Hur får vi upp nivån på forumet?
Moderator: Moderatorgruppen
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Hur får vi upp nivån på forumet?
En sak jag funderat på: Kanske är det dags att vi alla gör ett ryck och försöker höja nivån på forumet?
Om någon är väldigt mycket mot denna idé, så föreslår jag att personen skapar en egen tråd, med ämnet "Varför jag inte tycker vi ska höja nivån på forumet" eller liknande.
Det känns som att många på forumet har olika problem och ger ofta uttryck för en undertryckt frustration. Jag försöker säga att vi ska försöka se forumet som en tillgång, inte som en "avlastningscentral" för dynga. Det generella problemet är att det saknas en respekt för "generella regel för forumdiskussion" som på andra internetforum kanske oftare följs, och antagligen beror detta på att människor inte lärt sig att förstå vinsterna med att hålla en viss nivå på diskussionen, dock tycker jag att de flesta "gamla rävar" bör erkänna fördelarna med att försöka anstränga sig för lite mer respekt och anständighet. Det är förståeligt att vi på just ett filosofiforum vill utmana "generella regler för diskussion", men jag känner att det kanske är lite ironiskt och kontraproduktivt att vi gör detta i väldigt många trådar.
Rent kortfattat så upplever jag att varje tråd är, och bör vara unik, varje tråd bör ses som en separat "tes" och varje diskussion kring det första inlägget som ett "expriment" kring tesen.
Jag tycker vi bör försöka förhålla oss till trådens tes, istället för att envisas med att försöka propagera våran egen världsbild i var och varannan tråd.
Är det ämne kontroversiellt, så tycker jag att vi försöker lämna våra normer och värdegrunder utanför, om trådens ämne inte explicit/uttalat hanldar om ett undersökande kring just denna norm/värdegrund.
Naturligtvis har vi alla olika erfarenheter, värderingar, osv, och det jag hoppas på är att detta kan vara något som inte stjälper och infekterar, utan istället berikar diskussonen - jag är övertygad att detta i förlängningen kommer att leda till mer och mer respekt. Jag tror vi många kommer till forumet för att de upplever en frustration, och jag tycker det är lite synd om medlemmar är mer snarare än mindre frustrerade av att ha deltagit i en diskussion.
...
Några generella förslag:
1. Att varje tråd är tydigare med att deklarare vilken tes, och vilka regler som gäller i tråden, om inga specifika krav deklareras i trådskaparens första inlägg, så är det implict underförstått att de generella forumreglerna gäller.
2. Att vi respekterar trådens ämne, att det är berikande att hålla sig till ämnet.
3. Att vi respekterar andras rätt till att ha en skild uppfattning, och att detta är berikande.
4. Om möjligt, gärna korta & koncisa inlägg som uppmanar till diskussion och perspektivtagande.
...
Alltså: mer filosofi och mindre retorik.
Om någon är väldigt mycket mot denna idé, så föreslår jag att personen skapar en egen tråd, med ämnet "Varför jag inte tycker vi ska höja nivån på forumet" eller liknande.
Det känns som att många på forumet har olika problem och ger ofta uttryck för en undertryckt frustration. Jag försöker säga att vi ska försöka se forumet som en tillgång, inte som en "avlastningscentral" för dynga. Det generella problemet är att det saknas en respekt för "generella regel för forumdiskussion" som på andra internetforum kanske oftare följs, och antagligen beror detta på att människor inte lärt sig att förstå vinsterna med att hålla en viss nivå på diskussionen, dock tycker jag att de flesta "gamla rävar" bör erkänna fördelarna med att försöka anstränga sig för lite mer respekt och anständighet. Det är förståeligt att vi på just ett filosofiforum vill utmana "generella regler för diskussion", men jag känner att det kanske är lite ironiskt och kontraproduktivt att vi gör detta i väldigt många trådar.
Rent kortfattat så upplever jag att varje tråd är, och bör vara unik, varje tråd bör ses som en separat "tes" och varje diskussion kring det första inlägget som ett "expriment" kring tesen.
Jag tycker vi bör försöka förhålla oss till trådens tes, istället för att envisas med att försöka propagera våran egen världsbild i var och varannan tråd.
Är det ämne kontroversiellt, så tycker jag att vi försöker lämna våra normer och värdegrunder utanför, om trådens ämne inte explicit/uttalat hanldar om ett undersökande kring just denna norm/värdegrund.
Naturligtvis har vi alla olika erfarenheter, värderingar, osv, och det jag hoppas på är att detta kan vara något som inte stjälper och infekterar, utan istället berikar diskussonen - jag är övertygad att detta i förlängningen kommer att leda till mer och mer respekt. Jag tror vi många kommer till forumet för att de upplever en frustration, och jag tycker det är lite synd om medlemmar är mer snarare än mindre frustrerade av att ha deltagit i en diskussion.
...
Några generella förslag:
1. Att varje tråd är tydigare med att deklarare vilken tes, och vilka regler som gäller i tråden, om inga specifika krav deklareras i trådskaparens första inlägg, så är det implict underförstått att de generella forumreglerna gäller.
2. Att vi respekterar trådens ämne, att det är berikande att hålla sig till ämnet.
3. Att vi respekterar andras rätt till att ha en skild uppfattning, och att detta är berikande.
4. Om möjligt, gärna korta & koncisa inlägg som uppmanar till diskussion och perspektivtagande.
...
Alltså: mer filosofi och mindre retorik.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vi är någorlunda eniga här. Men några anmärkningar måste jag likväl göra, som måste anses vara av vikt för just denna tråden. Nu tror jag förvisso inte på att några regler skulle höja nivån, utan på att man anstränger sig lite helt enkelt. Spelar inte så stor roll om det håller sig exakt till ämnet, det primära är väl hur intressant inlägget är och om det har nån substans.
Vad gäller "generella regler för diskussion" så vet jag inte riktigt vad som menas. Det verkar som att du söker utestänga kritiken, och det ser jag alls ingen poäng med, snarare skulle det vara oerhört olyckligt och sänka nivån på diskussionerna till att handla om just det du inte vill se, ett propagerande för den egna världsbilden i var och varannan tråd. Normer och värdegrunder kan heller inte lämnas utanför, den där förmenta "neutraliteten" är en nyliberal dogm och redan det visar på sakernas tillstånd tycker jag, och på just kritiken (och den immanenta kritikens) värde. Att överhuvudtaget tro det eller ta det för givet är att ha tagit parti. Enligt en gammal klyscha: allt är politiskt.
Vidare, du är förbannat duktig att finna fel i personer (inte för att de nödvändigtvis finns där eller ens är att betrakta som problem, men väl att du tillskriver andra dessa "problem" med en begreppsapparat du lånar från psykologin). Det är psykoterapi och inte filosofi. Och redan det att tro att det kan vara "fel" på en person, är ett ställningstagande, och ja det är politiskt, och det är en massa andra grejer, behöver inte gå in på detaljerna och analysera här och nu, det viktiga är att du fattar poängen. Och just detta att osynliggöra de implicita antaganden som görs, de världsbilder som förfäktas mest som ett slags tyst ogenomtänkt konsensus, ser jag som den stora faran. Och av precis det skälet är kritiken a och o. Så jag håller med dig i sak, nivån kan höjas och i den mån man själv kan inverka så bör man förstås göra så gott man kan (i mån av tid och ork), men jag håller alls inte med dig om vari problemet består, att det överhuvudtaget skulle bottna i något/några vem snarare än i ett eller flera vad, och anser inte att den "lösning" du föreslår är den rätta heller. Nu är det här förvisso ingalunda det bästa exemplet men väl ett gott exempel på hur jag anser filosofi bör gå till. Antaganden lyfts fram och granskas, synas, övervägs. Man staplar inte antaganden på varandra och bygger in sig i nåt elfenbenstorn, utan man synar fundamenten. Med en schablon: mer utav Aristoteles än Platon på den målningen av Rafael.
Jag är på det hela taget lite osäker på vad du alls menar vara "problematiskt" och varför det skulle vara just "problematiskt". Och varför skall det alls tillskrivas individen bakom texten? Kan vi läsa, om möjligt förstå, åtminstone tolka, och rimligtvis diskutera med Platon än i dag, eller med hans texter för att vara exakt? Jo det kan vi. Och varför är det. För att dina ord är inte på något sätt är bundna till dig, de står på egna ben. En filosofisk diskussion är texten, inte personerna. Du psykologiserar och drar in personen i sakens ställe, och jag ställer mig lite frågande till varför du (vad det verkar som för mig) automatiskt tar till denna gest? Frustration, så vitt jag kan se, är bara relevant för en filosofisk diskussion i den mån den diskuteras, inte i den mån den känns eller upplevs. Det du talar om hör psykologin till, inte filosofin, och just detta att diskutera ad hominem, som du faktiskt har en tendens att göra, är väl snarast regel att helt låta bli inom filosofin (säger inte att filosofin, traditionellt sett, har rätt i att helt utesluta personen, men jag anser absolut inte att den är alltings fokus som du gör)? Kan givetvis vara helt ute och cykla men baserat på trådar du deltagit i på senaste tiden och som jag bevistat tycks det helt enkelt handlat om att undanbe sig kritik, och nu är jag benägen tolka detta som medvetet i nåt slags förhoppning att slippa "frustration".
Och slutligen så tycker jag inte inläggens längd är avgörande, eller ens hur (men det har jag redan nämnt) nära inpå ursprungsämnet de ligger, utan snarare hur intressanta och tankeprovocerande de är. Lär de mig nåt nytt? Tillkommer nåt. Så jag håller med om att perspektivtagande, som du understryker är helt rätt att sikta på, men jag tror inte det följer av "korta och koncisa" inlägg. Alltså inte så mycket regler som ansträngning. Ett kort inlägg kan vara kärnfullt, men det kan också vara anemiskt, precis som ett långt inlägg kan vara såväl kärnfullt som anemiskt. Hur ställer du dig till det här? Är det diskussion, eller är jag bara ett psykfall (precis som resten av världen, om man ska hårddra det) och som du bara upplever dig frustrerad av att få reaktion från? Om det senare så vet jag inte om jag ens kan sortera det som filosofi, det faller nog under "tro" (i nån lustig djävla ultra-troende, med betoning på tro, i motsats till vetande, som ett positivt värde). Då talar vi inte längre cynism från din sida, utan snarare nåt slags anti-rationalism. Men då faller ju allt det här med psykologiseringarna ihop också, och det går inte säga "inte så viktigt" i ett sånt läge, för hur ska man kunna prioritera överhuvudtaget? Man sparkar liksom inte bara bort ena stolsbenet utan samtliga på en gång, och druttar med arslet i backen, så sitter man där.
Vad gäller "generella regler för diskussion" så vet jag inte riktigt vad som menas. Det verkar som att du söker utestänga kritiken, och det ser jag alls ingen poäng med, snarare skulle det vara oerhört olyckligt och sänka nivån på diskussionerna till att handla om just det du inte vill se, ett propagerande för den egna världsbilden i var och varannan tråd. Normer och värdegrunder kan heller inte lämnas utanför, den där förmenta "neutraliteten" är en nyliberal dogm och redan det visar på sakernas tillstånd tycker jag, och på just kritiken (och den immanenta kritikens) värde. Att överhuvudtaget tro det eller ta det för givet är att ha tagit parti. Enligt en gammal klyscha: allt är politiskt.
Vidare, du är förbannat duktig att finna fel i personer (inte för att de nödvändigtvis finns där eller ens är att betrakta som problem, men väl att du tillskriver andra dessa "problem" med en begreppsapparat du lånar från psykologin). Det är psykoterapi och inte filosofi. Och redan det att tro att det kan vara "fel" på en person, är ett ställningstagande, och ja det är politiskt, och det är en massa andra grejer, behöver inte gå in på detaljerna och analysera här och nu, det viktiga är att du fattar poängen. Och just detta att osynliggöra de implicita antaganden som görs, de världsbilder som förfäktas mest som ett slags tyst ogenomtänkt konsensus, ser jag som den stora faran. Och av precis det skälet är kritiken a och o. Så jag håller med dig i sak, nivån kan höjas och i den mån man själv kan inverka så bör man förstås göra så gott man kan (i mån av tid och ork), men jag håller alls inte med dig om vari problemet består, att det överhuvudtaget skulle bottna i något/några vem snarare än i ett eller flera vad, och anser inte att den "lösning" du föreslår är den rätta heller. Nu är det här förvisso ingalunda det bästa exemplet men väl ett gott exempel på hur jag anser filosofi bör gå till. Antaganden lyfts fram och granskas, synas, övervägs. Man staplar inte antaganden på varandra och bygger in sig i nåt elfenbenstorn, utan man synar fundamenten. Med en schablon: mer utav Aristoteles än Platon på den målningen av Rafael.
Jag är på det hela taget lite osäker på vad du alls menar vara "problematiskt" och varför det skulle vara just "problematiskt". Och varför skall det alls tillskrivas individen bakom texten? Kan vi läsa, om möjligt förstå, åtminstone tolka, och rimligtvis diskutera med Platon än i dag, eller med hans texter för att vara exakt? Jo det kan vi. Och varför är det. För att dina ord är inte på något sätt är bundna till dig, de står på egna ben. En filosofisk diskussion är texten, inte personerna. Du psykologiserar och drar in personen i sakens ställe, och jag ställer mig lite frågande till varför du (vad det verkar som för mig) automatiskt tar till denna gest? Frustration, så vitt jag kan se, är bara relevant för en filosofisk diskussion i den mån den diskuteras, inte i den mån den känns eller upplevs. Det du talar om hör psykologin till, inte filosofin, och just detta att diskutera ad hominem, som du faktiskt har en tendens att göra, är väl snarast regel att helt låta bli inom filosofin (säger inte att filosofin, traditionellt sett, har rätt i att helt utesluta personen, men jag anser absolut inte att den är alltings fokus som du gör)? Kan givetvis vara helt ute och cykla men baserat på trådar du deltagit i på senaste tiden och som jag bevistat tycks det helt enkelt handlat om att undanbe sig kritik, och nu är jag benägen tolka detta som medvetet i nåt slags förhoppning att slippa "frustration".
Och slutligen så tycker jag inte inläggens längd är avgörande, eller ens hur (men det har jag redan nämnt) nära inpå ursprungsämnet de ligger, utan snarare hur intressanta och tankeprovocerande de är. Lär de mig nåt nytt? Tillkommer nåt. Så jag håller med om att perspektivtagande, som du understryker är helt rätt att sikta på, men jag tror inte det följer av "korta och koncisa" inlägg. Alltså inte så mycket regler som ansträngning. Ett kort inlägg kan vara kärnfullt, men det kan också vara anemiskt, precis som ett långt inlägg kan vara såväl kärnfullt som anemiskt. Hur ställer du dig till det här? Är det diskussion, eller är jag bara ett psykfall (precis som resten av världen, om man ska hårddra det) och som du bara upplever dig frustrerad av att få reaktion från? Om det senare så vet jag inte om jag ens kan sortera det som filosofi, det faller nog under "tro" (i nån lustig djävla ultra-troende, med betoning på tro, i motsats till vetande, som ett positivt värde). Då talar vi inte längre cynism från din sida, utan snarare nåt slags anti-rationalism. Men då faller ju allt det här med psykologiseringarna ihop också, och det går inte säga "inte så viktigt" i ett sånt läge, för hur ska man kunna prioritera överhuvudtaget? Man sparkar liksom inte bara bort ena stolsbenet utan samtliga på en gång, och druttar med arslet i backen, så sitter man där.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Inget fel på småprat, småpratar gärna med min sambo över köksbordet.Skogsälvan skrev:Förstår inte riktigt vad du vill, jimmy. Det kanske låter tramsigt, men jag tycker att det är riktigt lärorikt att lyssna på Deep Purple, i synnerhet Gillan. Småprat leder ofta till de stora tankarna.
Det finns säkert ett djup i Gillan, varför inte starta en tråd om det?
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Ursäktar för längen på inlägget:
Anlendningen att skapade denna tråd var inte för att få alla på forumet att bete sig enligt en specifik mall. Det jag uppmanar till är större eftertänksamhet, mer givande och utvecklande interaktion, det är allt.
Att du tolkar reglerna som en dold agenda för att undanslippa kritik får helt stå för dig. Jag tycker snarare tvärt om. Genom att ej ha regler så kan användare helt godtyckligt glida ifrån ämnet och lyfta fram någon ovidkommande detalj som kan få tråden att helt spåra ur - om andra personer inte påpekar detta dvs, och detta är något som kan uppmärksammas oftare om man gjort en regel av det.
Sen förstår jag inte varför någon kritik skulle utestängas bara för att det finns en regel för att hålla sig till ämnet, genom att du påpekar detta så tolkar jag det som att du "by default" vill ha rollen som kritiker (vilket även styrks av mina erfarenheter). Jag är en person som startar många trådar, och jag gör det för ett syfte: att testa en idé. I över majoriteten av de fallen så upplever jag att tråden degenererar, eftersom någon person blir "upprörd" och slänger in ett "flamande" inlägg som gör att tråden helt spårar ut. Personen som skriver flamar har ofta inte lagt ner samma möda som trådskaparen, utan reagerar ofta reflexmässigt utifrån undermedveten psykologisk försvarsmekanism som har sin rot i något helt annat än trådens ämne. Jag själv startar alltså trådar för att undersöka ämnen, och undersökande innefattar många saker, bland annat kritik på goda grunder.
Jag vill alltså uppmuntra till perspektivtagande - perspektivtagande tycks för mig vara både det svårarste att förmedla samtidgit som det är det mest belönande. Genom att hålla sig till ämnet så finns en tidigare accepterade ömsesidig konsensus om att perspektivtagande är svårt.
Jag vill alltså inte "förhindra kritik" eller "sänka nivån", tvärt om. Jag vill höja nivån för kritiken genom att införa regeln att kritiken måste vara relevant till trådens ämne.
För att ytterligare bekräfta det du säger, och sticka av tråden en aning en kort stund: Men detta knyter även till Wilbers filosofi - den kritik du framför, har även framförts på andra ställen mot Wilbers filosofi - att den är "anklagande" - detta är något som diskueras i integrala kretsar, och ett förslag som framkommit där är att praktisera teorierna i ett mer vardagligt språk, dvs att helt skippa jargonen, och inte ens nämna modellerna, men samtidit går detta väldigt bra eftersom Wilbers fyra kvadranter representeras genom att ta de fyra perspektiven: subjektivt/jag, interobjektivt/vi, objektivt/det, interobjektivt/dets. Detta närmar sig alltså den sokratiska dialogen, och vi kommer återigen tillbaka till filosofin.
Detta får mig även att tänka på en annan sak: nämligen begreppet "esoterisk lära" i flera religiösa traditioner finns kunskap/resonemhang/modeller etc som ibland inte anses kunna "läras ut" hur som helst, och det ligger nog något i detta - ett annat sätt att förklara det: det är bara dumdristigt att försöka lära ut högskolematte till en 1:a klassare.
Nu kommer en liten avstickare:
Jag tror sen att det finns olika metoder, min metod är att gå in i något att försöka acceptera det utifrån, dvs. 1:a person. Men som du säger så behöver man flera perspektiv på det. Skulle jag formulera det på mitt sätt, så antar jag att jag tycker att det är viktigt att utgå från 1:a perspektivet först, dvs. intentionen, eftersom alla handlingar föregås av en intention. Men intentionen rättfärdigar inte alltid handlingen, därför behövs det 2:a perspektivet, dvs. du och din tolkning. Men det gäller inte att stanna här eftersom man då kan fastna i en kulturell entocentrism, att bara underkasta sig en annan person auktoritet rättfärdigar inte handlingen, här kommer det 3:e perspektivet, dvs. det, eller vad. Och här priviligieras varken endast intentionen eller tolkningen av intentionen, utan även medlet, dvs: vad eller det. Sen finns ett 4:e perspektiv om hur den 3:e personen dömer i sin "objektivitet" i förhållande till den 1:a och 2:a personen (Wilber menar att förmoderninteten, t.ex. i kristendomen definieras utifrån 2:a personsperspektivet: att vara i förhållande till och underkastad den 1:a personen (dvs Gud, auktoriteten), och att moderniteten definieras av 3:e personsperspektivet, dvs. förmågan till "objektivitet" dvs. det "objektiva dömmandet" i en konflikt, och att postmodernism är 4:e personspespektiv, dvs. att påpeka att många olika 3:e personsspeketiv/"objektiva dömmanden" finns. Wilber har en gång nämnt att han "teoretiskt" resonerat sig fram ända till ett 7:e personspespektiv)
Hur som helst, så menar jag att jag vill att det inte handlar om att censurera "andra" för att hålla diskussionen "neutral", utan att vara "neutral" till sig själv - dvs. att inta ett 3:e personsperspektiv i förhållande till sig själv, dvs. att ha flera perspektiv på sina egna tankar och känslor, och inte överidentifera med själva känslan. Jag förstår att du kanske tycker att det låter motsägelsefullt att jag säger detta, men detta gäller ju lika mycket för mig som för andra.
När jag ska beskriva mina egna tankar och känslor utifrån min 1:a person, så gör jag ofta detta under "tankar och känslor", därav varför jag spenderar den största delen av min tid där.
Jag menar som sagt inte att vi sak cencurera bort alla tankar och känslor från forumet, men att vi har olika delar med olika krav. Tycker inte att detta är konstigt. Med kraven menar jag främst - återigen - ett förhållningsätt till sig själv, inte till ämnet.
Det jag menar är detta: Om jag kommer med en tes, en uppsättning antaganden, så ligger bevisbördan hos dig om du kritiserar mig, inte hos mig. Det är ditt ansvar att försöka sätta dig in i min begreppsapparat, det jag upplever att du väldigt ofta gör är att du förväntar dig att jag ska utgå ifrån din begreppsapparat, dina definitioner av vad religion är osv.
Så den enda rimliga lösningen, är att du börjar försöka sätta dig in i andras begreppsapparater, och genom detta skapar en "öppning" för andra att kliva in i din begreppsapprat.
Anlendningen att skapade denna tråd var inte för att få alla på forumet att bete sig enligt en specifik mall. Det jag uppmanar till är större eftertänksamhet, mer givande och utvecklande interaktion, det är allt.
Jag håller inte med här. Jag ser det såhär: Insikt = Begrepp = Regel. Det finns en skillnad på detta forum och en chat, strukturen i sin form grupperar ihop meningsfull information. Jag tolkar det som att du själv inte respekterar tiden/historien, utan främst fokuserar göra anspråk på nuet. Det är inget fel i detta, men jag tror att forumet blir mer värdefullt för andra om de har en struktur att luta sig tillbaka - av den anledningen att alla människor inte har lika mycket tid att vara på detta forum som du. För dig spelar det naturligtvis ingen roll, eftersom jag upplever att du läser alla inlägg. Jag tänker ur ett lärdomsperspektiv.Avantgardet skrev:Nu tror jag förvisso inte på att några regler skulle höja nivån, utan på att man anstränger sig lite helt enkelt. Spelar inte så stor roll om det håller sig exakt till ämnet, det primära är väl hur intressant inlägget är och om det har nån substans.
Ur ett anarkistiskt perspektiv kan jag hålla med dig om att "generella regler för diskussion" inte exiserar. Men det finns en poäng med att forum, precis som andra organisationer har regler - i förlängningen då många ärenden ska hanteras så är det underlättande.Vad gäller "generella regler för diskussion" så vet jag inte riktigt vad som menas. Det verkar som att du söker utestänga kritiken, och det ser jag alls ingen poäng med, snarare skulle det vara oerhört olyckligt och sänka nivån på diskussionerna till att handla om just det du inte vill se, ett propagerande för den egna världsbilden i var och varannan tråd.
Att du tolkar reglerna som en dold agenda för att undanslippa kritik får helt stå för dig. Jag tycker snarare tvärt om. Genom att ej ha regler så kan användare helt godtyckligt glida ifrån ämnet och lyfta fram någon ovidkommande detalj som kan få tråden att helt spåra ur - om andra personer inte påpekar detta dvs, och detta är något som kan uppmärksammas oftare om man gjort en regel av det.
Sen förstår jag inte varför någon kritik skulle utestängas bara för att det finns en regel för att hålla sig till ämnet, genom att du påpekar detta så tolkar jag det som att du "by default" vill ha rollen som kritiker (vilket även styrks av mina erfarenheter). Jag är en person som startar många trådar, och jag gör det för ett syfte: att testa en idé. I över majoriteten av de fallen så upplever jag att tråden degenererar, eftersom någon person blir "upprörd" och slänger in ett "flamande" inlägg som gör att tråden helt spårar ut. Personen som skriver flamar har ofta inte lagt ner samma möda som trådskaparen, utan reagerar ofta reflexmässigt utifrån undermedveten psykologisk försvarsmekanism som har sin rot i något helt annat än trådens ämne. Jag själv startar alltså trådar för att undersöka ämnen, och undersökande innefattar många saker, bland annat kritik på goda grunder.
Jag vill alltså uppmuntra till perspektivtagande - perspektivtagande tycks för mig vara både det svårarste att förmedla samtidgit som det är det mest belönande. Genom att hålla sig till ämnet så finns en tidigare accepterade ömsesidig konsensus om att perspektivtagande är svårt.
