Du pratar alltså bland annant om den utopiska idéen om "männskliga rättigheter"? Att den är problematisk?Pho-ku skrev:Att tro på en universell sanning i sig är inte problematiskt, sådana har vi alla. Däremot blir det problematiskt när dessa som tror sig ha en slags världslösning, kartan som visar vägen till Utopia, ska pracka på andra deras uppfattning. Visst, om vi antar att alla hade accepterat denna lösning, eller vad vi ska kalla det, så kan vi ju anta att det skulle bli bra då, det blir en väldans massa antaganden...
Att VETA vägen eller röka ...
Moderator: Moderatorgruppen
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
En sak i taget va (Anna-Sara). Jag tror att tillvaron, utifrån min erfarenhet åtminstone, alltjämt kommer rymma ett visst mått av konflikter. Rent existentiellt tror jag att det är nyttigt att lära sig hantera det faktumet, inte att sopa det under mattan och drömma om nåt slags idealtillstånd som endast leder till att vi ställer åt helvete för höga krav på varandra.
Vad "mänsklig tillvaro och mänsklig gemenskap" handlar om, det har jag inte en susning om, emedan frågor som rör mening och betydelse är av sådan art att de är dynamiska och aldrig helt fixerade. Vi kan anta än det ena, än det andra, men det förblir antaganden. Vad ett "in/out group tänkande" är vet inte jag, du får lov att förtydliga dig här.
Ja, det förstår jag att den gör, det framgick ju av den där länken jag skickade dig för flera veckor sen som behandlade Wilbers felläsning av Derrida. Och ja, det är en form av imperialism, och nej, integralismen har inte rört sig en millimeter framåt förbi postmodernismen som Wilber försöker ge sken av, och detta just emedan man faller tillbaka på "the transcendental signifier". Väntade mig ett svar av dig på den artikeln, har som hållit utkik efter nån sån, för den var ju ganska förödande för integralismen överhuvudtaget, men du har inte skrivit nåt? Så, i min mening, så upprepar bara integralismen samma djävla misstag som tidigare strömningar gjort, men mer naiva än andra eftersom de inbillar sig ha tagit sig förbi något som rent tekniskt inte går att "ta sig förbi".
Definitioner gäller, i en viss mening, förstås alltid makt. Men att integralismen är naiv framgår också tydligt i detta försök som ni nu håller på med. Problemet är inte bara att få med "alla människors behov", vilket i sig är omöjligt, utan också att utröna vad som alls är ett "behov". Och även om man skulle lyckas (vilket är strikt taget omöjligt redan av principiella skäl) så skulle en sådan definition vara så vid att den helt saknade konturer och därför var fullkomligt meningslös.
Rent politiskt undrar jag vad som skiljer integralismen från laissez-faire-liberalism. Vet du?
Varför ska vi anta att vi slåss för "det mänskliga"? Antagligen slåss vi, om vi slåss, för att vi stör oss på varandra. Det kan förstås hända att vi slåss för det "mänskliga" också, inte alls någon teoretisk omöjlighet. Men ser ändå i det fallet inget behov av någon absolut fixerad definition av vad människan är. Språket fungerar inte så. Dina följdfrågor varken begriper jag eller begriper relevansen av.
Samma här, begriper inte vad du är ute efter. För att alls kunna tala om pre-mänskligt, och post-mänskligt måste vi ju först ha en definition av mänskligt. Inte konstigare eller svårare än så.
Vilka rationella förklaringar kämparna har till sina respektive beteenden kan förstås variera stort. Förstår inte heller relevansen av denna fråga.
Det skulle kanske en evolutionsbiolog hävda att det var på nåt plan.
Det beror förstås på vad vi menar med "kamp". Har vi nu en gång hävdat att vi gör det som ett sätt att umgås så kanske inte kamp är rätt ord. Likväl finns det ingen motsättning mellan att vi umgås genom att kämpa mot varandra, det gör man ju till exempel inom många sporter, och spel.
"Livet" är jag försiktig med att uttala mig om, om jag inte använder begreppet i en ganska vid och slarvig mening i nåt sammanhang där det inte är så viktigt med en precis definition. Vad som är "liv" är en metafysisk, inte biologisk eller vetenskaplig, bestämning.
Anser du dig säga något med detta X? Om så, är det intressant eller relevant?
Samma här, och i tilltagande grad för ditt avslutande frågetecken.
Vad "mänsklig tillvaro och mänsklig gemenskap" handlar om, det har jag inte en susning om, emedan frågor som rör mening och betydelse är av sådan art att de är dynamiska och aldrig helt fixerade. Vi kan anta än det ena, än det andra, men det förblir antaganden. Vad ett "in/out group tänkande" är vet inte jag, du får lov att förtydliga dig här.
JimmyAberg skrev:Den "integrala rörelsen" gör ett försök att komma med en definition av människan som gör att alla människors behov rymms inom. Det jag (och andra i denna rörelse) frågar sig just nu, är om detta, är en form av imperialism.
Ja, det förstår jag att den gör, det framgick ju av den där länken jag skickade dig för flera veckor sen som behandlade Wilbers felläsning av Derrida. Och ja, det är en form av imperialism, och nej, integralismen har inte rört sig en millimeter framåt förbi postmodernismen som Wilber försöker ge sken av, och detta just emedan man faller tillbaka på "the transcendental signifier". Väntade mig ett svar av dig på den artikeln, har som hållit utkik efter nån sån, för den var ju ganska förödande för integralismen överhuvudtaget, men du har inte skrivit nåt? Så, i min mening, så upprepar bara integralismen samma djävla misstag som tidigare strömningar gjort, men mer naiva än andra eftersom de inbillar sig ha tagit sig förbi något som rent tekniskt inte går att "ta sig förbi".
Definitioner gäller, i en viss mening, förstås alltid makt. Men att integralismen är naiv framgår också tydligt i detta försök som ni nu håller på med. Problemet är inte bara att få med "alla människors behov", vilket i sig är omöjligt, utan också att utröna vad som alls är ett "behov". Och även om man skulle lyckas (vilket är strikt taget omöjligt redan av principiella skäl) så skulle en sådan definition vara så vid att den helt saknade konturer och därför var fullkomligt meningslös.
Rent politiskt undrar jag vad som skiljer integralismen från laissez-faire-liberalism. Vet du?
Jimmy skrev:Ja ok, om vi accepterar att vi vid knytnävsslagsmål slåss om/för det "mänskliga", vad är då X - det vi slåss mot? Är detta X något s.k "förmänskligt"? Eller något helt annat?
Varför ska vi anta att vi slåss för "det mänskliga"? Antagligen slåss vi, om vi slåss, för att vi stör oss på varandra. Det kan förstås hända att vi slåss för det "mänskliga" också, inte alls någon teoretisk omöjlighet. Men ser ändå i det fallet inget behov av någon absolut fixerad definition av vad människan är. Språket fungerar inte så. Dina följdfrågor varken begriper jag eller begriper relevansen av.
Jimmy skrev:Eller är det så att vi slåss om/för X - mot det mänskliga. Betyder detta att X är något "post-mänskligt"? Eller VAD?
Samma här, begriper inte vad du är ute efter. För att alls kunna tala om pre-mänskligt, och post-mänskligt måste vi ju först ha en definition av mänskligt. Inte konstigare eller svårare än så.
Jimmy skrev:Eller är det bara en "enskild person" (vad det nu skulle vara) som försöker impa på någon annan?
Vilka rationella förklaringar kämparna har till sina respektive beteenden kan förstås variera stort. Förstår inte heller relevansen av denna fråga.
Jimmy skrev:Eller är det endast en "kamp" om livet?
Det skulle kanske en evolutionsbiolog hävda att det var på nåt plan.
Jimmy skrev:Eller endast en "kamp"?
Det beror förstås på vad vi menar med "kamp". Har vi nu en gång hävdat att vi gör det som ett sätt att umgås så kanske inte kamp är rätt ord. Likväl finns det ingen motsättning mellan att vi umgås genom att kämpa mot varandra, det gör man ju till exempel inom många sporter, och spel.
Jimmy skrev:Eller endast "livet"?
"Livet" är jag försiktig med att uttala mig om, om jag inte använder begreppet i en ganska vid och slarvig mening i nåt sammanhang där det inte är så viktigt med en precis definition. Vad som är "liv" är en metafysisk, inte biologisk eller vetenskaplig, bestämning.
Jimmy skrev:Eller X?
Anser du dig säga något med detta X? Om så, är det intressant eller relevant?
Jimmy skrev:X?
Samma här, och i tilltagande grad för ditt avslutande frågetecken.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
JimmyAberg skrev:Om X, är det inte motsägelsefullt att säga att vi kan "undersöka saker (filosofiskt) tillsammans?"? Är inte detta att delta i ett slagsmål - fast på ett sådant sätt som ger sken av att jag INTE gör detta?
Medför detta inte att "filosofi" är en förvillande aktivitet?
...
En annan sak: vad menar du med "tillsammans"?
Filosofi är helt säkert ofta en förvillande aktivitet, och jag anser det vara en av dess förtjänster. Förstår inte mycket av dina första frågor här. Varför skulle det vara motsägelsefullt? Är det något av de ingående begreppen du anser att jag använt oriktigt? Min poäng var snarast att göra en distinktion mellan å ena sidan undersökande, och å den andra argumenterande filosofi. Den senare intar sin postering i skyttegrav och söker skjuta ned de andra som befinner sig på andra sidan (och i regel är det just två, varken mer eller mindre, sidor man antar att där finns till saken) för att i slutändan stå ensam kvar som segrare, medan den förra är en aktivitet som mer går ut på att gräva fram små fynd och belysa dem från olika håll för att berika alla som deltar.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
mereologi
Att man är idealist behöver ju inte betyda att man är orealistisk. Jag tror att det går att förbereda sig för framtiden med hjälp av erfarenhet från det förflutna. Imperialism är ju centraliserande och jag tror inte att det är ett vinnande koncept utan förordar maktfördelning. Konflikt är ju en motsätning och vid sammarbete överbryggar man den.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
mereologi skrev:Att man är idealist behöver ju inte betyda att man är orealistisk. Jag tror att det går att förbereda sig för framtiden med hjälp av erfarenhet från det förflutna. Imperialism är ju centraliserande och jag tror inte att det är ett vinnande koncept utan förordar maktfördelning. Konflikt är ju en motsätning och vid sammarbete överbryggar man den.
Johodå, alla idealister är orealistiska per definition, och hamnar förr eller senare i solipsism. Alternativt använder du dig av den borgerliga (moralistiska) betydelsen av "idealist", där "materialist" skulle innebära att man "tycker om" pengar och materiella saker. Det är den betydelsen som är förhärskande hos borgare, och i synnerhet borgare med religiösa inklinationer, det är den rollen det begreppet spelar i deras språkspel. Inom filosofin betyder dock "idealist", som motsats till "materialist", det att man tror världen ytterst sett består av något "andligt" och immateriellt. Av till exempel "själar", men också att hävda att verkligheten består av våra sinnesintryck, eller av vår upplevelse är former av idealism. Anledningen till att idealister per definition är orealistiska är därför att realism innebär tron på att världen existerar skild från oss själva, eller att verkligheten inte kräver vår egen närvaro för att finnas till, att den existerar oberoende av oss. Om verkligheten då, ytterst sett, är våra sinnesförnimmelser-i-sig, så kommer ju "den yttre världen" inte existera utan att vi förnimmer den (du vet "om ett träd faller i skogen och ingen hör det...").
Men använder du begreppet "realist" i bemärkelsen att vederbörande inte lever i fantasin, så tycks fortfarande det att "man är idealist behöver inte betyda att man är orealistisk" vara en självmotsägelse. Och då läser jag här "idealist" i den bemärkelse som det används inom det borgerliga språkbruket, och inte i den mer strikta filosofiska bemärkelsen. Detta eftersom idealist, i denna definition, ju trots allt innebär att leva i fantasin, att göra sig en massa föreställningar om saker och ting och försöka införliva dem. Detta om det. Givetvis förstår jag att vad du menade helt enkelt var att man kan vara lite drömmande utan att för den skull slå över och vara en drömmare så att säga. Men jag tänkte att det kunde vara nyttigt att visa på hur viktigt det är med språk, och hur mycket vi förutsätter även när vi säger något så skenbart enkelt. Att det ligger en hel ideologi bakom hur vi uppfattar en enkel företeelse (mest för att de där borgerliga ideologerna har börjat jiddra med mig idag, men ska tydligen bara tala person och inte sak, kanske för att de inte klarar av annat...).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
mereologi
Avantgardet skrev:mereologi skrev:Att man är idealist behöver ju inte betyda att man är orealistisk. Jag tror att det går att förbereda sig för framtiden med hjälp av erfarenhet från det förflutna. Imperialism är ju centraliserande och jag tror inte att det är ett vinnande koncept utan förordar maktfördelning. Konflikt är ju en motsätning och vid sammarbete överbryggar man den.
Johodå, alla idealister är orealistiska per definition, och hamnar förr eller senare i solipsism. Alternativt använder du dig av den borgerliga (moralistiska) betydelsen av "idealist", där "materialist" skulle innebära att man "tycker om" pengar och materiella saker. Det är den betydelsen som är förhärskande hos borgare, och i synnerhet borgare med religiösa inklinationer, det är den rollen det begreppet spelar i deras språkspel. Inom filosofin betyder dock "idealist", som motsats till "materialist", det att man tror världen ytterst sett består av något "andligt" och immateriellt. Av till exempel "själar", men också att hävda att verkligheten består av våra sinnesintryck, eller av vår upplevelse är former av idealism. Anledningen till att idealister per definition är orealistiska är därför att realism innebär tron på att världen existerar skild från oss själva, eller att verkligheten inte kräver vår egen närvaro för att finnas till, att den existerar oberoende av oss. Om verkligheten då, ytterst sett, är våra sinnesförnimmelser-i-sig, så kommer ju "den yttre världen" inte existera utan att vi förnimmer den (du vet "om ett träd faller i skogen och ingen hör det...").
Men använder du begreppet "realist" i bemärkelsen att vederbörande inte lever i fantasin, så tycks fortfarande det att "man är idealist behöver inte betyda att man är orealistisk" vara en självmotsägelse. Och då läser jag här "idealist" i den bemärkelse som det används inom det borgerliga språkbruket, och inte i den mer strikta filosofiska bemärkelsen. Detta eftersom idealist, i denna definition, ju trots allt innebär att leva i fantasin, att göra sig en massa föreställningar om saker och ting och försöka införliva dem. Detta om det. Givetvis förstår jag att vad du menade helt enkelt var att man kan vara lite drömmande utan att för den skull slå över och vara en drömmare så att säga. Men jag tänkte att det kunde vara nyttigt att visa på hur viktigt det är med språk, och hur mycket vi förutsätter även när vi säger något så skenbart enkelt. Att det ligger en hel ideologi bakom hur vi uppfattar en enkel företeelse (mest för att de där borgerliga ideologerna har börjat jiddra med mig idag, men ska tydligen bara tala person och inte sak, kanske för att de inte klarar av annat...).
Tack för redogörelsen! Det är viktigt för förståelsen av varandra att man lägger liknande värde i orden. Jag håller inte med dock. ”Idealister tror att världen ytterst sett består av något andligt... våra sinnesintryck, eller av vår upplevelse.” Sant, men det avgörande är väl främst hur man tolkar verkligheten och jag skulle säga att den största skillnaden mellan en realist och en idealist uttrycks betraktandet av döden och vad det får för resultat för världsbilden. Att verkligheten inom idealismen existerar beroende av oss tycker jag att man kan diskutera! Varför skulle idealism leda till solipsism?
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Nu tycks du sätta begreppet "idealism" i förhållande till begreppet "realism", som dess motsats, men då är ju dess betydelse att världen just inte existerar "utanför oss" överhuvudtaget, och då har du ju din solipsism där på en gång. Hur tänker du med döden och dess inverkan på världsbild?
Idealism som ena halvan i motsatsparet idealism-materialism, grundar ju sig som sagt på att verkligheten ytterst sett skulle bestå av något immateriellt, och med immateriellt avses något som saknar utsträckning utsträckning, till exempel dina sinnesförnimmelser, eller din upplevelse, eller din själv osv. Hur kan du på basis dessa sluta dig till att det alls finns en yttre värld? Den möjlighet jag ser är att gå ontologiskt till väga och ställa sig frågan vad en upplevelsen eller sinnesförnimmelsen kräver som sitt själva möjlighetsvillkor, för såväl upplevelsen som sinnesförnimmelsen kräver ett innehåll, de är intentionala så att säga, det finns ingen upplevelse eller sinnesförnimmelse som inte är en upplevelse eller sinnesförnimmelse av något, och detta något kan inte vara upplevelsen eller sinnesförnimmelsen själv eftersom vi då befinner oss i ett fullständigt tomt och cirkulärt resonemang. Men då är vi heller inte längre idealister (som i motsatsparet idealist-realist), och inte heller solipsister, utan just realister, och antagligen också materialister.
Idealism som ena halvan i motsatsparet idealism-materialism, grundar ju sig som sagt på att verkligheten ytterst sett skulle bestå av något immateriellt, och med immateriellt avses något som saknar utsträckning utsträckning, till exempel dina sinnesförnimmelser, eller din upplevelse, eller din själv osv. Hur kan du på basis dessa sluta dig till att det alls finns en yttre värld? Den möjlighet jag ser är att gå ontologiskt till väga och ställa sig frågan vad en upplevelsen eller sinnesförnimmelsen kräver som sitt själva möjlighetsvillkor, för såväl upplevelsen som sinnesförnimmelsen kräver ett innehåll, de är intentionala så att säga, det finns ingen upplevelse eller sinnesförnimmelse som inte är en upplevelse eller sinnesförnimmelse av något, och detta något kan inte vara upplevelsen eller sinnesförnimmelsen själv eftersom vi då befinner oss i ett fullständigt tomt och cirkulärt resonemang. Men då är vi heller inte längre idealister (som i motsatsparet idealist-realist), och inte heller solipsister, utan just realister, och antagligen också materialister.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Den enda ..helt ärligt: jävla bilden, är att vi oavsett vad livet givit oss faller tillbaka på en trygghetsromantisk förnekelse.
http://privatadokument.blogspot.com/200 ... r-sen.html
osv.
Ryggsäck = vad är bekräftelsebehov?
http://privatadokument.blogspot.com/200 ... r-sen.html
osv.
Ryggsäck = vad är bekräftelsebehov?
-
mereologi
Avantgardet skrev:Nu tycks du sätta begreppet "idealism" i förhållande till begreppet "realism", som dess motsats, men då är ju dess betydelse att världen just inte existerar "utanför oss" överhuvudtaget, och då har du ju din solipsism där på en gång. Hur tänker du med döden och dess inverkan på världsbild?
Idealism som ena halvan i motsatsparet idealism-materialism, grundar ju sig som sagt på att verkligheten ytterst sett skulle bestå av något immateriellt, och med immateriellt avses något som saknar utsträckning utsträckning, till exempel dina sinnesförnimmelser, eller din upplevelse, eller din själv osv. Hur kan du på basis dessa sluta dig till att det alls finns en yttre värld? Den möjlighet jag ser är att gå ontologiskt till väga och ställa sig frågan vad en upplevelsen eller sinnesförnimmelsen kräver som sitt själva möjlighetsvillkor, för såväl upplevelsen som sinnesförnimmelsen kräver ett innehåll, de är intentionala så att säga, det finns ingen upplevelse eller sinnesförnimmelse som inte är en upplevelse eller sinnesförnimmelse av något, och detta något kan inte vara upplevelsen eller sinnesförnimmelsen själv eftersom vi då befinner oss i ett fullständigt tomt och cirkulärt resonemang. Men då är vi heller inte längre idealister (som i motsatsparet idealist-realist), och inte heller solipsister, utan just realister, och antagligen också materialister.
Jag tror inte att det finns någon kvalitativ skillnad mellan idealismen och realismen, i alla tider har det varit så att en del människor har trott på högre mening medan andra varit jordnära, det handlar bara om olika erfarenheter och perspektiv. Idealisten kan ha tanken att själen lever vidare efter döden medan realisten tror på förgänglighet och tillfällig lycka, detta behöver inte vara något avgörande, men det är en stor skillnad i världsbild. Är det inom realismen möjligt att tala om det Schopenhauer och andra filosofer kallar ”fenomenet” och ”tinget”?
Avantgardet skrev:mereologi skrev:Att man är idealist behöver ju inte betyda att man är orealistisk. Jag tror att det går att förbereda sig för framtiden med hjälp av erfarenhet från det förflutna. Imperialism är ju centraliserande och jag tror inte att det är ett vinnande koncept utan förordar maktfördelning. Konflikt är ju en motsätning och vid sammarbete överbryggar man den.
Johodå, alla idealister är orealistiska per definition, och hamnar förr eller senare i solipsism. Alternativt använder du dig av den borgerliga (moralistiska) betydelsen av "idealist", där "materialist" skulle innebära att man "tycker om" pengar och materiella saker. Det är den betydelsen som är förhärskande hos borgare, och i synnerhet borgare med religiösa inklinationer, det är den rollen det begreppet spelar i deras språkspel. Inom filosofin betyder dock "idealist", som motsats till "materialist", det att man tror världen ytterst sett består av något "andligt" och immateriellt. Av till exempel "själar", men också att hävda att verkligheten består av våra sinnesintryck, eller av vår upplevelse är former av idealism. Anledningen till att idealister per definition är orealistiska är därför att realism innebär tron på att världen existerar skild från oss själva, eller att verkligheten inte kräver vår egen närvaro för att finnas till, att den existerar oberoende av oss. Om verkligheten då, ytterst sett, är våra sinnesförnimmelser-i-sig, så kommer ju "den yttre världen" inte existera utan att vi förnimmer den (du vet "om ett träd faller i skogen och ingen hör det...").
Men använder du begreppet "realist" i bemärkelsen att vederbörande inte lever i fantasin, så tycks fortfarande det att "man är idealist behöver inte betyda att man är orealistisk" vara en självmotsägelse. Och då läser jag här "idealist" i den bemärkelse som det används inom det borgerliga språkbruket, och inte i den mer strikta filosofiska bemärkelsen. Detta eftersom idealist, i denna definition, ju trots allt innebär att leva i fantasin, att göra sig en massa föreställningar om saker och ting och försöka införliva dem. Detta om det. Givetvis förstår jag att vad du menade helt enkelt var att man kan vara lite drömmande utan att för den skull slå över och vara en drömmare så att säga. Men jag tänkte att det kunde vara nyttigt att visa på hur viktigt det är med språk, och hur mycket vi förutsätter även när vi säger något så skenbart enkelt. Att det ligger en hel ideologi bakom hur vi uppfattar en enkel företeelse (mest för att de där borgerliga ideologerna har börjat jiddra med mig idag, men ska tydligen bara tala person och inte sak, kanske för att de inte klarar av annat...).
Jag vill göra ett tillägg. Det finns ju sätt att lösa det här med närvaron av ett subjekt för idealismens realism. Alltså göra den det du kallar "realistisk". Jag vet inte om jag tycker det är den bästa lösningen, men likväl tål det att påpekas.
Främst är det väl en gud som har tillgripits. Att när inga människor finns där för att upprätthålla existensen via sina intryck så tänker gud det.
Men det finns även mer exotiska lösningar, och om man hårddrar det så är det inte så långt mellan att gud (X) existera eller att världen (y) existerar. Jag stämmer inte riktigt in i Avants harang om vikten av begrepp. Jag tror nämligen snarare det är viktigare att låta dem flyta något för att ge oss utrymme att använda dem för jämförelse, och inte fastna i en statiskt antagen bild.
Vidare är det även intressant att fråga sig vad skillnaden mellan naiva realister i en materialism (det vill säga sådana som tror att det vi ser är det som finns och det är uppbyggt av materia [till skillnad från att erkänna vår relativiserande aktivitet i att vi ser något]) och den orealistiska idealism som Avant snackar om.
Den största skillnaden verkar vara att man säger att det är ett materiellt objekt istället för ett immateriellt. Den naiva realisten har ju likt den idealist som omtalas antagit det sedda, eller upplevda, som det varande i-sig.
Det heller kommer väl ner till om man vill ifrågasätta materialismen med hur något som är som vår upplevelse av det kan existera. Men köper man det så blir det kanske lite mindre tokigt än idealismen som vill att något inte skall existera utan oss.
Talet om utsträckning förlägger bara frågan i en dager där man antagit ett företräde för det rumsliga och tredimensionella. Vilket vi aldrig når annat än via relativa intryck, vilket alltså inte direkt kan sägas skvallra om vad som är.
Och att de skiljer sig åt i fråga om materialism och idealism framgår av deras namn eller begrepp
Ps. Jag tycker iofs att det är ganska irrelevant med materialism och idealism. Komplexiteten hos de båda börjar jämka begreppen. Det är mest normativa anspråk att upprätthålla skillnaden, tills någon nu kan peka på vad skillnaden ÄR utöver vad vi kallar den. Ds
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Om du tar dig själv på allvar, så borde du lyssna på din egen klokhet.Avantgardet skrev:En sak i taget va (Anna-Sara). Jag tror att tillvaron, utifrån min erfarenhet åtminstone, alltjämt kommer rymma ett visst mått av konflikter. Rent existentiellt tror jag att det är nyttigt att lära sig hantera det faktumet, inte att sopa det under mattan och drömma om nåt slags idealtillstånd som endast leder till att vi ställer åt helvete för höga krav på varandra.
ok.Vad "mänsklig tillvaro och mänsklig gemenskap" handlar om, det har jag inte en susning om, emedan frågor som rör mening och betydelse är av sådan art att de är dynamiska och aldrig helt fixerade. Vi kan anta än det ena, än det andra, men det förblir antaganden.
Börja isf här:Vad ett "in/out group tänkande" är vet inte jag, du får lov att förtydliga dig här.
http://en.wikipedia.org/wiki/Outgroup_(sociology)
http://en.wikipedia.org/wiki/Ingroup_bias
http://en.wikipedia.org/wiki/Ingroup
etc
Kritiken mot Wilber ang Derrida är något som diskuteras i den integrala rörelsen, precis som hans kritik mot evolutionsteori. Wilbers anspråk håller inte måttet här. Men det innebär inte att hela hans teori ska kasseras, bara modifieras.Ja, det förstår jag att den gör, det framgick ju av den där länken jag skickade dig för flera veckor sen som behandlade Wilbers felläsning av Derrida. Och ja, det är en form av imperialism, och nej, integralismen har inte rört sig en millimeter framåt förbi postmodernismen som Wilber försöker ge sken av, och detta just emedan man faller tillbaka på "the transcendental signifier". Väntade mig ett svar av dig på den artikeln, har som hållit utkik efter nån sån, för den var ju ganska förödande för integralismen överhuvudtaget, men du har inte skrivit nåt? Så, i min mening, så upprepar bara integralismen samma djävla misstag som tidigare strömningar gjort, men mer naiva än andra eftersom de inbillar sig ha tagit sig förbi något som rent tekniskt inte går att "ta sig förbi".
Detta gäller isf även för mänskliga rättigheter.Definitioner gäller, i en viss mening, förstås alltid makt. Men att integralismen är naiv framgår också tydligt i detta försök som ni nu håller på med. Problemet är inte bara att få med "alla människors behov", vilket i sig är omöjligt, utan också att utröna vad som alls är ett "behov". Och även om man skulle lyckas (vilket är strikt taget omöjligt redan av principiella skäl) så skulle en sådan definition vara så vid att den helt saknade konturer och därför var fullkomligt meningslös.
Wilber stöjder sig på mycket forskning, främst utvecklingspsykologi.
Jag har svårt att svara på detta eftersom jag inte ens förstår deras likheter.Rent politiskt undrar jag vad som skiljer integralismen från laissez-faire-liberalism. Vet du?
osv. osv. osv.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster