Ironiskt nog har jag haft lite problem med Platons dialoger, just därför att jag inte haft någon att ställa frågor till. Men i och med att jag hittade det här forumet, borde det ju gå att lösa!
Ur Kriton:
"Det må vara slag och bojor /.../ och om det [staten] skickar dig i krig för att såras eller stupa, måste du lyda"
Vad jag undrar är vad Platon (och ni) skulle svarat på frågan, om huruvida man bör lyda sin stat också om den av en begär något som ofrånkomligen skulle vara att begå en orätt.
Mvh. Adam
Platons Kriton: Att lyda sin stat
Moderator: Moderatorgruppen
Följande otvetydiga citat återfinns lite tidigare i dialogen:
"Tänk emellertid först efter riktigt ordentligt, om du verkligen tycker som jag, /.../ att det aldrig någonsin är lovligt att göra orätt"
Så, vore Platons svar på frågan om huruvida det är lovligt att göra orätt, även om det är av ens stat man beodras att göra det, annat än nej, vore han mycket motsägelsefull, vilket vanligtvis inte är en egenskap man tillskriver honom.
Men, eftersom det framgår väldigt tydligt att också att vägra lyda sin stat vore att begå en orätt, ser problemet alltså ut som följande:
Om man tvingas välja mellan att begå en orätt, eller att begå en annan orätt, vad väljer man då? Går det att välja?
Mvh. Adam
"Tänk emellertid först efter riktigt ordentligt, om du verkligen tycker som jag, /.../ att det aldrig någonsin är lovligt att göra orätt"
Så, vore Platons svar på frågan om huruvida det är lovligt att göra orätt, även om det är av ens stat man beodras att göra det, annat än nej, vore han mycket motsägelsefull, vilket vanligtvis inte är en egenskap man tillskriver honom.
Men, eftersom det framgår väldigt tydligt att också att vägra lyda sin stat vore att begå en orätt, ser problemet alltså ut som följande:
Om man tvingas välja mellan att begå en orätt, eller att begå en annan orätt, vad väljer man då? Går det att välja?
Mvh. Adam
Men tanken är väl att i Platons stat så garanteras ett gott beslut å statens vägnar av att det är filosofer som styr.
Jag tror inte det är så lätt att lyfta sådana här utsagor från den tid de författades i till den tid vi nu lever i.
Om man har skäl att göra statens auktoritet till en auktoritet för en själv har man väl skäl att lyda. Men har vi det idag? När kan vi ha det?
Jag tror inte det är så lätt att lyfta sådana här utsagor från den tid de författades i till den tid vi nu lever i.
Om man har skäl att göra statens auktoritet till en auktoritet för en själv har man väl skäl att lyda. Men har vi det idag? När kan vi ha det?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Längre fram i samma dialog säger Sokrates (när han talar så som han tror lagarna skulle tala till honom om de kunde):
"Om du nu går bort från detta livet, skall du gå bort, ej förorättad av oss lagar, utan av människorna"
Platon är tydligen medveten om att människor kan förorätta varandra, genom att stödja sig på lagarna.
Han syftar alltså på att det är människorna, som genom att utnyttja statens lagar, har sett till att han skall dömas till döden, för brott han själv anser sig vara oskyldig till.
Detta måste väl då ses som att Platon är medveten om att ett beslut inte alls behöver vara garanterat gott å statens vägnar. Eftersom att:
- Det är då möjligt för människor att skada eller döda oskyldiga människor i egenintresse, som annars skulle kunna ha varit till nytta för staten.
- Om människor kan använda lagarna för att gynna sina egna intressen, urholkas förtroendet till lagarna och staten, så att de/den med tiden skadas.
Eller?
Mvh. Adam
"Om du nu går bort från detta livet, skall du gå bort, ej förorättad av oss lagar, utan av människorna"
Platon är tydligen medveten om att människor kan förorätta varandra, genom att stödja sig på lagarna.
Han syftar alltså på att det är människorna, som genom att utnyttja statens lagar, har sett till att han skall dömas till döden, för brott han själv anser sig vara oskyldig till.
Detta måste väl då ses som att Platon är medveten om att ett beslut inte alls behöver vara garanterat gott å statens vägnar. Eftersom att:
- Det är då möjligt för människor att skada eller döda oskyldiga människor i egenintresse, som annars skulle kunna ha varit till nytta för staten.
- Om människor kan använda lagarna för att gynna sina egna intressen, urholkas förtroendet till lagarna och staten, så att de/den med tiden skadas.
Eller?
Mvh. Adam
Detta är ett moraliskt dilemma som måste uppstå i alla stater som bygger på mänskligt förnuft och lagar. Eftersom ingen människa eller stat är helt rättfärdig så uppstår problemet om vilket som är det rätta om och om igen. Förmodligen beror det på att Sokrates fortfarande befinner sig inom det hedniska tänkesättet där människor kan vinna rättfärdighet genom förtjänster. Det Grekiska tankesättet bygger på andlig emanationism från en urprincip, varefter livet rangordnas enligt en andlig skala i hög och låg, mästare och slav. I ett sådant tankesätt så är det slavens plikt att lyda sin mästare. Staten, om den skulle följa denna form till perfektion, skulle därför indelas i en andlig rangordning där filosoferna - de andligen högst utvecklade - står högst upp, därefter väktarna (styret), därefter soldaterna och nederst näringslivet.
Sokrates (och Platon) söker alltså att efterhärma den osynliga uppfattningen om tillvarons grund som varandes emanationer från en absolut urprincip. Men det var Plotinus som först namngav denna åskådning. Det absoluta var okänsligt och ointelligent och fungerade enbart som en urkälla ur vilket allt annat emanerade i lägre och lägre former. Om man då vill bygga en "idealisk" stat så är det bara logiskt att man försöker att härma denna uppfattning om tillvarons essens. Det problematiska blir att försöka ordna den fysiska tillvaron enligt den påstått essentiella, då det ofta är de som inte alls är särskilt rättfärdiga som blir ledare för hela nationer trots att det - egentligen - "borde" vara så. Så för att förklara denna paradox i att karismatiska personer som man gärna vill följa, samtidigt kan vara helt korrupta, så utvecklar Sokrates som teori om "tyrannerna", om vilka de var innan de föddes in i kroppar och vilket straff dom skulle få då de åter lämnade kroppen - dessa voro för alltid hindrade från att deltaga i återfödelse och istället fövisas ner i tartaros. Eftersom Platon/Sokrates trodde på reinkarnation så ansåg de att de som fötts till okunniga slavar eller liknande i ett tidigare liv också hade varit slavar och helt enkelt inte begripit att välja ett bättre liv i detta.
Hinduismen i Indien bygger på ett mycket liknande filosofiskt monistiskt system där tillvarons grund också är emanationer från Brahman. Varför de som då regerar orätt återföds som de lägsta kasterna och de som befinner sig i de lägsta kasterna har "förtjänat" det. Barn av lägst rang som svälter ihjäl på gatorna är helt enkelt ditplacerade av karmiska lagar och de måste svälta ihjäl, all inblandning från andra människor att hjälpa dom anses som brottsligt!
Båda dessa filosofiska system bygger på att göra individen passiv inför orätta förhållanden. I Platons/Sokrates och Hinduernas system så får alla vad dom förtjänar och efter förtjänst, hos Hinduerna så är det karmat som styr och orättvisa förhållanden i livet är därför rättvist och de måste då härda ut i liv efter liv till dess de - kanske - blir återfödd i en högre kast och kan börja vandar uppåt på samhällshierarkin. I Platons/Sokrates system finns det någon möjlighet till räddning för de som befinner sig längst ner på samhällsskalan genom att man med utbildning kan få ett bättre liv. Men då gäller det att det är rätt utbildning och rätt lärare, helst Platon eller Sokrates. Men i slutändan är det bara filosoferna - med sitt förnuft - som förtjänar att komma till himlen. Andra får nöja sig med att vandra omkring i hades i väntan på att bli återfödd. Och då de inte utvecklats till att bli förnuftigare så kommer de välja samma slags liv som förra gången eller ett ännu värre öde som tyrann.
När Kristendomen kom så förändrades världsuppfattningen i grunden. Inte längre så var livet skapat i emanationer från en enkel absolut och matematisk urprincip (som talar till förnuftet), istället så introducerades den Bibliska åskådningen att världen är skapad av en medveten, kännande och personlig Gud. I Kristendomen så kunde man heller inte "förtjäna" evigt liv efter detta och hela tanken om att människan själv via sina egna förtjänster kan tillskaffa sig fördelar försvann och med detta så lades grunden för att alla människor är varandras jämlikar i Kristus.
Problemet med vad som är det rätta är inte längre filosofernas uppgift att förklara, eftersom bara Gud är rättfärdig. Det andliga livet hos människan blir därför inte att på egen hand hitta på vad som är rätt, utan att försöka förstå och efterlikna och framförallt ha en personlig relation till den levande Guden. Den fysiska världen fanns såklart fortfarande kvar, men uppfattningen om tillvarons grund förändrades så att det inte längre skulle anses vara rätt att tjäna sin herre som en gudom, istället fick han vara en fysisk representation av Jesus och den lydnad man visade överheten var av ödmjukhet inför Gud. Problemet med vad som var rätt att göra fick sin lösning i att det finns en högre lag. En korrupt härskare var inte längre som en gudom, utan kunde avsättas om han inte skötte sig, och detta bidrog till att folket kunde bli friare och se varandra som jämlikar trots personliga olikheter.
Men en sak som är intressant med Kristendomen är att den hela tiden utvecklas. Den Katolska kyrkan som urartade i avlatsbrev och påvar reformerades till att bli en protestantiska kyrka som vi känner idag och det finns inget som tyder på att Kristendomen slutat att utvecklas, nya frågor uppstår ständigt. Det goda med just Kristendomen är att ingen människa är någonsin huggen i sten, livet efter detta är inte en fråga om förtjänst eller om man råkat bli född som rik eller fattig, i en bildad eller obildad familj. Varje person som erkänner Jesus som Herren och som vill ha en personlig relation med Honom blir frälst och får komma till himlen. Dilemmat om att lyda eller inte lyda en världslig regent får sitt svar hos Kristus. Det rätta beror inte på människorna eller deras intelligens, utan är något alla människor utan undantag, måste söka sig till utan att kalla det sin egen förtjänst, så ingen kan skryta om att denne är bättre än någon annan. Medmänsklighet kan bara bli förnuftigt och begripligt i Kristendomen.
Unden Platonismen så måste människorna ställa sig under filosoferna, trots att det ändå i slutändan bara är filosoferna - de mest förnuftiga - som får komma till himlen. I det Hinduiska systemet så blir medmänsklighet kriminellt! Bara i Kristendomen är medmänsklighet förnuftigt och bara i Kristendomen kan det rätta kopplas till något mer än enbart förnuftet, utan med hela ditt förstånd, kärlek och kraft - dvs inte utifrån hur intelligent du är eller hur mycket du vet, utan beror på hur mycket du har förmåga att förstå, älska och vilja. (Av hela Ditt förstånd, av hela Ditt hjärta, av hela Din kraft).
Sokrates (och Platon) söker alltså att efterhärma den osynliga uppfattningen om tillvarons grund som varandes emanationer från en absolut urprincip. Men det var Plotinus som först namngav denna åskådning. Det absoluta var okänsligt och ointelligent och fungerade enbart som en urkälla ur vilket allt annat emanerade i lägre och lägre former. Om man då vill bygga en "idealisk" stat så är det bara logiskt att man försöker att härma denna uppfattning om tillvarons essens. Det problematiska blir att försöka ordna den fysiska tillvaron enligt den påstått essentiella, då det ofta är de som inte alls är särskilt rättfärdiga som blir ledare för hela nationer trots att det - egentligen - "borde" vara så. Så för att förklara denna paradox i att karismatiska personer som man gärna vill följa, samtidigt kan vara helt korrupta, så utvecklar Sokrates som teori om "tyrannerna", om vilka de var innan de föddes in i kroppar och vilket straff dom skulle få då de åter lämnade kroppen - dessa voro för alltid hindrade från att deltaga i återfödelse och istället fövisas ner i tartaros. Eftersom Platon/Sokrates trodde på reinkarnation så ansåg de att de som fötts till okunniga slavar eller liknande i ett tidigare liv också hade varit slavar och helt enkelt inte begripit att välja ett bättre liv i detta.
Hinduismen i Indien bygger på ett mycket liknande filosofiskt monistiskt system där tillvarons grund också är emanationer från Brahman. Varför de som då regerar orätt återföds som de lägsta kasterna och de som befinner sig i de lägsta kasterna har "förtjänat" det. Barn av lägst rang som svälter ihjäl på gatorna är helt enkelt ditplacerade av karmiska lagar och de måste svälta ihjäl, all inblandning från andra människor att hjälpa dom anses som brottsligt!
Båda dessa filosofiska system bygger på att göra individen passiv inför orätta förhållanden. I Platons/Sokrates och Hinduernas system så får alla vad dom förtjänar och efter förtjänst, hos Hinduerna så är det karmat som styr och orättvisa förhållanden i livet är därför rättvist och de måste då härda ut i liv efter liv till dess de - kanske - blir återfödd i en högre kast och kan börja vandar uppåt på samhällshierarkin. I Platons/Sokrates system finns det någon möjlighet till räddning för de som befinner sig längst ner på samhällsskalan genom att man med utbildning kan få ett bättre liv. Men då gäller det att det är rätt utbildning och rätt lärare, helst Platon eller Sokrates. Men i slutändan är det bara filosoferna - med sitt förnuft - som förtjänar att komma till himlen. Andra får nöja sig med att vandra omkring i hades i väntan på att bli återfödd. Och då de inte utvecklats till att bli förnuftigare så kommer de välja samma slags liv som förra gången eller ett ännu värre öde som tyrann.
När Kristendomen kom så förändrades världsuppfattningen i grunden. Inte längre så var livet skapat i emanationer från en enkel absolut och matematisk urprincip (som talar till förnuftet), istället så introducerades den Bibliska åskådningen att världen är skapad av en medveten, kännande och personlig Gud. I Kristendomen så kunde man heller inte "förtjäna" evigt liv efter detta och hela tanken om att människan själv via sina egna förtjänster kan tillskaffa sig fördelar försvann och med detta så lades grunden för att alla människor är varandras jämlikar i Kristus.
Problemet med vad som är det rätta är inte längre filosofernas uppgift att förklara, eftersom bara Gud är rättfärdig. Det andliga livet hos människan blir därför inte att på egen hand hitta på vad som är rätt, utan att försöka förstå och efterlikna och framförallt ha en personlig relation till den levande Guden. Den fysiska världen fanns såklart fortfarande kvar, men uppfattningen om tillvarons grund förändrades så att det inte längre skulle anses vara rätt att tjäna sin herre som en gudom, istället fick han vara en fysisk representation av Jesus och den lydnad man visade överheten var av ödmjukhet inför Gud. Problemet med vad som var rätt att göra fick sin lösning i att det finns en högre lag. En korrupt härskare var inte längre som en gudom, utan kunde avsättas om han inte skötte sig, och detta bidrog till att folket kunde bli friare och se varandra som jämlikar trots personliga olikheter.
Men en sak som är intressant med Kristendomen är att den hela tiden utvecklas. Den Katolska kyrkan som urartade i avlatsbrev och påvar reformerades till att bli en protestantiska kyrka som vi känner idag och det finns inget som tyder på att Kristendomen slutat att utvecklas, nya frågor uppstår ständigt. Det goda med just Kristendomen är att ingen människa är någonsin huggen i sten, livet efter detta är inte en fråga om förtjänst eller om man råkat bli född som rik eller fattig, i en bildad eller obildad familj. Varje person som erkänner Jesus som Herren och som vill ha en personlig relation med Honom blir frälst och får komma till himlen. Dilemmat om att lyda eller inte lyda en världslig regent får sitt svar hos Kristus. Det rätta beror inte på människorna eller deras intelligens, utan är något alla människor utan undantag, måste söka sig till utan att kalla det sin egen förtjänst, så ingen kan skryta om att denne är bättre än någon annan. Medmänsklighet kan bara bli förnuftigt och begripligt i Kristendomen.
Unden Platonismen så måste människorna ställa sig under filosoferna, trots att det ändå i slutändan bara är filosoferna - de mest förnuftiga - som får komma till himlen. I det Hinduiska systemet så blir medmänsklighet kriminellt! Bara i Kristendomen är medmänsklighet förnuftigt och bara i Kristendomen kan det rätta kopplas till något mer än enbart förnuftet, utan med hela ditt förstånd, kärlek och kraft - dvs inte utifrån hur intelligent du är eller hur mycket du vet, utan beror på hur mycket du har förmåga att förstå, älska och vilja. (Av hela Ditt förstånd, av hela Ditt hjärta, av hela Din kraft).
- miles davis
- Inlägg: 575
- Blev medlem: 12 jun 2006 00:52
Vänta här nu, exakt hur menar du att en rimlig etik ska kunna utvecklas? Hur ska vi tyda "den högre lagen"? Dina upprepade plattityder gav mig inte så särdeles mycket information.
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Djävulskap.
Logos är Djävulskap.
Ett gyckelspel. Ett skämt. Ett självbelåtet skratt...
Logos är Djävulskap.
Ett gyckelspel. Ett skämt. Ett självbelåtet skratt...
Unden Platonismen så måste människorna ställa sig under filosoferna, trots att det ändå i slutändan bara är filosoferna - de mest förnuftiga - som får komma till himlen. I det Hinduiska systemet så blir medmänsklighet kriminellt! Bara i Kristendomen är medmänsklighet förnuftigt och bara i Kristendomen kan det rätta kopplas till något mer än enbart förnuftet, utan med hela ditt förstånd, kärlek och kraft - dvs inte utifrån hur intelligent du är eller hur mycket du vet, utan beror på hur mycket du har förmåga att förstå, älska och vilja. (Av hela Ditt förstånd, av hela Ditt hjärta, av hela Din kraft).
Islam? :P
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 31 och 0 gäster