Jag vill alltså inte "förhindra kritik" eller "sänka nivån", tvärt om. Jag vill höja nivån för kritiken genom att införa regeln att kritiken måste vara relevant till trådens ämne.
Jag kommer att klargöra vad jag menar vid ett senare tillfälle. Neutraliteten härstammar inte från nyliberalism, utan från upplysningen. Jag återkommer till detta senare, det handlar om det "3:e perspektivet".Normer och värdegrunder kan heller inte lämnas utanför, den där förmenta "neutraliteten" är en nyliberal dogm och redan det visar på sakernas tillstånd tycker jag, och på just kritiken (och den immanenta kritikens) värde. Att överhuvudtaget tro det eller ta det för givet är att ha tagit parti. Enligt en gammal klyscha: allt är politiskt.
Ja, jag förstår vad du menar. Detta var en naiv vana jag hade förut, och som jag inte försöker praktisera längre, eftersom jag har insett att det inte går att bedriva psykoterapi utan människors samtycke eftersom även då det finns ett godtycke så är det väldigt svårt. Jag menar inte att psykoterapi är nåogt oviktigt - tvärtom - dock har jag insett att psykoterapi är något som kräver robusta omständigheter, dvs goda förutsättnignar. Filosofin kan ge en liknande effekt och jag vill därför fokusera på ett mer filosofiskt förhållningsätt. Samtidigt så inser jag att det inte vore en dålig ide att skapa ett nytt underforum vid namn "Psykoterapi", där inlägg som mina och Anna Saras skulle kunna ta plats.Vidare, du är förbannat duktig att finna fel i personer (inte för att de nödvändigtvis finns där eller ens är att betrakta som problem, men väl att du tillskriver andra dessa "problem" med en begreppsapparat du lånar från psykologin). Det är psykoterapi och inte filosofi. Och redan det att tro att det kan vara "fel" på en person, är ett ställningstagande, och ja det är politiskt, och det är en massa andra grejer, behöver inte gå in på detaljerna och analysera här och nu, det viktiga är att du fattar poängen.
För att ytterligare bekräfta det du säger, och sticka av tråden en aning en kort stund: Men detta knyter även till Wilbers filosofi - den kritik du framför, har även framförts på andra ställen mot Wilbers filosofi - att den är "anklagande" - detta är något som diskueras i integrala kretsar, och ett förslag som framkommit där är att praktisera teorierna i ett mer vardagligt språk, dvs att helt skippa jargonen, och inte ens nämna modellerna, men samtidit går detta väldigt bra eftersom Wilbers fyra kvadranter representeras genom att ta de fyra perspektiven: subjektivt/jag, interobjektivt/vi, objektivt/det, interobjektivt/dets. Detta närmar sig alltså den sokratiska dialogen, och vi kommer återigen tillbaka till filosofin.
Detta får mig även att tänka på en annan sak: nämligen begreppet "esoterisk lära" i flera religiösa traditioner finns kunskap/resonemhang/modeller etc som ibland inte anses kunna "läras ut" hur som helst, och det ligger nog något i detta - ett annat sätt att förklara det: det är bara dumdristigt att försöka lära ut högskolematte till en 1:a klassare.
Du säger att det bottnar i ett eller flera vad, snarare än ett vem, och det ligger antagligen något i detta - och det jag menar med detta är att det är en fråga om vilken man kvadrant (jag,vi,det,dets) som man tar sitt avstamp ifrån, och jag tar ofta avstamp ifrån jaget, dvs det subjektiva perspektivet, dvs. 1:a person.Och just detta att osynliggöra de implicita antaganden som görs, de världsbilder som förfäktas mest som ett slags tyst ogenomtänkt konsensus, ser jag som den stora faran. Och av precis det skälet är kritiken a och o. Så jag håller med dig i sak, nivån kan höjas och i den mån man själv kan inverka så bör man förstås göra så gott man kan (i mån av tid och ork), men jag håller alls inte med dig om vari problemet består, att det överhuvudtaget skulle bottna i något/några vem snarare än i ett eller flera vad, och anser inte att den "lösning" du föreslår är den rätta heller. Nu är det här förvisso ingalunda det bästa exemplet men väl ett gott exempel på hur jag anser filosofi bör gå till. Antaganden lyfts fram och granskas, synas, övervägs. Man staplar inte antaganden på varandra och bygger in sig i nåt elfenbenstorn, utan man synar fundamenten. Med en schablon: mer utav Aristoteles än Platon på den målningen av Rafael.
Nu kommer en liten avstickare:
Jag tror sen att det finns olika metoder, min metod är att gå in i något att försöka acceptera det utifrån, dvs. 1:a person. Men som du säger så behöver man flera perspektiv på det. Skulle jag formulera det på mitt sätt, så antar jag att jag tycker att det är viktigt att utgå från 1:a perspektivet först, dvs. intentionen, eftersom alla handlingar föregås av en intention. Men intentionen rättfärdigar inte alltid handlingen, därför behövs det 2:a perspektivet, dvs. du och din tolkning. Men det gäller inte att stanna här eftersom man då kan fastna i en kulturell entocentrism, att bara underkasta sig en annan person auktoritet rättfärdigar inte handlingen, här kommer det 3:e perspektivet, dvs. det, eller vad. Och här priviligieras varken endast intentionen eller tolkningen av intentionen, utan även medlet, dvs: vad eller det. Sen finns ett 4:e perspektiv om hur den 3:e personen dömer i sin "objektivitet" i förhållande till den 1:a och 2:a personen (Wilber menar att förmoderninteten, t.ex. i kristendomen definieras utifrån 2:a personsperspektivet: att vara i förhållande till och underkastad den 1:a personen (dvs Gud, auktoriteten), och att moderniteten definieras av 3:e personsperspektivet, dvs. förmågan till "objektivitet" dvs. det "objektiva dömmandet" i en konflikt, och att postmodernism är 4:e personspespektiv, dvs. att påpeka att många olika 3:e personsspeketiv/"objektiva dömmanden" finns. Wilber har en gång nämnt att han "teoretiskt" resonerat sig fram ända till ett 7:e personspespektiv)
Det är för att jag ofta primiligerar 1:a personsperspektivet, jag vill "gå in" i personen, "rekonstruera" den "1:a personen", det är naturligtvis omöjligt att helt göra detta, men det är vad jag ofta strävar efter. Och du frågar mig varför - jag kan faktiskt inte svara, det är så jag "ser".Jag är på det hela taget lite osäker på vad du alls menar vara "problematiskt" och varför det skulle vara just "problematiskt". Och varför skall det alls tillskrivas individen bakom texten? Kan vi läsa, om möjligt förstå, åtminstone tolka, och rimligtvis diskutera med Platon än i dag, eller med hans texter för att vara exakt? Jo det kan vi. Och varför är det. För att dina ord är inte på något sätt är bundna till dig, de står på egna ben. En filosofisk diskussion är texten, inte personerna. Du psykologiserar och drar in personen i sakens ställe, och jag ställer mig lite frågande till varför du (vad det verkar som för mig) automatiskt tar till denna gest?
Som sagt, det är min "ovana" att hela tiden gå in i 1:a person. Men när jag talar om frustration, så talar jag inte bara om mig själv, utan mycket om personer som utövar "flaming" http://en.wikipedia.org/wiki/Flaming_(Internet) . Jag tycker det förkommer, och jag anser som sagt att dessa personer behöver psykoterapi, att deras aggressiva (dvs. undertryck frustraion) destruktiva handlingar främst syftar till att avreagera sig. Och det är därför jag själv tycker att vi behöver höja nivån. De som flamar ger ett legitimt uttryck för sin 1:a person på den nivå de befinner sig, men de ger inte ett autentiskt uttryck - därav behovet av psykoterapi.Frustration, så vitt jag kan se, är bara relevant för en filosofisk diskussion i den mån den diskuteras, inte i den mån den känns eller upplevs. Det du talar om hör psykologin till, inte filosofin, och just detta att diskutera ad hominem, som du faktiskt har en tendens att göra, är väl snarast regel att helt låta bli inom filosofin (säger inte att filosofin, traditionellt sett, har rätt i att helt utesluta personen, men jag anser absolut inte att den är alltings fokus som du gör)?
Hur som helst, så menar jag att jag vill att det inte handlar om att censurera "andra" för att hålla diskussionen "neutral", utan att vara "neutral" till sig själv - dvs. att inta ett 3:e personsperspektiv i förhållande till sig själv, dvs. att ha flera perspektiv på sina egna tankar och känslor, och inte överidentifera med själva känslan. Jag förstår att du kanske tycker att det låter motsägelsefullt att jag säger detta, men detta gäller ju lika mycket för mig som för andra.
När jag ska beskriva mina egna tankar och känslor utifrån min 1:a person, så gör jag ofta detta under "tankar och känslor", därav varför jag spenderar den största delen av min tid där.
Jag menar som sagt inte att vi sak cencurera bort alla tankar och känslor från forumet, men att vi har olika delar med olika krav. Tycker inte att detta är konstigt. Med kraven menar jag främst - återigen - ett förhållningsätt till sig själv, inte till ämnet.
Alltså, jag förstår vad du menar, men det finns ett problem här: Du accepterar aldrig mitt svar på din kritik. Jag upplever det nu, som att du vill jag besvarar kritiken utifrån en given begreppsapparat, dvs din begreppsapparat, dvs. ett marxistisk begreppsapparat. Men det du kräver är helt orimligt. Det kan inte vara ett krav, att jag i alla trådar, ska behöva göra en detaljerad marxistisk tolkning av vad jag själv säger ovanpå det jag själv säger utifrån min egen begreppsapparat. Det du gör, om jag förstår dig rätt, är att kräva att jag har bevisbördan för precis precis alla begreppsapparater, dvs: alla perspekiv och alla begrepp som andra använder använder. Det är helt orimligt att kräva att alla du diskuterar ska vara lika påläsa på marxism som du gör, kanske är det just därför du har svårt att diskutera med många på forumet (alltså inte en anklagelse, utan en fråga)?Kan givetvis vara helt ute och cykla men baserat på trådar du deltagit i på senaste tiden och som jag bevistat tycks det helt enkelt handlat om att undanbe sig kritik, och nu är jag benägen tolka detta som medvetet i nåt slags förhoppning att slippa "frustration".
Det jag menar är detta: Om jag kommer med en tes, en uppsättning antaganden, så ligger bevisbördan hos dig om du kritiserar mig, inte hos mig. Det är ditt ansvar att försöka sätta dig in i min begreppsapparat, det jag upplever att du väldigt ofta gör är att du förväntar dig att jag ska utgå ifrån din begreppsapparat, dina definitioner av vad religion är osv.
Så den enda rimliga lösningen, är att du börjar försöka sätta dig in i andras begreppsapparater, och genom detta skapar en "öppning" för andra att kliva in i din begreppsapprat.
Alltså, det jag menar är ganska enkelt: går det att förklara något kortare, förklara det kortare. Precis som detta: går det att förklara något enklare, förklara det enklare. Det är mer en tumregel än en regel.Och slutligen så tycker jag inte inläggens längd är avgörande, eller ens hur (men det har jag redan nämnt) nära inpå ursprungsämnet de ligger, utan snarare hur intressanta och tankeprovocerande de är. Lär de mig nåt nytt? Tillkommer nåt. Så jag håller med om att perspektivtagande, som du understryker är helt rätt att sikta på, men jag tror inte det följer av "korta och koncisa" inlägg. Alltså inte så mycket regler som ansträngning. Ett kort inlägg kan vara kärnfullt, men det kan också vara anemiskt, precis som ett långt inlägg kan vara såväl kärnfullt som anemiskt. Hur ställer du dig till det här?
Förstod inte riktigt vad du förökser säga här.Är det diskussion, eller är jag bara ett psykfall (precis som resten av världen, om man ska hårddra det) och som du bara upplever dig frustrerad av att få reaktion från? Om det senare så vet jag inte om jag ens kan sortera det som filosofi, det faller nog under "tro" (i nån lustig djävla ultra-troende, med betoning på tro, i motsats till vetande, som ett positivt värde). Då talar vi inte längre cynism från din sida, utan snarare nåt slags anti-rationalism. Men då faller ju allt det här med psykologiseringarna ihop också, och det går inte säga "inte så viktigt" i ett sånt läge, för hur ska man kunna prioritera överhuvudtaget? Man sparkar liksom inte bara bort ena stolsbenet utan samtliga på en gång, och druttar med arslet i backen, så sitter man där.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
- LJUSUPPLEVELSE
- Inlägg: 939
- Blev medlem: 20 nov 2008 11:45
- Ort: någon som söker sin själ.
Tillåt mig att skratta högt ...haha...
De självmordsbenägna pundarna har uttalat sig i frågan , hur vi ska få upp nivån...
1.Skaffa er en positivare livssyn.
2.Acceptera er själva och lär er att tycka om andra människor.
3.Minska på drogerna och skaffa er ett liv .
...först då kan ni börja komma i närheten av uppriktiga filosofiälskare.
...sedan kan ni börja fundera på hur ni ska få upp nivån på alla "stackare " här...
...reality check ... :wink:
mvh
De självmordsbenägna pundarna har uttalat sig i frågan , hur vi ska få upp nivån...
1.Skaffa er en positivare livssyn.
2.Acceptera er själva och lär er att tycka om andra människor.
3.Minska på drogerna och skaffa er ett liv .
...först då kan ni börja komma i närheten av uppriktiga filosofiälskare.
...sedan kan ni börja fundera på hur ni ska få upp nivån på alla "stackare " här...
...reality check ... :wink:
mvh
1965are...ikoniskt halvlärd kvasifilolog,metaretoriker,preprotoauktoritet, ärkehemipseudofilosof och megapsykodianoia.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Jag håller med JimmyAberg om att forumet ofta används som en avlastningscentral för dynga. Jag skulle välkomna en nivåhöjning. Men yttrandefriheten är också viktig. Dyngan är ovälkommen för oss alla som upplever dyngan som dynga, och vi kanske är i majoritet och vi kanske har rätt, men det som för vissa är dynga kan av andra upplevas som adekvat diskuterande, och redan känslan av att bli orätt censurerad - även när den känslan är ogrundad - är ett problem för den målsättning yttrandefriheten har, nämligen att låta alla känna att de får komma till tals oavsett åsikt och sätt att tänka. Så det är ett svårt problem, det här med dyngspridarna på forumet. Men jag har en idé:
Kanske vore det bra med en teknisk finess som gjorde att den som startat en tråd kunde välja att - i en version av tråden - moderera allt i tråden precis hur han/hon ville, medan detta är omöjligt (liksom det är idag) i en annan version av tråden. Och att varje forumanvändare som vill läsa en tråd alltid har möjlighet att välja mellan dessa två versioner, samt läsa båda om han/hon vill. Då kan de som inte vill läsa dynga slippa läsa dynga, medan de som vill läsa dynga kan få läsa dynga. Och de som vill sprida dynga kan med detta system fortsätta sprida dynga, och kommer att kunna bli lästa av alla som vill läsa dynga (mer yttrandefrihet än så kan en dyngspridare rimligen inte har rätt till; var och en bör väl få ha möjlighet att välja bort att läsa vad den vill slippa läsa, eller hur?). Vad sägs om en sådan lösning?
Kanske vore det bra med en teknisk finess som gjorde att den som startat en tråd kunde välja att - i en version av tråden - moderera allt i tråden precis hur han/hon ville, medan detta är omöjligt (liksom det är idag) i en annan version av tråden. Och att varje forumanvändare som vill läsa en tråd alltid har möjlighet att välja mellan dessa två versioner, samt läsa båda om han/hon vill. Då kan de som inte vill läsa dynga slippa läsa dynga, medan de som vill läsa dynga kan få läsa dynga. Och de som vill sprida dynga kan med detta system fortsätta sprida dynga, och kommer att kunna bli lästa av alla som vill läsa dynga (mer yttrandefrihet än så kan en dyngspridare rimligen inte har rätt till; var och en bör väl få ha möjlighet att välja bort att läsa vad den vill slippa läsa, eller hur?). Vad sägs om en sådan lösning?
Justin Case skrev:Jag håller med JimmyAberg om att forumet ofta används som en avlastningscentral för dynga. Jag skulle välkomna en nivåhöjning. Men yttrandefriheten är också viktig. Dyngan är ovälkommen för oss alla som upplever dyngan som dynga;
textmassa;
var och en bör väl få ha möjlighet att välja bort att läsa vad den vill slippa läsa, eller hur?). Vad sägs om en sådan lösning?
Du är inte rädd för att nästan alla dina inlägg av de flesta skulle klassas som dynga och därmed bli olästa?
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Får fan inte hålla på med såna här diskussioner, folk kan få för sig att vi är maniska. Förresten, djävla tur att vi har dig LJUSUPPLEVELSE, vet inte vad vi skulle göra utan dig. Att du ska ge mig en historielektion tycker jag är intressant, när du anmärker på mitt ordval då jag hänförde den förmenta "neutraliteten" till nyliberalismen, vilken alltjämt är den som söker skydd i dess hägn, men jag antar att det var bättre än att jag kallade det för en borgerlig vidskepelse, eftersom du då hade gått i taket fast av annat skäl. Att du i din iver glömmer ta i beaktande att upplysningen och liberalismen gick hand i hand är väl inte annat än att vänta.
En vag ytlig likhet suddar varken ut det faktum att den rör sig helt inom en psyko-logisk (alltså själs-/ego-centrerad) diskurs, eller gör den till mer utav filosofi. Visserligan kan subjektsfilosofin stundom gränsa till psykologin, allt från Descartes till fenomenologer, kan dröja långa stunder vid just psyket, eller egot, men det finns fortfarande en väsentlig skillnad att hålla på anser jag. Man kan, på egentligen bättre grund, hävda att psykoanalytikern är filosof enligt samma kriterier som du ställer upp. Att slarva så med språket, och sudda ut skillnaderna mellan två väsenskilda diskurser, på basis av nån egentligen ganska vag och godtycklig grej, ser jag alls inte poängen med (och jag måste väl få utlopp för min anala karaktär emellanåt också). Jag menar bara för att jag kan associera en sak till något, eller något namn, ur den två och ett halvt tusen år långa tradition som är filosofin så blir det inte filosofi. Tror vi kan vara eniga om det. Så ta det lite sakta när du nu skuttar fram och försöker "testa idéer". Låt dem testas innan du tar dem i bruk som "prövade".Sen tycker jag vi ska vara noga med att understryka att du alls inte "testar idéer", utan testar psykologiska rekationer på idéer, och än en gång har det inte med filosofin utan med psykologin, och eftersom du också sitter och predikar den där transcendensidéen så gör vi väl knappast fel i att säga att det är just en psykoterapi. Om du nu inte själv är noga med att hålla isär teori och praktik.
Att skippa jargongen skulle inte hjälpa eftersom det ligger implicit i det wllberska systemet, den har inbyggd i sig en teleologi. Den har en implicit hierarki, och det är också så dess Weltanschauung är strukturerad, det är mer eller mindre dess strukturerande princip. Detta är också skälet till att det rör sig om en psykoterapi, och inte en filosofi. Att "skippa" den marxistiska terminologin gör den ju inte mindre finalistisk. Klasskampen är motorn för historien, på samma sätt är "transcendensen" det metafysiska nav kring vilket hela den wilberska teorin snurrar. Detta är också anledningen till att Wilber aldrig kan hävda någon "post-metafysisk teori", vilket han inte bara lite naivt gör. Och det är alls inte svårt att se varför Wilber i själva verket faller tillbaka i precis det problem som Lévi-Strauss satte upp för sig själv med strukturalismen, och epistemet. Hur förmår Willbers "post-metafysiska teori" bli något annat än en myt om en myt? Antagandet om transcendensen, ett tertium quid, som en gudomlig hjälpande hand från ingenstans. Den märkliga är att detta är inget nytt problem alls, utan precis samma problem som man ställde sig innan postmodernismen. Det var i själva verket oförmågan att lösa problemet som blev utgångspunkten för det som kom att bli poststrukturalismen. Wilber däremot antar djärvt och dumdristigt, som det anstår en amerikan, att han "löst" problemet genom att helt enkelt postulera "transcendensen", genom att helt enkelt anta att eftersom det inte går att skilja myten om myten från myten själv (rent epistemologiskt) så har vi rätt att anta att myten om myten har nåt slags förrangsställning, blir till nåt slags Myt, eller rättare Sanning. Detta är så till den grad dumt och baklänges, om man alls vill göra anspråk på att ha förstått minsta lilla av den "postmoderna" diskussionen. Man går inte framåt genom att ta dubbla steg tillbaka. Detta är skälet till att wilberismen snarast är att betrakta som religion, och inte som filosofi. Här tar jag fasta på samma distinktion som miles sökte göra på ett ställe i förra diskussionen, men som du och Auk bara avfärdade utan att uppenbarligen ha begripit det, och som man tycker du skulle ha gett upp ditt wilbermissionerande hade du begripit det första gången när jag postade en länk åt dig där man kritiserade wilber som uttolkare av Derrida. Religionen är, definitionsmässigt, för att anspela på förra diskussionen, och för att samtidigt understryka poängen, en rad irrationella antaganden. Nu menade du dig inte ha något problem med en sån kritik, du tog den för given, men nu säger jag dig att du har inte förstått vare sig vidden eller implikationerna, eller på vilket djup, den kritiken löper. Det är inte bara det ytfenomen som du vill göra gällande, utan det skär genom själva hjärtat på det metafysiska frankensteinsmonster som är wilberismen, och religionen för den delen.
Wilberismen blir också den allra värsta formen av etnocentrism, i det att den inbillar sig vara transparent, i samma stund som den står och pekar finger åt andra. Egentligen torde det vara synligt också för dig i din egen praktik. Du står helt enkelt och delar in saker och ting i fack, utifrån en begreppsapparat direktimporterad från amerika. Och den bilden motsvarar tämligen exakt vad wilberismen gör på ett teoretiskt plan. Svårare än så är det inte. Det finns inga enkla lösningar, inga alexenderhugg såsom Wilber gör anspråk på, det är inte att lösa knuten det som han gör, det är att helt missa att uppmärksamma dess existens överhuvudtaget! Det är ju inte för inte som dekonstruktionen är mer eller mindre en principiell vägran mot kategorier som sådana. Men inte på det naiva sätt som jag ibland tycker mig se Auk behandla begreppsliga kategorier (men kan inbilla mig) utan genom ett slags negerande process, som är besläktad med det hegelska aufhebung i det att en ny förståelse träder fram genom dekonstruktionen, men utan några anspråk på att vara en positiv tes (syn-tes, som kantianerna förvanskat den hegelska begreppsappraten av ren lättja). Här är dock Auk rätt ute när han säger (fri parafras) "ordlekar är enda sättet att förstå något". Men Derrida är inte på något sätt vag eller oklar, eller ens relativistisk skulle jag påstå, utan djävligt exakt. Han släpper det epistemiska kravet, men hur? "Genom den kritiska stränghet med vilken denna relation [diskursens egen - min anm.] till metafysikens historia och dess tradition formuleras". Som han till exempel finner hos Lévi-Strauss när han talar om sina mytologi om mytologier, en närmast extrem självmedvetenhet hos diskursen som sådan blir alltså synliggjord där. Detta är vägen att ta om man ska ge sig in på "post-metafysik", i någon mening alls. Och det blir då, givetvis, inte frågan om att skapa någon teori överhuvudtaget.”[F]ör att inte mytens form eller rörelse skall försummas” samt ”undvika det våld som består i att ge centrum åt ett språk som beskriver en icke-centrerad struktur” måste vi, menar Derrida, överge ”den vetenskapliga och filosofiska diskursen”, eller ”förneka epistemet”. Helt enkelt, för att inte ge "vetenskaplig dignitet", eller vad du vill kalla det, åt en myt (metafysik), så måste epistemet som sådant förnekas, vi kan inte låna den underliggande strukturen hos metafysiken och bara klä upp den i nya kläder, som Wilber gör, och tro oss vara fria metafysiken. Vi måste förneka epistemet som sådant. Men det ger inte fritt fram för den relativism som Auk talar om, begreppens flytningar eller vad fan man vill kalla det, utan det ger oss skäl att bedriva filosofi annorlunda, eller kalla det "post-filosofi", om du vill. Och det innebär att läsa, och läsa texten (diskursen) mot sig själv, artikulera dessa ställen där den plockar sönder sina egna fundament. För att summera: "post-metafysiken" kan aldrig vara något formulerat i positiva termer, som en teori (Wilber), utan måste behålla sin negativa karaktär, sin karaktär av "kritik", slarvigt uttryckt, eller egentligen "läsning" (Derrida), som väl åtminstone provisoriskt förmår förmedla bilden av att det här inte är frågan att skapa begrepp, utan om att låta dem spela mot sig själva. Och det är egentligen på samma väg, men i en vidare och mer marxistisk tradition, som jag hävdar kritikens förrangsställning.
Det är samtidigt inte rätt att beskylla Derrida för nån form av cynism, eller vad du med en simpel term försöker fånga in det, inte heller är kan ett enkelt svar ges:
Här knyter ju Derrida an också till den store nietzscheanen på den franska scenen - Gilles Deleuze. Men medan Derrida vägrar metafysiken, motstår dess frestelser som "metod" (om man verkligen skall kalla det för det då det inte uppfyller kraven för vad vi i vanliga fall kallar metod, det är istället snarast en "läsning" det rör sig om, som sagt) så går Deleuze in för att ta den positivistiska sidan av detta mynt (i metodologisk mening, i den som framgår av citatet ovan är de helt eniga, där finns ingen motsättning alls, och egentligen knappast på det här planet heller, det är mer eller mindre samma [poststrukturalistiska] "filosofi" formulerad ena gången i strik "negativa" ["metafysik-resistenta"] termer, och den andra gånger i "positiva" eller gängse teoretiska termer, alltså i form av en teori, eller en metafysik; åtminstone törs jag säga detta för tiden vid slutet av sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet, att de på senare dar går något skillda vägar, inte lika bra speglar varandra är en annan femma). Ingen av dessa herrar, eller deras respektive "filosofier" kan beskyllas för att vara varesig "cyniska" eller "nihilistiska", tvärtom är de livsbejakande, i just den mening som religionen aldrig förmår att vara det, just eftersom den blint sväljer en metafysik, en rad irrationella antaganden, låter sig luras av tanken i strid med kroppen, och denna konflikt ser du tematiskt i snudd alla religioner, som Nietzsche just uppmärksammade oss på. Det är snarast genom att bejaka skenet som sken, och inte ta det för verklighet, som en "pseudo-transcendens" uppnås - men det är förstås aldrig frågan om någon transcendens i egentlig bemärkelse, då villkoren för den "överskridande" gesten ligger implicita i det befintliga.
Så - för att vara behjälplig, och för att jag tror att den här diskussionen kan vara givande, trots att du kanske sitter och läser i termer av "frustrationer" eller vad det nu kan vara - då kan vi lite snabbt skissera min bild av Jimmy, eller egentligen Jimmys wilberska rollkaraktär. Du kör på, liksom, utan att ens ta hänsyn till hur komplicerat problemet är. Redan det att du gagnar en wilbers diskurs, och princip, ser jag som en "sänkning av nivån", i någon mening. Menar inte att jag har såna här förebannat höga krav på min omgivning, är inte det jag säger, men i ett idealtillstånd om vi så säger. Wilber tillhör kort och gott inte framtiden, eftersom man inte kan gå baklänges in i den. Jag inbillar mig nånstans att du ändå är medveten om delar av detta, men med lite allusioner till hur du har brukat bemöta mig (som nån djävla självutnämnd messias ifärd med att predika för mig): "du når nästan, nästan, nästan, fram, du måste bara sträcka dig lite till!". Som om det vore nåt djävla mål att nå. Men det om det, gör vad du vill av det, har försökt förtydliga åtminstone, hoppas nån punkt är klarare, och att det gör det lättare och kanske mindre "frustrationsladdat" att relatera till mig.
Efter föregående utläggning så tycker jag du borde kunna gissa hur jag ställer mig till en sån här sak. Du kan mycket väl ha en poäng i det du säger, det är inte det, men jag reagerar instinktivt (och det ger väl dig vatten på kvarn att tolka det i psykologiska termer, men också det måste jag invända på samma sätt emot): "du förenklar!". Och att förenkla är att ge avkall på nyanser, att ge avkall på nyanser är i en mening att förvanska, eller rent av ljuga. Så istället för att bara svälja en förklaring, typ "såhär är det", så uppmanar jag dig, och alla andra, att istället fundera på saken, underkasta den kritik, och inte bara rusa iväg mot nåt mål man ställt upp för sig själv. Du fortsätter ju sen i det utstakade spåret, med din motivering, så då får jag lov att förklara mig under tiden.
Här kommer nämligen min affinitet till Heidegger, och hans Gelassenheit, in i bilden, egentligen något (om man får lita på Logos) snarlikt en daoistisk inställning. Det är väl ett för långt resonemang för att gå in på detalj här, men för att göra det långa (djävligt) kort: jag ser inte människan som varats herre, utan som hennes herde (för att parafrasera Heidegger i "Brev om humanismen"), och vi tar inte varat så mycket i anspråk som de tar oss i anspråk, vi är -ställda, i ordets alla bemärkelser. Också här gäller det att ge akt på saker och ting, snarast låta sig till-talas, än att aktivt söka höra nåt. Varat talar genom oss, och genom språket, vi är mer medlare än vi är subjekt som påtvingar vår omvärld vår vilja. Så det är på den ledden jag anser dessa frågor behöva ställas, ontologin som föregående epistemologin, och som havandes en förrangsställning i förhållande till annan metafysik. Varat är en nödvändig förutsättning för varje enskilt varande, medan inte varje enskilt varande inte är en nödvändig förutsättning för varat. I denna mening är jag realist. Och i och med att jag sätter varat som "essensen", i meningen av en "händelse", så säger det sig självt att subjektsfilosofin körs på porten. Så redan här vill jag alltså invända mot den indelning Wilber gör, som missvisande, som förutsättandes en rad metafysiska antaganden som leder till en rad problem ("fri vilja" kontra "determinism" t.ex.) som inte helt utan vidare kan förutsättas. I själva verket menar jag ju att det är andra vägen runt. Det är inte så att du har en "essens" (ett subjekt sig) som sedan kan existera eller inte, som föregick det eller var helt oberoende av existensen på nåt sätt, utan "existensen är essensen", för att tala med Heidegger i "Varat och tiden". Händelsen är, och den är allt som i egentlig mening är, sedan har vi våra s.k. "axiomatiska system", våra metafysiska utanpåverk, och det här börjar tangera de flesta områden utav "mitt eget" snart. Valet mellan dessa är naturligtvis ingalunda godtyckligt, utan en rad kriterier kan resas, och kritiken skall tillämpas. Här (på detta, i viss mening, meta-filosofiska plan) menar jag dock, och i precis samma skede som jag antar att du tar ditt kierkegaardska språng ut i tron utan att reflektera särskilt mycket över dina preferenser, att kritken blir extra viktig. Varför har vi redan formulerat problemet som ett filosofiskt problem? Vad är de bakomliggande "orsakerna" till detta, finns det nåt sätt att utröna? Jag söker gripa det vid roten, gå till botten med det, för att tala vanlig djävla bonnig svenska, medan du tar ditt fideistiska språng, och "testar idéer", eller snarare glasögon. Eller för att utsträcka liknelsen (på ett inte alldeles opassande eller dumt sätt om du frågar mig): du prövar glasögon som man prövar ut dem hos optikern, och menar dig ha nåt slags sanning när du får en bra bild, det är utsikten som intresserar dig; jag undersöker glasögonen för vad de är, kollar in hur de funkar, vad de består av, hur ljuset bryts i dem och så vidare, för att förstå dem som jag vet redan måste sitta på snoken min. Nära nog? På en höft?
Notera dock hur du går tillväga: "Skulle jag formulera det på mitt sätt, så antar jag att jag tycker att det är viktigt att utgå från 1:a perspektivet först, dvs. intentionen, eftersom alla handlingar föregås av en intention." Du stipulerar och antar, du testar ett par brillor. I mina fingrar kliar det direkt och jag vill bara mecka isär dem för att visa dig varför du upplever saker och ting på det och det sättet - det ligger implicit i, och följer på antagandet, eller det förutsätts redan osv. det beror alltså på att tonen på glasen är den och den nyansen. Du går direkt på att beskriva vad du ser genom glasen, jag undersöker glasen. Problemet jag har med det du gör är väl primärt att jag har svårt att se hur man alls skulle kunna veta vad fan det är man ser om man alls inte tagit reda på vad detta "seende" innebär. Hur meningsfull är den deskription du ger om du inte känner de begrepp som ingår i den? Då förstår jag att du tenderar tänka saker i termer av psykologiska "känsloimpulser" och "frustration" och liknande. Du vet ju med andra ord inte om du ser suddigt för att det är nåt fel på världen där ute eller på dig själv (att glasen är skitiga överväger du överhuvudtaget inte, vilket är vad jag skulle ta itu med först). I termer av ett övergripande "projekt", typ "leva ett liv", eller "söka sanningen", eller vilken annan existentiell formulering vi kan haspla ur oss så här på stående fot, så är min kritik av din metod förstås gagnlös. Vi har ingen objektiv måttstock att ta till. Och andra frågor än en sån här, med ett egentligen epistemologiskt tema, kanske är mer intressanta att ställa då.
Vad gäller den här "kvadranten" eller vad du kallar det, med 1:a, 2:a osv. perspektiv, säger du att Wilber tänker i historiska termer. Redan detta finner jag suspekt, emedan generaliseringen tycks något godtycklig, men inte enbart, kanske främst för att jag direkt noterar att det som du säger Wilber mena karakterisera det "förmoderna" alltjämt är vardagen för miljarder av människor, och som hålls i ett visst förhållande. Här är Hegels herre-slav-dialektik den riktiga beskrivningen. Herren betingar slaven som i sin tur betingar herren, både är de lika ofria, men förhållandet är för den skull på inga sätt jämlikt eller rättfärdigat. Och vad Wilber missar (eller så ger du avkall på nån nyans, men jag tror jag vågar mig på att elaborera kritiken ändå) är att det han sätter upp som "historisk epok", säg det "postmoderna" till exempel är en marginell intellektuell strömning (och därigenom etnocentrism i allra högsta grad! Men som han, som sagt, är helt blind för, just emedan han, som du, antar de egna glasögonen vara helt transparenta, och när jag tänker på saken, brukar inte karln nästan för jämnan ha solglasögon på sig? Ett sammanträffande, eller ett undermedvetet som tar sig uttryck?). Han beskriver inte en historisk epok, han beskriver en viss social klass! Visst är det säkert så att vissa tendenser, och en viss utvecklingslinje kan skönjas, i vilka idéer eller förhållningssätt som varit dominerande under vissa historiska epoker, men det är bara ena ledden, man måste kolla höjdledden också. Till att börja med så ska man ju t.ex. vara fullt medveten om att den "historia" vi har är den "bildade klassens" (om de skall talas om som "klass"), småborgares, och andra läs- och skrivkunnigas, historia, deras perspektiv, framförallt. Så här skulle ju Wilbers perspektiv spela mot sig själva, på höjd och bredd alltså. Förtjänar att påpekas.
Det jag frågar mig är om det inte är kontraproduktivt. Detta återknyter till vad jag sade ovan om Heidegger och att låta sig till-talas av varat, låta sig tas i anspråk, låta sig talas-till. Det är inte helt omöjligt att vi ibland förstår den andra bra mycket bättre när vi ger upp alla försök och anspråk på att förstå honom/henne. Kan låta djävligt motsägelsefullt i och med vad jag ovan förde för resonemang, men skulle nog snarare säga att det är andra sidan till samma mynt, för att vara så där besvärlig. Jag menar, ta nåt trivialt bara, säg att du står och ska köpa en korv på en mack (är ju inte ens aktuellt för mig som vegetarian men, det var vad som kom spontant), är det nödvändigt att du och kassörskan vet exakt hur den andre känner tänker ifråga om varenda liten pinal? Nej, absolut inte. Kan det inte i själva verket snarare bara krångla till och sluta med att det alls inte blir nån korv för dig? Ja. Är det inte så att varat har sin egen rytm, och sina egna ackord, och vi liksom mer spelar med och harmonierar, om vi vill göra anspråk på "vad som sker", än om vi försöker ha stenhård koll på precis allt. Här måste man alltså förstå mig inte som att jag säger att man inte ska undersöka saker, utan snarare att frågan som man ska ställa sig i detta läge är vad alls "saken" är som man undersöker. Är det glasen eller bågarna som är relevanta? Eller kanske en oknäppt gyld, som skär sig som ett dimackord genom det där sociala fältet när du skall till att lägga din beställning på disken.
Det här med "flaming" som du säger, visst det går skapa begrepp för allting, och det går att beteckna det som patologiskt också om man vill. Det är lite besynnerligt vad du verkar tycka att det är fel på oss människor, som människor, och inte de förutsättningar vi lever under. Detta menar jag vara ett direkt resultat av att du inte undersöker glasögonen du har på dig, utan bara tutar och kör i truckerkeps liksom. Jag menar vad menar vi med "destruktivt" här? Är det så djävla klart? Är det så djävla klart ens att ett snyggt och städat forum skulle göra saker och ting "lättare" för ett framtida klientel? Kan vi verkligen sitta här och säga att exakt det och det kommer den och den ha i ryggsäcken med sig och därför förstå exakt det och det, och därför måste det och det sägas i den och den ordningen, för i slutändan ska han eller hon bli en sån eller sån för att inte vara "detruktiv" och "psyksjuk". Jag vet inte, tycker helt resonemanget vare sig håller eller verkar särskilt "sunt" (för att själv tillgripa ett sånt där begrepp). Jag menar, när fan är det nog? När tar du dig förbi Predikaren i dina bibelstudier. När du har 1 miljard mini-Wilbers, 2... 5? Osv. Du snackar mycket om att man måste respektera att folk tänker annorlunda, och hela det här integrala grejset, men i praktiken tycker jag det låter som vilken pseudo-oriental egocentrerad borgarförströelse som helst.
Ja, alltså du får väl ha dina åsikter om saken, fine, du får väl göra som fan du vill. Menar nog själv snarast att skulle vi ha följt de regler du skisserade några inlägg upp hade den här diskussionen aldrig överhuvudtaget blivit av. Och jag tycker nog den har varit lite berikande trots allt. Och det är väl hela min poäng. Inte så mycket slipstvång, sociala konventioner, sjukdomsbeteckningar, noter, utan mer jammande. Come what may. Shoot. Tycker som att man får kunna hur djävla mycket "häftiga" fraser man vill, men kan man inte ta ett chorus eller två på en bluestolva så kan man inte spela överhuvudtaget. Det är inte fraserna, eller de individuella prestationerna som räknas för mig, och det gör det nog inte för dig heller (kanske är det detta insnöande på förstapersonperspektiv, eller subjektsfilosofin som jag skulle vilja klandra, som du själv lyfter fram), utan att musiken blir bra. Har inga problem med att nån Ornette Coleman-dåre kommer och blåser iväg nåt atonalt helvete och totalakvaddar det groove vi hade igång, det är grejen med musik, och improvisation, man tar det som det kommer, och gör något av det. Man stannar inte upp och tar det från början, som nåt djävla bygge som aldrig blir byggt för man aldrig kommer till skott, eller som nån fegis längst ut på trampolinen, utan man kör på, lånar idéer av varandra, bygger kör vidare på nåt här, nåt där, nåt som helt enkelt väckte nån impuls hos en. Inte tygla impulsen, utan tvärtom släppa den fri, helt fri, bara öppna händerna och ge, och se på fan, behövde inte skapa ett skit, behövde inte uppamma nån mystisk själslig resurs, utan behövde bara slappna av och hänga på beatet så gav det sig själv. Händelsen händer. Eller mindre pretentiös heideggerska, alltså på vanlig djävla svenska: "shit happens!". Så djävla krångligt är det inte, har ju rullat på i flera tusen år, vore ju bra besynnerligt om just jag skulle bli den som fick skiten att stanna av liksom.
Och, kort inflkande, när inläggen ser ut på det här sättet, och behandlar ett så omfattande material, och egentligen knyter an till flera pågående, avslutade, och ännu inte ens påbörjade diskussioner, är det så djävla noga? Är väl egentligen inte ens så noga vem som svarar heller, eller i vilken tråd. Tycker som det är kul om nån har nåt intressant att säga i anslutning, eller på tvären, men det jag säger. Är inte så mycket för den där analytiska filosofin, och att ta parti och kämpa ned den andra sidan, visst ibland måste vissa saker argumeteras för och kan endast lösas på det sättet, men framförallt är det nåt slags hermeneutisk sida, undersökande, som jag gillar med filosofin. Helt klart av mer kontinental karaktär. Och i själva verket har jag gått ett bra tag och väntat på en argumentation för den analytiska metoden i jämförelse med andra. Bara kastat ut förfrågan rent allmänt, ingen som riktigt känt sig manad vad det verkar. Men det kan jag tycka är lite symptomatiskt (för att spä på mina egna fördomar och öka på spänningarna mellan just dessa två läger, i strid inte bara med mig själv utan också med "dem", bara för skojs skull liksom), den analytiska metoden antas bara. Den motiveras inte. Eller kanske är det bara jag som läser alldeles för få analytiska filosofer och missat nåt jätteuppenbart och självevident. Är dock benägen lita på min instinkt, och paranoida läggning, här.
Jag vet som inte om jag har så "svårt att diskutera med folk på forumet" som du söker göra gällande, det är inte något jag själv upplever. Har det nog inte krångligare än jag gör det för mig. Jag kräver heller inte att du ska ha samtliga begreppsapparater komplett, att du ska ha ett svar på allt, men jag slänger ut frågor, som jag anser värda att ställas, kan man inte besvara dem så kan man endera ta det som en uppmaning att finna ett svar på frågan, eller så struna i den helt. Man behöver inte ha svaret, men det kan väl knappast skada att veta att där finns en obesvarad fråga, och ett ofunnet svar? Just att ställa frågor tycker jag öppnar upp för nya perspektiv, långt mer än vad att ge svar gör. En fråga provocerar tanken, den utgör ett problem för tanken, ett svar gör inte det. Kan väl på sätt och vis säga att det är frågandet som håller "tanken" igång. Eller ifrågasättandet. Tror faktiskt till och med kritik och frågande delar samma ordstam i den gamla grekiskan.
Vad gäller bevisbördan så håller jag alls inte med. Bevisbördan ligger på den som försöker leda nåt i bevis, alltså den som kommer med en tes, ett case, en massa antaganden. Inte på den som ifrågasätter dessa. Om jag däremot kommer med en tes som jag menar skall stå istället för din, så måste jag ju motivera den på någon grund som godtas av de andra annars kommer de ju ogilla den, och jag blir tvungen börja om på ny kula. Ska det verkligen fungera annorlunda tycker du? Och fan, nu är jag helt kokt i skallen. Känner mig som LJUSUPPLEVELSE. Skum, skum, känsla.
Jimmy skrev:För att ytterligare bekräfta det du säger, och sticka av tråden en aning en kort stund: Men detta knyter även till Wilbers filosofi - den kritik du framför, har även framförts på andra ställen mot Wilbers filosofi - att den är "anklagande" - detta är något som diskueras i integrala kretsar, och ett förslag som framkommit där är att praktisera teorierna i ett mer vardagligt språk, dvs att helt skippa jargonen, och inte ens nämna modellerna, men samtidit går detta väldigt bra eftersom Wilbers fyra kvadranter representeras genom att ta de fyra perspektiven: subjektivt/jag, interobjektivt/vi, objektivt/det, interobjektivt/dets. Detta närmar sig alltså den sokratiska dialogen, och vi kommer återigen tillbaka till filosofin.
En vag ytlig likhet suddar varken ut det faktum att den rör sig helt inom en psyko-logisk (alltså själs-/ego-centrerad) diskurs, eller gör den till mer utav filosofi. Visserligan kan subjektsfilosofin stundom gränsa till psykologin, allt från Descartes till fenomenologer, kan dröja långa stunder vid just psyket, eller egot, men det finns fortfarande en väsentlig skillnad att hålla på anser jag. Man kan, på egentligen bättre grund, hävda att psykoanalytikern är filosof enligt samma kriterier som du ställer upp. Att slarva så med språket, och sudda ut skillnaderna mellan två väsenskilda diskurser, på basis av nån egentligen ganska vag och godtycklig grej, ser jag alls inte poängen med (och jag måste väl få utlopp för min anala karaktär emellanåt också). Jag menar bara för att jag kan associera en sak till något, eller något namn, ur den två och ett halvt tusen år långa tradition som är filosofin så blir det inte filosofi. Tror vi kan vara eniga om det. Så ta det lite sakta när du nu skuttar fram och försöker "testa idéer". Låt dem testas innan du tar dem i bruk som "prövade".Sen tycker jag vi ska vara noga med att understryka att du alls inte "testar idéer", utan testar psykologiska rekationer på idéer, och än en gång har det inte med filosofin utan med psykologin, och eftersom du också sitter och predikar den där transcendensidéen så gör vi väl knappast fel i att säga att det är just en psykoterapi. Om du nu inte själv är noga med att hålla isär teori och praktik.
Att skippa jargongen skulle inte hjälpa eftersom det ligger implicit i det wllberska systemet, den har inbyggd i sig en teleologi. Den har en implicit hierarki, och det är också så dess Weltanschauung är strukturerad, det är mer eller mindre dess strukturerande princip. Detta är också skälet till att det rör sig om en psykoterapi, och inte en filosofi. Att "skippa" den marxistiska terminologin gör den ju inte mindre finalistisk. Klasskampen är motorn för historien, på samma sätt är "transcendensen" det metafysiska nav kring vilket hela den wilberska teorin snurrar. Detta är också anledningen till att Wilber aldrig kan hävda någon "post-metafysisk teori", vilket han inte bara lite naivt gör. Och det är alls inte svårt att se varför Wilber i själva verket faller tillbaka i precis det problem som Lévi-Strauss satte upp för sig själv med strukturalismen, och epistemet. Hur förmår Willbers "post-metafysiska teori" bli något annat än en myt om en myt? Antagandet om transcendensen, ett tertium quid, som en gudomlig hjälpande hand från ingenstans. Den märkliga är att detta är inget nytt problem alls, utan precis samma problem som man ställde sig innan postmodernismen. Det var i själva verket oförmågan att lösa problemet som blev utgångspunkten för det som kom att bli poststrukturalismen. Wilber däremot antar djärvt och dumdristigt, som det anstår en amerikan, att han "löst" problemet genom att helt enkelt postulera "transcendensen", genom att helt enkelt anta att eftersom det inte går att skilja myten om myten från myten själv (rent epistemologiskt) så har vi rätt att anta att myten om myten har nåt slags förrangsställning, blir till nåt slags Myt, eller rättare Sanning. Detta är så till den grad dumt och baklänges, om man alls vill göra anspråk på att ha förstått minsta lilla av den "postmoderna" diskussionen. Man går inte framåt genom att ta dubbla steg tillbaka. Detta är skälet till att wilberismen snarast är att betrakta som religion, och inte som filosofi. Här tar jag fasta på samma distinktion som miles sökte göra på ett ställe i förra diskussionen, men som du och Auk bara avfärdade utan att uppenbarligen ha begripit det, och som man tycker du skulle ha gett upp ditt wilbermissionerande hade du begripit det första gången när jag postade en länk åt dig där man kritiserade wilber som uttolkare av Derrida. Religionen är, definitionsmässigt, för att anspela på förra diskussionen, och för att samtidigt understryka poängen, en rad irrationella antaganden. Nu menade du dig inte ha något problem med en sån kritik, du tog den för given, men nu säger jag dig att du har inte förstått vare sig vidden eller implikationerna, eller på vilket djup, den kritiken löper. Det är inte bara det ytfenomen som du vill göra gällande, utan det skär genom själva hjärtat på det metafysiska frankensteinsmonster som är wilberismen, och religionen för den delen.
Wilberismen blir också den allra värsta formen av etnocentrism, i det att den inbillar sig vara transparent, i samma stund som den står och pekar finger åt andra. Egentligen torde det vara synligt också för dig i din egen praktik. Du står helt enkelt och delar in saker och ting i fack, utifrån en begreppsapparat direktimporterad från amerika. Och den bilden motsvarar tämligen exakt vad wilberismen gör på ett teoretiskt plan. Svårare än så är det inte. Det finns inga enkla lösningar, inga alexenderhugg såsom Wilber gör anspråk på, det är inte att lösa knuten det som han gör, det är att helt missa att uppmärksamma dess existens överhuvudtaget! Det är ju inte för inte som dekonstruktionen är mer eller mindre en principiell vägran mot kategorier som sådana. Men inte på det naiva sätt som jag ibland tycker mig se Auk behandla begreppsliga kategorier (men kan inbilla mig) utan genom ett slags negerande process, som är besläktad med det hegelska aufhebung i det att en ny förståelse träder fram genom dekonstruktionen, men utan några anspråk på att vara en positiv tes (syn-tes, som kantianerna förvanskat den hegelska begreppsappraten av ren lättja). Här är dock Auk rätt ute när han säger (fri parafras) "ordlekar är enda sättet att förstå något". Men Derrida är inte på något sätt vag eller oklar, eller ens relativistisk skulle jag påstå, utan djävligt exakt. Han släpper det epistemiska kravet, men hur? "Genom den kritiska stränghet med vilken denna relation [diskursens egen - min anm.] till metafysikens historia och dess tradition formuleras". Som han till exempel finner hos Lévi-Strauss när han talar om sina mytologi om mytologier, en närmast extrem självmedvetenhet hos diskursen som sådan blir alltså synliggjord där. Detta är vägen att ta om man ska ge sig in på "post-metafysik", i någon mening alls. Och det blir då, givetvis, inte frågan om att skapa någon teori överhuvudtaget.”[F]ör att inte mytens form eller rörelse skall försummas” samt ”undvika det våld som består i att ge centrum åt ett språk som beskriver en icke-centrerad struktur” måste vi, menar Derrida, överge ”den vetenskapliga och filosofiska diskursen”, eller ”förneka epistemet”. Helt enkelt, för att inte ge "vetenskaplig dignitet", eller vad du vill kalla det, åt en myt (metafysik), så måste epistemet som sådant förnekas, vi kan inte låna den underliggande strukturen hos metafysiken och bara klä upp den i nya kläder, som Wilber gör, och tro oss vara fria metafysiken. Vi måste förneka epistemet som sådant. Men det ger inte fritt fram för den relativism som Auk talar om, begreppens flytningar eller vad fan man vill kalla det, utan det ger oss skäl att bedriva filosofi annorlunda, eller kalla det "post-filosofi", om du vill. Och det innebär att läsa, och läsa texten (diskursen) mot sig själv, artikulera dessa ställen där den plockar sönder sina egna fundament. För att summera: "post-metafysiken" kan aldrig vara något formulerat i positiva termer, som en teori (Wilber), utan måste behålla sin negativa karaktär, sin karaktär av "kritik", slarvigt uttryckt, eller egentligen "läsning" (Derrida), som väl åtminstone provisoriskt förmår förmedla bilden av att det här inte är frågan att skapa begrepp, utan om att låta dem spela mot sig själva. Och det är egentligen på samma väg, men i en vidare och mer marxistisk tradition, som jag hävdar kritikens förrangsställning.
Det är samtidigt inte rätt att beskylla Derrida för nån form av cynism, eller vad du med en simpel term försöker fånga in det, inte heller är kan ett enkelt svar ges:
Derrida skrev:Då den avbrutna omedelbarhetens strukturella tematik är vänd mot ett frånvarande ursprungs förlorade eller omöjliga närvaro, så representerar tematiken den sorgsna, negativa, nostalgiska, skuldtyngda, rousseauanska sidan av spelet, vars andra sida skulle vara det nietzscheanska bejakandet; det glädjefyllda bejakandet av världens spel och av det oskyldiga i tillblivelsen, bejakandet av en ofelbar värld av tecken utan sanning och ursprung, öppen för en aktiv tolkning.
Här knyter ju Derrida an också till den store nietzscheanen på den franska scenen - Gilles Deleuze. Men medan Derrida vägrar metafysiken, motstår dess frestelser som "metod" (om man verkligen skall kalla det för det då det inte uppfyller kraven för vad vi i vanliga fall kallar metod, det är istället snarast en "läsning" det rör sig om, som sagt) så går Deleuze in för att ta den positivistiska sidan av detta mynt (i metodologisk mening, i den som framgår av citatet ovan är de helt eniga, där finns ingen motsättning alls, och egentligen knappast på det här planet heller, det är mer eller mindre samma [poststrukturalistiska] "filosofi" formulerad ena gången i strik "negativa" ["metafysik-resistenta"] termer, och den andra gånger i "positiva" eller gängse teoretiska termer, alltså i form av en teori, eller en metafysik; åtminstone törs jag säga detta för tiden vid slutet av sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet, att de på senare dar går något skillda vägar, inte lika bra speglar varandra är en annan femma). Ingen av dessa herrar, eller deras respektive "filosofier" kan beskyllas för att vara varesig "cyniska" eller "nihilistiska", tvärtom är de livsbejakande, i just den mening som religionen aldrig förmår att vara det, just eftersom den blint sväljer en metafysik, en rad irrationella antaganden, låter sig luras av tanken i strid med kroppen, och denna konflikt ser du tematiskt i snudd alla religioner, som Nietzsche just uppmärksammade oss på. Det är snarast genom att bejaka skenet som sken, och inte ta det för verklighet, som en "pseudo-transcendens" uppnås - men det är förstås aldrig frågan om någon transcendens i egentlig bemärkelse, då villkoren för den "överskridande" gesten ligger implicita i det befintliga.
Så - för att vara behjälplig, och för att jag tror att den här diskussionen kan vara givande, trots att du kanske sitter och läser i termer av "frustrationer" eller vad det nu kan vara - då kan vi lite snabbt skissera min bild av Jimmy, eller egentligen Jimmys wilberska rollkaraktär. Du kör på, liksom, utan att ens ta hänsyn till hur komplicerat problemet är. Redan det att du gagnar en wilbers diskurs, och princip, ser jag som en "sänkning av nivån", i någon mening. Menar inte att jag har såna här förebannat höga krav på min omgivning, är inte det jag säger, men i ett idealtillstånd om vi så säger. Wilber tillhör kort och gott inte framtiden, eftersom man inte kan gå baklänges in i den. Jag inbillar mig nånstans att du ändå är medveten om delar av detta, men med lite allusioner till hur du har brukat bemöta mig (som nån djävla självutnämnd messias ifärd med att predika för mig): "du når nästan, nästan, nästan, fram, du måste bara sträcka dig lite till!". Som om det vore nåt djävla mål att nå. Men det om det, gör vad du vill av det, har försökt förtydliga åtminstone, hoppas nån punkt är klarare, och att det gör det lättare och kanske mindre "frustrationsladdat" att relatera till mig.
Jimmy skrev:Du säger att det bottnar i ett eller flera vad, snarare än ett vem, och det ligger antagligen något i detta - och det jag menar med detta är att det är en fråga om vilken man kvadrant (jag,vi,det,dets) som man tar sitt avstamp ifrån, och jag tar ofta avstamp ifrån jaget, dvs det subjektiva perspektivet, dvs. 1:a person.
Efter föregående utläggning så tycker jag du borde kunna gissa hur jag ställer mig till en sån här sak. Du kan mycket väl ha en poäng i det du säger, det är inte det, men jag reagerar instinktivt (och det ger väl dig vatten på kvarn att tolka det i psykologiska termer, men också det måste jag invända på samma sätt emot): "du förenklar!". Och att förenkla är att ge avkall på nyanser, att ge avkall på nyanser är i en mening att förvanska, eller rent av ljuga. Så istället för att bara svälja en förklaring, typ "såhär är det", så uppmanar jag dig, och alla andra, att istället fundera på saken, underkasta den kritik, och inte bara rusa iväg mot nåt mål man ställt upp för sig själv. Du fortsätter ju sen i det utstakade spåret, med din motivering, så då får jag lov att förklara mig under tiden.
Här kommer nämligen min affinitet till Heidegger, och hans Gelassenheit, in i bilden, egentligen något (om man får lita på Logos) snarlikt en daoistisk inställning. Det är väl ett för långt resonemang för att gå in på detalj här, men för att göra det långa (djävligt) kort: jag ser inte människan som varats herre, utan som hennes herde (för att parafrasera Heidegger i "Brev om humanismen"), och vi tar inte varat så mycket i anspråk som de tar oss i anspråk, vi är -ställda, i ordets alla bemärkelser. Också här gäller det att ge akt på saker och ting, snarast låta sig till-talas, än att aktivt söka höra nåt. Varat talar genom oss, och genom språket, vi är mer medlare än vi är subjekt som påtvingar vår omvärld vår vilja. Så det är på den ledden jag anser dessa frågor behöva ställas, ontologin som föregående epistemologin, och som havandes en förrangsställning i förhållande till annan metafysik. Varat är en nödvändig förutsättning för varje enskilt varande, medan inte varje enskilt varande inte är en nödvändig förutsättning för varat. I denna mening är jag realist. Och i och med att jag sätter varat som "essensen", i meningen av en "händelse", så säger det sig självt att subjektsfilosofin körs på porten. Så redan här vill jag alltså invända mot den indelning Wilber gör, som missvisande, som förutsättandes en rad metafysiska antaganden som leder till en rad problem ("fri vilja" kontra "determinism" t.ex.) som inte helt utan vidare kan förutsättas. I själva verket menar jag ju att det är andra vägen runt. Det är inte så att du har en "essens" (ett subjekt sig) som sedan kan existera eller inte, som föregick det eller var helt oberoende av existensen på nåt sätt, utan "existensen är essensen", för att tala med Heidegger i "Varat och tiden". Händelsen är, och den är allt som i egentlig mening är, sedan har vi våra s.k. "axiomatiska system", våra metafysiska utanpåverk, och det här börjar tangera de flesta områden utav "mitt eget" snart. Valet mellan dessa är naturligtvis ingalunda godtyckligt, utan en rad kriterier kan resas, och kritiken skall tillämpas. Här (på detta, i viss mening, meta-filosofiska plan) menar jag dock, och i precis samma skede som jag antar att du tar ditt kierkegaardska språng ut i tron utan att reflektera särskilt mycket över dina preferenser, att kritken blir extra viktig. Varför har vi redan formulerat problemet som ett filosofiskt problem? Vad är de bakomliggande "orsakerna" till detta, finns det nåt sätt att utröna? Jag söker gripa det vid roten, gå till botten med det, för att tala vanlig djävla bonnig svenska, medan du tar ditt fideistiska språng, och "testar idéer", eller snarare glasögon. Eller för att utsträcka liknelsen (på ett inte alldeles opassande eller dumt sätt om du frågar mig): du prövar glasögon som man prövar ut dem hos optikern, och menar dig ha nåt slags sanning när du får en bra bild, det är utsikten som intresserar dig; jag undersöker glasögonen för vad de är, kollar in hur de funkar, vad de består av, hur ljuset bryts i dem och så vidare, för att förstå dem som jag vet redan måste sitta på snoken min. Nära nog? På en höft?
Notera dock hur du går tillväga: "Skulle jag formulera det på mitt sätt, så antar jag att jag tycker att det är viktigt att utgå från 1:a perspektivet först, dvs. intentionen, eftersom alla handlingar föregås av en intention." Du stipulerar och antar, du testar ett par brillor. I mina fingrar kliar det direkt och jag vill bara mecka isär dem för att visa dig varför du upplever saker och ting på det och det sättet - det ligger implicit i, och följer på antagandet, eller det förutsätts redan osv. det beror alltså på att tonen på glasen är den och den nyansen. Du går direkt på att beskriva vad du ser genom glasen, jag undersöker glasen. Problemet jag har med det du gör är väl primärt att jag har svårt att se hur man alls skulle kunna veta vad fan det är man ser om man alls inte tagit reda på vad detta "seende" innebär. Hur meningsfull är den deskription du ger om du inte känner de begrepp som ingår i den? Då förstår jag att du tenderar tänka saker i termer av psykologiska "känsloimpulser" och "frustration" och liknande. Du vet ju med andra ord inte om du ser suddigt för att det är nåt fel på världen där ute eller på dig själv (att glasen är skitiga överväger du överhuvudtaget inte, vilket är vad jag skulle ta itu med först). I termer av ett övergripande "projekt", typ "leva ett liv", eller "söka sanningen", eller vilken annan existentiell formulering vi kan haspla ur oss så här på stående fot, så är min kritik av din metod förstås gagnlös. Vi har ingen objektiv måttstock att ta till. Och andra frågor än en sån här, med ett egentligen epistemologiskt tema, kanske är mer intressanta att ställa då.
Vad gäller den här "kvadranten" eller vad du kallar det, med 1:a, 2:a osv. perspektiv, säger du att Wilber tänker i historiska termer. Redan detta finner jag suspekt, emedan generaliseringen tycks något godtycklig, men inte enbart, kanske främst för att jag direkt noterar att det som du säger Wilber mena karakterisera det "förmoderna" alltjämt är vardagen för miljarder av människor, och som hålls i ett visst förhållande. Här är Hegels herre-slav-dialektik den riktiga beskrivningen. Herren betingar slaven som i sin tur betingar herren, både är de lika ofria, men förhållandet är för den skull på inga sätt jämlikt eller rättfärdigat. Och vad Wilber missar (eller så ger du avkall på nån nyans, men jag tror jag vågar mig på att elaborera kritiken ändå) är att det han sätter upp som "historisk epok", säg det "postmoderna" till exempel är en marginell intellektuell strömning (och därigenom etnocentrism i allra högsta grad! Men som han, som sagt, är helt blind för, just emedan han, som du, antar de egna glasögonen vara helt transparenta, och när jag tänker på saken, brukar inte karln nästan för jämnan ha solglasögon på sig? Ett sammanträffande, eller ett undermedvetet som tar sig uttryck?). Han beskriver inte en historisk epok, han beskriver en viss social klass! Visst är det säkert så att vissa tendenser, och en viss utvecklingslinje kan skönjas, i vilka idéer eller förhållningssätt som varit dominerande under vissa historiska epoker, men det är bara ena ledden, man måste kolla höjdledden också. Till att börja med så ska man ju t.ex. vara fullt medveten om att den "historia" vi har är den "bildade klassens" (om de skall talas om som "klass"), småborgares, och andra läs- och skrivkunnigas, historia, deras perspektiv, framförallt. Så här skulle ju Wilbers perspektiv spela mot sig själva, på höjd och bredd alltså. Förtjänar att påpekas.
Jimmy skrev:Det är för att jag ofta primiligerar 1:a personsperspektivet, jag vill "gå in" i personen, "rekonstruera" den "1:a personen", det är naturligtvis omöjligt att helt göra detta, men det är vad jag ofta strävar efter. Och du frågar mig varför - jag kan faktiskt inte svara, det är så jag "ser".
Det jag frågar mig är om det inte är kontraproduktivt. Detta återknyter till vad jag sade ovan om Heidegger och att låta sig till-talas av varat, låta sig tas i anspråk, låta sig talas-till. Det är inte helt omöjligt att vi ibland förstår den andra bra mycket bättre när vi ger upp alla försök och anspråk på att förstå honom/henne. Kan låta djävligt motsägelsefullt i och med vad jag ovan förde för resonemang, men skulle nog snarare säga att det är andra sidan till samma mynt, för att vara så där besvärlig. Jag menar, ta nåt trivialt bara, säg att du står och ska köpa en korv på en mack (är ju inte ens aktuellt för mig som vegetarian men, det var vad som kom spontant), är det nödvändigt att du och kassörskan vet exakt hur den andre känner tänker ifråga om varenda liten pinal? Nej, absolut inte. Kan det inte i själva verket snarare bara krångla till och sluta med att det alls inte blir nån korv för dig? Ja. Är det inte så att varat har sin egen rytm, och sina egna ackord, och vi liksom mer spelar med och harmonierar, om vi vill göra anspråk på "vad som sker", än om vi försöker ha stenhård koll på precis allt. Här måste man alltså förstå mig inte som att jag säger att man inte ska undersöka saker, utan snarare att frågan som man ska ställa sig i detta läge är vad alls "saken" är som man undersöker. Är det glasen eller bågarna som är relevanta? Eller kanske en oknäppt gyld, som skär sig som ett dimackord genom det där sociala fältet när du skall till att lägga din beställning på disken.
Det här med "flaming" som du säger, visst det går skapa begrepp för allting, och det går att beteckna det som patologiskt också om man vill. Det är lite besynnerligt vad du verkar tycka att det är fel på oss människor, som människor, och inte de förutsättningar vi lever under. Detta menar jag vara ett direkt resultat av att du inte undersöker glasögonen du har på dig, utan bara tutar och kör i truckerkeps liksom. Jag menar vad menar vi med "destruktivt" här? Är det så djävla klart? Är det så djävla klart ens att ett snyggt och städat forum skulle göra saker och ting "lättare" för ett framtida klientel? Kan vi verkligen sitta här och säga att exakt det och det kommer den och den ha i ryggsäcken med sig och därför förstå exakt det och det, och därför måste det och det sägas i den och den ordningen, för i slutändan ska han eller hon bli en sån eller sån för att inte vara "detruktiv" och "psyksjuk". Jag vet inte, tycker helt resonemanget vare sig håller eller verkar särskilt "sunt" (för att själv tillgripa ett sånt där begrepp). Jag menar, när fan är det nog? När tar du dig förbi Predikaren i dina bibelstudier. När du har 1 miljard mini-Wilbers, 2... 5? Osv. Du snackar mycket om att man måste respektera att folk tänker annorlunda, och hela det här integrala grejset, men i praktiken tycker jag det låter som vilken pseudo-oriental egocentrerad borgarförströelse som helst.
Jimmy skrev:Hur som helst, så menar jag att jag vill att det inte handlar om att censurera "andra" för att hålla diskussionen "neutral", utan att vara "neutral" till sig själv - dvs. att inta ett 3:e personsperspektiv i förhållande till sig själv, dvs. att ha flera perspektiv på sina egna tankar och känslor, och inte överidentifera med själva känslan. Jag förstår att du kanske tycker att det låter motsägelsefullt att jag säger detta, men detta gäller ju lika mycket för mig som för andra.
När jag ska beskriva mina egna tankar och känslor utifrån min 1:a person, så gör jag ofta detta under "tankar och känslor", därav varför jag spenderar den största delen av min tid där.
Jag menar som sagt inte att vi sak cencurera bort alla tankar och känslor från forumet, men att vi har olika delar med olika krav. Tycker inte att detta är konstigt. Med kraven menar jag främst - återigen - ett förhållningsätt till sig själv, inte till ämnet.
Ja, alltså du får väl ha dina åsikter om saken, fine, du får väl göra som fan du vill. Menar nog själv snarast att skulle vi ha följt de regler du skisserade några inlägg upp hade den här diskussionen aldrig överhuvudtaget blivit av. Och jag tycker nog den har varit lite berikande trots allt. Och det är väl hela min poäng. Inte så mycket slipstvång, sociala konventioner, sjukdomsbeteckningar, noter, utan mer jammande. Come what may. Shoot. Tycker som att man får kunna hur djävla mycket "häftiga" fraser man vill, men kan man inte ta ett chorus eller två på en bluestolva så kan man inte spela överhuvudtaget. Det är inte fraserna, eller de individuella prestationerna som räknas för mig, och det gör det nog inte för dig heller (kanske är det detta insnöande på förstapersonperspektiv, eller subjektsfilosofin som jag skulle vilja klandra, som du själv lyfter fram), utan att musiken blir bra. Har inga problem med att nån Ornette Coleman-dåre kommer och blåser iväg nåt atonalt helvete och totalakvaddar det groove vi hade igång, det är grejen med musik, och improvisation, man tar det som det kommer, och gör något av det. Man stannar inte upp och tar det från början, som nåt djävla bygge som aldrig blir byggt för man aldrig kommer till skott, eller som nån fegis längst ut på trampolinen, utan man kör på, lånar idéer av varandra, bygger kör vidare på nåt här, nåt där, nåt som helt enkelt väckte nån impuls hos en. Inte tygla impulsen, utan tvärtom släppa den fri, helt fri, bara öppna händerna och ge, och se på fan, behövde inte skapa ett skit, behövde inte uppamma nån mystisk själslig resurs, utan behövde bara slappna av och hänga på beatet så gav det sig själv. Händelsen händer. Eller mindre pretentiös heideggerska, alltså på vanlig djävla svenska: "shit happens!". Så djävla krångligt är det inte, har ju rullat på i flera tusen år, vore ju bra besynnerligt om just jag skulle bli den som fick skiten att stanna av liksom.
Och, kort inflkande, när inläggen ser ut på det här sättet, och behandlar ett så omfattande material, och egentligen knyter an till flera pågående, avslutade, och ännu inte ens påbörjade diskussioner, är det så djävla noga? Är väl egentligen inte ens så noga vem som svarar heller, eller i vilken tråd. Tycker som det är kul om nån har nåt intressant att säga i anslutning, eller på tvären, men det jag säger. Är inte så mycket för den där analytiska filosofin, och att ta parti och kämpa ned den andra sidan, visst ibland måste vissa saker argumeteras för och kan endast lösas på det sättet, men framförallt är det nåt slags hermeneutisk sida, undersökande, som jag gillar med filosofin. Helt klart av mer kontinental karaktär. Och i själva verket har jag gått ett bra tag och väntat på en argumentation för den analytiska metoden i jämförelse med andra. Bara kastat ut förfrågan rent allmänt, ingen som riktigt känt sig manad vad det verkar. Men det kan jag tycka är lite symptomatiskt (för att spä på mina egna fördomar och öka på spänningarna mellan just dessa två läger, i strid inte bara med mig själv utan också med "dem", bara för skojs skull liksom), den analytiska metoden antas bara. Den motiveras inte. Eller kanske är det bara jag som läser alldeles för få analytiska filosofer och missat nåt jätteuppenbart och självevident. Är dock benägen lita på min instinkt, och paranoida läggning, här.
Jag vet som inte om jag har så "svårt att diskutera med folk på forumet" som du söker göra gällande, det är inte något jag själv upplever. Har det nog inte krångligare än jag gör det för mig. Jag kräver heller inte att du ska ha samtliga begreppsapparater komplett, att du ska ha ett svar på allt, men jag slänger ut frågor, som jag anser värda att ställas, kan man inte besvara dem så kan man endera ta det som en uppmaning att finna ett svar på frågan, eller så struna i den helt. Man behöver inte ha svaret, men det kan väl knappast skada att veta att där finns en obesvarad fråga, och ett ofunnet svar? Just att ställa frågor tycker jag öppnar upp för nya perspektiv, långt mer än vad att ge svar gör. En fråga provocerar tanken, den utgör ett problem för tanken, ett svar gör inte det. Kan väl på sätt och vis säga att det är frågandet som håller "tanken" igång. Eller ifrågasättandet. Tror faktiskt till och med kritik och frågande delar samma ordstam i den gamla grekiskan.
Vad gäller bevisbördan så håller jag alls inte med. Bevisbördan ligger på den som försöker leda nåt i bevis, alltså den som kommer med en tes, ett case, en massa antaganden. Inte på den som ifrågasätter dessa. Om jag däremot kommer med en tes som jag menar skall stå istället för din, så måste jag ju motivera den på någon grund som godtas av de andra annars kommer de ju ogilla den, och jag blir tvungen börja om på ny kula. Ska det verkligen fungera annorlunda tycker du? Och fan, nu är jag helt kokt i skallen. Känner mig som LJUSUPPLEVELSE. Skum, skum, känsla.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Zokrates skrev:Justin Case skrev:Jag håller med JimmyAberg om att forumet ofta används som en avlastningscentral för dynga. Jag skulle välkomna en nivåhöjning. Men yttrandefriheten är också viktig. Dyngan är ovälkommen för oss alla som upplever dyngan som dynga;
textmassa;
var och en bör väl få ha möjlighet att välja bort att läsa vad den vill slippa läsa, eller hur?). Vad sägs om en sådan lösning?
Du är inte rädd för att nästan alla dina inlägg av de flesta skulle klassas som dynga och därmed bli olästa?
Jag gör då inga pretentioner på att snacka annat än skit, men dock stundom riktigt grym skit. Förstår inte kontrollbehovet riktigt. Därmot kan jag tycka att nivån, som jag uttryckt ovan, skulle kunna höjas genom större ansträngning. Mer färskt stoff, och mer arbete.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Den enes dynga är den andres moral, och tvärtom.
Nivån kan inte "höjas" utan kostnad, nämligen att färre skulle delta -
paradexemplet är bloggen, där mästaren har ensamrätt på ordet, och där kommentaren är avstängt.
Jag kom att även tänka på norske http://www.defence.nu/
Låter ju bra, men resultatet tycks, att han är den ende som skriver.
För den som anser sig tillhöra en elit som behöver avskärma sig från the peanutgallery gällande insyn och interaktion så finns ju möjligheten för forumägaren att skapa dolda avdelningar som endast är synliga för de utvalda.
Nivån kan inte "höjas" utan kostnad, nämligen att färre skulle delta -
paradexemplet är bloggen, där mästaren har ensamrätt på ordet, och där kommentaren är avstängt.
Jag kom att även tänka på norske http://www.defence.nu/
Please register to join our forum. The forum tries to maintain a high academic standard, so only publish well-founded arguments. Don't fill it up with irrelevant personal feelings and opinions which lack informative value. Non-professionals, please use the sections "Other topics" if you don't have some really good arguments. Persons who interrupt a serious discussion will be banned.
People who are not polite and use bad language will also be removed from the forum. Always attack the ball, not the player. Emotional outbursts, sarcasm or irony is unacceptable unless it is backed up by a good argument. Please avoid dogmatism and prejudices. Listen to the better argument, and keep an open mind.
We have almost zero tolerance for those who breach these rules. Notify a moderator if someone does not follow the standards of a scientific debate. The administrator is Andreas Winsnes. You can contact him here.
Låter ju bra, men resultatet tycks, att han är den ende som skriver.
För den som anser sig tillhöra en elit som behöver avskärma sig från the peanutgallery gällande insyn och interaktion så finns ju möjligheten för forumägaren att skapa dolda avdelningar som endast är synliga för de utvalda.
JimmyAberg skrev:Inget fel på småprat, småpratar gärna med min sambo över köksbordet.Skogsälvan skrev:Förstår inte riktigt vad du vill, jimmy. Det kanske låter tramsigt, men jag tycker att det är riktigt lärorikt att lyssna på Deep Purple, i synnerhet Gillan. Småprat leder ofta till de stora tankarna.
Det finns säkert ett djup i Gillan, varför inte starta en tråd om det?
Varför inte först börja med att försöka höja nivån på småpratet med din sambo över köksbordet?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster