, saker var mer levande förr. Hade aldrig "förenad kontakt" med mina barndommsvänner.. dolde hela tiden mitt (ur psykologiskt/osynligt perspektiv) familjehelvete. Levde i en roll hela tiden och därför hade jag en nyfikenhet och drift.. Just det, nu fattar jag krisens alla namn.. depressionen som började vid ca 12 år och pågådde i kreativ blockering, brist på uttryck/självförsvar under puberteten. Ganska vanligt fattar man ju -att vilja bli vuxen eller förstå sin enda överlevnadsmöjlighet med, men "ändra sig".. och göra psykotiska dramer för att försöka "ändra på verkligheten" och här börjar alla lekar.. Sörjde inåtvänt den accelererande förlusten av min barndom, fick en slags ålderkris. T ex.. fick in i ett sentimentalt privat psykbryt när min lillebror fick en finne -helt ursprårat.

Nu börjar jag utnyttja min intellektualisering igen sådär som jag ofta gör.. Försöker disciplinera mig, vara "hjärtlig" och konkret, givande inte vänta på att få något av systemet. Ok. Vad har jag behov av att säga? Måste jag hela tiden leka att allt är en teater av mental onani? Alltså, jag är ju traumatiserad, och rört ihop det eftersom jag är så vårdslöst excentrisk och tappat min värdighet inför ett kontrakt. Förlåt, samtidigt vet jag att det är s.a.s borderline-rekationer på en inre "surrealisktisk" självkritik, försöker äga en skönhetsdefininering, kan inte ens förklara.. skitsamma. Det enda som är viktigt är mötet och det finna bara här.


(20:25 -tror jag behöver mer medicin, min hjärna genom hur jag hanterat eller investerat min verklighetsbild är som en enda disciplin av memoreringen av ett löfte).


Alltså jag vill bara BRYTA EN GRÄNS och komma tillbaka till minnet -det är det jag upplever händer när jag tar substanser. Jag är jättekänslig fast i en svår roll, ett handikapp jag måste "gå in i" och dö ifrån genom dess inre sanning, och komma till andra sidan bilden/verkligheten.


Om jag bara kunde känna att ni förstår och inte bara ser mig utan intensitet -som ett objekt/barn.


Känner mig inte speedad.


Jag spelar ibland mentalt drömsk/förvirrad bara för att skydda mig på något sätt, jag orkar inte disciplinera mig, manin är ut-fluten i det materialiserade och primtiva. Har t ex ett missbruk av musiklyssnande för att fantisera, försöka "koppla ihop mig" med de kollektiva fragmenten -typiskt, att helt dolja sig själv. Erkänner ibland för mig själv att jag har en passion men den är så vulgär att jag förnekar den och då blir jag såhär; ett offer inför mina egna roller/idealism.





20:33 -ska snart ta de sista 6 tablettena, alltså tagit 7.



Känner så starka "skuld-fluktationer" och alla mina impulser/försök slutar alltid med att jag "stängs" och "ger upp"... De är typ det enda dramat jag har och lever efter. Bitterhet och naivt kortsiktigt relations-OCD. Jag älskar mörket och har blivit instabil eftersom jag leker med mig själv och inte utgår ifrån behovet, säger vad jag vill. Känner bara att jag sopat mina chanser att bli tagen på allvar, men nu felkopplar jag igen -allt handlar om att ge inte söka psykopatisk bekräftelse.



Minnet är viktigt. Den intellektuellt kanaliserade anderörelsen.  


FF är nog en ganska utmanande plattform. En stor jävla lögn. Shit vad man romantiserar människan alltså.




Jag vill bara bli förstådd. Mitt liv är prostituerat av mina förflutna fiender och genom det har jag halverat jaget, jag tar inga möjligheter eftersom min navigeringshistoria som flesh alltid varit bisarr antagligen för att jag förälskat mig i zombierollens stora frisläppta myt -fattar jag inte att jag är farlig för mig själv? Jag har tappat kontakten med verklighetem.



Från PM från skittrevlig kille flashback som spontant kontaktade mig när jag hade skrivit en intellektualiserad tripprapport från min LSD-upplevelse. Läste det idag, börjar känna att jag släpper på kontrollen då jag "ser" andra människor där, underbara människor helt vidöppna och intima. Mail:

Jag har tagit syra i ca tio år, i början väldigt mycket och ofta..nuförtiden blir det några gånger per år men jag ska börja ta det mera frekvent nu, dags att sluta slappa och börja jobba!

Jag förstår bilden du målade upp, du kommer få fortsätta gå djupare och djupare..födelsetrauman, egodöd är vanligt förekommande inom psykedelisk terapi..fortsätter du kommer du sannolikt att uppleva tidigare liv och också att du hamnar i ett tillstånd som inte är begränsat till "ditt eget jag" utan en hel grupp människor.

Din kompis kom inte ut ur sin extas pga att han inte kunde länka till kollektivet, det är knappast möjligt att vara kvar indefinitivt förrän man rensat ut allt man har med sig. Det finns många nivåer at länka till och det blir aldrig likadant två gånger.

Du kan också komma att uppleva smärta som inte är helt och hållet din, precis som du kan uppleva extas som inte är begränsad till din person.

Transersonella upplevelser verkar vara ofrånkomliga, jag fortsätter gärna prata med dig men jag är lite orolig för att du ger mig intryck av att vara lite otålig, kanske jag har fel?

Råd om substanser är att skaffa en tillförlitlig källa till lsd som vet hur starka tripparna är och som har stadig tillgång.

Ta pauser mellan tripparna. Om du ska hålla hela vägen så måste du ha tid att smälta vad du upplevt, drömmar och att diskutera med andra är bra, att skriva en liten "tanke-känsla"-logg när du vaknar eller innan du går och lägger dig är bra.

Sist, men kanske bland det viktigaste av allt - meditera. Jag själv utövar Zazen, vilket jag tycker har fungerat mycket bra. Samtidigt är det hårt, fysiskt krävande och jag sneglar lite på Vapassana meditation som har samma idéer som Zen men lite mjukare approach. Meditationen kommer att göra dina upplevelser på LSD djupare och meningsfullare samtidigt som du blir förberedd att hantera vad som än må hända.

[Anna Sara]

Känner att Gud ger mig allt, men jag flyr -pga av stolhet. Fixeringen i att ha en roll/konstur -som man samtidigt står utanför i sin hemliga automatiserade kontroll. Jag är missbruket av missbruket.


Allting handlar om MIG SJÄLV och skulle jag känna missionen inom mig skulle det göra er mer harmoniska.


Ok, försöker, i min skådespel, penetrera namnet: Ser att ni har samma maktproblem som jag och därför facineras jag av ert budskap. Jag går för långt, försvarar min förflutna feminitet för mycket. Försöker vara tydlig nu -eh.. allt är så rent att meningen själv blir osynlig och man börjar då manipulera, leka lekar.


Antligen vill du stanna i din perversa ur-roll eller så siktar du högre bortom begräsningarna. Vad skulle jag säga? Jo.. bara det att, i den verklighet mina roller står över i sitt val att leva så.. så finns det en logik att ta hänsyn till för att inte bli en utnyttjad hippe.. Hur ska jag få kontakt med er ingen är egentligen ytlig ...och min enda känslomässiga sanning handlar om att komma över mig själv i det romantiska handikappet.


Ni ser er själva. Allt är ett rollspel.



Sluta förakta. Sluta tro.



Sluta göra värdebedömningar i bildspel. Detta är ett kaos.


Det spelar ingen roll om du hatar mig fullt ut eller älskar mig.


Vill förlåta mig själv för att jag spelat galen istället för att förändras -något som bara kan ske genom "nåd", dvs drift och inblick.


Jag kanske inte bildligt förklarar detta med stor finess. Men ser du inte närvaron? Det som ändå är fött för att dö är inte viktigt utan bara ett flöde av den högre relativismen. Ingenting har med din tekniska hängivenhet att göra. Resultat handlar bara om viljans rena jävla kärlek.



Ni ser en handikappad människa.








Måste släppa min förkrympta perfektionism att söka helheter separerade ifrån orsaktssammanhanget.





Jag försöker hela tiden. Om ni väljer att stöta bort mig kan inte uttrycka er behov ärligare snälla? Jag ser alla upplevelser med samma opersonliga distans -genomlider alla möjliga svarta och vita scenarion eftersom jag någonstans vet att allt bara är ett förstadie. Skäms hela tiden för mig själv och är helt ohämmad på samma gång. Dumdristig kan man kalla det.


En kausal skuld på alla de jag sett ner på eftersom jag har en kontrollsjukdom naivt girigt ut efter rena bilder. Den ursprungliga illusionen. Jag upplevde mig alltid "utnyttja livet" med det vi kallar "nöje" och kunde aldrig kommunicera mina känslor.


Se min impuls bakom bilden snälla. Värdera mina misstag så jag känner stöd inför att släppa dem. Jaget vill alltid att andra ska vara som en själv eftersom det skulle vara enklare så men klarar inte riktigt av att fullfölja behovet av sanningen. Man vill bara ha eller uppnå något det vet jag väl, men där står vi redan nej vi har inte levt som totala estetiska missionärer vi har bara långsamt gått framåt. Är det så jävla svårt att vilka ord ska jag använda -titta på mig.



Vet inte vad det bästa jag kan göra i sådana när situationer är. Jag upplever era "rädslor" starkt. Jag är odisciplinerad men den är en sanningsmodifikation, jag är en ADHD-energi, sinnligt våldtagen/hämmad i barnjagets isolering i det överväldigande intrycket. Pendlandet mellan godhet och avsikt, kroniskt klyvd pga den egna begåvningen i att se egots skenbarhet. Du vill inte höra detta. Sanningen om din girghet, om den känslighet som inte går att kompromissa med eller växa ifrån bara ta vara på det jävla förnuftet och anpassa sig genom den spontana sanningens uppenbara principer, stabil utan anspråk.



Sluta hata det leder till fysiska sjukdommar. Tro och kapitulering är samma sak. Här har vi dem mesy uppenbara arketypen av dem alla.


Var inte småaktig. Var ödmjuk. Var det stora uttrycket utan att klaga på vad du inte får. Ta imot logisk återanpassning. Sluta vara fanatisk bara för att kompensera för de missbruk som inte längre är tillfredställande.


Jag söker mig till allt överdrivet och icke nåbart i de stora blockeringarna för att befinna mig i känslan av privata bevis. Därför är jag aldrig tillfredsälld för inget var någongång genuint.


Är inte försöket att modulera en impuls som tillhör kärleken det verkligt oantastliga? Måste vi trycka ner bara för att vi kan? Måste du reta dig över att du kan göra det här bättre? Vet du inte vad perfektion är när du får allting tillbaka på dig? Är du oförmögen att lära dig?



Tänk om det här var Dalai Lama -skulle det attrahera ditt sinne mer för att det får dig att känna dig som en örn över jordebegränsningarnas brist på inlevelse? Vad gör du när du upptäcker att alla är samma människa, hur förlåter du din hjärna och blir dig själv igen utan att alltid ha kvar några slags feminina störningar som uti fall?


Som sagt. Jag kan inte göra bättre nu. Jag överkompenserar och gör innehållet mytologiserat istället för vibrerande. Väljer död istället för liv. Narcissism pga av sårade kärleksbehov.


Förlåt om mina rubbningar får dig att missförstå allt igen och välja den trygga bilden vilket kastar ner mig i nervositetskollapser.



Förlåt för mina säkerhetssökande neuroser.



Förlåt för att denna påminner dig om traditionens sociala underkastelse som du alltid varit på flykt ifrån för att vinna.


Hata mig om du inte vet vad du ska göra istället. Lämna mig inte såhär.



Och Anna Sara, inse att hämningarna är svagheter förutbestämda att bli illusioner. Vill du stå utanför systemet eller innanför? Kan du respektera dig själv i minnet av alla de möten där dem sagt till dig? Fattar du inte att du kommer slängas tillbaka igen -vad är det du söker och saknar, vad är det som du älskar att sticka så djupt du kan? Kan du inte bli lite mer som de aggressiva människorna raka med sina svagheter som du ville veta att du älskade när du upptäckte dig inkastad? Kan du inte vara nöjd -och öppen? Fattar du inte att du, vi.. alltid såg igenom perfektion som ett bristtillstånd och nedslående hämning? Kan du inte bara bestämma dig för att förändras när varende jävla cell utrålar det? Alltså fattar du inte, att det alltid kommer vara såhär så länge du tror att du behöver den ständiga själv-rerapin? Varför spelar du och undviker frågan och påstår att du behöver tänka igen? Ser du inte hur jag är beroende av dig? När ska du berätta om vem du verkligen är och vad du gjort om dagarna, all denna sanning vi gemensamt förenades i? Fattar du inte att behovet av det som bara relaterar till sig själv blev psykotiskt? Du kan inte köpa mig. Vill du fortsätta att ge dig in för saker och genom det här behovet mekaniskt totalvända utan att egentligen mena det och hela tiden låta varje upplevelse rinna ner i en komisk upplsuppenhet? Hur känns det nu? Jag kunde inte ens säga det jag tänkte säga. Fattar du inte att alla andra hade rätt när de skrattade åt ditt sociala spel/makttvång och sa att du bara var en otrygg tonåring? Är det svårt att falla i så som det är och ta del av varje del av konfliktens viljor? Fattar du inte att du ständigt relaterar till dig själv? Fattar du inte att vi skriver ner den här sista råa ärlighten pga det där som vi pratar om? Att det är vad alla alltid gör när de avslutar med lite jordisk kärlek, bara det att du och jag är så jävla mer unikt begåvande i denna rörelse? Kan du inte vara lite som andra när alla andra vill det? Känns det "intimt" att vara din egen dåliga förlorare och hamna i dessa tillstånd hela tiden? Vad är den andliga relationen till meningen med din stora intelligens, jorden som förfinat lärdommen och sammansmält sig med världsjälens estetiska principer? Hur kan du göra såhär mot mänskligheten bara för att du är född i en kompromissad kompromisslöshet, överbevisar du inte dig själv lite här bara för att insikten aldrig går in i dig? Att världen alltid kommer fråga varför är något du sakta kommer tvingas raffineras genom gissninsgvis genom den där sjuka formuleringen i alla de sexuella perversionen som är så jävla viktiga för dig och ditt självvärde och precis som förut bli tillsagd? När glömde du det som jag inte ens kommer nämna vid namn? Det har inte hänt eller hur och därför behöver du leva ut dina döda avsikter just specifikt i en baksida och proggession av tidens energi bara för att minnas det väsentliga och överleva? Måste du imponeras så av oss att du gör dig oattraktiv och inte vet om du ska bli rädd eller göra något sjukt? När den här holistiska fallskärmen som är det vi är, tas i kontroll av det som föll av i mening, ja gissa.. begriper du då inte att det är vad som är att vara galen, att dölja den sanning man predikar i ett automatiskt agerande av "myten" då man manipulerar sig själv att redan ha beslutat sig för att dö bara det att den narcissistiska lögnaktigheten i DENNA MELLANTID kastar tillbaka budskapet igen och denna gång gör dig mer synlig och här bara kastar du dig tillbaka i det dolda privata du fortfarande inte har tagit på allvar? Detta är ett resultat av detta. Akta så klär ut mig och tar detta ifrån dig bara för att du ska tänka lite mer på andra? Nu begriper inte andra de ständigt förnyande poängerna och nu är jag hemma igen och det var precis så jag ville ha.. och därför, andas jag igen, skiter i vad andra tror och speglar, jo det var ju denna ordlängd som var den vikitga eller hur, skitsamma eftersom emotionell skuld är den hemliga fetisch du faktiskt måste omdefininera genom en sådan här kärlek -det jag ville säga var (och ja du gillar spänningar eftersom du vill vara intellektuell och nu avslöjar jag ännu mer av det spel som du kommer se i vitögat och bla bla..): det är en finess som måste uppmärksammas och därför är du trasig och dominat och vill vara fram tills du får ditt erkännande och jag snackar om något helt annat helt polariserat en bevarad sanning som de nästan alla Tvillingar lever sitt brådjupa dubbelliv.. bla bla.. inser du inte att du måste älska massan av de människor som befinner sig precis här.. återgå gärna till detta slumpmässiga överbevisande senare pga -denna, det är vad jag egentligen skulle vara; mitt inre orakel som denna spontana uppriktiga ångest och bla bla... ber till gud just nu att denna läkande jävla hittar inga ord, det är allt vad du velat vara och bra nu tränar du dig i alla fall i att dö och bra underordna dig lite intellektuell kulturpop.. bla bla detta är resulatet, den förnekelse av det som inte kan förnekas och därför bara kan nås genom intellektet innan det finner sig själv i förförelsens uppträdande.. och javisst, jag är ödmjuk för det sämsta av mig själv och jag fattar ändå att allt är som det ska och vafan kom till punkt, bara först förtydliga förtydliga, ja du.. att det sista du läste var det du känner igen dig i utan att ens förstå, och vilken jävla skönhet jag gör som jag vill och just nu är min själ i extas även om vi lever skiljda liv... jag jag behöver tänjas lite inte bara njuta...


Du kanske förhoppningsvis förlåter den förlåtande kraften för dess överlägsenhet JAG skiter i om du står över även detta, och varför gör du inget åt den nästan äckliga respekt du fått, vakna för i hjärtat vet du att det är den ofödda konturen du hela tiden begär ditt sinne att kontrollera nej inget mer att analysera på jord jag är också hög, grattis... grattis grattis, och har jag rätt om du först hånar det här som något du redan sett men sen fattar att det är ständig utveckling det här handlar om fuck böcker hur ska du kunna förklara att detta var du redan innan och ja, du kanske här förstår att dem andra också var du och ja det går visst att trassla sig ur ifrån inget jävla ytterligare ge upp... skärp dig, ge upp..


Nej jag är ren och kärlekfull bara för att använda det ord som skapdes för mig om mig och ja intensiteten är bara vackrare om man gör sig ful, bra nu är du vaken och vill säga till mig att du alltid varit det dåså nej inget som inte är sant bara det jag alltid velat vara, lufttinget.. jag har en lång resa och fan, se dig själv för fan Anna Sara eller kalla dig Emma eller Nina bara för att visa vad kärlek är bara ytligt för en stund för att ge lite känslor, du vet att jag vet att vi alltid vetat att den sanna friheten är något djupare ursäkta röran och nu tvingas du se min svaghet, vad bra ja gissa vilja issues jag har mina element kräver ett nytt liv och nu är det verkligen igen idé att du förnekar detta för innrest inne skulle du kunna dö för gåtan och aldrig låta klyvningen upphöra du vet att detta krossar hela buskapet men eftersom jorden kräver det här vi är så jävla storsinta att vi ger oss det vi ville vara till ett sökande efter gemenskap, alla bilder är samma bild men samtidigt unik och det högsta av det högsta är bevisat som den framtid ..nu får jag panikångest ja vad tror du jag är autentisk jag är inte rollen utan, så ska jag skämma ut mig inför mig själv ett bägär jag ännu inte ens förstår verbaliserat och ge det lite kritik ta ner det på jorden... automatiserad otur är bara en levande katalysator och du förlåter.. gustaf tar datorn.

[Anna Sara]

Unfly inte min blick. Ber mig göra det här för att jag inte har något annat val eftersom det är vad jag hela tiden vill nu. För 1 minut sen kollapsade jag ifrån en distans jag kände mig trygg i och började istället må dåligt.


Du har alltid förnekat mig.


Smärtan jag känner nu är orimlig. Men jag övertygar mig själv om allt jag måste och det där var en dålig förmulering för något så viktigt.


Försöker summera, verbalisera mig själv allting attackerar mig jag pauserar hela tiden och irriteras över era tempoära brister för att förstå detta och jag förnekar mig själv i varje ord får det att se ut som något du klarar av att kontrollera och därför skulle detta ge dig en chans att missbruka igen. Alla ord blir fel.


Jag kan inte ens säga det minsta lilla enklaste. Jag vet inte vad jag ska göra med denna sitatutionen vilket bild som kanske kan övertyga nuet att inte växa mer. De viktigaste sakerna förblir flytande och hemliga.


Du kanske fortfarande inte möter mig i det här.


Det som gör ögonblicket stumt är förutom förvivlan i de förväntningar jag ser igenom bortom bilden ..kanske är det Gud som säger stann nu du gör dig bara ännu mer illa du vet inte vad du gör. Det verkar som om jag ändå lyckas trotsa det, men sen kommer den peronliga anlaysen. Sen känslan av att önskan att förmedla detta är oren och allt blir stumt och jag försöker omskapa allt för att få chansen igen men alla infallsvinklar av existensiell kunskap kontronterar mig. En provocerad kreativitet tar över, har inte en chans och jag ser hur dess livstörst förvrider allting.

Allting är bara gamla bilder man försöker befrias ifrån.


Var är mina tiotusen ord? Varför kunde jag inte beskriva det jag började försöka med och nu trotsar jag igen men tvivlar samtidigt så det finns inget att luta sig på. Smärtan är total och allting uteblir.

Mänskligheten. Etik. Karma. Den kombinationen.

Det är fortfarande inte det jag försöker säga utan det här handlar om min egen plåga som jag i denna underkastelse kan förmulera till, nu slår intentionernas sökande efter sig själva tillbaka igen jag fördriver mig ytterligare och gestaltar något som ...varför fortsätter jag?


Lägg till det verkliga livet också.


Det finns inget som kan uttrycka denna känsla inom mig just nu. Den är inte riktad någonstans bara till det högsta uttrycket hur som helst inser jag min skuld.. tappade bort mig tappade minnet nu igen jag har uppnått min egen mardröm. Vad sitter jag och stirrar på?


Nej det är värre vi är inte helt lika och mina skillnander är inte brister.



Lär jag er något med det här nej förlåt jag kan inte fortsätta meningen och där nu blir jag väl medveten om min stolhet och titta jag kunde inte ens göra det fullständigt och här har vi en myt hoppas det här tröttar ut dig och nej jag känner inte på mig hur det ska gå jag är oförutsägbar vilket innebär ständigt ansvar. Titta. Fattar du inte att jag ville göra något överlägset här men ja vad gör man med en kris?


Hoppas du får ångest så vi kommer framåt. Känner att jag behöver erkänna och nu ackumulerar mitt vansinne av estetiska krav, ja ord och tankar det enda som finns kvar och när sanningen tar över kan vi göra oss till illusionerna dem andra vill vara och snälla (vem ska jag tilltala?) -titta ful konst, förlamas igen och bra känn dig trygg där och nu igen förlamad kan inte ens ge det ett svar är i kontroll och om du är riktigt sjuk kan du inbilla dig att din kraft har inflytande här lek lite till, och detta har alla känt frågan ekar: vad är det bästa att göra i situationen?


Jag är för andlig och i kombination med det jordiskt förnuftig för att kunna fly från den insikt vi syftar på när vi pratar om insikter. Försöker meddela att jag stannar upp men vet inte vilken intersubjektiv mental roll jag ska lägga impulsen i och finns det något mer jag kan säga för att spänna energin använder mig av lögner i denna mening så andas nej gör nu som jag säger nej detta blir fullt av kompromisser och nu stannar jag igen sitter helt still gör ingenting försöker tjäna nästan impuls men är för filosofisk och nyfiken och här ser vi en paus igen jag satt där alltså helt still sånt som man aldrig får veta i de böcker man läser, en bakomliggande analys började för 5 minuter sen och nu sitter jag bara och andas igen kan inte välja -här hittar jag inte ens några ord utan offrar nu istället en potential jag identifierat mig med och här andas jag igen stannar upp väljer motsatt princip nej meningen upphör det här är det naturliga det här går väldigt långsamt försöker vara ärlig och ge denna ärlighet till er UTAN att vara en bluff och använda en teknik, fortfarande kommer ständiga pauser och jag ger upp jag förstår vad det betyder i det inre även om detta avtryck är ogenomträngligt med en alturisisk avsikt ....där ser vi alla dem vi trodde var svagare eller helt enkelt meningslösa..... hoppas du får ihop allt nu inte ser förvirring, jag inledde med djupare aggressivitet bara för att fånga ditt intresse så jag kan få ut allt det här. Tar en paus på 1 minut här nu. Ger ständigt upp det är en del av målet, försöker ta ner mina överkompenserade identitetsrörelser på jorden men utan att hämnas på det som kommit att bli jag själv, genom att istället göra fel som kommer bli till min nackdel, eller oro över att förlora den tusenfalt våldtagna andel ni vill åt, alla är vi medvetna om kompromisslöheten och nu har vi hela bilden av den panik jag pratar om dem som insitinkvt inte unviker en endaste detalj här av det namn som gav sig till känna är minna verkliga vänner, och bara pga av dess behov av att hävdas utan krompromisser kunde jag inte på ett snyggt sätt fullfölja meningen något förtrördes inom mig och krisen är enorm hoppas att det mitt blottade utseende gick in jag identifierar inte ens det materialistiska kaoset som personligt och livet drar upp sker som jag kan skämmas för istället så jag finner en ventil att återgå genom, jag lyckades jag börjar kunna stå imot det förflutna tror jag vågar lämna allt det som hänger i luften här som bevisade liv för dem som har förmågan att genomskåda "tragedier" med den finkänsliga blicken för att även kunna möta ordet i intellektets alkemi utan att ens stötas av att jag är såhär tydlig för nu är det bara bluffen som är en bluff alla arketyper kommer nu börja lossna ifrån det emotionella avtryck som satte prägel på vår drift och gå upp i sig själva. Jag omvandlar det här från kunskap till galenskap min verkliga natur mer och mer lyser igenom och jag kan känna mig lugnare jag börjar besegra våldtäktet, jag behöver inte längre identifiera mig med den sexuella akten i min skrift på ett tragiskt sätt där jag tar allt på sådant allvar att min hjärna glömmer bort vem det här är.

[Anna Sara]

Nu har det hela gått över en gräns och smärtan har initerat dem som är utan flykt.


Försöker få er att förstå hur kollektiv jag är och hur intensivt mitt jag av att inte ha ett jag är. Känslor vi känner igen. Lärarens brist på uppmärksamhet i sina elever när spelet fått djupare värden och problemen aldrig är uppdiktade utan den levande elden och man vet varken ut eller in, bara ständigt tillbaka där igen när man erkänner allt för sig själv och tänker icketankarna men inte ens det kunde man fånga och i sin trötthet över att än en gång mötas av det man visste var det ursprungliga behovet, utan att kunna göra något vettigt med det inser man att man är bitter och vågar ändligen vara cynisk fullt ut och börjar uppleva känslorna istället. forts följer... och det är nu vi inser att det här är en porrtidining.



Känner att detta inte räcker. Nu kan gå in i mitt perspektiv för nu talar jag klarspråk jag kan inte längre kontrollera slumpen och vad jag kallar denna tolkning är "värdelöshetens arketyp" nu när jag fattat läget istället för att stå imot nu när jag både är galen och konstnär för det var vad livet ville med mig och här finns ännu mindre flyktchanser för jag gegriper mitt hjärtats röst och tvingas stå för min alienerade uppväxt och hur mitt dissikerande vertyg valde ut oförstådda delar av mänskligheten utan att förstå vad som väntade. Och så här långt kommer jag innan sanningen tar slut.



Jag var aldrig bordeline-barnet eller något som man kunde vara stolt för. Jo vänta lustigt då jag verkligen förstod vad jag är med om och kunde stå still i chocken. Borderline-ern. Går det inte upp för er att allt är förvirrat nu då de allra klokaste kommentarerna är något man vill eliminera från näthinnan?


Vad är det mer ni vill mig?


Försöker formulera en mening här men är handikappad och allt går åt skogen. Tänk på det nästa gång du vill ha den där hemligheten av någon annan. Föreställ dig också vad som händer när dina hypnotiseringars avsikter i sin naiva ivrighet misslyckar med försöket och lämnar spår av sig vilket luckrar upp självreflektionen.

Spelar ingen roll vi verkar inte kunna gå djupare in det här tror inte du skulle kunna observera detta Avantgardet jag visste skulle traska in jag hade förberett mig på det förstås men helt oplanerat. Skapa en insikt här och förstå sen hur dumt det skulle vara.

[Anna Sara]

kl 03:16

Var syns smärtan jag ser inte? Tittar på mina inlägg men intimiteten är frånvarande. Detta var inte det jag kände. Det ser ut som om någon bara sitter och trollar. Det här problemet är ännu svårare att sätta ord på det tillåter sig inte riktigt att behandlas så.

Det jag ser här är ett "barn" och jag ser avsaknaden av "tolkningsdjupet" som bara jag själv kan fylla eftersom jag hela tiden söker kontakt speciellt när det är genuint men jösses vilken trygghetsintellektualisering och det här är det enda andra har att gå på.. jag drar alltid en så mörk/dunkel och uppmärksammande energi som ger näring till vågade misstankar en närvaro som gillar att anta excentriska arketyper gärna helt utstuderat ifrån gruppen för att generera maximala attacker och i sitt förhållande till min ande som uttryckts genom "isolerande impulser" som i min inre värld är det jag genom de prostiterade symboler jag desperat vill informera alla delaktiga om samtidigt som jag omedvetet kontrollerar förlösningen och balanserar upplevelsen av ärlighet genom att göra två saker på samma gång:

1. Kontrollera och stimulera relationsprofilen och hela tiden söka mer medvetenhet genom att försiktigt etablera förnyade självständiga sinnliga delar, med andra ord de insikter som släppt sin identifikation med karman -innan sig själv i djupet av frihet från de den hotfullhet som meningen i sin stolthets älskvärda bortkörklaringar som gång efter gång (fast i ständig mognad, resultatet av det ovärdeliga ansvaret att finkänsligt i sinnesbilden av det sårbara självförtroendes fullständiga lojalitet -dominera över de dolda former i det privata minne värd sin egen makt i de buskap som då och då i kärlekens motsatta extrem upplyser oss med genuin välmening om vårt ursprungliga själv vilket leder till de vridrigaste sannigar våra hjärna försvarar det meningsfulla med och endast här finns en optimalt mystiskt vibrerande helande gnista som kan tolkas som ett förslag vsom vi känner igen vid de plötsliga stunder där vi kanske i närheten av något viktigt råkar befinna oss i de grubblerier vi överlämnat till ödet, ja t.ex. för att manifestera något levande och verkligt här mycket noga med att inte göra er ouppärksamma utan hantera det jag inte frågar längre, kanske om era hjärnor ledigt hittat hit och kan vara öppna nu när jag utifrån de komplexa känslornas svårdefinierande neuroser och självförvållade i rädslan av egen instabilitet som i denna livsform som vi kan kalla mig denna människa, i hennes dvs mitt roade tillstånd så identifierat med det syfte som genom evigheter av sprialer blivit nu blivit intensivt

kall till galenskapen  

när vi förlorar den del av oss vi tog för givet attackerar tillbaka vid varje intention, och förevigt förändrade livet genom den skönhet som bara bara symboliskt född som döden aldrig annat än perfekt i sin stolthet ) ger oss en mening med oss själva

och bär på det minne av egos jaglösa aktiviteter , som anpassade andelar i massans emotionella jag  





Tog de sista 5 x 40 mg Ritalin tog alltså 8 förut. Men det ligger ingen hemlighet bakom valet att göra så hemligheten är ju allt det här och jag gör saker som jag aldrig förknippat med mig själv bara för att ta del av mig själv.




OBS! Ofördigt inlägg drabbas nu av smärta kort och gott så otroligt typiskt för min rörelse i sin berg och dal bana av plötslig insikt och positivittet inför dess motsats, och alla orsaker vi är fallna under där emellan..

Känner att jag inte ens jag lämna det såhär eftersom jag redan missbrukat den skönhet som på ett naturligt sett genom dess egen natur bidra med ett unikt inflytande.. även där har jag skönhetsskuld och eftersom jag inte förstår resultat av frihet som man kanske genom att begripa traumat och dela ut förståelse för det, eller nej alltså motsatsen till denna tvång...



Det här kanske är den konrekta bilden av smärtan och ja det gör ont överallt nu i kroppen och själen i sig som är denna kropp osv, får inte fram orden nu börjar jag uppleva min fragmentdelar jag lämnat utanför mig själv i alla jävla ofullständiga projek okontrollerade val att vara naturlig




05:41 -det tar över mig och handlingsförlamar mig ("gissa vad jag höll för med själv här och ytterligare distanseras genom det liv jag redan levt ut till sin död men fortfarande sprattlar i ständiga inre kompenseringar av det jag ville vara med om där jag förvärrar scenariot ultimat genom en dubbelnaturs antagligen -stora stora missuppfattning om sig själv")


Vi döljer smärta och när vi försöker göra oss stolta med den är det igen som ser något -om i min yttersta rent fysiska lidande just nu då jag inte kan riktigt prata eller få fram ord och inte heller nu -det börjar bli överdrivet.. Tvingas "kapa" varenda impuls som inte är det jag inte har speciellt stor kontakt med.. brist på mig men jag har en verkligt sann förståelse -kolla längre upp jag blev stolt på ett helt annat för en gång skull då jag fattade att jag hade något välanpassat att komma med... inte de ord jag skulle använda men här ser vi vem jag verkligen ÄR i sin påtaglighet -ångest, rakt igenom.


Är det någon som vet vad jag menar med beteendeanspråkens fantomsmärtor? Att det GÖR ONT i själskroppen att göra saker..


Förföljer mig fortfarande och ja just det.. lägg ihop allt själv.... eftersom jag alltid blivit missuppfattad.




Det här är jag. Jag tror jag missade det tidigare och jag försöker att klara av att skriva ner en jävla mening trots att det gör ont odefinierat i min gränslöshetsprincip........


Försöker.



Min smärta: Jag känner mig genom alla mentala system om just att vara kanaliserad så i ett avbrott ett uppbrott något har den unika energi som.. orkar ej: Jag vill bortförklara mig för jag ser en djupare bild och jag vill INTE att du ska generalisera nu för vi har inte samma ursprung och det är ursprunget själv..

Men jag offrar mig: Jag kan INTE fast jag egentligen måste och vill -tillåta mig själv pga min självbild och självvärde -BE DIG SE MIN SMÄRTA.



Jag ser det så djupt att kärleken själv UPPHÖR.

[Anna Sara]

Offret på andra sidan bilden är det enda som ger mig mening för det är den intensiva närvaron i att inte fly...


Fråga inte utan iakta uppmärksamt. Ett sant råd. Det upplevs väldigt kränkande, tror jag, att bära på det där korset utav andras förväntningar då man alltid behöver andra i konstruerandet av verklighetskontaktens menng och det var precis det vi pratade om... sjävla syftet.


Allting bara sker av sig själv. Se det så istället.



Livet vill UT MED den konkreta bilden -just när ingen jävla mening finns. Det är liksom, syftet. Ultimat.





Har mycket svår avtändingsångest jag lovar just nu. Kan inte sova inte göra någonting.


En sak jag försökte knepa ihop och genom vad denna medicin uppmärksammar mig om bakom den egna bilden jag är ett med bakom mig själv när jag inte vet om det.. och ja, katasfrofer genom att alltid manipulera med sin värdighet för att undvika smärta...


Vet inte om detta är SUBJEKTIVT -det skulle vara mycket roligt. Det är kanske bara jo så är det.. men vi visste redan det här, jag bara visar vad uppreningar är för behov av för andligt budskap osv..

Skala bort alla kausala kulisser. Det raserar sedan samtliga, och det är det man behöver för att kunna återgå till sitt eget liv och inte fastna i den här tillfälliga hängivna galenskapen men gjort till en vana och därför tappat bort dig.

Allt är bara intryck. Att alltid sett igenom livet utan att nå en botten utan räddas av sin provokation eftersom man vet att det är en porrfilm verkligheten. Alla anspråk -står inte ut längre.

Pga mitt tillstånd offras det mindre väsentliga och jag kommer i kontakt med perfektionismens arketyp jag tvingas möta mig själv eftersom jag har en djup rädsla för denna bild har hatat den och vill eller ha velat eliminera den, och här gestaltar jag denna del av verklighet själv. Skulle kunna skriva massor om detta det är min närvaro den dolda bank detta strävande rymmer när världen är perfekt för det mål som "det exciplita mysteriet" tillslut återstår i alltings utsatthet inom den slutgiltiga brist på närvaro som man fick betala med för när man levt ut drömmen om en mental operation av klinisk rening i vad nu den dolda stolthet jag snart kommer till vill bevisa för att bli av med något som präglat lidandet och vad man får på sig är bakrundsbilden till priset av en "roll" men man förstår insinktivt budskapet, meningen siktar ju på att utnyttja sitsen -men utan att lytfa den andliga blicken utan blir utmanare/offer om det förfalskar sig och spelar hjälplös med de modeller av resignernade inför livets uppenbara villkor -vår lott till mening med allt, och jag identifeirar mänsklighetens rädsla nu när vi hatar mera eftersom det inte finns några tidigare sanningar att luta sig på det här bildar den groteska fälla av återstående synlighet och vi njuter av att fly och vända detta till missbruk och manifesterar fullt ut omedvetet meningen med vårt liv -detta var bara ett spel. Vi får förstås en KRIS som egentligen är en förklädd önsking att befrias ifrån de problem vi skapat i våra egentliga rena illusionsbefriade sinnen, vi vill inte riktigt erkänna att vi förstod men vi TVINGAR det förstås att möta jaget precis som med alla tvångstankar vi hellre faktiskt går i döden med än förlorar identifikation med, och lever ofta som ett offer i sitt starka försvar av våra starka SKÄL speciellt ju mer vi förstår vår SJÄLVSTÄNDIGA roll och denna illsuionsbefrielse är det som tillslut leder i någon form leder till frälsning..... Det är det här alla Jungfru-människor behöver för att komma till uttryck precis i den här ordningen, de älskar i hemlighet att befinna sig här pga det sexuell syfte som här läser ut här och kommer kunna befrias ifrån sitt kors så deras sanna drömmar ska befria dem ifrån den ständiga neurotiska "nevrositet" i inställning till sig själv, som alltid varit det ursprungliga problemet..


Jag snappar upp ganska mycket av manipulation eftersom jag reagerar på denna djupa kollektiva kris ondska men samtidigt konfronterar jag mig själv genom detta för att bli av med fördommar om mig själv -för t.ex. jag själv insåg ju den totala bristen på självinsikt där den rena bildens frihet ifrån sig själv ursäkta mitt snobbiga anspråk men den här uppbyggnanden måste hitta GENUIN IDENTITET genom att sammarbeta med min kontakt med verkligheten -som är "det självständiga" rollgestaltande som pga sitt "bottnande" i något som varit (kanske sanningen i kollektiv auktoritet) -leder till en ständig konfrontation med verkligheten där en svårdefinierad känsla av något privat ständigt rebootas, och därför ger jag upp hela tiden. Jag tror ursprungligen det är mitt trauma, som ger mig skäl till allt det här eftersom min hyperkänslighet kräver ett resultat och har i hemlighet inga mogna gränser

Det är ett trauma som jag omedvetet valt att bli kroniskt förknippad med, i en obestämd karaktär ...det är uppenbart. Allt detta genererar en konfrontation



som kroppen fortfarande omedvetet identifierar sig med.  



(pga denna sexualitetens specifika inre vouyur-polaritet som ständigt behöver bearbetas genom maximal intellektuell kanalisering för denna arketyp strävar alltid efter överbevisa sig själv men lär sig genom svåra utmaningar att det inte går att "ta bort" något i ett fult trick för att "få" som de personerna

 

att möta våra jag precis som vår rädsla och


som lämnar ett djupt nästan HELIGT intryck i vår personlighet och denna bild kristallierad i sitt privata budskap bevarar vi omedvetet som en romantisk bild

vår yttre dramatisering som svar på


förnekade behov av det sanna självförvekligandetvår allt frigörande av information

alkemisk process som fortfarande låter oss ha våra isoleringsvertyg kvar konstruerar en "passion" med

Bara en kris Nu blir den där specifika analysen av lidande, helt oanvändbar för de syften vi trodde vi initerats i pga vår osjälviska natur -detta är den råa närvaron men samtidigt är det som vi inte ens KAN öppna oss i ett erkännande eftersom vi när förvirringen äntligien bryter in och ger oss en nytändning när den förnekade fadern kommer in i bilden och vi börjar använda nakenhetens illusion för för att inte bli straffad allt har gått in i sitt sävliga slutstadium det finns ingen förnekad Gud det är bara våra fantasier som vi inte kan skilja ifrån verkligheten i sig själv och den rena analys som en gång var något helt annat och i den obalans vi i en allt för sentimental bild av vad samvetet är i försök att bevara den ursprungliga mentala bilden.  

och plötsligt hittar vi en potential utväg eftersom vi fattar att det här är önskan av att vilja bli våldtagen och missionen är att se igenom människorna vilket kräver en teknisk modell


denna "kollektiva psykos" det blir eftersom du inte är ensam baby


i sitt förnekade behov av det sanna självförvekligandet

Såhär ser det ut. Perfekt. En total överkompensering för det var det enda man kunde sjunka ner i när man har ju hamnat här pga ett privat behov, så det finns ingen roll man spelar ....

Det här handlar inte ens om "bilden" det är bara substanser inför ett visst verkligt behov -det stora mysteriet..



Ja helt perfekt för nu upplöser jag min roll... finns ju inga skillander mellan någonting.... Dags att se lite närmare och göra något åt det här snart -jag vill helst AVDRAMATISERA min närvaro...... Oj, vilket "skämt" -när vi lever i ett plattland.

[Anna Sara]

Facit: STÄNDIGA BEHOV

Man söker bara att trassla sig ur allting.


Jag kan inte kontrollera det som blev kontrollerat -dvs mig, genom födelsens kapande av den fria viljan

[Avantgardet]

Jaha, blev det en patiens igen. Kan det verkligen förvåna dig att ingen vill leka Anna-Sara-leken med dig hela tiden. Kan du verkligen ingen annan lek?

[JimmyAberg]

Hon försöker förändra dig, och du.... försöker förändra henne

[Anna Sara]

Anna Sara-leken:

Jag är två personer i en mental uppkoppling av maximal frånvaro och intensiv närvaro bortom bergen, och förbli nöjda så i ert ovetande så jag alturistiskt kan fortsätta distrubituera ljus och utan att ni fattar vad som händer -befria problem ni bär på -era hemligheter: min monopol. Jag är mitt överjag -och jag är det materiella svaret på detta, och har därför ingen kontakt med min kropp eftersom det är för traumatiskt.

Då ni vet att ni är perversa är er lyckligaste dag.

[Anna Sara]

Har sovit och drömde en väldigt ande-djup dröm och mådde bra på det planet när jag vakande. Desto värre skick jag är desto mer ökar denna livsglädje.

Kan beskriva drömmen se mycket intersseant inte för er kanske men för mig och ja filosofiforum spökade för mig igen.. ja ett rollspel att dö för men.. som avtändningen är över bara det att jag är SKAKIG jag tappar liksom nervformen jag ja det är som att dö. Jag kände det genom drömmen där jag fortfarane känner att jag BEFINNER mig.... att jag dog, kände det när jag vaknade, har dött.. men lagt det förbi mig själv.... eftersom mina alla idéer är så totalt okreativa (ta livet av mig osv)..

Det var som det andliga taket var öppet i drömmen liksom som MDMA känns det som eftersom jag min hjärna ligger i framtiden... men det var ju pga detta i enkelhet..




KOD: 92 - Mössa med sådan där saker på sidorna/knyt...


Jag är fortfarande i ett annat Uppsala just nu och känner mig som en uteliggare..... är vaken och... fick en påse med 3 chipspåsar med baconsmak och en stor påse med americanska kubbar med strössel och glasyr utan innehållsförteckning och något annat minns ej.. fick det som tröts på Bio-Mc Donalds men det var i Malmö.. fick det som tröst för att de inte kunde kolla upp VAR Bion i denna stad visade Harry Potter-filmen jag betalt för osv... sa att jag skulle ge "maten" till uteliggare för att vara sarkastisk.... handlade om mer... mer andligt kan inte materialisera det...

[JimmyAberg]

Anna Sara-leken:

Jag är två personer i en mental uppkoppling av maximal frånvaro och intensiv närvaro bortom bergen, och förbli nöjda så i ert ovetande så jag alturistiskt kan fortsätta distrubituera ljus och utan att ni fattar vad som händer -befria problem ni bär på -era hemligheter: min monopol.

Den rena egoismen dvs

[Anna Sara]

Anna Sara-leken:

Jag är två personer i en mental uppkoppling av maximal frånvaro och intensiv närvaro bortom bergen, och förbli nöjda så i ert ovetande så jag alturistiskt kan fortsätta distrubituera ljus och utan att ni fattar vad som händer -befria problem ni bär på -era hemligheter: min monopol.

Den rena egoismen dvs

Ingen "kärlek" står utanför det här utan genomgår samma process/medvetenhet (här: ansvarsintellekt i memorerad andestrutkur) -släpper taget om det "som befriats ifrån karma" genom det ego som INTE HADE eget jag (!) -som den historia som vi behöver.. ut i massans emotionella mönster..

[JimmyAberg]

Ok, jag förstår.

En fråga: Kan du ge en detaljerad beskrivning av jaget?

[Anna Sara]

Jaget som jaget eller vad?

Mig?

Läs hela denna tråd och kom över fördommarna du behöver som kulisser. Jag kunde inte skriva klart just där jag målade upp den renaste konkreta flödet -det är ju min historia, jag är med men utan jag det är en ansträngning att ta sig dig..

Jaget:
I det sista om perfektionism och sökande efter inre självständiga ideal... "den jävla känslan" ..OK?

Har inte erkännt det som jaget än eftersom jag vill äga det privat i alla fall när ingen annan erkänner dem själva eller mig,