Inläggav J R Auk » 01 sep 2009 01:33
Till att börja med vill jag avfärda det implicita påståendet att de med mindre pengar hjälper mer. Sån är absolut inte min erfarenhet, dock har de flesta en sådan stolthet att de inte ber om hjälp om det inte verkligen behövs, vilket gör att de flesta inte behöver hjälpa. Då blir det lån till en slarver eller dylikt.
Varför hjälper då inte de "rika" de fattiga? För att oftast känner de inte varandra. Det är ett problem, men det kommer av komplexa fenomen som inte enbart beror på orättvisor utan till stor del på mänsklig psykologi. Vi dras till grupper, inte som accepterar oss, utan som vi accepterar. Många väljer att vara på topp i en grupp för att de inte pallar mer jämnställd eller underställd position i en annan grupp.
Sen vill jag avfärda det här med uteslutande fokus på materiella värden. Klart att det är det mest betydelsefulla om man saknar basala förnödenheter, men då kommer problemet med att det kostar att inte ställa sig till förfogande till marknaden som ett objekt. En kostnad många inte väljer att ta och en kostnad som gör att vi bör sympatisera uppåt så väl som neråt. Vilket de flesta gör.
Du Avantgardet är så motsägelsefull här. Du kritiserar "borgare" för deras ideologi, för att sedan kalla "ideologi" för rationalisering av den situation vi de facto befinner oss i. Då har ju ingen något att stoltsera med utan enbart något nödgat sin situation. Du kallar dig fattig men menar dig klara dig bra på pengarna du har, ja till och med menar du dig kunna försörja andra på det. När du hjälper dina vänner är det en god gärning, när de som har det bättre ställt hjälper sina är det nepotism eller benefaktoren som går i borgarens ledband.
Varför i hela friden hela tiden hålla på att upprätta dessa dikotomier. Fatta att 90% delar på 10%, 8% på 60%, 2% på 30% (och då brister ändå kalkylen eftersom en massa lämnas utanför och ägs "ideellt" av föreningar och slikt). Varför hålla på att snacka om det positiva vi skall ge andra när vi istället kan gå samman för att förvägra de som rånar. Så länge sådant här käbbel och fingerpekande pågår så kommer aldrig något förändras.
Det är som dessa trögtänkta jävlar som kallar bönder rika bara för att deras arvegods kan sättas i pant hos en bank mot pengar. Eller för den delen alla som äger något som förväntas bli föremål för spekulationsmarknaden.
Det som är intressant är varför den här utvecklingen sker, varför fördelningen ser ut som den gör, varför pengar saknas idag när produktionsnyttan ökat hundratals procent, varför människan gått från att vara en resurs för stat eller land till att vara en belastning.
Svaret är enkelt, majoritetens ägande utarmas, systematiskt, genom processer redogjorda för. Utan ägande kan vi inte investera i den natur som är oss given, den natur som försörjer oss. Utan ägande blir vi alla konsumenter och förvägras producentrollen (och nej jag talar inte om en tjänsteproduktion då inga tjänster i världen kan ätas och sörja för vårt mest basala behov). I den omfattning vi diskuterat pengar, nej i den utsträckning vi kan diskutera pengar, så är det ovidkommande. Pengar är inte annat än en symbol, pengar är aldrig den makt som tillkommer en producent.
Äh skit samma, vi kan väl basha på istället. Var väl roligare?!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
